Namnet Långholmen ger ju i sig självt endast en enkel geografisk upplysning, och det är ett vanligt namn på långa och smala holmar i vårt land. I det allmänna medvetandet har emellertid ordet sedan mycket länge haft en mörk klang, vilket naturligtvis beror på att det tagit färg och innebörd av den korrektionsinrättning, som i olika former i över tvåhundra år varit belägen på Långholmen i Stockholm.

Pålsundet mot öster.... och mot väster

Då Stockholms stad nu planerar att befria den vackra Mälarön från dess dystra börda, kan det vara skäl att här något anknyta till vad vi vet om dess äldre historia.

Det är i ett storpolitiskt sammanhang som Långholmen första gången skymtar i urkunderna, Engelbrekts belägring av Stockholm 1435.

»Engelbrekt sig uppå Långholmen lade vässmän och närikar med sig hade», heter det i rimkrönikan. Något senare samma år, sedan dagtingan slutits, samlade sig, uppges det vidare, Svea rikes råd, trettiosju förnäma herrar, på Långholmen och förband sig att hålla det fördrag som ingåtts med Erik XIII i Halmstad, om denne höll sitt löfte men att annars med liv och gods försvara sina rättigheter och Sveriges lag.

Långholmens stora strategiska betydelse genom läget i sundet mellan Kungsholmen och Södermalm gör sig även i fortsättningen gällande. Gustav Vasa skall vid sin belägring av Stockholm 1523 ha dragit en flottbro från Kungsholmen till ön, och då hertigarna Johan och Karl belägrade sin broder Erik i huvudstaden skall ön åter ha fått tjäna som ett brofäste. Sedan blev ju den uppgiften onödig, men efter tullverkets inrättande 1622 fick ön en viktig funktion som tullplats.

Långholmen tillhörde kronan tills den år 1647 överlämnades till Stockholm genom ett öppet brev, i vilket drottning Kristina med vissa förbehåll skänkte staden hela Munkalägret (det vill säga Kungsholmen), hela Bäck- eller Tjärholmen och hela Långholmen. Förbehållet vad Långholmen beträffar gällde kronans rätt att där ha tullplats och så stor sjöhamn som behövdes. Säkerligen har tullen givit Långholmen dess första fasta bebyggelse. Tullhusen förlades till en vik på öns norra sida. Två byggnader, Stora och Lilla Henriksvik, har sin plats på äldsta tullområdet. På 1780-talet flyttades tullen ett par hundra meter väster ut till den plats som på en karta från 1773 kallas »stålfabrikören Olof Becklins tomt».Där uppfördes en vacker stenbyggnad, som fortfarande finns kvar och bär namnet Sjötullen. Sedan tullverksamheten under 1800-talet upphörde har huset huvudsakligen använts till bostäder åt fängelsetjänstemän. Henriksvik

Sjötullen Stockholm hade en väldig expansion under stormaktstidens första skede, tiden omkring trettioåriga krigets slut (1640-talet). En mängd förmöget folk, däribland många utlänningar, flyttade till huvudstaden och vidgade dess gränser. Snart inträder i Långholmens historia den man som kan kallas den förste och kanske även störste Långholmsbon, borgaren och bryggaren Joakim Ahlstedt.

I sina djärva och vittsyftande projekt och åtgärder visade han sig som en äkta son av sitt tidevarv och visst är att Långholmens historia skulle blivit en annan än den blev, om Ahlstedt hade fått värdiga efterföljare.

År 1649 »förackorderades» enligt byggnadskollegiets protokoll »med Jockem Allstädh bryggare att han skall giva detta året för Långholmen fjorton dir silvermynt och så med holmen handla som han vill, dock icke bebyggian». För mulbetet och fiskeriet vid Långholmen betalar Ahlstedt sedan sitt arrende, men snart synes staden mot tomtöre ha upplåtit en särskild plats åt honom, vilken han inhägnade, bebyggde och snart fick lust att besitta som fri och egen grund. Om staden gjort svårigheter därvidlag vet man inte, men Ahlstedt vände sig i varje fall i en supplik till Kungl. Maj:t, som 1666 avlät brev till borgmästare och råd i Stockholm med »rekommendation och vilja» att Ahlstedts tomt måtte »förunnas och tillägnas honom till en rätt och fast egendom» mot villkor att Ahlstedt fortsatte sina samhällsnyttiga företag på Långholmen.

