Sankt Paulsgatan

S:t Paulsgatan 20-24 västerut mot Mariatorget

År 1647 omnämns Sankt Paulsgatan som Sancti Påwels gathun. Det är oklart var namnet kommer ifrån, men möjligen har Sankta Maria Magdalena kyrka, som finns i närheten, gett upphov till gatunamnet. Metodistkapellet S:t Paulskyrkan har fått sitt namn efter gatan. Vid Sankt Paulsgatan ligger bland annat även Monteliushuset, Monténska huset, Mariatorget och van der Nootska palatset. I kvarteret Saturnus låg tidigare Van Eijckska palatset som revs för Söderledens framdragande.

Vid Sankt Paulsgatan 39 återfinns den tidigare malmgården Hartwickska huset som byggdes år 1769 för järnhandlaränkan Margareta Kierman. Huset ägs idag av Stockholms stad som sedan slutet av 1960-talet har använt det för föreningsändamål. På samma tomt ligger Maria gamla skola med byggnader från 1864 och 1876 ritade av arkitekt Johan Fredrik Åbom. Här bedrivs fortfarande skolundervisning som numera ligger under Södermalmsskolan. Maria gamla skola är därmed Stockholms äldsta bevarade skola med ursprunglig verksamhet.

Om S:t Paulsgatan i stort
Olle Rydberg, Se på Söder, 1986 :

S:t Paulsgatan, i dag en stilla bakgata med obetydlig trafik och svag kommers, hade före andra världskriget och tidigare en helt annan struktur. Kantad med allehanda butiker o ävench småindustrier hade gatan också inslag av ett och annat näringsställe såsom konstnärskrogen Vega i hörnet av Götgatan. Till Vegas mera uppmärksammade gäster hörde på sin tid Anders Zorn och Albert Engström. Huset finns inte längre kvar.

Gatans upptakt vid Götgatan ändrade helt karaktär sedan Södergatan utplånat det långsträckta kvarteret Göta Ark. Där låg på 1800-talet Zacharias och Ivar Haeggströms förlag och boktryckerier samt Frölichska malmgården med sitt bondkvarter. Området hörde till Katarina församling och hängde samman med den egendomliga enklav som kvarteren Ostergötland och Närke numera utgör.

S:t Paulsgatan har kvar några minnesmärken från stormaktstiden såsom van der Nootska palatset och Monteliuska gården. Mitt emot detta hus låg i kvarteret Saturnus Maria Förberedande Elementarskola med adress S:t Paulsgatan 6 B. Tomten röjdes ren i början av 1960-talet till gagn för det av Arthur von Schmalensee ritade huset åt Svenska Kommun-förbundet.

På min skoltid kallades Maria Förberedande alltid för "Smöris". Om ordet förberedande blandats ihop med påbredande skulle man kunna associera till smörgås. Mera djupsinniga tolkningar av namnet har jag inte hört talas om.

Föräldrar med god kassa och som tyckte att folkskolan gav sämre chans till inträde i Södra Latin - man prövade in på den tiden - satte sina telningar i den här privatskolan, som var helt inriktad på elevernas vidareutbildning i läroverk. "Smöris" är inte ur leken ännu (1986). Numera granne med Södra Latin, existerar den fortfarande och ligger uppe vid hörnet av Kvarngatan och Fredmansgatan.

Under Märta Franssons rektorskap lever skolan vidare och hade 1982 ej mindre än 2 000 sökande till de 300 platser som den kan ta emot. Folk skriver in sina nyfödda för att få vara med när det är dags att börja första klass, därav den höga siffran för sökande. Rektor bor uppe under takåsen i samma hus och har en vid utsikt över södra Södermalm.

Aktiviteterna har växlat på S:t Paulsgatan. På 1910-talet träffar vi i trean (S:t Paulsgatan 3), som nu är borta, V Claesson i sin sybehörsaffär som tillhandhöll sytråd på rulle, synålar och knappar, för att ta några prov ur kollektionen. Från femman (S:t Paulsgatan 5) ryckte bud ut från Göta Expressbyrå. Med dragkärra eller cykel bistod man folk som hade fraktproblem.

Från S:t Paulsgatan 6 hördes bankandet och slamret dagen lång i A W Öhrströms Plåtslageri. Skaraborgsgatan bidrog till ljudkulissen med dunket av vävstolarna i Emil Petterssons Trikåfabrik. S:t Paulsgatan 11 inrymde en verkstad där paraplymakare satt och knåpade i Svenska Käpp- och Paraplyfabriken. Härifrån kom käppar åt ilskna farbröder att mästra busfrön med och för tanter att schasa bort duvor. Paraplyer gick alltid åt. Folk glömde dem på restauranger och kommunikationsmedel, på teatrar och biografer.

I S:t Paulsgatan 24 hade Bror Öberg bokhandel på lagom avstånd från Södra Latin. På min skoltid köpte vi skrivpapper, pennor, suddgummin och en och annan lärobok i Öbergs boklåda. Stor risk fanns att vi på väg till bokhandeln frestades av Stockholms Bageri AB:s ljuvliga dofter från läckra bakverk i S:t Paulsgatan 22. Inte så att vi skulle offra våra slantar på bakelser, men fem öre var också pengar. Så mycket kostade bageriets kaksmulor i strutar fyllda med rester från kakor och "finhäck lade maron". Så kallade ekenssnackaren bakelser i Askungesagan på slangspråk som den framfördes på trattgrammofonens 78-varvare i min barndom.

