Knappast någon stadsdel kan i våra dagar bättre än Södermalm illustrera den spänningsfyllda motsatsen mellan å ena sidan »topografiens urkraft» och å andra sidan »dynamitens titankrafter». Visserligen har Södra Bergen ännu kvar sin imposanta, brant uppstigande kontur. Urberget, på vilket staden vilar, träder monumentalt tidlöst i dagen i Skinnarviksbergens av den stora landisen blankslipade rundhällar. Mariabergets och Tantobergets delvis orörda klippartier, liksom Fåfängans mäktiga massiv, Erstaklippan och Åsöberget, trotsa alltjämt den fortskridande nivelleringen och erbjuda storslagna utsiktspunkter över landskapet och den ständigt växande staden.
När dessa viktiga förändringar försiggått kan icke anges med något större mått av säkerhet. Enligt tidigare godtagna geologiska beräkningar skall landtungan vid Skanstull mellan Åsön och Södertörn ha tillkommit omkring 1000 e.Kr., medan Fröfjärden uppgrundats några decennier senare; de nyaste rönen på detta vanskliga forskningsområde peka i båda fallen på ett mera avlägset tidsskede. Hammarbysjön skall ha isolerats från havet omkring år 1200. Vid samma tid, har man antagit, skall den strömtröskel, varigenom Mälarens yta lyftes över Östersjöns, ha nått sin nuvarande höjd. Även för dessa dateringar har emellertid den senaste forskningen ansett sig böra sätta ett ganska markerat frågetecken. I varje fall har Stockholmstraktens topografi varit bestämd till sina huvuddrag vid tiden för stadsbebyggelsens uppkomst, även om den fortsatta landhöjningen under seklernas gång förändrat strandlinjerna och på många, icke oväsentliga punkter förskjutit proportionen mellan vatten och land.
Södra Bergen, den mäktiga förkastningsbranten söder om nuvarande Mälarutloppet, bildar ur geologisk synpunkt en klart markerad skiljegräns mellan en nordlig region, som domineras av den berömda stockholmsgraniten , och Södertörnsplatån med den för odling mera kärva gnejsen som den förhärskande berggrunden. En linje tvärs över Åsön i nord-sydlig riktning markerades av rullstensåsen, ehuru denna i sin sträckning där icke på långt när, om man undantar det s.k. Kvarnberget närmast Strömmen, nådde samma resning som norr om Stadsholmen. Därmed antyddes från början riktningen av det viktigaste trafikstråket över Åsön, bestämmande för hela det senare väg- och gatunätet. Den redan av naturförhållandena angivna mittlinjen över Åsön pekar också fram mot den delning av Södermalmslandet i ecklesiastikt avseende, som kom till stånd på 1600-talet.
Frågan om Åsöns ställning i administrativt och ecklesiastikt hänseende sammanhänger med det omstridda spörsmålet om sträckningen av den gamla gränsen mellan Södermanland och Uppland. Välbekant för alla stockholmsintresserade är den stentavla med inskriften »Upplandz och Sudermannalandz skillnad», som inmurats på det Palmstedtska huset Västerlånggatan nr 27, granne till det senmedeltida hus, vars ursprungliga fasad nyligen frilagts. Den s.k. gränstavlans utsaga är föga vittnesgill, då den återgår på en tradition från så sen tid som mitten av 1600-talet. Av stort intresse men tyvärr föga klargörande är däremot den kontrovers mellan intressenter från ärkestiftet och Strängnäs stift, som är känd från slutet av det första halvseklet efter Stockholms uppkomst. Att frågan om landskaps- och stiftsgränsen aktualiserades i detta sammanhang är ett tecken på att de berörda områdena genom stadsbebyggelsen fått ökad ekonomisk betydelse.