Ahlstedt hade, heter det, nedlagt en stor del av sin egendom på Långholmen, »där i begynnelsen sten och berg var» och han hade försäkrat att han alltjämt ville fortfara med att »excolera» holmen och särdeles laga så att icke allenast mälteri och bryggeri det gemena bästa till nytta skulle inrättas utan även och i synnerhet åtskilliga fiskdammar, »varest man alltid inländsk och främmande fisk för en billig penning skall kunna bekomma». Kungl. Majt:s brev uppfattades av magistraten som en befallning. Följande år utfärdades ett fastebrev för Ahlstedt, i vilket hans tomt noga fastställdes efter nyföretagna mätningar. Som gränsmärken omtalas bland annat »pålar». (Pålsundet antas ha fått sitt namn efter de talrika pålar som i skilda sammanhand slagits ner där.)

Under de följande åren nedlade Ahlstedt tydligen ett storslaget arbete på sin Långholmsfastighet, Allstavik, som den på en gammal karta kallas. Han dog 1680 och i bouppteckningen efter honom året därpå värderas hans stenhus med trädgård och därtill lydande byggnader och lägenheter på Långholmen till 60 000 daler kopparmynt, en på den tiden väldig summa, som kan jämföras med de 18 000 som Ahlstedts stenhus å fri och egen grund vid Järntorget taxerades till. Den så kallade Fyrkanten mitt emot Långholmsbron, som från början varit ladugård och i den egenskapen finns utmärkt på 1743 års Långholmskarta, är troligen, åtminstone delvis, en kvarleva från Ahlstedts tid.

Ahlstedt var en verklig storaffärsman och som bryggare bör han ha varit den främste i huvudstaden. Han var i varje fall ölleverantör till hovet, änkedrottningen och de förnäma husen i Stockholm. Han hade sina svårigheter med de förnäma kunderna. Ibland måste han på rättslig väg driva in sina fordringar. 1775 hade han till exempel en process med riksmarskalken greve Gabriel Oxenstiernas sterbhus om en ölskuld på nära 5 000 daler, och i bouppteckningen uppges en mängd utestående fordringar, huvudsakligen för öl men även för fisk och virke. Bland tillgångarna i boet nämns spannmål, humle och »åtskilliga sortementer dricka» till stora belopp.

Ahlstedts rikedom avspeglar sig även i övrigt mycket tydligt i bouppteckningen. Förteckningen över hans samling av guld, diamanter och äkta pärlor (80 st. större, 443 st. smärre pärlor) är imponerande. Men det var många om arvet, efterleverskan i tredje giftet och tio barn i de tidigare äktenskapen. Gravölet efter den gamle bryggaren måste ha varit ståtligt. Omkostnaderna belöpte sig till 5 431 daler, en summa för vilken man vid denna tid kunde få en präktig gård på egen grund inom Stockholm.

Joakim Ahlstedts stolta planer på att förvandla Långholmen till ett kommersiellt kvarter i huvudstaden gick om intet, och år 1724 såldes hans gamla egendom av handlandena Johan Spalding och Anders Dahlström för 37 000 daler till kronan, som där förlade ett rasp- och spinnhus. Sedan dess har Ahlstedts tomt varit fängelsemark. Korrektionsanstalten kom därefter att sätta sin prägel på Långholmen. Redan på hösten 1724 togs den i bruk. Dit hänvisades män som dömts för lösdriveri och mindre förseelser, vanartiga pojkar samt lösdrivande och för olika brott dömda kvinnor. Det var en ur modern fångvårdssynpunkt ganska hemsk anstalt, en förening av barnuppfostrings-, tvångsarbets- och straffanstalt utan möjligheter till hjälp åt och förbättring av klientelet.