Redan i början av 1800-talet doftade det gott från det långa, vinklade huset i hörnet av S:t Paulsgatan och Björngårdsbrunnsgatan (Bellmansgatan) när bagare Sundell bakade finbröd och grovbröd till försäljning i boden på Västerlånggatan. År 1873 inköptes bagerihuset för 80 000 kronor av nybildade Stockholms Bageri AB, som följande år kunde fresta kunderna med alla sorters bakverk från kungsbröd, rundstycken och kumminlimpor till smörskorpor, sockerkringlor och mandelgifflar. År 1946 sopades de sista kaksmulorna bort från bageriet på S:t Paulsgatan. Det lämnade Söder och flyttade till Lindhagensgatan och inbakades i Skogaholms Bröd AB. På 22:ans tomt växte det i stället upp ett stort doftlöst bostadskomplex av opersonligaste slag.

Bortom van der Nootska palatset hittar vi på andra sidan Bellmansgatan en trevlig skylt för Tryckeri AB Björkmans Eftr. Firman som startade i Gamla Stan redan 1835, lever kvar som ett gammalt hederligt boktryckeri fastän nästan hela branschen övergått till offset och fotosättning. Under hovboktryckare Hubert Johanssons ledning har här framställts kvalitetstryck av högt aktat slag. Ett samarbete under de senaste decennierna mellan Hubert Johansson och stadsmuseets Hans Eklund har resulterat i många intressanta och välgjorda utgåvor av kulturhistoriskt värde. Johansson har nu dragit sig tillbaka och överlåtit tryckeriet till en kvinnlig efterträdare, Eva Norlin.

Titeln hovboktryckare förärades Björkman vid ett tillfälle då hans segelbåt låg i hamn jämsides med kung Oskar II:s farkost. Det kungliga köket hade mankerat och kocken fick låna Björkmans pentry för att ordna sin höge herres måltid. Fä monarkens fråga hur han skulle gengälda Björkman för hans ingripande, föreslog boktryckaren att han framdeles skulle få trycka hovets matsedlar. Saken beviljades varefter det kom att stå Kungl. hovboktryckare efter namnet Björkman. Fortfarande svarar Björkmans Eftr för de kungliga trycksakerna. Förhållandet till konungamakten är gott på S:t Paulsgatan 16.

Ett arkitektoniskt minnesmärke från Stockholms expansionstid på 1880-talet värt att vårda har Södermalm i huset S:t Paulsgatan 29. Här lät tvålfirman Lars Monten & Co under åren 1887-1888 uppföra ett elegant fyravåningshus, prytt med en kolonnförsedd fasad. Särskilt paradvåningen två trappor upp tilldrar sig uppmärksamheten. Dess välinramade välvda fönster avslutas nedåt med en välformad balustrad och upptill av kraftigt formade droppskydd.

Sankt Paulsgatan mellan Götgatan och Adolf Fredriks torg Esther Blanck berättar om 1930-talet.
Kafé Gula knuten av Stig Olin

Innanför denna fashionabla fönsterrad, värdig en högstatuslägenhet på Strandvägen, bodde företagets chef Carl Rosengren. Arkitekten Albert Siösteen som ritat huset har här skapat en interiör som i elegans kan tävla med våra förnämsta slott. Allt, från parkettens golvmosaik, kakelugnar, boaserade väggfält, gyllenlädertapeter, paneler och franska dörrar till livligt mönstrade kassettak och takmålningar, torde sakna motstycke på det "fattiga" Söder. För de utsökta stuckaturarbetena stod Sven Scholander och Lars Grabow.

Jag gissar att Rosengren lade på några extra ören vid såpförsäljningen för att få medel till detta makalösa hem, där matsal, musiksalong och salong tävlar med varandra om den förnämsta utsmyckningen. Såptillverkningen försiggick på Rosengrens tid i gårdshuset, vilket 1926 byggdes om till bostadshus och skarvades till med en våning över de tidigare två.

S:t Paulsgatan 6B. Lejonstedtska huset

I Leijonstedtska huset fanns vid slutet av 1800-talet och de första seklerna av 1900-talet flera hantverkare och företagare, bl a orgelbyggaren A V Lundahl, Emil Petterssons trikåfabrik, Anton Ljunglöfs litografiska anstalt, Puline Thunqvists syateljéer, Emil Wollerts snusfabrik Victoria, Alfred Jönssons snickerifabrik och J W Bergs symaskinsverkstad.

Anders Victor Lundahl, född 21 oktober 1846 i Brågarp, död 21 mars 1903 i Stockholm, var en svensk orgelbyggare i Stockholm. Han byggde cirka 70 orgelverk i hela Sverige. Han arbetade med nya orgeltekniska uppfinningar, till exempel den pneumatiska maskinen, var den första svenska orgelbyggaren att praktisera det rörpneumatiska systemet 1891 (orgeln i Skanörs kyrka). Han uppfann även en egen variant av den pneumatiska membranlådan (victorialådan), som han även hade patent på.

Han lärde sig orgelbyggeri hos sin far Jöns Lundahl, som var kantor och orgelbyggare. 1865-1866 studerade han orgelbyggeri utomlands. Han examinerades 1869. När fadern avled 1875 tog han över orgelbyggeriet i Malmö. 1876 gjorde han en utlandsresa till bland annat orgelföretagen Lang i Berlin, Mehmel i Stralsund och slottet i Versailles. 1885-1890 arbetade han under vissa perioder i Stuttgart hos Wiegle. 1891 flyttade han orgelbyggeriet till Stockholm. Under de sista åren tillverkade även fabriken pianon och harmonium.

Leijonstedtska huset, S:t Paulsgatan 6

Claes Ellehag, Det gamla Stockholm, Facebook, 2 maj 2016:

I det Digitala stadsmuseet finns flera bilder på S:t Paulsgatan 6 b, dvs. det Leijonstedtska huset som man rev omkring 1940 för att spränga ner Södergatan som sedan blev Söderleden. Huset har en lite ovanlig byggnadshistoria. Byggherren Abraham van Eijck tillhörde den grupp av holländska affärsmän som byggde sig palatslika hus för sig och sitt hushåll på Södermalm under1600-talets senare hälft. Bygget hade inte pågått många år förrän han fick ett mycket prestigefullt jobb som kommerseråd i Göteborg och flyttade dit. Det ledde till att den första byggtekniskt betingade etappen med större delen av huvudbyggnaden och norra flygelparet slutfördes men att någon fortsättning av bygget inte gjordes förrän mer än hundra år senare! ---- Det är märkligt att en lite senare ägare Anders Leijonstedt som var en rätt förmögen man och utnämndes till greve på 1710-talet inte byggde färdigt palatset.

