Södermalm i tid och rum. Stockholm

Skinnarviksberget     Brännkyrkagatan väster om Torkel Knutssongatan    Gamla Lundagatan    Ludvigsbergsgatan, Duvogränd   
Yttersta Tvärgränd    Ekermanska malmgården     Torkel Knutssonsgatan norr om Hornsgatan   Lignagatan    
Tanto     Tantolunden    Årstaholmar    Årstabron

erikasklundmin.jpg killefrhornstullmin.jpg    josefkjellgrenmin.jpgmanniskorkringenbromin.jpg    rudolfvarnlundmin.jpgungarochandramin.jpg    irjabrowmin.jpgljuvabarndomx.jpg

Promenad i Högalid den 31 maj 2003


Ur Stockholms gatunamn, 1983

I Beredningsutskottets utlåtande 1884 omtalas, att en del namn »hafva valts med hänsyn till belägenheten ellernaturförhållandena». Bland exemplen anföres Högalidsgatan. År 1885 gav man detta namn åt »den i två brytningarlagda gatan mellan platsen vid Långholmsbron och Söder Mälarstrand». Samtidigt blir Högalidsberget namn på»parken å Heleneborgs egor och dess vestra gränsgata». År 1917 lade man grundstenen till en kyrka på berget; deninvigdes den 10 juni 1923. Namnfrågan blev föremål för en ivrig diskussion. Bland namnförslagen Ansgariikyrkan,Olaus Petrikyrkan och Högalidskyrkan segrade slutligen det sista.

karta2000min.jpgforstoringsglas.jpg
2000










Fler kartor

karta1836min.jpgforstoringsglas.jpg
1836

Ur Stockholmsliv, Staffan Tjerneld, 1950


En Stockholmskarta från mitten av förra seklet visar mest vita fläckar ute på västspetsen avSödermalm. Man kunde också säga gröna. Här låg tobaksland vid tobaksland påbergssluttningarna, och om den odlingen vittnade också de gamla kvartersnamnen Tobaksspinnaren och Tobaksspinneriet, som var den officiella benämningen på trakten norr om Hornstullsgatan.

Bebyggelsen var sparsam. Sedan man lämnat Hornskroken och passerat Borgerskapets gubbhus,fanns bara några enstaka kåkar på vägen fram till tullinspektörsbostället och paviljongerna vidHornstull. Mitt emot Reimersholme och Långholmen låg Bergsunds sotiga fabrikskomplex, nerevid Pålsundet Johannisberg, Lorensberg och längst i öster Heleneborg med sin långa allé ochvackra park och intill Hornstull den gamla malmgården Jakobsberg med tillhörande trädgård.

langholmsg1bild.jpg Idyllen började naggas i kanten när södra stambanan drogs fram inpå knuten av Jakobsberg, ochden nya tiden hade ryckt ett stort steg närmare när Hornsgatan lades ut i början av 1900-talet ochfick sin trista fasad av hyreskaserner. Men bakom den fasaden levde mycket av det gamla Söderkvar. Rudolf Värnlund, som var årsbarn med det nya seklet och vars föräldrar 1908 flyttade in i enav 90-talsbarackerna uppe på Högalidsberget, minns omgivningen utan Ivar Tengboms Högalidskyrka och den nya församlingens tätbebyggelse:


Långholmsgatan (nuv Högalidsgatan) österut. Porten till vänster har adress nr 5, kv Plåten, vid den gamla sträckningen av Långholmsgatan. De moderna husen är nr 1-3, kv Skruven, vid nuvarande Långholmsgatan.