Läs

Rasp- och spinnhuset hade från början en vacklande och osäker ekonomi. Till dess drift användes vissa bötesbelopp men främst skulle ekonomin byggas på de intagnas arbete, bland annat sådant som gett anstalten dess namn, männens »raspande av allehanda brisilieträ», som brukades till färgstoffer, och kvinnornas kardande och spinnande. Arbetstillgången var emellertid ofta ojämn och de intagnas antal högst växlande. Man tänkte sig i anstaltsinstruktionen även möjligheten av att »änkor, hustrur eller pigor» frivilligt skulle vilja arbeta inom anstalten på ackord.

Inom Långholmsanstalten, liksom inom landets övriga fängelser, härskade under 1700-talet nästan helt den merkantila synpunkten. Man kalkylerade hänsynslöst med fångarbetskraften, som ofta utarrenderades till fabrikörer och entreprenörer. I Stadsarkivet förvaras till exempel ett ganska stort material från 1740-60-talen om entreprenören Öhrn, som länge arrenderade det så kallade Skutskepparvarvet i Långholmens östra del. Öhrn använde där både manlig och kvinnlig fångarbetskraft. De intagna engagerades stundom i företag som gällde hela Stockholm, till exempel då Öhrn 1760 slöt kontrakt med stadsmyndigheterna om stadens renhållning. Man får tänka sig att stundom en flottilj av båtar och pråmar lämnade Långholmen på morgnarna för att återvända i kvällningen. Någon egentlig fångvård förekom knappast. Sjukdomar härjade nästan ständigt och dödssiffrorna var höga.

Varvet. Mudderverk

Varvet. Maskinverkstaden

För den »andliga vården» fanns visserligen präst och klockare, men åtminstone till den senare befattningen, till vilken även hörde viss undervisningsskyldighet, torde man på grund av lönens uselhet ofta ha fått nöja sig med tämligen otjänlig arbetskraft. Man kan peka på den av Bellman besjungne »ordensklockaren och vice edsformulärförestavaren» i Bachi Orden Diedrich Johan Trundman, vilken i handlingar från 1760-talet uppges vara skolmästare och klockare vid Spinnhuset samtidigt som han kallas för »gamla studenten».

Först några decennier in i 1800-talet skedde en påtaglig förbättring av förhållandena vid Långholmsfängelset. År 1827 uppfylldes det gamla önskemålet att skilja de manliga och kvinnliga korrektionisterna åt. Det blev kvinnorna som bröt upp. Natten mellan den 12 och 13 juni fördes de som nämnts tidigare i pråmar över Riddarfjärden till Norrmalm. Långholmsanstalten utbyggdes väsentligt under 1820-talet och rymde därefter över åttahundra män, av vilka de flesta bodde i logement. Vaktpersonalen utgjordes i huvudsak av militär och endast i den inre tjänsten förekom civil personal. Det var ingen lätt tjänst och ofta förekom större och mindre oroligheter.

Den mest uppmärksammade tilldragelsen av detta slag under 1800-talet var ett stort myteri den 13 december 1853. Uppgifter från de omständliga polisförhören återgavs dag efter dag i Aftonbladet och det kan vara skäl att här något dröja vid denna händelse, som bjärt belyser den tidens fångvårdsförhållanden. Upproret ägde rum i samband med ombyte av kommendant i fängelset. Den nye direktören, kapten Telander, hade fått rykte om stränghet, vilket sammanhängde med fängelseledningens

Daniel Alfred Genzell, olja, 1888

försök att få bukt med insmugglingen av brännvin. Man hade täppt igen ett hål i muren genom vilket brännvin flöt in. Ett annat finurligt sätt att komma över den åtrådda drycken hade varit att gömma den i en vattenså, försedd med dubbla bottnar. Under anförarskap av tre berusade korrektionister bröt de icke instängda fångarna upp de övrigas celler och överföll vakten, som måste dra sig tillbaka till yttre fängelsegården i väntan på förstärkning.

