L O och hans närmaste Uppväxttiden Lars Olsson föddes den 12 oktober 1836. Hans föräldrar Ola Persson och Lusse Persdotter ägde och brukade ett mindre lantbruk, Kiaby nr 12 i Ifö socken öster om Kristianstad. Lars hade två äldre syskon Pehr och Bengta. Under 1837 flyttade familjen till en större fastighet på själva Ifö-ön, Ifö nr 1, den s.k. Kämpagården. Där föddes Carna, Ola, och Pehr Ludvig. I mars 1843 var det åter flyttdags, nu till Bräkne-Hoby socken, där makarna köpt en än större gård, Sjöarp nr 3 - för 16 666 riksdaler, varav 13 333 riksdaler betalades genom lån. På Sjöarp föddes Helena och Carl. Fadern var alltså lantbrukare och som sådan till synes ej särdeles lyckosam men å andra sidan rörlig och spe kulativ. Trots att de båda gårdarna i Ifö förmodligen lämnat föga överskott till nyförvärv, vågade han köpa den stora Sjöarpsgården. Köpeskillingen för denna var dock alldeles för hög - kanske fick han till följd av en dålig finansiering betala överpris - när gården värderades och åter såldes tre år senare var priset kring 10 000 riksdaler! Redan året efter tillträdet togs familjens lösöre i mät för betalning av gamla skulder och påföljande år begärde fordringsägare med pant i gården, att denna skulle säljas exekutivt.

Vid de två första auktionerna lämnades inget godtagbart bud och vid den tredje den 15 oktober 1845 måste änkan till den tidigare ägaren återköpa gården, som hon dock året därpå sålde vidare. Familjen fick nu åter flytta och fadern tvingades ta arbete. Lars begav sig till Carlshamn och familjen i övrigt

Enligt kyrkoboken var modern barnmorska, ett av dåtidens få kvinnoyrken. I en annan källa betecknas hon som klok gumma, som anlitades vid sjukdomsfall. L O beskriver henne som sällsport intelligent och begåvad och som den enda ljuspunkten i hans i övrigt torftiga barndom. Uppenbarligen var hon en stark och viljekraftig kvinna, som trots mannens dåliga affärer höll ihop familjen.

Konsuln och grosshandlaren Carl Smith (1793-1881) i Carlshamn hade en inteckningsfordran i Sjöarpsgården och hade vid ett besök där uppmärksammat den lille Lars och dennes ovanliga förståndsgåvor. "Om det går illa för far, får du komma in till oss" hade han sagt. Snart följde Lars rådet, vandrade in till staden, steg in på konsulns kontor och sade: "Konsuln får ta mig, för det är slut med far."

Carl Smith var en av Carlshamns ledande personer både som affärsman och som kommunal förtroendeman. Familjen bodde vid Drottninggatan mitt emot kyrkan. På somrarna vistades man på gården Stilleryd, belägen in vid havet några kilometer väster om staden. Makarna Smith hade endast ett barn, Gustaf (1826-1887), som ej ärvt faderns affärssinne men däremot moderns konstnärsbegåvning. Han spelade fiol och var bekant med Grieg. (Gustaf hade i sin tur fem söner, däribland konstnärerna Wilhelm och Ernst. En kort tid i sin ungdom arbetade Wilhelm för övrigt på L O:s spritfabrik som kontorist.)

Konsul Smith tog Lars till sin familj och satte honom i skola, där han under några år fick den utbildning dåtidens bättre situerade småstadspojkar kunde få. Han var dock ingalunda ett i allo lydigt och beskedligt barn. Det berättas, att konsulns hustru vid ett tillfälle tröttnade på den besvärlige och särpräglade pojken och övertalade sin man att skicka tillbaka honom till föräldrahemmet, att de tre åkte iväg mot Bräkne-Hoby, att Lars då förklarade att han minsann skulle springa bakom vagnen åter till Karlshamn så länge han orkade, vilket han också gjorde, och att konsulinnan därvid bevekades och återtog honom i sin vård.