Samstämmiga skäl tala emot, att någon fast bosättning förekommit på Åsön under förstockholmsk tid. Stockholmstraktens bebyggelsecentra före stadens uppkomst äro numera ganska klart kartlagda på arkeologisk väg. Det är påfallande, att inga gravfält, fornfynd eller runstenar ha påträffats på Åsön. Ortnamnen tyda icke heller på tidig bebyggelse. Namnet Ersta, som är sent belagt men av ålderdomlig typ, är säkerligen ett uppkallelsenamn efter ett äldre Ersta i Brännkyrkatrakten. I Sigtunamunkarnas klagoskrivelse från 1305 talas visserligen om vissa »villae», tillhörande Solna socken och belägna söder om Stockholms ström och bortom tranbodarna på Södermalm (vid nuvarande Stadsgården). Sigtunaklostret skulle tidigare ha bedrivit tiggeri där - enligt vad en klosterbroder intygat för trettio år sedan, enligt ett annat vittnesbörd »för många år sedan» - men därefter hade dessa platser icke besökts, då de råkat i förfall. Som något säkert bevis för en tidig bosättning på Åsön kunna dessa upplysningar knappast gälla, då ordet villa enligt latinskt språkbruk även kan beteckna annan form av bebyggelse än bondby och det dessutom icke är alldeles klart, att de åsyftade platserna verkligen legat på Åsön. I och för sig var Åsöns karga bergsplatå föga ägnad att locka till en fast bosättning. De snåla utrymmena mellan klippor och bergsknallar kunde räcka till planteringar och nödtorftigt mulbete, men knappast till åkerbruk i större omfattning. Floran var torftig och faunan otrivsam. Åtskilliga av de djurnamn, som i mitten av 1600-talet togos upp som kvartersnamn inom Maria församling, torde bevara minnet av den ursprungliga, primitivt ogästvänliga miljön på Södermalmslandet. Den brokiga förteckningen upptar sådana namn som ormen, uven, ugglan, mullvaden och marsvinet; kattor måste ha förekommit i särskilt riklig mängd, då detta djurnamn av de tydligen icke allt för uppfinningsrika namngivarna pressats på alla tänkbara möjligheter (kattan, kattfoten, katthuvudet, kattryggen och kattrumpan). En särställning ur bebyggelsesynpunkt intog trakten kring Fatburssjön, särskilt sluttningen i nordost ner mot sjön. Den omtalas flerstädes i Stockholms stadsböcker från 1400-talet under beteckningen »löten» på Södermalm, ett namn som antyder riklig tillgång på öppen betesmark. Här funnos naturliga förutsättningar för en bosättning. Att området tidigt blivit utnyttjat är mycket sannolikt, men det behöver inte ha skett i form av stationär bebyggelse. De ur odlingssynpunkt mera gästvänliga partierna av Åsön kunna ha tagits i anspråk som betes- och slåttermark av någon eller några av de utanför Åsön belägna byarna. Man får i så fall tänka sig, att bebyggelsen utgjorts av några lador eller fäbodar »av det slag en sådan från hemgårdarna avlägsen kreatursskötsel kunde kräva». Det har understrukits av den senaste forskningen, att hemgårdarna eller hemgården icke nödvändigtvis behövt ligga på Norrmalmslandet. Uppmärksamheten har i stället riktats mot Brännkyrka, gammal vikingabygd ehuru icke lika rikt utvecklad som Botkyrka och Salem. Mycket tidigt har Årsta haft karaktären av ett fast sammanslutet stamgods, sträckande sig ända fram till Årstaviken. Vid flera tillfällen i långt senare tid ha ägarna till Årsta gjort anspråk på förfoganderätt över marken på den gamla Åsön. En kvardröjande tradition pekar alltså i samma riktning som de kulturgeografiska förutsättningarna. Av allt att döma har Åsön under förstockholmsk tid närmast varit att betrakta som en utmark till Årstagodset. Den primitiva bebyggelsen, i den mån en sådan förekommit, har fått sin speciella karaktär av detta förhållande.