De tre anförarna rusade omkring på logementen och upphetsade sina kamrater. En del yttranden återges i polisrapporten. Fången Pålsson sade med yxa i hand till de intagna på ett logement: »Har ni varit med, gossar, den goda tiden, så skall ni vara med i den onda, jag är beredd att lägga mitt huvud under bilan för att få mörda den blodhunden Telander», och på ett annat logement hette det mera korthugget: »Ut, bondtjuvar, att strida!»

Fångarnas antal var sammanlagt femhundraelva. Alla ville emellertid inte deltaga i bråket, många sökte gömma sig. Myteristerna lyckades ta sig från den inre fängelsegården till den yttre, där kommendantexpeditionen var belägen i den ovannämnda Fyrkanten, den låga, vackra byggnad, som ligger mitt emot Långholmsbron. Expeditionsrummen och där förvarade handlingar förstördes, fönsterna krossades, och det gjordes misslyckade försök att sätta eld på byggningen. Kyrkan, sakristian och pastorsexpeditionen stormades. Hos prästen förstörde myteristerna kyrkoboksanteckningar och handlingar rörande deras egna antecedentia.

Rätt snart anlände emellertid förstärkningar från olika håll, först arbetarna vid Bergsunds bruk på Södermalm, vilka, väpnade med släggor och andra tillhyggen, fattade posto på bron och där uppförde »en barrikad av vagnar och andra impedimenter». Bergsundarnas raska ingripande föranledde en insamling bland allmänheten till julgåva åt dem. Från högvakten infann sig en trupp på trettiotvå man och från vardera av gardesregementena till fots utkommenderades hundra man. Befallning gavs till och med om att en skvadron av gardet till häst samt två kanoner skulle framrycka till Adolf Fredriks torg (Mariatorget). Även en polisstyrka under polismästarens eget befäl infann sig på Långholmen. Inför denna övermakt gav sig fångarna ganska snart. Militären avlossade en del skott, som fångarna besvarade med att kasta sten. Ingen kom dock till större skada, och ingen fånge lyckades rymma.

Det var naturligtvis ett spännande, man vågar säga skräckromantiskt, äventyr för huvudstaden och det hörde väl samman med tidens populära följetongslitteratur. C. F. Ridderstad hade två år tidigare i sin Eugene Sue-påverkade sensationsroman »Samvetet eller Stockholms-mysterier» skildrat en stort anlagd rymningsplan i samband

med ett upplopp i Södra korrektionsanstalten. Antagligen hade den sensationella berättelsen mött gensagor, ty i romanens andra upplaga 1880 ger Ridderstad i en lång not en redogörelse för Långholmsupploppet 1853 »såsom bevis på att rymningsförsök i stor skala ej saknats vid Långholmen».

Man hade fått ett eklatant bevis för det gamla logementsfängelsets farlighet och den följande tiden ställde även ur rent humanitära synpunkter krav på en förbättrad fångvård. År 1874 började man uppföra en stor ny fängelsebyggnad av celltyp inom anstaltsområdet. Detta nya fängelse togs i bruk 1881 och utgör fortfarande centralavdelningen inom Långholmsanstalten. Under sina sjuttio år har den emellertid gång efter annan moderniserats.

