Schinkel var född i Stralsund 1743, kom till Stockholm sexton år gammal och anställdes i handelshuset Philip von Bippen & Co, von Bippens dotter var gift med kommerserådet Hebbe i ett annat av de största stockholmska handelshusen. "Mycket omtyckt av både von Bippen och Hebbe för sin stora duglighet och redbarhet, fick Schinkel på 1770-talet övertaga firman och drev sedan affärer i hela sin livstid under firma Philip von Bippen & Co." Företaget sysslade främst med export av järn och andra metaller samt skeppsrederi, Schinkel blev också delägare i såväl Ost- som Västindiska kompanierna. 1789 erhöll han titeln kommerseråd, 1790 adlades han med bibehållet namn (hans dotterson kom senare att adlas von Schinkel).
Schinkel ägde gods, bruk och hus, bl.a. Kornhamnstorg 4. Uppe på Stigberget skaffade han sig en malmgård. I februari 1794 inlämnade han en anhållan om byggnadstillstånd: "Efter denna Dessein är jag sinnad att bygga på min vid St. Catharinae östra kyrkogata under N:o 114 belägne Malmgård".
Schinkelska malmgården, som i stort sett fick sitt nuvarande utseende 1794, är det äldsta av husen på Fjällgatans norrsida. Det är kanske också det vackraste med sin planterade platå ute på bergskanten. Och det hus som Anna Lindhagen i första hand ömmade för när hon skrev sin motion till stadsfullmäktige i februari 1913 och vädjade om ett bevarande av den gamla bebyggelsen som då hotades av nya och för miljön helt okänsliga stadsplaner.
I annat sammanhang (i "Tidskrift för hembygdsvård", 1923) har hon använt mer lyriska ordalag än en motionstext kan ge utrymme för:
"Lyckliga människa som ägt denna malmgård. Lyckliga alla, som där fått bo liksom alla i framtiden som få tjusas av denna gårds osedvanligt stämningsfulla belägenhet. Gårdsplanen, vettande åt Stigbergets stup, skuggas av stora träd. Man kommer här närmare staden och dess liv än längre bort på Fjällgatan. Men rörelsen finns endast på avstånd och man är fullständigt i fred däruppe vid randen av Stigberget. Stockholm är aldrig vackrare än härifrån. Man ser så tydligt staden mellan broarna, man ser ända till Mälarens vatten, man får ett samlat intryck av Stockholms topografi, byggt på öar och vatten. Det är härligt i solsken. Vackert i gråväder när diset låter staden svinna bort, obeskrivbart i skymningen när de tusentals ljusen tändas i Stockholm. Denna platå framför det gamla ärevördiga huset har i stämningsfylld ro och i skönhet säkerligen icke många konkurrenter på denna världens yta. Det är en helgad plats, dit man borde få komma. Därför är det jag föreslår att detta hus och denna plats bör liksom tillhöra allmänheten genom att man där inrättar ett sorts bygdemuseum. Ej ett dött sådant där föremålen stå uppradade efter årtal eller i glasmontrar utan med sina våningar inredda just på så sätt som stadens borgare hade det vid förra sekelskiftet. - Sedan de besökande på så sätt fått bese ett riktigt gammalt borgarhem kunde de slå sig ner på gården och i stilla begrundan njuta av sin underbara stad."
Det var planerna på vad som sedan skulle bli Stigbergets borgarrum som här presenteras. De kom att bli verklighet men i ett annat hus vid gatan, Fjällgatan 34.
David Schinkel dog 1807 och hans son slösade snabbt bort förmögenheten i vilken huset vid Fjällgatan bara var en mycket liten del.