Om Åsön, som man har anledning att tro, tidigare vänt sitt ansikte söderut, kom dess utveckling från mitten av 1200-talet att bestämmas av förhållandet till staden, som växte upp i norr på andra sidan Söderström. Visserligen samverkade ekonomiska intressen och tvingande försvarsskäl till att den medeltida staden ängsligt isolerade sig från den kringliggande bygden. Var bebyggelsen livskraftig, bröt den dock snart igenom de ursprungliga, snävt utstakade gränserna. Den närliggande bygden drogs in i stadens intressesfär och utnyttjades för dess syften utan att dock länge erkännas som fullt jämbördig mark. Södermalmsområdets historia under hela medeltiden kom att bestämmas av detta dubbla perspektiv i förhållande till den växande bebyggelsen på Stadsholmen. Försvarssynpunkten var länge den helt dominerande. Det är möjligt - men ingalunda säkert - att grannholmen i norr visat en hotfullt varnande uppsyn mot Åsön redan före stadens uppkomst. Får man tro en uppgift av Olaus Petri i hans Svenska krönika, skall kastalen vid Norrström, det vakt- och försvarstorn - enligt vad man tidigare antagit från slutet av 1100-talet - som sedan växte ut till borganläggningen Tre kronor, ha haft en motsvarighet vid Söderström, Snorre Sturlassons Konungssund. Den södra kastalen skall ha legat på platsen för det senare svartbrödraklostret, vars ännu bevarade källarvalv vid Bennickebrinken, mitt emot källaren Freden, höra till de märkligaste sevärdheterna från det medeltida Stockholm. Emellertid ha inga spår av den södra befästningsanläggningen påträffats. Den senaste forskningen ifrågasätter icke »södra slottets» existens men vill göra gällande, att detta, liksom den norra kastalen, tillkommit först i samband med stadsgrundläggningen i mitten av 1200-talet som stödjepunkter i den sammanhängande försvarsanläggning, som då kom till stånd.
Den nya staden omgärdade sig på medeltida sätt med en ringmur, antagligen anknuten till de två kastalerna. Den första stadsmuren byggdes i åskanten. Enligt de senaste forskningarna på området följde den på östra sidan utsidan av Baggensgatan och Bollhusgränden, medan Prästgatan markerade dess sträckning på västra sidan." Först efter stadens tillkomst är det säkert känt, att en broförbindelse funnits mellan Stadsholmen och Åsön. Bron över Söderström - säkerligen försedd med en vindbrygga - omtalas första gången år 1280. Stockholm har sedan, som Olaus Petri uttrycker det, blivit förökad »utan murarna». Genom landhöjningen och utfyllningar vidgades holmens markyta, och bebyggelsen sträckte ut sig utanför den skyddande muren, som därigenom kom att ligga mitt inne i staden. En trämur, avpassad efter denna nya situation, uppfördes efter Nyköpings gästabud 1317 för att tjäna som ett tillfälligt försvarsverk, och möjligen har man att räkna också med en andra trämur med samma uppgift tillkommen under senare hälften av 1300-talet. Båda kunna betraktas som föregångare till den senmedeltida stadsmuren av sten, som i motsats till den första stenmuren uppfördes i strandkanten. I samband därmed förstärktes befästningarna på de strategiskt viktigaste punkterna i norr och söder.
Den första direkta förbindelsen mellan Stadsholmen och Åsön hade alltså karaktären av en militär anläggning och var som sådan noggrant övervakad. Nycklarna till tornportarna förvarades av olika borgare som en kommunal förtroendesyssla. Passagen övervakades av särskilda »brokikare», en funktion, som kan antagas ha gett upphovet till kvartersnamnet Överkikaren i Maria församling. Den rättsliga grundvalen för stadens förfoganderätt över marken på Åsön är icke fullt klar. För uppfattningen, att Åsön - i så fall genom en kunglig donation - redan från början tillagts det nygrundade stadssamhället som dess allmänning, har knappast kunnat anföras tillräckligt vägande skäl. I stadslagen från mitten av 1300-talet heter det emellertid uttryckligen, att Åsön är »Stockholms mark», ett stadgande, som sedan med åberopande av gammal hävd återkommer som en stående punkt i stadens privilegiebrev. Redan enligt Bjärköarätten från slutet av 1200-talet var stadens jurisdiktion utsträckt till Åsön. Bakom de tomtdonationer på Åsön, som gjordes av Magnus Ladulås, kunna möjligen ligga de segt hävdade äganderättsanspråken från herrarna till Årsta säteri, men det är mera sannolikt, att konungen tidigare förvärvat denna mark. På det hela taget blev den södra malmen fastare knuten till staden än den norra, som enligt Gustav Vasas privilegiebrev från 1529 i fråga om tomtören och dagsverken skulle ligga under slottet »såsom gammalt och fornt är».