Wikipedia:

Anders Leijonstedt (före adlandet Wolimhaus), född 1649 i Uppsala, död den 10 oktober 1725 i Stockholm, var en svensk greve och riksråd, son till apotekaren Simon Wolimhaus.

Efter studier i Uppsala och en utrikes resa blev han 1683 sekreterare vid bankoverket samt 1685 ledamot och 1696 direktör i den för reduktionsdomarnas verkställande tillsatta kommissionen. Från 1686, då han adlades med namnet Leijonstedt, var han tillika

protokollssekreterare i rikskansliet. Han befalldes 1694 att bevista rådslagen i Kanslikollegium och sändes 1698 som envoyé extra-ordinaire till Brandenburg, där han avslöt den tvist angående gränserna i Pommern, som fortgått sedan westfaliska fredsslutet.

Åren 1703–1710 var han åter minister i Berlin, blev sistnämnda år kansliråd, utnämndes 1714 till högste ombudsman (chef för revisionsexpeditionen för justitiemål). Han blev den förste innehavaren av justitiekanslerämbetet 1714. År 1716 erhöll han friherrlig värdighet men tog inte introduktion. 15 april 1719 valdes han till lantmarskalk efter den dagen innan avlidne Per Ribbing. Uppsatt på förslag till riksråd, utnämndes han också därtill strax efter riksdagens slut. Samma år blev han även president i Kammarrevisionen och greve.

Monteliusgården, S:t Paulsgatan 11 Karta
Olle Rydberg, Se på Söder, 1986

S:t Paulsgatan 11, vid randen av Södergatan, ser gediget ålderdomligt ut med de kvadratiska fönstren, den välvda inkörsporten och det tunga brutna taket. Gavelstycket på trevåningshuset ser ut som början till en trappgavel. Fastigheten var vid stunden för min teckning hårt nedsliten, men står i skrivandets stund under upprustning.

Stommen i detta hus hör till de äldsta på Södermalm och har 1600-talsursprung. Gårdskomplexet upptar fem sammanbyggda huselement av varierande storlek och utseende.Gathuset närmast Södergatan, byggt 1780, inrymde under mellankrigstiden Svenska Käpp- och Paraply Fabriks AB. Det högre bostadshuset i vinkel mot Ragvaldsgatan lät kaplanen i Storkyrkan, Johan Petri, återuppbygga 1664 efter en eldsvåda, vilket säger oss att det har tidigare anor än så. 1757 upprustades det av rådmannen Helleday, som lät rokokon blomma ut i inredningen. Huset förlängdes utmed Ragvaldsgatan vid samma tid.

Från inkörsporten leder ett öppet valv in mot den lilla nätta kullerstensbelagda gården, som omges av varierande väggytor, fönster och skorstenar - allt av trivsamt småstadsformat. Inneslutenheten, lite grönska och en grupp trädgårdsmöbler ger en rofylld atmosfär åt sceneriet. Kontrasten mot Södergatans trafikbuller känns märkvärdig.

Det lilla lustiga gårdshuset med ryggen mot Södergatan uppfördes också under Helledays tid till stall och fähus. Hade man häst och hund kunde man lika väl ha en ko, även om myndigheterna förbjöd kreatur i stans fastigheter. I gårdens nordvästra hörn hänger en låg, nästan kvadratisk, svartmålad källardörr av järn. Dess dekorativa beslag leder tankarna till 1600-talet.

Går vi tillbaka i tiden för huvudbyggnadens återuppståndelse 1664, hade Stockholm omkring 40 000 invånare, ungefär vad Västerviks kommun har i dag. Sveriges kung, Karl XI, var blott nio år gammal och stod under förmyndarregering.

Om fattigbefolkningen på Södermalm brydde sig så mycket om kungahuset vet vi inte, men de var inte oberörda av regeringens slapphet inom politiken. Svenska staten hade problem med finanserna under 1660-talet, vilket kastade sin skugga över de små i samhället.

Den officiella person som folk här kom närmast var troligen kyrkoherden i Maria, Lars Myliander, som gnällde över bristande inkomster. Vi får anta att grevinnan Ebba Brahe i Götgatsbacken inte försummade sitt tionde till prästen. Där höll änkan efter Jacob De la Gardie till när hon inte var borta för att se om sina egendomar ute i landet. Dottern, Maria Sofia Oxenstierna på Tyresö, var under året 1664 på studiebesök i Aachen för att titta på manufakturier, tillämpliga för hennes vattenkvarnar inom Södertörnsegendomen.

Söder var till stora delar upptaget av små omgärdade mindre malmgårdar med odlingsplättar åt stadens borgare, dit de kunde dra om sommaraftnarna och vid helgerna. Likhet med senare tiders kolonistugesystem ligger nära.

Trevåningshusets gavel mot Ragvaldsgatan uppvisar en minnesplakett i guldskrift över fornforskaren och kulturhistorikern Oscar Montelius, som hade bostad en trappa upp i detta hus. Där bodde före honom, från 1842, hans far, hovrättsrådet Oscar Augustin Montelius. Professor Oscar Montelius var en mycket aktad man inom naturvetenskapliga kretsar och blev berömd inte minst för sina grundläggande ideer rörande systematisering av arkeologin med uppdelning av bronsåldern i två perioder, den äldre och den yngre. Han var jämnårig med den kände vetenskapsmannen Gustaf Retzius och kom med honom att intressera sig för Darwins teorier. Oscar Montelius gick ur tiden 1921. Medaljen till höger är Svenska Forminnesföreningens Medalj

svenskafornminnesföreningensmonteliusmedaljmin.jpg

Synagogan Adat Jisrael (www.adatjisrael.se)

Den har legat där sedan 1917 men många stockholmare, ja till och med boende runt om i kvarteren på Södermalm, vet inte om att det gamla huset på S:t Paulsgatan 13 inrymmer en synagoga.

