Lars Ohlsson Smith, brännvinskungen, är väl den man främst tänker på när man talar om Karlshäll, malmgården som så intimt är förknippad med hans liv och gärning. Men L O Smith var inte den som byggde gården. Dess historia börjar förmodligen 1838. Carl Modéer - kapten, mekanikus och arbetschef vid Cronocorrektionsanstalten på Långholmen - ägde då egendomen och var antagligen också dess byggherre. Huset är byggt med lerklining i stolpkonstruktion, så som man bygger korsvirkeshus, vilket är unikt för Stockholmstrakten. Troligen var det också Carl Modéer som gav egendomen namnet Carlshäll. Inte heller hade Modéer lång väg att gå från sitt hus ytterst på Långholmen på mälarsidan till sitt arbete vid arbetsinrättningen. Inte var det mycket längre promenad för grosshandlare L O Smith över till Reimersholme, där han hade sitt brännvinsbränneri.

När Carl Modéer dog i december 1842, fick hans änka Johanna Charlotta Modéer överta besittningsrätten till gården som var "befriad från alla avgifter på 37 år" enligt Kungl Majt:s upplåtelsebrev av den 18 maj 1837. Malmgårdarna skulle också ge sina ägare viss försörjning. Alltså hade även här byggts ekonomilokaler, ladugård med plats för två kor, tvättstuga och verkstadsrum. I Carl Modéers bouppteckning talas det om att han där hade "verktyg till förfärdigande av fyrverkeri". Var det månne det rummet och de verktygen, som användes när brännvinskungen den 24 augusti 1886 avbrände ett av "de effektfullaste fyrverkerier, stockholmarne någonsin hade sett i sin stad"? Det var den dagen som den portugisiske konungen, Luiz I, gjorde sin triumffärd från Drottningholm till Riddarholmen. Den dagen invigdes också Restaurant du Sud i Mariahissen och du Sud var självklart en bra plats att beskåda såväl infärd som fyrverkeri ifrån.

Änkefru Modéer bodde med sina barn kvar på Karlshäll till 1865, då hon sålde till kammakare Jakob Nyman. Hittills hade gården varit bebodd året om, men nu börjar den period, då den enbart används som sommarbostad. Efter något år köptes gården av kryddkramhandlare Carl Fredrik Johan Lindström, som ägde den mellan 1858 och 1875. Sistnämnda år står Smith som ägare till gården i mantalslängderna. Både Lindström och Smith gjorde förändringar och tillbyggnader, och som följd därav höjdes brandförsäkringen.

Det troliga är att alla stora förändringar på gården, som redovisas i 1874 års brandförsäkringsbeskrivning är gjorda av Smith, trots att han ännu inte formellt står som ägare. Där talas om bättre tvättstuga och utbyggnad av den norra terrassmuren med ett femsidigt trapptorn. Detta ledde ned till vattnet. Det femkantiga trapptornet ser man på en bild av Karlshäll från 1890-talet.

Inuti huset sker också förändringar: en öppen tvåvåningsveranda blir inklädd, ett kök på första våningen försvinner och blir till bl a en stor salong med praktkakelugnar. Ett badrum inreds med ett zinkklätt duschskåp. Huset förses med ett vattenuppfordringsverk från sjön och en fristående ångpanna av koppar. Detta var ju något för tiden oerhört modernt och lyxigt.

1877 håller Smith på med ytterligare upprustningar och utbyggnader. En ny körväg från öster anläggs i stället för den gamla södra tillfarten. En grindstuga byggs också vid den nya infarten. Arkitekt för denna byggnad, som ännu finns kvar i ombyggt skick, är Magnus Isaeus. I samband med den nya tillfarten rivs kägelbanan, men en ny anläggs sydväst om huvudbyggnaden. Den västra flygeln byggs till med en musik- och biljardsalong som fortfarande finns kvar om än i mycket dåligt skick. Arkitekt är även nu Magnus Isaeus. Denna salong kan man nå dels utifrån, dels inifrån den västra flygeln, då man kommer ut på en läktare. Från salongens sydvägg kunde man också gå in i ett tillbyggt växthus, som inte längre finns kvar.

De gamla ekonomibyggnaderna revs och nya, större byggdes i stället. Bl a ersattes den lilla ladugården för två kor med ett stall för fem hästar. Det tycks som om malmgården mer och mer blev enbart en rikemans sommarnöje.