Trankokningen, grundvalen för den icke oviktiga exporten av sältran, ansågs det lämpligt med hänsyn till den intensiva stanken att förlägga utanför stadens hank och stör. Tran- och sälbodar på Södermalm, belägna på platsen för nuvarande Stadsgården, omtalas från början av 1300-talet. I fråga om sill och kalk gjordes ett undantag från stadslagens allmänna förbud mot köpslagan på malmarna. Så småningom uppstod också en fast bosättning, blygsam till omfattningen och av enklaste typ, ett förhållande, som knappast märkbart ändrades under hela medeltiden. I Strängnäsbiskopens tidigare berörda brev från 1288 talas om »det i vårt stift nyligen anlagda 'oppidum' på 'fundus' Södermalm». Ordalagen äro svårtolkade och till sin innebörd högeligen omstridda. De måste i varje fall tyda på att en stationär bosättning numera fanns på Åsön och. därmed också ekonomiska intressen att bevaka från de kyrkliga myndigheternas sida. Den egentliga staden befann sig vid denna tid i en stark expansion, som satts i förbindelse med uppkomsten av gruvhanteringen i Bergslagen, för vars produktion Stockholm var den naturliga exporthamnen. Tydligen är det mot denna bakgrund, som man bör se den första egentliga bosättningen på de bergiga områdena söder om strömmen. Det är betecknande, att namnet Södermalm i detta sammanhang framträder för första gången. Visserligen är det ont om skriftliga minnesmärken från denna tid, men mycket äldre än 1288 kan namnet icke ha varit. I ett brev två år tidigare förekommer ordet malm utan lokal differentiering, vilket tyder på, att man ännu vid den tidpunkten endast räknade med den norra malmen. Till skillnad från det äldre, geografiskt betingade namnet Åsön, som så småningom helt trängdes ut, var Södermalm ursprungligen »ett bebyggelsebegrepp, knutet till den främre vid trakten av Söderström belägna delen av Åsön, bildat, liksom namnen Söderström och Söderbro, efter de nordliga motsvarigheterna Norrmalm, Norrström och Norrbro». Det uppges i Sigtunadominikanernas klagoskrivelse från 1305, att de sjuka bland folket vid tranbodarna på Södermalm besöktes av Stockholmskyrkans präster och att de, som avledo, begrovos på dess kyrkogård. Om Södermalms stiftstillhörighet till följd av sammanstötande ekonomiska intressen var omtvistad vid denna tid, är det alltså i varje fall tydligt, att den direkta själavården åvilade prästerna i Nicolai. Vid århundradets mitt kom så den första ansatsen till en egen församlingsbildning på Södermalm genom grundandet av Maria Magdalena kapell. Senare fick även den östra delen av malmen ett eget anspråkslöst tempel, det s.k. Helga kors kapell, beläget invid »löten», där södra delen av Katarina kyrkogård nu ligger. Redan under medeltiden kan alltså spåras den första ansatsen till en delning av Södermalm i två församlingar.
* Sommaren 1347 avfärdade Magnus Eriksson en ambassad till Clemens VI i Avignon för att anhålla om påvens stadfästelse på en rad önskemål av mycket varierande art. I en av de överlämnade böneskrifterna anhöll konungen om rättighet för prästerna vid det kapell, som han ämnade grunda i Stockholm på endera malmen - »in altero malminum» - att där få begrava alla fattiga, som dogo i staden, utan särskilt tillstånd av kyrkoherdarna. Lovordande konunugens goda avsikt biföll påven denna anhållan genom en bulla, utfärdad den 8 september samma år, om man så vill Maria Magdalena kyrkas första fundationsbrev. Då det förutsattes i den kungliga suppliken, att särskilda präster skulle vara knutna till det nya kapellet, måste detta från början ha varit tänkt som gudstjänstlokal, samtidigt som det skulle fylla uppgiften som begravningskapell för stadens fattiga. Ehuru ordalagen beträffande läget tyda på en viss tveksamhet, får man antaga, att konungen från början haft den södra