Här är det gudstjänster varje vardag, i högsta grad på sabbaten och under de judiska helgerna, då lokalen fylls upp. Precis då som nu är synagogan Adat Jisrael (på svenska Israels församling), mötesplatsen för många traditionella judar i Stockholm. Många med rötter i Östeuropa. På senare tid kommer även judar från Israel som vuxit upp i sfardiska familjer, alltså judar med ursprung i något av Främre Orientens länder.

Det var i arbetarkvarteren på Söder som judarna hittade sina hem i slutet av 1800-talet när man flydde fattigdomen i Tsarryssland och det var i samma områden många av flyktingarna efter andra världskrigets fasor fick sina första hem i huvudstaden. Det var i Adat Jisrael man kunde återskapa känslan av det som nu var borta, den lilla synagogan som kanske legat i en rysk, polsk, ungersk eller rumänsk by. Man samspråkade på jiddisch och gudstjänsten hölls på det sätt man var van vid. Ingen orgel eller kör som i den stora synagogan på Wahrendorffsgatan dit de mer emanciperade svensk-judiska släkterna gick. Judar som nog många av "söderjudarna" då betraktade som mer svenska än judiska.

Idag finns inte dessa kulturella och geografiska gränser kvar, men traditionerna lever vidare på S:t Paulsgatan 13, de sitter i väggarna och hos barn, barnbarn och barnbarnsbarn till dessa immigranter och flyktingar.

Att göra ett besök på Adat Jisrael är inte bara en lektion i judendomens innersta väsen utan även en kulturhistorisk återkoppling till en värld som inte finns kvar i dagens Östeuropa men som trots allt få vet om att det lever vidare på en av Söders smala gator.

S:t Paulsgatan 17. Karta
https://carinonnestam.blog/2017/09/21/sankt-paulsgatan-i-stockholm/ Carin på Sprätthöken

Sankt Paulsgatan är fantasieggande med blandningen av palats med anor och intetsägande nya bostadshus. En gång i tiden gick det en spårvagnslinje uppför den ganska branta backen. Numera finns det varken spårvagn eller lokalbuss utan det är starka ben som gäller. Nummer 11 är det Monteliuska huset med anor från 1600-talet och Sankt Paulsgatan 17 var på 1800-talet ett hem för föräldralösa flickor och kallades för den Murbeckska Inrättningen. När detta hem flyttades till bättre lokaler i Täby hyrdes huset ut till Södermalms folketshusförening. Av denna förenings styrelseprotokoll framgår det att byggnaden var sliten och saknade moderna bekvämligheter.

I början av 1800-talet köpte släkten Montelius huset nummer 11 och här föddes år 1846 sonen Oscar, som senare blev i berömd arkeolog. Fadern var jurist och var en stöttepelare för både personal och flickor i den Murbeckska Inrättningen. Bland hans uppgifter var att se till att ekonomin fungerade. Detta var en sysselsättning, som han hade övertagit från sin far. Läs mera här!

Södermalms folketshusförening
Forts. https://carinonnestam.blog/2017/09/21/sankt-paulsgatan-i-stockholm/ Carin på Sprätthöken

Jag stod på kyrkogården vid Maria Magdalena och tittade upp mot Sankt Paulsgatan. Det var lördag och jag såg glada ansikten runt omkring mig. I kyrkan pågick en dopgudstjänst och i en av de gamla gravkoren kunde nyanlända få lära sig att tala svenska. Jag var här för att föreställa mig hur området såg ut i början av 1900-talet. Då var församlingens ståtliga stenhus nybyggt och det bodde många fattiga i området. Jag hade tidigare hört talas om att här hade för längesedan det legat ett Folkets Hus. För att få reda på mer om detta tog jag pendeltåget till Flemingsberg och traskade till Arbetarrörelsen Arkiv och bibliotek. Nu kunde jag på sätta mig in i områdets historia

Idag är det ingen som tänker på att har legat ett Folkets Hus på Sankt Paulsgatan 17. Om man då hade stått på kyrkogården vid Maria Magdalena kyrka hade man sett husetmycket bra. Det är nu rivet och det jag såg var ett stort hus insvept i plast. Fasadrenovering pågår för fullt.

Folkets Hus låg på Sankt Paulsgatan 17 snett mitt emot Maria Magdalenas församlingshus. Det var ett hörnhus, som många passerade förbi när de gick till högmässan eller hade ett ärende till pastorsexpeditionen. Efter mycket letande lyckades Södermalms Folkets Husförening få hyra detta hus år 1906 och året därpå sa husägaren upp kontraktet. Jag misstänker att ägarna av grannhusen inte riktigt gillade folket, som strövade ut och in genom dörren till Folkets Hus. Folkets Hus kunde betyda farliga revolutionärer från Ryssland och usla typer, som ville avskaffa kristendomen. Man behövde bara läsa ett enda nummer av tidningen Socialdemokraten för att inse att chefredaktören Hjalmar Branting var mycket kritisk till kristendomen. Läs mera här!

S:t Paulsgatan 21. Van der Nootska palatset

S:t Paulsgatan 21. Van der Nootska palatset 1690. Från norr.

S:t Paulsgatan 21. Van der Nootska
palatset 1910. Från väster

1670 och 1671 köpte friherren och översten Thomas van der Noot (adlad 1668 von der Noth) en nybildad långsmal tomt i kvarteret Paris vid Sancte Pawels gatta (nuvarande Sankt Paulsgatan). På den norra delen planerade han sitt palats, ett påkostat stenhus i två våningar, och på södra delen skulle finnas trädgård och ekonomibyggnader. Tomten var länge en av de största i området och helt avskärmad mot grannarna genom höga murar.