Ett trappsystem vid de norra terrassmurarna anlades också. Det ledde ned till ett badhus med simbassäng. Alla besökande som kom sjövägen kunde, innan de lade till vid någon av bryggorna, glädja sig åt anblicken av tre stora bronsfigurer, placerade i nischer i terrassmuren. Något längre västerut fanns ytterligare en brygga för alla som kom med brännvinskungens ångbåtar Fix och Färdig.

Som ett led i det s k brännvinskriget mellan Smith och Allmänna Utskänkningsbolaget i Stockholm, som rasade på 1870- och 1880-talen, hade Smith ordnat försäljning på Reimersholme av brännvin. Reimersholme tillhörde nämligen Brännkyrka församling, vilket gjorde det möjligt för honom att konkurrera på detta sätt. Så småningom blev det fred mellan parterna, men innan dess hade Fix och Färdig hunnit göra många turer mellan Riddarholmen och Långholmen.

L O Smith anlade vid denna tid även en trädgård som betraktades som den vackraste i Stockholm. I den fanns hans s k tankegång, där han säkert vid promenader funderade på många av de affärer eller åtaganden som han hade på gång. Inkomponerat i trädgården fanns ett stort flyttblock, som genom sitt naturliga läge bildade en grotta och helt enkelt kallades för Grottan.

Från 1887 har vi ännu ett minne från Smith's tid. Det året gifte sig hans dotter Mary med den turkiske prinsen Jean Karadja. De vigdes tre gånger och till den tredje vigseln, som ägde rum på Karlshäll, sattes det i bottenvåningens salong upp franska, orientaliskt inspirerade tapeter. Dessa finns ännu kvar; nu täckta av vita skyddande förhängen.

Smith hade problem med sin hälsa och anställde av den anledningen professor Gabriel Branting för att denne skulle ge honom sjukgymnastik. Branting var föreståndare för Gymnastiska Centralinstitutet och pionjär inom sjukgymnastiken. Han bodde på somrarna med hela sin familj i en av flyglarna på Karlshäll. Smith träffade alltså tidigt sonen Hjalmar Branting och skriver om denne i sina memoarer: "en begåfvad ung man, hvars rika gåfvor, inriktade på något ädlare och bättre, bort komma fosterlandet i afsevärd mån till godo".

L O Smith kallades för brännvinskungen, vilket han ju också var, men det talas sällan om att han startade ångkök för att de fattiga skulle få mat för en billig penning, att han startade kooperativa ringar och sockerbruk, drev fram bildandet av postsparbanken, var mecenat och riksdagsman. Som mecenat lär han en gång ha gått till fattigprästen John Hedberg på Mariaberget och slängt fram ett konvolut innehållande en mycket stor summa pengar. Pengarna skulle användas till de drinkares barn, som Hedberg försökte hjälpa.

Smith skrev över sina egendomar på sin familj. Hans dotterdotter Ebba Lagerbielke fick Karlshäll. Gården såldes sedan troligen av hennes föräldrar till godsägare Carl Fredrik Fagerström. Ebba Lagerbielke var då inte myndig.

Fagerström står som ägare till Karlshäll 1899, men redan år 1901 har egendomen en ny innehavare, direktör Hj Ossian Adler. Han sålde alltsammans år 1904 till fröknarna Lydia och Ida Johansson, som där öppnade en privat vårdanstalt

för lättskötta sinnessjuka. Återigen hade alltså gården fått innevånare, som var mantals- skrivna där. De första sedan Modéers tid. 1914 var det dags för försäljning igen. Gården och anstalten övertogs åter av två systrar, Märta och Anna Cronquist.

Åren 1940-47 hade finska barn sitt hemvist på Karlshäll. Därefter och fram till 1977 var gården provisoriskt vårdhem för 30 kroniskt sjuka kvinnliga patienter från Långbro för att sedan övergå till Mariapolikliniken som behandlingshem och utslussningshem för narkomaner. För att kunna bedriva alla dessa olika vårdformer har gården återigen genomgått ombyggnader och förändringar.

Vad som skall bli av Karlshäll har mycket diskuterats, men den gamla gården, som står kvar, är värd att skötas väl. Huvudbyggnaden i två våningar med en lanternin, som kröns av en flöjel med årtalet 1838, två flyglar, musik- och biljardsalongen samt en sjöbod är vad som finns kvar av den Smithska och Modéerska anläggningen. Den ursprungliga uppfarten anas som en stig, trädgården är igenvuxen och förfallen. Detta var en gång en "bland de mest välskötta trädgårdarna i Stockholm".