malmen i tankarna, då den norra redan hade sitt S:t Jacobs kapell. Det är sannolikt, att det nya kapellet uppförts utan dröjsmål, sedan den påvliga sanktionen erhållits. I annat fall bör bistert nödtvång ha lett till dess snara färdigställande, då digerdöden ett par år senare nalkades de nordiska länderna. Påven beviljade 1352 avlat åt det S:ta Maria Magdalena kapell inom Uppsala stift, som invigts för de fattigas begravning, väl doterat med kungliga gods. Att därmed avsågs det nya Maria Magdalena-kapellet på Södermalm får tagas för givet, då en kyrka där med samma namn året därpå ihågkoms i en tysk köpmans testamente. Den påvliga bullan gav samtidigt ett indirekt men slutgiltigt svar på den gamla tvistefrågan om Södermalmsområdets stiftstillhörighet. Det i mitten av 1300-talet uppförda kapellet låg på samma plats som nuvarande Maria Magdalena kyrka. Tre år innan kapellet demolerades som en följd av Västerås riksdagsbeslut, avbildades det på ett träsnitt, föreställande Kristian Tyranns intåg i Stockholm; detta träsnitt har legat till grund för ett av Dionysius Padt-Brugge år 1676 utfört kopparstick. Även om man icke får ställa allt för
Det ligger närmast till hands att av dessa uppgifter sluta sig till, att ett enkelt altare med ett kors uppsatts för att minna om marskens dödsplats men att något egentligt kapell icke funnits här vid tiden för krönikans skildring, antagligen början av 1320-talet. Något kapell på denna plats omtalas heller ingenstädes under hela århundradet. Sedan minnet av den bakomliggande händelsen bleknat bort, kom altaret med korset att i stället fylla en uppgift som kultplats för de vägfarande, som där kunde be en bön för god reslycka eller tacka för lycklig hemkomst. I anslutning till denna kultplats uppfördes - man kan antaga i början av 1400-talet - det kapell, som sedan i stadsböckerna vid lokaliseringen av tomter på västra delen av malmen ofta omtalas som »Helga kors kapell i löt». Kapellet, som tycks ha restaurerats eller byggts om på 1480-talet, låg alltså icke på själva Pelarbacken utan på östra sluttningen nedanför vid den tidigare omtalade s.k. löten. Under den senare unionstidens snabba scenväxlingar och böljande strider, då det alltid förr eller senare blev fråga om herravärldet över huvudstaden, trädde Södermalm gång efter annan fram i händelsernas brännpunkt som uppmarschområde eller slagfält. Utan tvivel ha fortifikatoriska hänsyn i första hand legat bakom bestämmelsen i Karl Knutssons privilegiebrev av 1456, att på malmarna endast skulle tillåtas kålgårdar och »lätt byggning». Drastiskt illustrerades denna politik året därpå, då den svenske konungen i ett desperat försök att rädda sin vacklande ställning lät bränna malmarna inför det hotande anfallet från ärkebiskop Jöns och hans anhängare. Den fullföljdes av den nye unionskonungen, Kristian I, som 1461 proklamerade totalförbud mot bebyggelse på Södermalm. Under Sturarnas tid offrades malmen vid flera tillfällen av militära skäl. Även ur en annan synpunkt var det ett intresse för staden att hålla tillbaka bebyggelsen på malmarna: det gällde behovet av erforderligt mulbete under en tid, då boskapsskötsel ännu ingick som en integrerande del av stadsbornas näringsfång. Önskemålet blev väl tillgodosett i det första stora privilegiebrevet: som en nyhet lades nu hela Siklaön till de områden, som skulle stå till stadens förfogande som betesmark. I 1442 års brev utpekades Åsön och Siklaön som den mark, där borgarna skulle ha »fri fägång». Av lätt insedda sanitära skäl sökte myndigheterna - mer eller mindre framgångsrikt - att få så mycket som möjligt av boskapsskötseln flyttad utanför stadens hank och stör. I burspråk 1462 och 1463 uppmanades borgarna att driva sina svin på malmarna och »utan port». Liksom tidigare