Thomas van der Noot härstammade från Brabant och var en av flera holländare i Sverige, som hade fastigheter på Södermalm. Men till skillnad från sina landsmän, som var övervägande affärsidkare och brukspatroner, var van der Noot militär och diplomat och hade i samband med moderns andra gifte med den svenske adelsmannen Knut Kurck tidigt kommit i svensk, statlig tjänst. Hans hustru var friherrinnan Maria von der Noth, född Roquette Hägerstierna. Hon härstammade från Stockholm men hade fransk och holländsk påbrå.

Förmodligen påbörjades bygget i samband med första tomtförvärvet 1670 och huset torde till det yttre ha stått färdigt hösten 1672. Fasadernas gestaltning följde tidens smak och är ett bra exempel för den nederländska klassicismen som var modern under 1600-talets senare hälft. Arkitekten har inte entydigt kunnat fastställas. I en del källor uppges Mathias Spieler alternativt hans svärfar Jean de la Vallée som upphovsman. Det är även möjligt att båda var inblandade. Spieler (eller Spihler) var dock kontrakterad för genomförandet av inredningarna liksom de framstående stuckatörerna Carlo Carove och Giovanni Carove som utförde stucktak och andra putsarbeten på 1670-talet. Bygget finansierades av Marias far, den mycket förmögne och framgångsrike handelsmannen från Languedoc i Frankrike, Claude Roquette, adlad Hägerstierna i Sverige.

Thomas van der Noot eller hans familj flyttade aldrig in i huset eftersom han blev kallat till diplomatiska uppdrag i Nederländerna. Efter att Thomas von der Noth avlidit 1677 i Stettin förvaltade hustrun Maria von der Noth fastigheten fram till sin död efter 1732. Därefter ärvdes den av hennes barnbarnsbarn, innan den nederländske ministern Constantin Rumpf förvärvade fastigheten. Byggnaden hade redan från början hyrts ut som bostad åt olika holländska ministrar (ambassadörer).

År 1770 såldes hela fastigheten till grosshandlaren och tobaksfabrikören Johan Christian Nentwig (död 1802), ägare till tobaksföretaget Nentwig & C:o. Tobaksspinneriet drevs på gården. 1794 gick Nentwig & C:o i konkurs. Nentwig bodde dock kvar i huset fram till omkring år 1800. Vid sekelskiftet 1800 var ölbryggaren Johan Gustaf Wertmüller gårdens ägare, varför egendomen länge varit känd under namnet Wertmüllerska huset. Han drev Nürnbergs Bryggeri och bodde i sitt palats fram till sin död 1856. Efter honom följde grosshandlare och slaktare som fastighetsägare.

År 1885 öppnade Maria Förberedande elementarskola (dagens Maria Elementar i hörnet Fredmansgatan / Kvarngatan) till van der Nootska palatset. Skolan leddes av magister Jean Bernhard Ångman och kallades därför även Ångmans skola för gossar. I byggnaden bedrevs dessutom boktryckeri, Aug. Anderssons kol- och vedhandel och hälsoanstalten Stockholms södra gymnastikinstitut. På 1890-talet och fram till 1902 hade Stockholms Nya Tobaksfabrik kontor och lager i en del av byggnaden. Huset användes under en tid även som hyreskasern där de stora praktfulla rummen var provisoriskt uppdelade till enkla smålägenheter. Till slut stod byggnaden obebodd.

År 1890 styckades van der Noots stora tomt i fyra fastigheter (dagens Paris 11-14) där bostadshus uppfördes 1896-1897 efter ritningar av arkitekt Anders Gustaf Forsberg. På den femte fastigheten (dagens Paris 16) stod palatset kvar. Ägaren var grosshandlaren Johan Fredrik Rossander som under kort tid kring 1900-talets början bedrev cigarrtillverkning

S:t Paulsgatan 21. Van der Nootska palatset 1896. Från öster

S:t Paulsgatan 21. Van der Nootska palatset och området ikring. Från Josabeth Sjöbergs bostad i S:t Paulsgatan 20. Österut

i huset. Han önskade att låta bygga ett modernt hyreshus istället för palatset, ritningarna var redan klara. Trots att huset var förfallet fann arkitekt Isak Gustaf Clason att det var en av stadens ståtligaste och värdefullaste byggnader som går medelvägen mellan högadligt palats och borgerlig patriciervilla. Han väckte även en motion i stadsfullmäktige om att palatset borde förvärvas för stadens räkning för att restaureras och användas för allmänt ändamål.

Istället för rivning erbjöd sig hovjuveleraren Jean Jahnsson, ägare till Hallbergs Guldsmeds AB, att köpa den nedgångna egendomen. Han hade fått ett tips av dåvarande stadsarkitekten Kasper Salin som väckte hans intresse. Jahnsson kunde övertala Rossander att sälja och 1902 förvärvade Jahnsson huset för 125 000 kronor. Han ville återställa byggnaden genom framtagning av bevarade inredningar från palatsets storhetstider under 1600- och 1700-talen och samtidigt sätta sin egen prägel på interiören.

Arkitekter vid om- och tillbyggnaden 1903-1906 var Agi Lindegren med bistånd av Kasper Salin och Isak Gustaf Clason. Den senare stod för trapphusets utformning. Inredningarna omfattade både nytillverkning och inköp av antik inredning, som paneler, dörrblad och kakelugnar, både från Sverige och andra europeiska länder, främst Frankrike. Flera av tidens namnkunniga konstnärer var engagerade i bygget, bland dem Olle Hjortzberg, Filip Månsson och inte minst Vicke Andrén, som var en av Jean Jahnssons nära vänner. Det omfattande projektet leddes av husherren själv och Vicke André. Resultatet blev synnerligen påkostat. Jahnssons renovering blev mycket dyr och hamnade långt utöver köpeskillingen.

