I nära anslutning till den stora allmänningsvägen (Götgatan) låg även stadens repslagarbana på Södermalm. Den är nämnd första gången 1430. Under medeltiden och 1500-talet har den troligen haft sin plats på strandbrinken norr om Fatburen omedelbart nedanför det berg, på vilket nu Södra Latinläroverket ligger. Anledningen till placeringen förklaras av att repslagerier ha behov av att ligga intill vatten. I närheten av Fatburen har funnits minst två repslagarbanor under 1600-, 1700- och 1800-talen. Den ena - en stor inbyggd bana - låg åtminstone från och med slutet av 1600-talet intill det nedan nämnda stadsdiket söder om Fatburen.

Den andra bör ha legat öster om sjön ungefär i nuvarande Folkungagatans riktning. Det var en mindre, sannolikt öppen bana, från vilken rester anträffades vid schaktningar för Södergatans tillfartsvägar från Folkungagatan. Överhuvudtaget var Fatbursområdet i äldre tid framför allt befolkat av hantverkare och upptaget av deras verkstäder och verkstadsplatser. Flera påtagliga bevis härför ha kommit i dagen vid de undersökningar, som de sista årens schaktningar givit anledning till.

Kvarteret sjöd av idog hantverksnit före funktionalismens genombrott 1930. Efterfrågan på dekorativa utsmyckningar inom arkitekturen slocknade med den nya tidens betong- och glasorgier.

Det var tre stora Söderkvarter som nästan helt sopades bort då Södergatan drogs fram. Det största av dessa var den långsmala Göta Ark, som inrutades av Sankt Paulsgatan, Repslagaregatan, Högbergs- gatan och Skaraborgsgatan och som omfattade ett tiotal egendomar med bebyggelse huvudsakligen från 1700-talets senare hälft.

I den norra ändan av kvarteret med adressnummer Repslagaregatan 14 och Sankt Paulsgatan 5 låg den så kallade Frölichska malmgården, vars huvudbyggnad var ett stort trevåningshus med vindsvåning under säteritak. Inkörsporten var pampig och det stora gårdsutrymmet, som var delat i en yttre. och en inre gårdsplan, kantades av stallar, bodar och uthus och användes under större

Detta är hörnet av Repslagargatan 14 och S:t Paulsgatan 5. Man får förmoda att det är S:t Paulsgatan som sträcker sig åt höger (västerut) och Repslagargatan åt vänster (söderut). Mannen med helskägget är Baggström, en av de sista gatuförsäljarna av tobaksvaror. På hörnet en viktualieaffär (livsmedel). Något förvånande är att adressen är densamma som för Frölichska malmgården ovan (två olika källor)

Men det fanns mycket annat: i den rymliga "arken". Kvarterets sydända mot Högbergsgatan upptogs helt av egendomen Repslagaregatan 24, som under större delen av 1800-talet och fram till 1909 rymde ett ansett Stockholmsföretag, det Haeggströmska boktryckeriet, vars namn bland annat var förknippat med vecko- tidningen Ny Illustrerad Tidning under denna mycket

Repslagargatan 24 från Högbergsgatan norrut 1914, Praktiska yrkesskolan. Ovanför porten står "Boktryckeri"

Repslagargatan 24 gården, 1914. Här hade stadens yrkesskolor sina första lokaler. Till vänster bakom husen skymtar Södra Latins byggnad.

I nummer 22 återfanns Beeken och Westerlunds cigarrfabrik i ett tvåvåningshus med vindskupor och i nummer 20 samma gata, som var en pittoresk samling hus av olika ålder och storlek, låg ett känt hovslageri. På 70-talet drevs "hovbeslagsrörelsen" av veterinär A. J. Ahlström, som också höll utfodringsstallar för godsägare och annat herrskapsfolk som gästade huvudstaden i eget ekipage. Det var alltså inte frågan om något vanligt bondkvarter. Rörelsen lades ner vid sekelskiftet.

Beeken och Westerlunds cigarrfabrik, med personal på nästa bild.

Portalen i bakgrunden är numera entré till biblioteket i Medborgar- huset. Bilden tagen 1913.

Repslagargatan 22A närmast till vänster. Året är 1900.