Läs

Flygbild från ostsydost, 1965

Byggnaden består av en centralkropp i fyra våningar med mottagningsrum, expeditionslokaler, skola och kyrka samt fyra cellflyglar i vardera tre våningar för fångförvar. Där finns omkring fyrahundrafyrtio celler av två olika typer. Av dessa används numera endast omkring hälften till bostadsrum åt de intagna. Alla i centralavdelningen intagna är dömda till straffarbete. Övriga kategorier tillhör anstaltens så kallade kronohäktesavdelning, som byggts upp i olika omgångar: 1850-1876-1887. Denna avdelning ersätter nu även rannsakningsfängelset på Kungsholmen, som nedlades för några år sedan. En särskild sinnessjukavdelning nybyggdes år 1933 i den så kallade Stengården inom fängelseområdet. På denna plats sysslade fångarna förr i världen med stenhuggning, ett av de vanligaste fångarbetena i vårt land genom tiderna och ett av de dystraste. »Där var bara gråsten, och gråa människor, som sågo förstenade ut, höggo i sten, sprängde sten och buro stenar», säger Strindberg i en Långholmssaga, till vilken vi skall återkomma.

Då nybyggnaderna togs i bruk förvandlades de gamla fängelselokalerna till personalbostäder och - framför allt - verkstäder inom den växande arbetsdriften. Under de sista decennierna har förstklassiga verkstäder inom olika yrkesgrenar inretts inom anstalten. Härom året förvandlades anstaltens gamla grönsaksträdgård till idrottsplan, och där spelas under sommarhalvåret fotboll och tränas idrott om vädret det tillåter. Även utomstående har glädje av planen, inte minst barnen från Högalids folkskola, som gärna förlägger sin gymnastiktimme dit.

Gamla doktorsvillan

Vi har talat om kronans tullplats och den Ahlstedtska tomten som sedan blev spinnhusområde. Redan från Långholmens äldsta bebyggelsetid är det ännu ett område, som påkallar uppmärksamhet, den på sydsidan av östra udden belägna plats som år 1685 av staden överlämnades som varvsplats till skutskepparskrået. Hur verksamheten där bedrivits känner man emellertid inte till innan den förut nämnda handelsmannen och entreprenören Öhrn år 1743 övertog platsen mot arrende.

Björkhagen Interiör Björkhagen med tapet från Paris 1823

Öhrn var en driftig och stridbar man. Han arrenderade som vi sett spinnhusfolkets arbetskraft, och han låg i fejd med spinnhusledningen om det mellan fängelse- och varvstomterna belägna område, som kallades Björkhagen eller Björkskogen. Öhrn hade i sitt kontrakt fått rätt att använda Björkhagen till mulbete och till att där utföra vissa varvsarbeten. Tomten finge emellertid inte komma till skada, hette det, och Öhrn förbjöds till och med att »något trä av samma skog hugga eller kvista», en aktsamhet om grönskan som givetvis beror på att denna björkdunge utgjorde Långholmens enda sammanhängande gröna parti. Ön var ju denna tid närmast en stor, bar stenkulle. Långholmsvarvet presenteras både i Öhrns kontrakt och i ett senare kontrakt 1796 som »idel gråberg, hällar och några små fläckar med gräsvall beväxte». Mälarvarvet på Långholmen. Foto 1898

Större omfång fick verksamheten vid Långholmsvarvet först sedan företaget år 1827 inköpts av fabrikören S. L. Lamm. Tidigare hade endast mindre båtar kunnat byggas och repareras där. Lamm anlade med stora kostnader en upphalningsbädd, på vilken fartyg kunde dras upp och repareras utan att deras maskiner först lyfts ur, en anordning som lär ha varit den första i sitt slag i riket. Långholmsvarvet hade efter Lamm flera privata innehavare men befinner sig nu i Stockholms stads ägo.

Långholmsvarvet från Pålsundsgatan

Utsikt mot väster Utsikt mot öster

Sedan decennier tillbaka har stranden av Långholmen utgjort ett kärt utflyktsmål; det var länge det enda öppna friluftsbadet inom Stockholm. Men före Västerbrons tillkomst var det bara Söderborna själva som hittade dit. I ett trevligt kåseri om Långholmen i Dagens Nyheter 1918 omtalar signaturen Rainer ön som i det närmaste okänd mark för stockholmarna, »de flesta veta väl ej ens hur man skall gå för att komma dit». Kåsörens väganvisning är ju knappt mer än trettio år gammal men ger den moderna stockholmaren en stark känsla av kulturhistoria: »Följ med en av vita linjens spårvagnar från Slussen och åk den långa Hornsgatan till slut. Sedan går man Långholmsgatan mot Mälarsidan till dess den lantliga Bergsundsgatan, omgiven av gamla trevliga hus i stora, välskötta trädgårdar, för ned till bron som går över Pålsundet till Långholmen.» Artikeln slutar med en hänförd beskrivning av utsikten från Långholmens östra udde över staden, och det avsnittet har ingenting förlorat i aktualitet.