I van der Nootska palatset fanns enorma samlingar av konst och antikviteter. Palatset blev plats för husherrens stora bibliotek som omfattande omkring 100 000 volymer. I huset ägde även ett rikt sällskapsliv rum med övervägande konstnärer, journalister och skådespelare.

Jahnsson kom under slutet av 1920-talet i ekonomiska svårigheter. Han hade skatteskulder och tvingades sälja egendomen till sitt eget bolag, Hallbergs Guldsmeds AB, i början av 1930-talet. Hans samlingar skingrades genom auktioner 1933, en del av de gamla inredningarna försvann på samma sätt och palatset började på nytt att förfalla. 1935 ansökte Hallbergs Guldsmeds AB om rivning för att i stället låta uppföra ett femvåningshus på tomten. Åter igen väcktes protester och byggnadens vara eller icke vara diskuterades. Även denna gång undersöktes möjligheterna av att staden skulle kunna förvärva det nedgångna palatset för att förhindra en eventuell rivning.

Genom finansmannen Axel Wenner-Gren, som köpt byggnaden i februari 1938 räddades van der Nootska palatset. Wenner-Gren hade inte för avsikt att själv flytta in i huset utan donerade det till Sveriges Lottakårer tillsammans med en halv miljon kronor som skulle täcka upprustningen av byggnaden. Lottakåren hade dock ingen ekonomisk möjlighet att stå för upprustning och årligt underhåll av fastigheten. Med Wenner-Grens tillstånd överfördes då fastigheten 1942 till Stockholms stad, med förbehållet att Sveriges Lottakårer skulle bli hyresgäster. Palatset förklarades som kulturreservat i stadsplanen (så kallad q-märkning) och rivningshotet var därmed undanröjt.

År 1943 renoverades och anpassades byggnaden till kontorsverksamhet som utfördes av fastighetskontorets husbyggnadsavdelning under stadsmuseets ledning med stadsantikvarien Gösta Selling i spetsen. Inredningsarkitekten Rolf Engströmer stod för en del nytillverkade möbler och gestaltningen av den fasta interiören. Den något hårdhänta omdaningen innebar att delar av de stilhistoriska inredningarna från 1900-talets stora ombyggnad togs ner, men finnas bevarade, så att man i en framtid lätt skall kunna återställa rummen i deras skick från Jean Jahnsson tid.

Lottakåren lämnade van der Nootska palatset i början av 1980-talet och 1988 fick palatset en ny hyresgäst. Här skulle nu finnas plats för arrangemang av konferenser, större fester samt lunchservering. För verksamheten ansvarar sedan dess Kerstin Monsén och Roland Samryd. Det följde flera restaureringar och ombyggnader med syfte att återställa interiörerna till dess forna glans. År 2005 överfördes van der Nootska palatset från Stockholms Gatu- och fastighetskontor till kommunägda AB Stadsholmen.

Monténska huset. S:t Paulsgatan 29. Karta
Ann Katrin Pihl Atmer, Södermalm, Husen - historien - människorna

Monténska huset uppfördes 1887-89 för firma Lars Montén. Montén själv, ägare till ett framgångsrikt företag som framställde såpa, fett och ljus, hade gått bort redan 1872. Eftermälet sade:

"Måttlig i sina vanor, var han länge frisk till kropp och själ, liflig och verksam samt uppnådde öfver 87 lefnadsår."

Lars Monténs liv visar vilka möjligheter som fanns för en flitig och begåvad person att ta sig fram under 1800-talets mitt. Han var född i Närke och kom till Stockholm 1809. Hans första plats i huvudstaden var som lärling och senare kontorsbetjänt. År 1822 fick Monten burskap som grosshandlare och alltså rätt att driva rörelse. Året därpå fick han tillstånd att inrätta en fabrik för tvål och såpa på en tomt i kvarteret Vattuormen på Kungsholmen och köpte två år därefter grannfastigheten dit han flyttade sin bostad.

Kort därefter, 1826, sålde han fastigheten till garvare Johan Jakobsson Westin men bodde själv kvar som hyresgäst. Samtidigt med försäljningen köpte han 1826 en malmgård på Södermalm, Wollmar Yxkullsgatan 4 i kvarteret Vattumannen 9, dit han också flyttade några år senare. Fastigheten hade ägts av släkten von Hoorn från senare delen av 1600-talet till 1700-talets slut. Här lät Montén bygga till ett befintligt stenhus för sin såpfabrik som började sin tillverkning 1827. Fabriken kompletterades 1854 med ytterligare en byggnad.

Lars Monten var framgångsrik i såpatillverkningen och även socialt engagerad. Avsevärd tid och energi ägnades exempelvis en rad sällskap och förbund med syfte att höja utbildningsnivån hos den mindre bemedlade befolkningen. Han var engagerad i nykterhetsrörelsen på 1830- och 1840-talen och i testamentet skänktes medel till Borgerskapets Gubbhus och till Sällskapet för inrättande af småbarnsskolor i Hufvudstaden.

År 1832 förvärvade Montén ytterligare en fastighet, på Wollmar Yxkullsgatan 3. Så småningom kom han att 1842 slå sig ned här själv och bodde till sin död 1872 i tre rum i ett timmerhus mot gatan. Han hade ingen egen familj utan bodde tillsammans med anställda och släktingar. Här tillverkades också tobaksprodukter av som flest nio anställda. Produktionen lades ned 1846.

Såpatillverkningen var framgångsrik och företaget var före 1870 tillsammans med Hylin & Co landets största producent av såpa och tvål; på 1870-talet svarade de tillsammans för mer än hälften av produktionen.