Porten 22A mot Repslagargatan

"Göta Ark" rymde, utom det hundratal anställda som arbetade där, åtskilliga fasta invånare, säkert närmare trehundra, och många av dessa levde i små omständigheter. Hemarbeten som täckstickning, snörmakeri, rottingflätning var därför vanliga i kvarteret.

En del av bostäderna var säkert dåliga, men de var väl dolda bakom kvarterets pittoreska yttre. Alla de brutna taken, de snidade inkörsportarna och planterade gårdsplanerna bildade en helhet, som vi inte längre har någon motsvarighet till i Stockholm och den hade en romantisk charm, som man delvis kan ana då man betraktar den modell av "Göta Ark" som finns i Stadsmuseet.

Ett avsnitt av ingenjör Sture Silvanders vackra modell av kvarteret Göta ark mot Repslagargatan

Oscar Almgren

K A Almgren

Götgatan 32 (tidigare 28) har drag av sent 1800-tals Östermalm. Ingenting skvallrar om att huset är en bra bit över 200 år gammalt. Tillbyggt 1838, påbyggt en våning 1884 och senare fasadrenoverat, har det förlorat all 1700-talskaraktär. Byggnaden har uppmärksam- mats av kulturhistoriskt intresserade därför att den var hemvist åt sidenvävaren Knut August Almgren och hans son Oscar. Den senare lät uppföra den elegant svängda entretrappan, som belyses från fönster med välvda bågar.

Knut August Almgren, född 1806, kom från Västerås till Stockholm. Hos sidenfirman Mazer & Comp skaffade han sig erforderlig branschkännedom, påbyggd med studier i Frankrike. Med den bakgrunden kunde han starta eget, vilket skedde i början av 1830-talet.

Öppet museum!

Almgrens sidenväveri hade på 1800-talet stora framgångar som gjorde ägarna förmögna. Vid seklets mitt arbetade 125 personer i väveriet.

Framgångarna berodde mycket på att K A Almgren lyckades importera sinnrika jacquardvävstolar från Frankrike. Därmed kunde han ta upp konkurrensen på sidenväveriets marknad med sydlänningarna.

I Repslagargatan 15 installerade Almgren 1862 sina vävstolar i en egen fabriksbyggnad, vilken bildar västra gårdshuset till Götgatan 32. På S:t Paulsgatan 13 hade fabriken en avdelning i före detta Meyersonska sidenfabrikens lokaler. En annan sektion av väveriet var inredd på Ragvaldsgatan 16. År 1880 hade firmans personal totalt vuxit till 250 personer.

Ökad frihandel efter 1800-talets mitt gynnade importörer, men skadade till en del svenska tillverkare, som inte klarade konkurrensen utifrån. Också Almgrens fick känning av den hårdnande marknaden för svenska varor. Efter K A Almgrens frånfälle 1884 fortsatte sonen Oscar att leda det tidigare så framgångsrika företaget. 1880-talet blev krisartat för sidenbranschen. Av de fyra väverierna i Stockholm som stred om marknaden återstod efter detta decennium blott två. Det var Casparsson & Schmidt i Gamla Stan och Almgrens på Söder. Efter sekelskiftet tog den senare över konkurrentföretaget och blev därmed ensam herre på täppan och i storlek Sveriges då andra sidenväveri. Från sidenväveriet på Götgatan spreds över landets butiker silkesschaletter, sidenband och liknande flärdfulla produkter. Filialen på Lilla Nygatan 16 i Gamla Stan, Casparsson & Schmidt, fick leva kvar med sitt namn och som kravattfabrik. Men modet växlar och de tidigare eftersökta varorna förlorade intresset hos köparna. Schalettillverkningen försvann redan under 1940-talet. Sista tiden vävde man nästan enbart ordensband. Statens ordensutmärkelser avskaffades och ordensbristen gav orderbrister, som Almgrens hus på Götgatan, numera nummer 38 visade att tiden var ute för det en gång så glänsande företaget. Almgrens sidenfabrik satte punkt för branschens existens i vårt land när firman lades ned 1974 efter nära 150 års verksamhet. Från den öppna entren till Repslagargatan 15 träder man in på gården till Götgatan 32 med sidenfabriken till höger. Byggnaden omedelbart till vänster innanför porten rymmer undervisningslokaler för Kursverksamheten vid Stockholms universitet. Här låg fram till 1939 Anna Schuldheis' skola för flickor, vars elever på rasterna med sina ljusa röster gav liv åt den avskilda gården. Det gulputsade, originellt bredgavlade envåningshuset på gårdens södra sida uppfördes till stall på gamle sidenfabrikörens tid. Under Schuldheiska tiden på 1910- och 1920-talen användes det som gymnastiksal för eleverna. Forts överst i högerspalten!