Vandra

Under senare år har hela Långholmsparken alltmer blivit en verklig folkpark med solbackar, promenadvägar, kaffe- servering och musikplats. På det gamla Björkhagsområdet finns numera på sommaren ofta dansbana och tivoli och under vintern kan man åka skridsko där. Vid regn har man Västerbron till tak.

Läs

Innan spårvägstrafiken kom i gång till dessa avlägsna delar av Södermalm uppehölls förbindelserna med staden mest sjövägen. Färjor gick mellan Riddarholmen och en del Mälarorter i Stockholms grannskap och hade anhalter på vägen, bland annat en brygga på Långholmen, strax öster om Långholmsbron. Bron och bryggan har en litterär anknytning, som väl kan kallas klassisk. I Hjalmar Söderbergs novell »Blom» följer vi förre skrädderi- arbetaren Oskar Valdemar Napoleon Blom från fängelset efter hans niomånadersstraff och stannar med honom ett slag på Långholmsbron, där en ledig vaktkonstapel står och metar mört på små saffranskulor.

Läs

Den gamla syn Söderberg här ger skall i hans version aldrig förlora sin friskhet: metaren och han som tittar på, blänket av fisk i vattenbrynet, pilarna utmed sundet och i fonden långt borta »Stockholms kyrkor och torn i blått soldis, som ristade med en fin nål», medan en ångslup puttrar fram under bron på väg till staden och lägger till vid bryggan näst invid.

Numera är Pålsundet under sommarmånaderna närmast en motorbåtshamn. De enskilda lägenhetsägarna på Långholmen har alltid varit få, och de viktigaste områdena av det slaget, Sofieberg och Karlshäll, fick först under 1800-talet sin bebyggelse. Denna del av Långholmen har aldrig varit ordentligt tomtreglerad, och marken har sedan donationen 1647 aldrig varit ur stadens ägo; i varje fall stöder staden sin äganderätt på drottning Kristinas donationsbrev. Jorden har emellertid upplåtits till privat bebyggelse. Sofieberg, som ligger omkring själva udden, består av några numera rätt förfallna trähus, som tillsammans bildar en liten by, pittoresk genom sitt idylliska läge.

Karlshäll 1926

Karlshäll är till sin typ en liten herrgård med huvudbyggnad och två flyglar, alla stenhus. Gården har till upphovsman och herre haft en av Långholmens färgstarkaste innevånare genom tiderna, brännvinskungen, socialreformatorn och riksdagsmannen L. O. Smith. Denne tillhör ju genom sin verksamhet främst grannön Reimersholm, men hans innehav av »lantstället» Karlshäll gjorde honom till en mycket uppmärksammad Långholmsbo. Karlshäll, som ligger på norra sidan av ön, omedelbart väster om Sjötullstomten, skall på Smiths tid ha räknats bland de mest välskötta egendomarna kring Stockholm. När Smith kom i sitt fyrspann från staden åkte han från grindstugan fram till huvudbyggnaden genom en alle av olika slags fruktträd. Av dessa återstår nu inte annat än ett och annat halvt förvildat exemplar och några stubbar. Hela Karlshällstomten var för övrigt på Smiths tid närmast en stor trädgård. Även sedan han på 1890-talet lämnat stället hölls det några år i stånd.