var man också benägen att hänvisa till malmarna sådana yrken och hanteringar, som av olika skäl voro obekväma inom staden. Ett undantag från det absoluta förbudet mot bebyggelse där gjordes redan två år efter dess utfärdande i fråga om åkarna. Sina näringspolitiska privilegier bevakade stadsborgarna ängsligt i förhållande till malmarna. Redan i Magnus Erikssons stadslag förbjöds all handel utanför murarna. Uppkommande incidenter gåvo då och då anledning till förbud och varningar genom burspråk eller deklarationer av borgmästare och råd. Ingen fick skeppa sitt gods på malmarna, den södra eller norra, eller i annan olaga hamn, då allt gods, som utfördes, först skulle vägas. Ingen fick slakta något fä på Söder- eller Norrmalm eller annorstädes utanför portarna. Böter fastställdes för olaga handel med råg på malmarna. En där bosatt smed fick icke smida åt andra »utan gårds». Andra förbud syftade närmast till att bevara malmarnas tjänlighet som betesmark. Ingen fick skära taktorv där eller förstöra gräsvallen och »betan». Likaledes var det förbjudet att hugga ved eller »knipa hö». Under 1400-talet, då källmaterialet börjar flöda något rikligare genom de bevarade stadsböckerna, får bilden av de faktiska förhållandena på malmen litet klarare konturer. Staden hade då vissa verksamhetsgrenar att bevaka i denna trakt. Kvarnverket i Söderström var vattendrivet, men de dekorativa väderkvarnarna hade börjat erövra Söders höjder. Bergspartiet sydost om Maria Magdalena kapell hette redan nu Kvarnbacken; priorn i Svartbrödrakonventet sade 1487 upp det »kvarnrum», som staden där hade upplåtit åt klostret. I Stadsgården - »vid östra salta vattnet» låg stadens timmergård och här fanns också ett tjärbränneri. Antagligen var timmergården kombinerad med ett skeppsvarv: i kämnärsräkenskaperna för 1471 talas om »skyttabathen», som byggdes på Södermalm. En allmänningsbrunn på Södermalm omtalas 1475, och andra gamla brunnar, belägna i kvarteren Pelarbacken mindre och Göta ark, ha påträffats vid arkeologiska utgrävningar under de senare åren. Till de äldsta ortnamnen på Södermalm höra Horn och Grind, båda förbundna med staden tillhöriga tegelbruk. Horns tegelbruk omtalas 1422 men har varit i gång tidigare; då stadens ämbetsbok börjar 1419 funnos redan två tegelmästare, Kort van Ryne och Werner Gäst, bland de kommunala befattningshavarna. För stadens byggnadsverksamhet mot medeltidens slut spelade bruket en stor roll; betydande tegelleveranser från Horn gingo då till förstärkningsarbetena på Södertorn och byggnadsverksamheten vid Sanct Nicolai. Tegelbruket låg, då platsen första gången säkert kan bestämmas med hjälp av Johan Holms tomtbok från 1679, strax söder om fästet för Liljeholmsbron. Man vet, att »tegelladan» flyttades 1643 men antagligen icke något större avstånd. Grinds tegelbruk låg vid samma tid invid Årstaviken, strax väster om Götgatan. Dess äldsta historia är höljd i dunkel. Ute vid Grind bodde under senare hälften av 1400-talet en holländsk konsthantverkare, Gödert pärlstickare, som också hade sitt egna lilla kapell . Utlänningarna i Stockholm sökte sig i senare tider - också av religiösa skäl - ofta ut till Södermalm. Ur den synpunkten kan mäster Gödert betraktas som en pionjär för den holländska bosättningen på malmen under 1600-talet. Ofta omtalad i de medeltida stadsböckerna är repslagarbanan på Södermalm, första gången nämnd 1430. Hanteringen behövde tillgång till vatten, och den medeltida »repebanan» har antagligen legat på stranden norr om Fatburssjön, nedanför det berg, där Södra Latinläroverket nu ligger. Åtminstone i början av 1600-talet ägdes repslagarbanan av staden, till vilken innehavaren betalade hyra. Ett sedan gammalt traditionellt inslag i bebyggelsen på Södermalm utgjorde de vid norra stranden