Skottbergska gården i Karlshamn på 1920-talet

Tretton år gammal började Lars arbeta som bodbiträde hos handlanden A. J. Skottsberg, där han omgående - enligt sina memoarer - visade sin affärstalang. Ett år senare fick han erbjudande av en nyetablerad handlare två kvarter söderut, C. P Åberg, att arbeta hos denne mot inte bara fri kost och logi utan dessutom en månadslön om 25 kr. Efter ett par år hos Åberg gjorde dock rastlösheten sig gällande hos den unge Lars. Hösten 1853 åkte han med en brännvinsslup från Sölvesborg till huvudstaden. Kanske fick han då sina första erfarenheter av sprithandel.

Familjen

Den 31 januari 1860 stod bröllop mellan L O, nu med efternamnet Smith, och Maria Lovisa Collin, fosterdotter till en känd tandläkare i huvudstaden - "dentiste hos Hennes Maj:t Enkedrottningen". L O hävdar i memoarerna att svärfaderns ekonomi var så dålig, att L O fick betala hela det ståtliga bröllopskalaset! Första åren i Stockholm synes L O ha haft sin bostad på olika ställen i huvudstaden. Sin affärsverksamhet bedrev han till en början från en lokal vid Brunnsgränd 4 i Gamla stan. Omkring 1860 inrättade han både sin bostad och sitt kontor vid Skeppsbron 32. Dit flyttade även den nyblivna hustrun, vars fosterföräldrar bodde nära - vid Skeppsbron 40. I äktenskapet föddes fyra barn: Carl Gustaf 1862, Otto 1864, Lucie 1865 och Marie Louise 1868. Familjen blev snart ett stort hushåll med icke mindre än tre jungfrur vartill kom L O:s systrar Johanna och Christine.

Maria Louisa och hennes förstfödde Carl Gustaf

I mitten av 1870-talet var betjäningen än större - förutom tre pigor höll man sig med en guvernant och en hushållerska. Åren kring 1870 vistades familjen sommartid i en av L O inköpt trävilla vid Svartvik (nuvarande Traneberg) nordväst om Stockholm. På andra sidan Ulvsundasjön ägde L O tillsammans med en kompanjon ett bränneri. Ryktet förtäljde, att de båda delägarna blev osams och ej kunde komma överens om lämplig lösensumma, varför L O resolut lät riva sin hälft av fabriken! Sedan L O sålt huset vid Svartvik, köpte han 1873 en större villa på Stockholms stads mark på Långholmen. Han lät bygga om villan för stora pengar - inrättade en magnifik balsal på ena sidan och en biljardsalong på den andra - döpte den till Carlshäll och brukade även den som sommarbostad. Fångknektarna på Långholmen kunde berätta om den sexspannsvagn, som blänkande ren forslade L O in till staden.

L O ägde också säteriet Skälby gård mellan Västerås och Enköping, som han förvärvat 1866 och drev som storjordbruk fram till 1880. Det var en stor egendom med flera fastigheter om sammanlagt nästan 1 400 tunnland, huvuddelen god åkermark. I början av sin ägandetid lät L O anlägga ett bränneri på egendomen - ville han måhända återskapa Sjöarp?

När det s.k. Bolinderska huset omedelbart söder om Grand Hotel på Blasieholmen stod färdigt 1877, blev L O hyresgäst till den nedre av husets två paradlägenheter - ägaren och industrimagnaten Jean Bolinder bodde i den övre och hade utställning av produkter från sina företag i husets gatuplan. Båda våningarna var praktfullt utsmyckade och inredda; det sades att L O:s var om möjligt mer påkostad än Bolinders. Maria Lovisa, som nu kallades Marie Louise, lät möblera den överdådigt även enligt den tidens smak, vilket ej säger så lite! Där fanns möbler av jakaranda, rosenträ och ebenholts.