Förre tjänstemannen vid Långholmsfängelset Gustaf Löfdahl, som är född i sjötullen - även hans far var tjänsteman vid anstalten - arbetade i sin ungdom hos en trädgårdsmästare, som arrenderade Karlshällsträdgården. Överallt i bergssluttningarna fanns fruktträd, äpplen, päron, plommon, ofta ädla sorter, som hemförts av Smith från hans långa resor, och i de lämpliga lägena fanns drivbänkar med grönsaker. Löfdahl fick många gånger hjälpa till att forsla ner skörden till bryggan vid Långholmsbron, varifrån den med en tidig färja befordrades till Riddarholmen, för att sedan säljas i ett stånd på Munkbron. Överallt på Karlshällstomten finner man fortfarande i snåren av de vilda träd och buskar, som senare invandrat, gamla fruktträd och även degenererade exemplar av prydnadsväxter, rosor, syrener, kaprifol med flera. På tomten fanns även en präktig svandamm, som nu är en halvt igenvuxen grop, fylld av bråte.

Smith hade på berget bakom gården låtit bygga upp en stor altan, som av folket kallades hans »tankegång», därför att han troddes göra upp sina stora affärsplaner, medan han gick fram och tillbaka däruppe. Vid festliga tillfällen fördes gästerna dit i kvällningen och då avbrändes ofta fyrverkerier, av vilka minnet fortfarande lever. Löfdahl har hört berättas om ett tillfälle, då en regatta ägde rum på Björkfjärden och Smith som en hälsning till de återvändande seglarna hade ställt i ordning ett extra grant, mångfärgat fyrverkeri i form av en stor gran.

I Smiths memoarer förekommer en uppgift om Karlshäll i samband med Hjalmar Branting och dennes fader, som det är frestande att anföra: »Den som först gaf mig sjukgymnastik, var professor Branting i Stockholm, fader till socialisternas utkorade chef, Hjalmar Branting. Professor Branting lefde sommartiden fritt på mitt lantställe Carlshäll, där han jämte sin familj bebodde en flygel. Där sammanträffade jag första gången med den blifvande socialisthövdingen, en begåfvad ung man, hvars rika gåfvor, inriktade på något ädlare och bättre, bort komma fosterlandet i afsevärd mån till godo.»

I senare tid har Karlshäll dels använts som vårdhem för sinnessjuka, dels - under största delen av 1940-talet - som hem för sjuka finska barn. Därefter har gården legat öde.

Långholmen har under sina innevånares händer i hög grad förändrat utseende. De kala berg och hällar som i gamla kartor och beskrivningar framhålls vara karakteristiska för ön är nu ofta jordtäckta och trädbevuxna. Ön gör från alla håll ett lummigt intryck, och mängden av ädla lövträd är imponerande. Om hur förvandlingen skett har Strindberg skrivit den lilla stämningsfulla sagan »När träsvalan kom i getapeln», som inte bara har poetisk giltighet utan i viktiga drag också verklighetskaraktär. Det är om Långholmens norra sida, Mälarsidan, sagan handlar och om denna plats får vi på en karta från år 1782 följande uppgift: »Öppen bergmark, bestående mestadels av idel odugeliga berg.» På samma sätt tedde sig området ännu långt senare, innan man med hjälp av fångarbetskraft började utbreda mudder på bergssluttningarna. Så skedde bland annat år 1873. Strindberg kan ju själv ha bevittnat detta; hans saga ger i varje fall en djupare syn på saken än uppslagsverkens torra notiser. Fångarna utkommenderades på pråmar för att muddra nedanför stationen, berättar Strindberg: »Så började de att hissa opp allt orent som fanns på sjöbotten. Där kom dränkta kattor och gamla skor, ruttet fett från stearinljusfabriken, färgfibrer från färgeriet Blå hand, garvarbark från garveriet, och allt mänskligt elände, som tvätterskorna i hundra år sköljt ut från klappbryggan. Och det kom en lukt av svavel och ammoniak som var så outhärdlig, att endast en fånge kunde stå ut med den. Men när pråmen var lastad, undrade fångarne var all denna smuts skulle avlämnas. Svaret fingo de, när båtföraren styrde kurs på deras egen klippa. Där lastades all dyn ut och kastades på berget, där luften snart var förpestad. Och de vadade i smuts, och de smutsade sina kläder, händer, ansikten. Detta är helvetet! sade fångarne.» Undret i sagan liksom i verkligheten är ju att klippan sedan förvandlas till en »ljuvlig grönskande lund, där löven glittrade i vinden som småvågor på sjön. Där voro höga vita björkar och skälvande aspar, och i stranden stodo alar!» Den underbara Långholmsnaturen är i hög grad ett verk av människohand, och man får hoppas att Stockholms stad väl skall veta att förvalta arvet efter de Långholmsbor, frivilliga och nödtvungna, som alltifrån gamla Jockum Ahlstedts dagar arbetat på öns förkovran.