hopgyttrade tranbodarna; trankokningen var en illaluktande hantering, som icke tåldes i den inre staden. Man finner så sent som 1508, att borgmästaren själv, Anders Svensson, brutit mot förbudet genom att ha en »själabod» i staden; han fick nu i stället köpa en tranbodstomt på Södermalm, belägen »under berget» väster om Hans Falkenstens tranbod och öster om Jöns Matsons »rum och pålverke» - bestämningarna ge en viss lokalfärg åt miljön, liksom en annan lokalisering, som talar om en sälebod »med pålbyggning, karpanna och allt sitt tillbehör». En tranbod på Södermalm ägdes av Gråbrödraklostret. I hög grad färgades Södermiljön vid denna tid av de talrikt förekommande småträdgårdarna och grönsakstäpporna, som innehades av borgare bosatta i staden. Det alldeles övervägande antalet av de i tänke- och jordeböckerna bokförda tomtöverlåtelserna gällde »kålgårdar»; den 1524 omtalade »svartmunketomten» var tydligen också en sådan, ägd av Svartbrödraklostret. I regel torde det här ha varit fråga om husbehovsodling av vitkål och andra besläktade arter, som genom västeuropeiskt inflytande blivit ett populärt inslag i borgarnas kosthåll. Någon fast bosättning förekom knappast i detta sammanhang, även om kålgårdstomten någon enstaka gång var kombinerad med en »byggning». Däremot kan en sådan möjligen förutsättas då benämningen malmgårdar dyker upp vid medeltidens slut. Detta i Stockholmstraktens bebyggelsehistoria klassiska begrepp fick sin bestämning på 1600-talet i betydelsen lantligt residens eller högreståndsbetonat sommarnöje. Innebörden, då det först framträder, torde närmast ha varit liktydig med kolonistuga. I den stationära befolkningen på malmen - i den mån man kan tala om en sådan under medeltiden med dess prohibitiva bebyggelsepolitik och ständigt återkommande krigiska ödeläggelser - kan urskiljas en fast kärna av olika yrkesutövare. Åkarna hade på ett tidigt stadium hänvisats till Södermalm, och till det typiska malmklientelet kunna även räknas fiskare och smeder. En yrkesgrupp, som särskilt tydligt avtecknar sig i det bevarade källmaterialet, är gryt- och klockgjutarna; deras lokalisering till malmens norra strandlinje torde ligga bakom det uppdykande namnet Klockviken, som emellertid hastigt försvinner. Allmänt har antagits att namnet Skinnarviken haft en liknande bakgrund. Förklaringen är i och för sig synnerligen plausibel, och garveriyrket hörde visserligen till de hanteringar, som illa tåldes i den inre staden. Namnet måste emellertid i så fall avspegla mycket gamla förhållanden. Någon lokalisering av skinnare till Mälarstranden nedanför Skinnarviksbergen eller till malmen över huvud taget kan icke påvisas med hjälp av det tillgängliga källmaterialet. Däremot ha arkeologiska fynd nyligen avslöjat en senmedeltida kruk- och kakelugnsmakareverkstad, som legat i norra sluttningen mot Fatburssjön. De varmbadhus, som funnos både på den södra och norra malmen - talrikast på den senare - tycks tämligen väl ha överlevat de utrotningsdekret, som utfärdades av myndigheterna med hänsyn till brandfaran. På Södermalm kom denna hantering så småningom att lokaliseras till strandområdet väster om uppfarten till malmen, vilket återspeglas vid uppkomsten av de första gatunamnen på Söder (ex Bastugatan).
Endast i ett fall har genomgångstrafiken - tillsammans med de lokalgeografiska förutsättningarna - varit bestämmande för vägnätets utformning, nämligen i fråga om trafikleden söderut. De viktigaste stödjepunkterna ha annars varit de två kyrkliga centra, som uppkommit på det medeltida Södermalm: Maria Magdalenakapellet på den västra delen av malmen och Helga kors kapell på den östra delen. Den närmare förgreningen har anknutits till andra fasta lokaliteter, exempelvis repslagarbanan på stranden norr om Fatburssjön.