Bolinderska huset

Lägenheten i Bolinderska huset

Diplomaten, senare kanslirådet vid utrikesdepartementet Carl Fleetwood den 3 febr. 1885:

L O Smiths asiatiska lyx är en slags trosartikel i Stockholm - också bland hans argaste motståndare. Sådant hans hus är skulle det kunnat blända mig för två år sedan - nu roade det mig att gå och plocka ut vad som var värderikt och gottköpsskräp, vad som var god och dålig smak. Hos hastigt rika vordna människor, cocotter eller grosshandlare har jag alltid sett detsamma. Men roligast var den djupa beundran, som ägnades all grannlåten av gästerna i allmänhet och herrar epousorerna i synnerhet ... Sällskapet bestod av två avdelningar - brackorna, d.v.s dem, vilka Smith samlat, och bättre folket utgörande släktingar till mågen Lagerbjelke (han var som alltid "lindrigt onykter" men rolig nog).

Senare i sitt liv hävdade L O, att han under sin stockholmstid blev en av landets rikaste personer, att han förtjänade sin första miljon före 30 års ålder och att han redan som tjugoåring hade en årsinkomst om 10 000 kr - tredubbelt mer än en dåtida statsrådslön. Sanningshalten i hans påståenden är svår att bedöma. Att han tjänade mycket och var rejält förmögen är otvivel- aktigt. Men i hur hög grad?

Enligt mantalslängderna för Stockholm var hans årsinkomst för åren 1859 - 1861 3 000 kr, 6 000 kr resp. 2 000 kr för att därefter fram t.o.m. år 1867 vara 25 000 kr följt av 50 000 kr år 1868. Tillgängliga uppgifter ur längderna för 1870-talet anger 150 000 kr för vartdera av åren 1872 och 1873 samt 56 000 kr, 50 000 kr, 36 000 kr resp. 30 000 kr för åren 1874 - 1877. Beloppen är höga men icke uppseendeväckande höga och knappast av den storleksordningen, att de kunnat generera en mångmiljonförmögenhet.

Å andra sidan avser de hans personliga inkomst av rörelse och tjänst och icke hans bolags. Kanske var det dessutom redan vid denna tid så, att benägenheten att ange låga belopp i inkomstdeklarationen var väl så stor och utbredd? I november 1885 lämnade L O Stockholm och flyttade med hustrun och yngsta dottern till Karlshamn, närmare bestämt Stilleryds gård i Asarum, väster om staden. Mangårdsbyggnaden, som var gammal och omodern, rustades upp rejält och byggdes ut ofantligt för att passa L O:s stil och vanor. En stor fruktträdgård anlades.

Slädparti på Stilleryd. LO i släden t v

Såväl våningen i Bolinderska huset som Carlshäll hade L O kvar ännu några år. Han skänkte därefter Carlshäll till dotterdottern Ebba Lagerbielke, som emellertid snart sålde egendomen. (L O fick inhysa sitt omfattande arkiv i ett rum i villan även sedan denna kommit i främmande händer men blev av nya ägare anmodad flytta detta sommaren 1903. Han åkte ut till stället, träffade den gamle trädgårdmästaren, som han själv en gång anställt, och fick denne att elda upp det hela. Därmed försvann alla brev, handelsböcker, aktier m m från hans aktiva Stockholmstid!)

Syskonen

Lars hjälpte på olika sätt sina syskon under deras uppväxt i Stockholm. Han bekostade deras skolgång och ordnade arbete åt bröderna. Johanna gifte sig med Johan Carlberg, bröllopet hölls för övrigt på Sjöarp, vars nye ägare stod på god fot med L O. Carlberg synes ha varit kassör vid Carlshamns Spritförädlings AB men tycks i början av 1887 ha fått sluta.

Christine flyttade åter till Ifö och gifte sig med en kusin på mödernet, lantbrukaren Ola Kellgren, som så småningom fick bekymmer både med ekonomin och alkoholen.