Det anses troligt att Lars Montén genom självstudier och genom sin bekantskap med kemisten Jöns Jacob Berzelius kan ha fått nödvändig kemisk kunskap om framställning av stearin och stearinljus. Fabrikation av stearinljus hade visserligen startats redan 1840 av Lars Johan Hierta i Liljeholmens Tekniska Fabrik men Montén följde kort därefter.

För tillverkningen av själva stearinet använde Monten sin såpfabrik. Det stöptes sedan till ljus vid grosshandlare Johan Johanssons stearinljusfabrik i före detta Kirsteinska huset i Klara. Clara Fabrik, som också kallades Clara Tekniska Fabrik, startades 1843 av Johansson med Montén som delägare och ensam ägare efter Johanssons död 1859. Då marken där fabriken låg togs i anspråk för den nya Centralstationen flyttade ljustillverkningen 1864 till Alvik.

En ny byggnad för tillverkning av både såpa och stearin anlades av Montén 1849 i kvarteret Draken 2 på Wollmar Yxkullsgatan 3 och byggdes samman med det redan befintliga fabrikshuset. Montén köpte även två nya fastigheter som låg i närheten av de två som han redan ägde. Den ena sträckte sig mellan Sankt Paulsgatan och Wollmar Yxkullsgatan och den andra låg på Sankt Paulsgatan 29 i Vattumannen 2 . På den senare tomten lät Montén till en början uppföra två magasin.

Lars Montén ärvdes vid sin död 1872 av sina två systersöner Carl och Eric Bergstedt och sin brorsons dotterson Carl Rosengren, och det var på Sankt Paulsgatan 29 som arvingarna lät uppföra det nuvarande ståtliga huset. Släktingarna fortsatte såpa- och tvåltillverkningen på grannfastigheten Vattumannen 9 som var sammanfogad via ett gårdshus med det nya bostadshuset på Sankt Paulsgatan 29, som stod klart 1889. Det populära namnet på huset, Tvålpalatset, härrör förstås från denna verksamhet. Fabriken revs 1926 och gårdshuset byggdes om till bostäder.

Albert Siösteens ståtliga putsfasad mot Sankt Paulsgatan är utförd i renässansstil med kolossalkolonner, pilastrar, fönsterkörnischer och en fronton. De mytologiska figurerna Merkurius (handelns beskyddare) och Industria (symbol för dygden flit) omger firmans monogram. Årtalen 1823-89 betecknar de år då Lars Montén började sin verksamhet och då huset stod färdigt. En butik för försäljning inrättades till höger om porten. Hit flyttades företagets kontor 1909 från Gamla stan.

Den mirakulöst välbevarade paradvåningen två trappor upp utfördes för grosshandlare Carl Rosengren, som bodde i huset från 1889. Den överdådiga inredningen ritades av arkitekt Valfrid Karlson och visar hur praktinredningar kunde utformas under senare delen av 1800-talet. Takdekorationerna är utförda av Sven Scholander. Väggmålningar i matsal och rökrum ritades av Agi Lindegren och salongens tak målades av Carl Grabow. De mångfärgade fönstren är komponerade av Cecilia Boklund och utförda av Stockholms Glasmåleri Neuman & Vogel. J.O. Wengströms Mekaniska Snickerifabrik tillverkade matsalens inredning.

Huset ägs i dag av Svenska Akademien och Rosengrens våning som har vårdats omsorgsfullt har upprepade gånger använts vid filminspelningar.

S:t Paulskyrkan

S:t Paulskyrkan, även känd som S:t Pauls kapell, är en metodistkyrka belägen i kvarteret Rosendal mindre vid Mariatorget. Den invigdes 1876 för S:t Pauls församling. Församlingens verksamhet upphörde årsskiftet 2014/15 varefter kyrkobyggnaden såldes till Stockholms stadsmission.

Kyrkan i uppfördes 1875-1876 för Metodistföreningen. För ritningarna svarade arkitekterna Axel Kumlien och Hjalmar Kumlien (som också kom att rita Andreaskyrkan på Södermalm). Pengarna för bygget kom bland annat från trosfränder i New York.

Bröderna Kumliens kapell uppvisar en klart genomförd nygotik av engelsk eller amerikansk typ. I Stockholm hade dittills bara Ersta kyrka från 1864 fått liknande former. S:t Paulskyrkan kom att bli normerande för liknande metodistiska anläggningar i landet. Ett stort rosettfönster pryder gavelfasaden mot torget. Taket kröns av en åttkantig takryttare med tornspira. Långsidorna kantas av höga strävpelare och däremellan finns spetsbågiga fönstergrupper.

Altarmålningen föreställande Jesu uppståndelse tillkom vid en ombyggnad 1894. Den utfördes av konstnären Wilhelm Gernandt. Den öppna kyrksalen rymmer 500 platser, med orgelläktaren i öster. Kyrkans västra del rymde ursprungligen en skolsal samt några mindre rum. Kyrkan är restaurerad 1897 och 1939. Orgeln kom från S:t Matteus kyrka 1971.

Byggnaden är blåklassad av Stockholms stadsmuseum vilket innebär att det kulturhistoriska värdet anses motsvara fordringarna för byggnadsminne. Interiörbilder

S:t Pauls metodistförsamling bildades 1868 som den första metodistförsamlingen i Sverige. Verksamheten pågick i olika lokaler till 1876 då S:t Paulskyrkan stod färdig. På 1890-talet uppgick antalet medlemmar till "390 i full förening och 203 på prof". Församlingen hade även en bönelokal på Åsögatan.På Dagens Nyheters förstasida rapporterades 1907 att Sveriges första offentliga tungomålstalande då hade skett i S:t Paulskyrkan.

2014 uppgick antalet medlemmar till ungefär 40 varav endast 8-9 aktiva. Till följd av det låga medlemsantalet fattades därför beslutet att avveckla församlingen, detta då man inte längre ansåg sig ha vare sig de praktiska eller ekonomiska förutsättningarna att fortsätta ett traditionellt församlingsarbete.