Längre upp över västra delen av malmen löpte de »båda vägarna, som man går från staden och till Sancta Maria Magdalena». Att döma av senare kartbilder utgingo de i en gemensam stam från Malmtorget (Södermalmstorg ) för att sedan grena ut sig på ömse sidor om kapellkyrkogården. Den norra vägen slutade redan kort efter det den passerat kyrkogårdens nordöstra hörn. Den södra fortsatte ett stycke längre, närmast pekande i riktning mot Årsta holmar. Tydligen har genomgångstrafiken västerut före Liljeholmsbrons tillkomst på 1660-talet icke haft den omfattning, att den verkat vägskapande. Till den senare Hornsgatan ger vägen söder om kapellet endast en mycket svag antydan. På östra delen av malmen omtalas två allmänningsgator eller allmänningsvägar, som från Yttre Söderport löpte till korset och kapellet. De äro skönjbara på det tidigaste kartmaterialet men utplånades sedan helt i den stora stadsregleringens rektangulära system. Avgrenande sig från den övre av nyssnämnda gator gick en väg till »repebanan» norr om Fatburssjön. Slutligen omtalas den allmänningsgata, »som löper till grytgjutarebodarne». Någon säker identifiering är det icke möjligt att ge i detta fall. Veterligen det enda exemplet på ett medeltida gatunamn på Södermalm är den ovan nämnda Sjögatan; då det använts endast vid ett tillfälle, kan det näppeligen ens sägas ha fått karaktären av ett namn. Det samma gäller om Jacob Bengtssons väg, också detta namn belagt blott en enda gång. Där kapellet stod - som en stenbastion på åsens krön - måste det ha varit en strategiskt viktig position under alla strider, som förekommo på malmen. Krigsskador framkallade antagligen de reparationsarbeten på 1460-talet, som intygas genom tegelleveranser från Horns bruk; restaureringsarbetet tyder på att malmens utrymning vid denna tid knappast varit så total, som det annars finns skäl att antaga. Får man tro Messenius i hans Stockholmskrönika - antagligen går hans berättelse tillbaka på några nu förlorade källuppgifter - skall Sten Stures kapellan Anton Keller, vid ett besök i Rom 1489 ha utverkat avlat för Maria Magdalena kapell. Det ligger närmast till hands att antaga, att avlaten behövts för en ny restaurering av kapellet. Märkligt nog är bevarad en registraturanteckning, som omtalar, att avlat året innan utgått till Helga Kors kapell. Är traditionen icke förvanskad, har alltså vid denna tid båda de kyrkliga anläggningarna på Södermalm rustats upp. Helga Kors kapell blev sedan definitivt ödelagt, antagligen under striderna på malmen i början av 1500-talet. Maria Magdalena-kapellet däremot - ånyo demolerat, men återställt - återinvigdes 1514. Härom berättar tänkeboken för den 9 augusti: »Om onsdaghen ther nest wigdes Sancta Maria Magdalena kappel pa Södre malm och med biskops Mattis wigelse». Vigningsförrättare var alltså Strängnäsbiskopen Matthias Gregersson, senare det första offret vid Stockholms blodbad. Under unionstidens dramatiska slutskede trädde den södra malmen gång på gång fram i händelsernas blickpunkt. På Kalvarieberget, nära den plats, där Helga Kors kapell tidigare hade stått, lät kung Kristian anordna det stora kättarbålet över blodbadets offer. Också herr Stens stoft, som grävts upp i Svartbrödraklostret, kastades på elden för att ytterligare inför allas ögon legitimera blodbadet som en kättarexekution. Händelsen gjorde på samtiden ett outplånligt intryck och levde kvar i eftervärldens minne - det var på denna plats, som Johan III lät uppföra det kapell, som han till ett äreminne gav Sten Stures namn. Med Maria Magdalena-kapellet är förbundet en bekant episod från Gustav Vasas befrielseverk. Under striderna på malmen skall hans fältöverste Peter Fredag ha inneslutit sig i kapellet med en skara på 500 man och sedan fallit danskarna i ryggen. Då händelsen berättas i Peder Swarts krönika, är det icke osannolikt, att konungen själv är sagesmannen i detta fall. Midsommaraftonen 1523 drog ånyo en minnesvärd procession genom Söderport: Gustav Vasa höll sitt intåg i den befriade huvudstaden. En epok var till ända. För riket randades en ny dag men knappast i Södermalms historia. Den store riksgrundläggaren var en de hårda realiteternas man, och den södra malmens strategiska betydelse för Stockholms försvar hade stått särskilt klar under unionstidens sista strider. Efter beslut på Västerås riksdag 1527 revos kyrkorna på båda malmarna. Man gick dock icke allt för grundligt fram; tillvägagångssättet blev väl närmast, att de utdömda kyrkorna vid behov fick fournera material till nya byggnadsarbeten, särskilt på stadens befästningsverk. Ännu på 1570-talet, att döma av Hogenbergs stick, stod Maria Magdalena kapell kvar som en tornliknande ruin, en eggande erinran till den tid, som ånyo var beredd att knyta an till en gammal tradition.
|
Skinnarviksbergen västerut