»På min tid var allting annorlunda. Endast åt söder stängdes utsikten av Brännkyrkagatans fasader,vilka dock lågo för djupt ner för att kunna utestänga solen. Åt öster fortsatte bergen utan egentligtavbrott över Lundabergen och Skinnarvikshöjderna ända fram till Slussen, eller i vilket fall tillUppfartsvägens remna, åt norr hade vi bergknalle efter bergknalle ner mot Mälaren, åt väster sträcktesig en ofantlig äng ner till Långholmsgatan, som då för tiden endast varen smal väg, kantad med en hagtornshäck och några trädgårdar, på vars andra sida det återigenfanns berg ända ner till sjöstranden och Bergsunds varv, och i nordväst slutligen vidtog den, i ettbarns tycke, ofantliga Lorensbergsparken, uppfylld av väldiga träd och ogenomträngliga vildsnår, somträngdes ner till det idylliska Pålsundet. När Lorensbergsparkens träd började falla för sågen, närstaden bredde ut sig, för att inringa bergen, och de första hyreskasernerna restes utefter bortre delenav Långholmsgatan, grepos vi små vildmän av dystra aningar om att vår gyllene tid närmade sigslutet. Såsom tappra siouxindianer förde vi en heroisk, men meningslös kamp mot den framryckandecivilisationen. Vi betraktade själva nybyggena såsom samvetslösa inkräktare, såsom personligadödsfiender, och vi härjade så gott vi kunde om nätterna, vilket åtminstone medförde det goda, attvåra föräldrars vedbodar alltid voro fulla med stulet virke. Fast i synnerhet riktades vårt hat mot de oskyldiga pojkar, som med sina föräldrar flyttade in i de nya husen.»

tullporten.jpg
Olof Martin Andersson, akvarell 1900-10
Hornstull kom till på 1660-talet, då, på kungligt maktbud, den nya Södertäljevägen anlades.Det dröjde inte länge förrän den nya tullen var den största på Södermalm, och fram till 1811, dålandtullen slopades, erlades här huvudparten av alla pålagor för »ätliga, slitliga och förnötligavaror», som söderifrån infördes till huvudstaden. 1770 byggdes de nyssnämnda tullpaviljongerna,som ursprungligen var förenade med ett ståtligt portvalv. liljeholmsbron5min.jpg
forstoringsglas.jpg 1904

»Hornstullsporten» och Liljeholmsbron nedanför skulle med tiden bli ett Södertrafikens sorgebarn. Ibörjan av detta sekel läste man i tidningarna om det »besvärande hinder» den utgjorde, och om bronhette det, att den var i högst miserabelt skick och som flottbro besvärande känslig för växlandevattenstånd.

»Särskilt på sensommaren och hösten, då vattenståndet är ytterligt lågt, bildar bron en såbrant uppfart till landfästena, att det är nära nog omöjligt att trafikera den med tunga lass, helst sombron oftast är mycket hal. Därjämte har uttryckts farhågor, att bron ej skulle vara tillräckligt bärkraftigför t. ex. så tunga bördor som fullastade automobilvagnar.»

liljeholmsbron.jpg
Liljeholmsbron och Hornstull 1905

liljeholmsbron3min.jpgforstoringsglas.jpgLiljeholmsbron 1892. Start för Mälaren runt

liljeholmsbron4min.jpgforstoringsglas.jpgLiljeholmsbron 1900

Detta skrevs 1904 om den då blottfjortonåriga bron, som stockholmarna dock fick dras med ännu ett decennium. Presspolemiken hadelikväl till följd, att portvalvet försvann i september 1905. 1915 invigdes emellertid en nyLiljeholmsbro, belägen ett femtiotal meter längre åt öster. Den var från början avsedd som ettprovisorium och byggd i trä, men tillräckligt stabil för att bära spårvagnar. En sådan trafik varotänkbar på flottbron; efter 1911, då spårvägen drogs fram till Hägerstens allé, Tellusborg ochMidsommarkransen, fick passagerarna vandra till fots över de gungande plankorna på bron.

1915 årsbroprovisorium var i bruk till den 9 oktober 1928, då nästa Liljeholmsbro, den nuvarande, stod invigningsklar. Man anade väl knappast då, att den redan efter tjugoår skulle bli en besvärlig flaskhals, och bron skall nu fördubblas med en lika bred körbana öster omden nuvarande. Om man räknar med den gamla bron, som slopades 1890, och järnvägsbron, somanvändes tills Årstabron blev klar 1928, blir det den sjätte Liljeholmsbron på drygt ett halvsekel!