I samband med avvecklingen beslutades att kyrkofastigheten skulle säljas. Försäljningsplanerna följdes av en debatt gällande om kyrkor som grupp verkligen bör avhända sig kyrkorna och i synnerhet om läget som här är mycket centralt. Våren 2015 såldes kyrkobyggnaden till Stockholms stadsmission.

Föreningen Mjölkdroppen

I Frankrike där spädbarnsdödligheten var särskilt stor upprättades 1893 s k gouttes de lait, mjölkdroppar. Idén om en svensk mjölkdroppe efter franskt mönster väcktes av den kände barnläkaren i Stockholm Moritz Blumenthal. Han lyckades samla ihop såväl pengar som intresserade och kunde med medverkan av Fattigvårdsinspektören och !:e stadsläkaren öppna den första mjölkdroppen i Norden. Det skedde luciadagen 1901 i huset Nytorgsgatan 25B i Katarina församling, den församling som han ansåg hade den största fattigdomen. Här skulle späda barn till huvudsakligen obemedlade under första levnadsåret kostnadsfritt erhålla lämplig mjölkblandning.

Varje mor som vände sig till mjölkdroppen skulle dock undersökas avseende förmågan att giva di och tillhållas allvarligt att amma så vitt sig göras lät. För att få sitt barn inskrivet vid mjölkdroppen fordrades att modern visade intyg antingen från läkare om förefintligt behov eller från roteman eller diakonissa om medellöshet.

Mjölkdroppen S:t Paulsgatan 37

Initiativtagare till att upprätta en "mjölkdroppe" inom Maria församling var fru Blanche von Sydow. Stadgar för Föreningen Maria Mjölkdroppe togs i december 1904. Föreningen hade till ändamål att till fattiga späda barn, som av olika anledningar inte kunde få bröstmjölk, dela ut lämplig mjölkblandning under överinseende av läkare.

Föreningens första styrelse bestod bl a av kyrkoherde KA Eklund, fru Blanche von Sydow och mjölkdroppens läkare Carl Sebardt. Verksamheten startade 1905 på S:t Paulsgatan 17. Som betalningsregel gällde att betalningskraftiga föräldrar skulle betala fullt värde, 2,45 kr per vecka, fattigare efter förmåga och de fattigaste skulle få underhållet gratis.

S:t Paulsgatan 37 i hörnet av Timmermansgatan före rivning 1948

S:t Paulsgatan 37 i hörnet av Timmermansgatan 2020

S:t Paulsgatan 39. Hartwickska huset

I dåvarande kvarteret Gripen (dagens Magistern) lät järnhandlaränkan Margareta Kierman 1769 bygga ett påkostat stenhus. Kierman tillhörde en av stadens kända familjer som hade stort politiskt inflytande i kampen mellan Hattar och Mössor. Ritningarna upprättades av murmästaren Johan Wilhelm Friese. Han var även upphovsman till ett hus som Kierman ägde vid Hornsgatan 28 och som byggdes 1761.

1782 ägdes fastigheten av Friese som under tiden blivit ålderman. Det är troligt att han byggde om och förlängde Kiermans malmgård. Friese avled 1789 och huset fick en ny ägare.

År 1790 upprättades en bygglovsritning av murmästaren Anders Tottie Pettersson som mer överensstämmer med dagens utseende. Beställare var bancokommissarien C.O. Hartwick (eller Hartwig). Det är efter honom som byggnaden erhöll sitt nuvarande namn. Hartwicks byggnad fick två mot trädgårdssidan framspringande gavelpartier. Tomten sträckte sig nästan ända ner till Torkel Knutssonsgatan, och vid Timmermansgatan fanns en torklada för torkning av tobaksblad.

Till anläggningen hörde även längor för stall, vagnshus och en bagarstuga. Dessutom låg en mängd mindre stenhus och bodar på tomten. Från den tiden härrör även entréporten i gustaviansk stil mot Timmermansgatan. Den nåddes via en fritrappa som togs bort när Timmermansgatan och Sankt Paulsgatan sänkets kring sekelskiftet 1900. Då hängde porten någon meter upp på fasaden. Först 1969 uppfördes en ny likadan fritrappa.

År 1854 förvärvades fastigheten av Maria Magdalena församling att användas som folkskola, föregångaren till dagens Maria gamla skola på Wollmar Yxkullsgatan. Förmodligen revs några innerväggar för den nya verksamheten. 1864 invigdes en ny skolbyggnad vilken placerades på tomten söder om malmgården och parallellt med Timmermansgatan. För ritningarna stod arkitekt Johan Fredrik Åbom. Skolhuset fick namnet Maria Gamla Skola och används fortfarande idag som grundskola. Byggnaden är därmed Stockholms äldsta bevarade folkskola. 1876 utökades bebyggelsen på tomten med ytterligare ett skolhus (idag skolans huvudbyggnad), även det ritat av Åbom.

Kring sekelskiftet 1900 ändrades kvartersnamnet Gripen till det mera passande Magistern. Hartwigska huset inhyste skollokaler, tjänstebostäder, slöjdstuga och Stockholms stads systuga. Under andra världskriget användes lokalerna av Svensk-norska föreningen. Efter en större renovering i slutet av 1960-talet flyttade Ungdomsrådet in.

År 2004 övertog AB Stadsholmen fastigheten från staden. Idag har Maria Högalids Föreningsråd sin verksamhet här. Husets rum är uppkallade efter personer som har anknytning till byggnaden, exempelvis det Hartwickska rummet, uppkallat efter O.C. Hartwig som namngav huset, det Kiermanska rummet som är uppkallat efter Margareta Kierman, husets första ägare och det Sjöbergska rummet har uppkallats efter fröken Elsa Sjöberg som var bosatt här från 1895 till 1968.