Repslagargatan 13-15, kv Västergötland, norrut. 15 närmast

Repslagargatan 16-20 norrut. 20 närmast.

Hörnet Repslagargatan S:t Paulsgatan norrut

Den till Almgrens angränsande industribyggnaden på Repslagargatan 17 med fabriksskorstenen pekande upp ur taket byggdes 1927 och inrymde tidigare Konsums storbageri. Anläggningen flyttades senare till Västberga under namnet San Remo efter Evert Taubes välkända bagarvisa.

Skaraborgsgatan, som löper från Sankt Paulsgatan till Högbergsgatan begränsades under Södergatans tid på sin östra sida av kvarteret Göta ark och fanns endast kvar som en ramp över Södergatans sluttning. Men slumpen har låtit några av de gamla husen vid gatan överleva alla revolutioner och ett av dem är Skaraborgsgatan 12 snett nedanför Södra Latins tegelmassa.

S:t Paulsgatan 6B, sett från Skaraborgsgatan

Det var barndomshem för en nu sjuttiofyraårig stockholmare, kamrer Gunnar Malmberg, som lämnat några uppgifter om denna trevliga Södergård. Nu återstår visserligen bara en mindre del av de sammanbyggda 1700-talshus som bildade egendomen, men herr Malmberg går fortfarande gärna dit för att uppliva sina minnen.

Skaraborgsgatan 12 just före Södra latin

Söderifrån

Skaraborgsgatan 8-12 norrifrån

Skaraborgsgatan 10

Hyresgästerna i huset var mycket karakteristiska för en sådan gård. I huvudbyggnaden, berättar herr Malmberg, bodde omkring 1880 ägaren själv, sjökapten G. W. Nisser, som disponerade en lägenhet en trappa upp på sex rum och kök jämte en rymlig tambur, det senare mindre vanligt vid denna tid. Någon jungfrukammare fanns dock inte, tjänarna låg då ännu i köken, som var ordentligt tilltagna i måtten.

Nisser var ombudsman i Sjömanshuset och hade ett hushåll på sju familjemedlemmar och två tjänare och han åtnjöt stor respekt bland de andra hyresgästerna, något som var vanligt då det gällde "värden" i huset. Två trappor upp i samma länga bodde litteratören Albert Anderson-Edenberg, som gav ut Svenska Familje Journalen, en på 70- och 80-talen mycket populär illustrerad tidskrift, som verkligen gjorde skäl för namnet. Familjen Edenberg bestod av makarna och fem barn.

Personal vid Vattenfabriken Drufvan Skaraborgsgatan 9, snett mittemot nr 12, söderut

Hörnet Skaraborgsgatan 2 och S:t Paulsgatan 7 från nordost 1904

Av andra hyresgäster i Skaraborgsgatan 12 minns herr Malmberg familjen Tydén som bodde på nedra botten, där golvet tydligen låg någon fot under marknivån, för man måste stiga ner ett trappsteg. Lägenheten hyrdes egentligen av en äldre dam, mamsell Fredrika Lundin, som hade Tydéns och en kryddkramhandlaränka Engblom som inneboende. Mamsell Lundin var visserligen bara dotter till en smidesmästare, men hon hade uppfostrats i pension och uttalade sitt förnamn Fredrique. Det att mamsell Lundin var "litet fin" av sig tilltalade inte de andra i huset som döpte henne till "Fille", möjligen en försvenskning av det franska fille - dotter.

Tydén var sjökapten och oftast på resor, men fru Tydén uppfostrade de båda döttrarna, av vilka den äldre hette Adamina, på ett utmärkt sätt.

Tacka husockupanterna för att de gamla husen på Skaraborgsgatan 8-10-12 inte revs för 30 år sedan! Läs mer om ockupationen!