För att återvända till Hornstull och dess tullbyggnader, kan det vara värt att erinra om skalden ochtullinspektören Elias Sehlstedt, som var stationerad här mellan åren 1847 och 1852. Tullplikten hadevisserligen försvunnit 1811, men bevakningen bibehölls fram till 1864 för kontroll av vissamanufakturvaror. 1847, samma år som Elias Sehlstedt blev tullinspektör, ersattes den hittillsvarandestationära bevakningen med en patrullerande, förlagd till Norrtull, Ladugårdslands tull, Danviks tulloch Hornstull. Arbetsbördan växte, men däremot inte lönen, åtminstone om man får döma av Hornstullinspektörens »Sång för den rörliga tullbevakningen», där det heter att liljeholmsbron1min.jpg

»... hästar och åkdon och dräng skall han ha
och pengar därtill uti molnena ta.»

Elias Sehlstedt sörjde säkert det makliga livet i tullpaviljongen. Visserligen sätter han upp enironisk min, men innerst inne menar han nog litet allvar med sitt »Sorgekväde vid minnet av dengamla tullbommen»:

»Tullen kan man nu ej skilja
från en gata var som helst. . .»

Och han slutar med en stilla vädjan, att

»Kom och gör oss nya bommar
söta herr stadsarkitekt!
Jag skall sjunga till din ära
och dig bjuda på en »stark».
Jag skall gärna virket bära
långvägs ifrån skog och mark.»

liljeholmsbron2min.jpgforstoringsglas.jpg
Den gamla flottbron och den nya klaffbron. Från Liljeholmen.

När Västertull, en av Söders tre landtullar, 1652 flyttades från trakten söder om Yttersta Tvärgränd ner till stranden, tillkom Hornstull. En färja gick över till Liljeholmen. Den ersarttes på 1660-talet av en flottbro. En ny öppningsbar flottbro byggdes 1890.

Tre spåprvägslinjer med slutstation vid Liljeholmsviken öppnades 1910-1911 i de sydvästra förorterna. De passagerare som skulle vidare in till staden fick promenera över flottbron. 1913 beslöt man att bygga en fast bro i stället för den rangliga flottbron.

År 1915 ersattes flottbron till Liljeholmen av en bro där spårvagnar kunde köra. Det var en låg klaffbro, och de ständiga broöppningarna blev alltmer störande för trafiken. Därför beslöts 1925, att en ny bro, högre och bredare, skulle byggas, Den försågs också med spårvagnsspår. 1928 öppnades den för trafik. På 1950-talet breddades Liljeholmsbron.

Monica Eriksson. Från CD:n Söder i våra hjärtan

På Elias Sehlstedts tid sträckte sig obebyggda bergknallar bort mot Bergsunds bruk. Vidmitten av 1700-talet fanns det ett utvärdshus här, »Bärg och Sund» eller »Bärgsund», ochsamtidigt drevs i närheten ett »BläckFörtenneriWärk», som höll soppkittlar, matskedar och annatgods till salu i en bod på Stora Nygatan. Bergsunds namn blev ryktbart efter 1769, då skottenThomas Lewis här grundade ett järngjuteri och Sveriges första mekaniska verkstad.

När Bergsunds 1929 upphörde hade bebyggelsen ganska länge varit på marsch mot fabriken. 1908 slötsett preliminärt avtal mellan Stockholms stad och Bergsundsaktiebolaget rörande reglering ochstyckning av bolagets område, och några år senare började de första hyreskasernerna klättra upp förbergen i det gamla kvarteret Tobaksspinneriet. Längst upp byggdes Högalids folkskola, som invigdes1921.


Maria husmodersskola flyttade 1914 in i ett nybyggt hus vid Långholmsgatan, senare i en tegelstensbyggnad på Brännkyrkagatans krön mot Ansgariigatan.


1905 stod Vårdhemmet Högalid färdigt. Plats fanns för 1 500 hjon. Det låg mellan Wollmar Yxkullsgatan och Hornsgatan. Hit flyttade Dihlströmska arbetsinrättningen från hörnet Högbergsgatan/Nytorgsgatan vid Katarina kyrka. Verksamheten upphörde i slutet av 1960-talet och några år senare revs fasigheten för att ge plats åt bostadsområdet Drakenberg.