Pålsundet från sydost Långholmsvarvet. Oljemålning av Gideon Börje 1923 Följ med!

STF:s årsskrift 1973, Ur Vandringar vid stadens stränder, Erik Asklund

De stora, lutande pilarna har åldrats, brutits av röta och fukt och jag ser ännu märken efter de grövsta grenarna där vi balanserade ut och dök i plurret under varma sommardagar eller bara satt hopkrupna som apor och sköt med slangbågar på varandra. Och samma pilar fanns överallt och finns fortfarande. De vackraste, mest lövrika, finns förresten vid Bergsundsstrand nära Liljeholmsbadet, och jag stannar ofta intill dessa unga telningar (fast de redan är stora, grova träd) och minns att så såg min barndoms pilträd ut vid Pålsundet.

Vårkväll vid Pålsundet. Etsning av Harald Sallberg 1928

De fanns på andra sidan Pålsundet också, på Långholmen, som då var en förvildad ö och inte en välansad park som nu. Vi höll till i närheten av Mälarvarvet, som fortfarande finns kvar, gudskelov, och där växte samma höga pilar med sina långsmala spetsiga blad och ljusa undersidor just där båtklubben nu har sin upplagsplats rakt under Västerbron och dit jag alltid vallfärdar om vårarna för att lyssna till båtskrapornas ljuvliga symfoni, blåslampornas fräsande och insupa dofter av oljefärg och fernissa. Och nu driver jag som en åldrad flanör utefter min barndoms stränder och upptäcker till min glädje att allt är sig ganska likt. Det är en härlig brittsommardag, solen värmer, lönn, och björkar flammar i festliga höstfärger och pilarnas blad är ännu bronsgröna, för de håller ut allra längst mot de annalkande frostnätterna.

Här är ingången till Sofieberg (vet ni var det ligger, förresten?) där det förr fanns en grind som på riktiga landet till detta paradis på västra Långholmen, förbi fängelset och vägen upp till Karlshälls sjukhem. Här ligger också segelsällskapets klubbområde, nu betydligt utökat sedan min ynglingatid, och här är man också i färd med att lägga upp de långa, smäckra farkosterna.

Men Sofieberg är nu ett paradis i förfal.l Sjövillan är riven och utplånad och på flera ställen står det skyltar med texten EJ FÖR OBEHÖRIGA. Det är bara den röda långa strandvillan och det gröna huset i backen till höger, som finns kvar. Trädgården längre mot udden är förvuxen och nästan utplånad. Här som var så prydligt och pyntat förr om åren. Jag hade en skolkamrat i Sjövillan, han bodde i övre våningen och på höstkvällarna pallade vi frukt i den närbelägna trädgården eller satt ute på den fuktiga glasverandan och såg mälarbåtarna glida förbi sundet mellan Essingeöarna och Långholmen. Det luktade stenkolsrök och mönja, hesa sirener vrålade genom kvällsdimman och det lyste ur träkåkarna på Gröndalsberget och ur fabrikerna på Stora Essingen.

Från Pålsundet, Victor Forssell, 1889