Fasaden mot gatan i Skaraborgsgatan 12 bestod egentligen av tre hus, fast de var sammanbyggda, och i det mellersta huset fann man på nedra botten gårdens äldsta och största hyresgäst, pianofabrikören, eller som han skrev sig, musikaliske instrumentmakaren Johan Olof Söderström, vars tafflar hade mycket gott anseende under 60- och 70-talen. Då det mindre skrymmande pianinot gjorde sitt intåg i hemmen vid 80-talets mitt, förlorade taffeln sin marknad, men förekom alltjämt i större hem till ett stycke in på detta sekel.

Taffeln ansågs som. en dekorativ möbel och var dessutom utmärkt att duka smörgåsbord på vid gående supéer. Gästerna behövde nämligen inte kröka ryggarna för att kunna välja bland mängden av assietter.

Söderström hade en trerumsvåning för sig och sin familj och i det angränsande husets bottenvåning verkstaden, som hade fönster mot gatan, men ingång från gården. Från Söderströms förmak fanns en privat ingång till verkstaden, fabrikören deltog nämligen ivrigt i

Söderström var typen för den jovialiske borgaren som arbetat sig fram på duglighet och energi och till samma kategori hörde herr Westerlund i våningen ovanpå, delägare i Beeken och Westerlunds cigarrfabrik på andra sidan gatan. Det var inget större umgänge mellan de båda fabrikörsfamiljerna och inte mellan de andra hyresgästerna i huset heller, men en gång om året, vaniligen Tjugondag Knut,

Täppan som fortfarande finns bakom huset fast i mycket vandaliserat skick var avgränsad med plank och en syrenhäck och ingången spärrades av två för det mesta låsta järngrindar. Den var nämligen inte tillgänglig för hyresgästerna annat än på särskild inbjudan från värden. Som barn föreställde sig Gunnar Malmberg att just så som täppan i 12:an måste Edens lustgård ta sig ut.

För barnen fanns den vanliga gården, där det lektes "boll stå" och "indianer och vita" och där de beundrade de båda hästarna i stallet, som var uthyrt till vinhandelsfirman Dahlbeim och Engström i Södra Stadshuset. Blev gården för trång kunde ungdomarna i huset via soptunnans lock ta sig upp på granntomten 14:s gräsklädda höjd, varifrån det var en vacker utsikt åt alla håll.

På höstkvällarna pågick leken till mörkret föll och lykttändaren tände den fyrkantiga lyktan som satt på en utskjutande arm från husväggen. just vid sidan om 12:ans port.

Inifrån rummen tedde sig lyktans ljuslåga som en lysande fjäril, som sakta rörde på vingarna och som framkallade ett märkvärdigt och lockande ljusspel i taket. Om man nu inte sköt för fönsterluckorna förstås. Ännu på 80-talet var det vanligt med luckor för fönstren på nedra botten. Stängningen måste utföras av två personer, den ena gick utanför och sköt till luckorna och höll dem tryckta mot fönsterposten, medan den som var inomhus vred till skruvarna.

Livet i gården gick lugnt och regelbundet genom årstiderna, men vid mitten av 80-talet började innevånarna oroas av ett rykte om att alla husen däruppe på höjden skulle rivas och berget sprängas bort för att ge plats åt en ny skola. Man kunde inte tro på så fantastiska historier, men en dag kom uppsägningarna. Och snart började

Men täppan försvann däremot, fruktträden höggs ner och alltsammans begravdes av ett tjockt lager med sprängsten. Det var bittert för barnen i gården. Allrahelst som skövlingen skedde för en skolas skull.

Södra latins stora nybygge på berget invigdes 1891 och rektorn Säd kunde i sin resumé för första läsåret konstatera: "Skolan njuter förmånen av frisk luft direkt från landsbygden" och det var ju inte att undra på eftersom, också enligt rektorn, "altanen ligger i nivå med Maria kyrkas tornspets, betydligt högre

Själva skolhuset står på en bergsklack, men gårdsplanen på södra sidan åstadkoms genom utfyllning med den bortsprängda stenen från skolhusets källarvåning. Resultatet av detta arrangemang blev en anskrämligt hög stenmur mot

Den skola som flyttade in i huset var inte ny, men inte heller särskilt anrik om man undantar en beståndsdel i den, den gamla Maria trivialskola eller Maria högre lärdomsskola, som den också kallades. Den hade anor från 1600-talet och Anders Fryxell hade varit rektor.