Av bröderna utvandrade Pehr till Amerika, sedan han en tid varit anställd av L O vid dennes filial i Kristianstad, och Ola till Australien. Ludvig blev som 16-årig medhjälpare till L O i dennes nystartade firma. Han arbetade sedan hela livet som föreståndare för flera av de av L 0 startade fabrikerna - i Reymersholm, Malmö, Karlshamn och Kristianstad. På ålderns höst flyttade han till Karlshamn, där han avled 1911. Han beskrevs som en försynt, hjälpsam, samvetsgrann och dugande person "av den gamla stam„ men .

Yngste brodern Carl arbetade först vid L O:s filial i Göteborg. År 1875 övertog han L O:s brännvins handel i Stockholm under namnet L O Smith & Co eftr. för att senare driva den i eget namn - grosshandelsfirman Carl Ohlsson & Co. Han gjorde betydande affärer i brännvin och spannmål och samarbetade delvis med L O, vars kontor på Skeppsbron 32 han övertagit. Han hade även lager (och spritfabriker) i Kristianstad och Sölvesborg. Med åren synes han ha blivit välbärgad med hus både vid Folkungagatan i Stockholm och på Drottningholm. Han var känd som arbetssam och vänsäll, hade gott anseende i huvudstadens affärskretsar och var avhållen för sin stora välgörenhet. Endast 47 år gammal dog han den 5 januari 1892 efter bara några dagars sjukdom såsom ett av offren för den influensavåg som då drabbade Stockholm. Efter sig lämnade han maka och nio barn samt ett barn i tidigare gifte.

Vid tiden för dödsfallet var Carls ekonomiska situation emellertid långt ifrån god - i slutet av 1880-talet hade brännvinskonjunkturerna kraftigt försämrats. Bouppteckningen visade således stor brist och konkurs följde. I boet fanns dels en fordran på L O om 61 796 kr, som bedömdes säker, dels skulder till densamme om 94 000 kr. Vidare fanns två banklån om tillsammans 190 000 kr, för vilka låg säkerheter om 940 aktier i Svenska Spritförädlings AB, tillhörande L O Smith, som dessutom hade gått i borgen med 50 000 kr för ett av lånen. Bland osäkra fordringar fanns en å 5 000 kr på Ola Kellgren, som även accepterat en i bank diskonterad växel å 13 540 kr!

Bristen i boet förvärrades snart ytterligare, då det visade sig att Carl de senaste åren lurat statsverket på brännvinsskatt i storleksordningen 100 000 kr genom att uppge felaktiga volymer vid förändring av hans företags deponerade lager i statens brännvinsmagasin. En kontrollant vid magasinet hade litat på uppgifterna från Carls firma, eftersom denne allmänt - och även av kontrollanten - ansågs som en särdeles betrodd och hederlig affärsman!

Barnen

Axel Tengvall, Stockholm den 17 juli 1883 till sin mamma:

... Vid Liljeholmen möttes jag af unge Herr Smith, och i flygande fläng bar det af till Carlshäll, der jag fick 20 minuter på mig för att göra toalett, och så stufvades man i en hastig vändning ombord på en liten trång, halfsnygg ångbåt, som på hvardagarne besörjer trafiken på Fjäderholmarne. Här fick man nu tillfälle att samla sig en smula, och sedan började en presentation, som kunde ha gjort en stackare yr i mössan, om man försökt att i minnet inprägla alla besynnerliga namn, ty der funnos både Fransmän och Spaniorer ombord...

Nu öfvergå vi utan vidare till andra kapitlet, hvilket får lof att börja med en beskrifning af familjen. Herr Smith är till utseendet ovanligt lik Enzio Edström, och ser långt yngre ut än jag föreställt mig. Hvad man ovillkorligen först lägger märke till, är den ovanliga lätthet hvarmed han behandlar sina talorganer; jag har sällan träffat personer, som talar mera, mer flytande och öfvertygande. Han synes besitta en förvånande detaljkännedom på många områden, och är utan tvifvel en af de intressantaste bekantskaper man kan göra. Man behöfver imellertid ej vara tillsammans med honom synnerligen länge, innan man märker hur envåldshärskaren skymtar fram, och att man har för sig en person, som har klart för sig hvad han vill, och förstår att drifva sin vilja igenom.

Fru Smith är en riktigt snäll och älsklig qvinna, enkel och okonstlad, men möjligen allt för svag för sina barn. Sonen, som är äldst af barnen, är en kraftigt byggd ungdom, och ser mer välmående ut, än man har rättighet till vid den åldern. Ett rundt ansigte, tunnt, kortklippt, ljust hår ger honom ett synnerligen jovialiskt och något godmodigt utseende. Hans uppfostran är " first class" men jag tror ej man kan säga detsamma om hans energi. Han synes liksom fadern ha anlag för att tala mycket, och är ej alls svår att komma öfverens med. Dottern, (det är endast en hemma) är en liten sjåpagås, som målar aqvareller, talar Engelska och Franska och ämnar lära sig Italienska i vinter; hon tycks vara 18 ā 19 år gammal. En son och en dotter är utomlands.

I går hade Herr Smith ett långt samtal med mig (om det kan kallas samtal, då han talade så nära oafbrutet en timmes tid). Han gaf mig en beskrifning af sin son, och omtalade skälen hvarför han önskade, att sonen skulle vara utomlands under de första åren af sin praktik. Han ville ingalunda att vi skulle resa ut endast för att se oss om, utan vi skulle slå oss ner och arbeta ordentligt. Hufvudändamålet var att vänja ynglingen vid ordentligt iherdigt arbete, att sätta stål i viljan och söka utbilda honom till en duglig medborgare. Vi skulle lefva tillsammans som kamrater och kunde, om vi det önskade, egna oss åt olika delar af industrien. Jag skulle ha hand om kreditivet, få mina lefnadskostnader betalade, en bestämd summa årligen och hvad jag dessutom kunde förtjena var mitt. Han anser sig ej kunna etablera sin son ensam utan behöfver en kraftig vilja till hans högra hand. Han har sjelf öfvervägt dessa planer under ett års tid och bad nu mig ej förhasta mig med ett svar utan ta god tid på mig och studera hans son, ty före October behöfva vi ej tänka på att bege oss af. Allt ser således för närvarande godt ut och jag hoppas det bästa.

Otto och Carl Gustaf

Otto tog studenten som privatist i Stockhom i slutet av 1881 och läste därefter ekonomi och statsvetenskap vid universiteten i Leipzig och Tübingen. Studierna avslutades i mars 1886 med en avhandling på 168 sidor om dels Göteborgssystemet och dels arbetarringsrörelsen i Stockholm. Avhandlingen, som väl i våra dagar närmast skulle betecknas som en trebetygsuppsats men som i dåtidens Tyskland torde motsvarat vad som fordrades för den lägre doktorsgraden, resulterade i titeln doktor i politiska vetenskapen. I sina memoarer hävdade L O, att han med klingande mynt köpte doktorstiteln åt Otto, vars avhandling han med viss träffsäkerhet betecknar "två historier om vad din far uträttat utan att nämna hans namn." Köpepåståendet var av allt att döma felaktigt men förmodligen ändock med ett uns sannning i sig. Ottos "doktorsvater" professorn Gustav Schönberg, som utlät sig påtagligt positivt över avhandlingen, var känd för att ivrigt bemöda sig att åt universitetet skapa en ny silversamling i stället för en som förlorats under Napoleonkrigen och Otto, som då torde saknat egna inkomster, skänkte universitetet en fin silverpokal. Tanken att denna gåva bekostades av L 0 verkar ej orealistisk!

Lucie gifte sig den 22 september 1884 med Henric Lagerbjelke, son till landshövdingen, tillika talmannen under åren 1881-1891 i riksdagens första kammare Gustaf Lagerbjelke. L O höll en glänsande bröllopsbal i våningen på Blasieholmen. Carlshamns Tidning den 1 okt. 1884: Den unga friherrinnan, som bar en dyrbar dräkt af rosafärgad atlas, bokstafligen strålade af juveler från hals, hår, axlar och diamanter gnistrade till och med från kjortel och släp. Dansprogrammen torde söka sin like i smakfull elegans. De utgjordes af små böcker, inbundna i blått moaré, och med de nygiftas namn i guld på främre permen. På den andra syntes datum och årtal. På ena insidan funnes de nygiftas fotografier i owala medaljonger och på den andra det sedvanliga dansprogrammet i guld på ljusblå botten. Vid 12- tiden serverades en splendid soupé hvarefter balen fortgick till efter kl 1 på natten.

Nitton år gammal gifte sig Marie Louise eller Mary den 24 april 1887 med den turkiske diplomaten i Stockholm prins Jean Karadja Pascha, då 53 år. (Lysningen kungjordes i Asarums församling, som av L O erhöll 500 kr till socknens fattiga.)

Stockholms Dagblad den 25 april 1887:

Sjelva ceremonien, som egde rum i brudens hem 1 tr. upp i Bolinderska huset å Blasieholmen, förrättades först efter den grekisk-katolska ritualen af biskop Philarete Wasides, hvilken i lördag dit anlände, sänd af grekiska patriarken i Konstantinopel att förrätta denna vigsel. Densamma efterföljdes omedelbart af vigsel enligt lutherska ritualen, hvilken förrättades af pastorn i Stockholms tyska församling, hr Kaiser. Såsom bröllopsvittnen fungerade å brudgummens sida: kabinettssekreteraren, kammarherre Bildt ... Efter slutad vigelsakt intogs tillsammans med slägtingar och några få inbjudne, bland hvilka märktes vicomte de Soto-Maior, en splendid dejeuner dinatoire.

Makarna Karadja på Stilleryd 1890, drickande champagne tillsammans med Marie Louise, L O, Otto och Carl Gustaf. Den lille på Ottos knä är förmodligen Constantin Karadja.

Giftermålet vållade stor uppståndelse och mycket skriverier. L O lät uppföra särskilda byggnader för de nygifta - en magnifik bröllopspaviljong på Carlshäll och en stor trevånings trävilla på Stilleryd. Karlshamns Allehanda den 27 juli 1887: Prins Karadja Pascha, hvilken som bekant med sin maka en tid wistats å Stilleryd, afreser i nästa vecka till Stockholm, hwarifrån prinsen sedermera begifwer sig till Haag. I söndags var prinsen jemte en del inbjudne på säljagt ute wid Pukawik. Sälar lyckades man dock ej anträffa. Några sjöfoglar blefwo deremot jägarnes byte. På aftonen uppvaktades med serenad ute hwid Stilleryd af de svenske nationalsångarne.

På Sjöhistoriska museet i Stockholm finns ett silkessnöre, som prins Karadja enligt uppgift fått sig tillsänt av sultanen av Turkiet, sedan han 1885 övergått till kristendomen. (Tidigare innebar ett brev med silkessnöre från sultanen en uppmaning att såsom misshaglig begå självmord.) Detta hindrade dock ej att prinsen kvarstod som turkisk minister vid hoven i Stockholm, Köpenhamn och Haag. Kort efter giftermålet flyttade paret till sistnämnda stad och några år senare till London. År 1894 dog Jean Karadja. Mary/prinsessan Karadja ägnade sig efter makens död åt litteraturen och spiritismen. På det senare området blev hon både berömd och begabbad, vad gällde det sistnämnda ej minst av sin far.

Carl Gustaf och Otto gifte sig först sedan L O lämnat familjen, i båda fallen med döttrar till nära bekanta med denna. Medarbetaren Axel Janzons dotter Anna, kallad Lilly, blev 1891 hustru till Carl Gustaf och brodern Ludvigs dotter Maria Lovisa, också hon kallad Marie Louise, gifte sig 1894 med Otto.

Familjen blir förmögen

I det närmaste förvissad om att han ej ånyo skulle överleva en operation skänkte L O till Marie Louise, Otto och Carl Gustaf sammanlagt nominellt 525 000 kr av den värdefullaste tillgången han hade - aktier i Svenska Spritförädlings AB, som hade ett aktiekapital om 1 800 000 kr. Tidigare hade han överlämnat liknade aktier om 200 000 kr till vardera av Lucie och Mary samt 40 000 kr till Lucies dotter Antoinette (hennes andra dotter Ebba fick Carlshäll medan Marys son prins Karadja junior fick hus i London). Genom gåvotransaktionerna blev L O avsevärt mindre rik och familjen avsevärt mer.

Schismen med familjen

Som L O:s sekreterare under hans Karlshamnstid arbetade Emma Nilsson, född 1864 och dotter till lantbrukaren och riksdagsmannen Nils Nilsson på Backagården i Asarum. Denne kom i ekonomiska bekymmer, som kulminerade i stora förluster hösten 1887. Hustrun Botilda kunde dock med hjälp av garantier från dotterns arbetsgivare, Svenska Spritförädlings AB, överta och driva gården vidare. Emma angavs några år senare hjärnskadad vid en seglingsolycka i Göteborgstrakten och tillfrisknade aldrig. Det ryktades, att hon led av olycklig kärlek till L O och att hon ej skadats under segling utan genom att hoppa ut genom ett fönster i ett försök att ta sitt liv! I släkten finns alltjämt ett armband, ett s.k. Toledosmycke, med inskriften Emma, givet henne av L O.

I juli 1891stämdes L O av sin hustru med yrkande om boskillnad och under påstående att han av hat och ovilja hållit sig skild från henne under sex månader. Vad som ytterst låg bakom detta drastiska steg från hennes sida är svårt att klarlägga - var hon kränkt av rykten om hans otrohet, hade hon insett att äktenskapet var ohållbart eller ville hon skydda sin ett och ett halvt år tidigare erhållna aktieförmögenhet?

Hur som helst, i stämningsansökan åberopade hon endast, att mannen sedan han i oktober 1889 lämnat Sverige endast vid tre tillfällen återbesökt landet och därvid bara en gång träffat henne - under besök i bostaden i Bolinderska huset i mars 1891.

Vittnesmål jämte hemställan beskriver väl förhållandet mellan makarna. Några ömma känslor var det ej fråga om från någondera sidan. Från L O synes närmast kallsinninghet eller till och med fientlighet utstråla. Vad var då orsaken härtill? Svaret härpå verkar dolt för omvärlden och får bli en gissning. L O hade uppenbarligen aldrig haft några djupare anknytning till sin hustru, som ur intelligenssynpunkt synes ha stått på en helt annan nivå än han. Även om det förvisso ej hörde till vanligheten vid denna tid, att mannen talade med sin hustru om sina affärer eller annat i sin omvärld, torde L O ej haft något större tankemässigt utbyte med Marie Louise, som å sin sida med åren till och med tröttnat på att följa honom under hans omfattande utlandsvistelser, ehuru dessa säkert ofta skedde i väl så angenäma former på olika rekreationsorter.

Efter Sverigebesöket våren 1891 torde L O aldrig ha återsett hustrun och sönerna. I memoarerna skildrar L O utförligt och hatfullt sitt förhållande till sin första hustru och deras barn. Det är en ondsint, desillusionerad och bitter man och fader som talar. Hans ilska riktar sig framförallt mot familjens ovil ja att hjälpa honom ekonomiskt, när hans förmögenhet är slut, icke minst därför att han själv var upphov till och hade skänkt dem all deras rikedom. "Det största fel jag begått i mitt lif är, att jag till min hustru och barn skänkt stora summor och gjort dem af mig oberoende."

Resandet

Den 13 maj 1891 hölls offentlig auktion på lösöret i makarna Smiths magnifika lägenhet i Bolinderska huset - L O torde ha sagt upp hyresförhållandet att upphöra vid kvartalsskiftet. Tidningarna uppgav, att L O hade hjärtbesvär och avsåg bosätta sig i varmare länder, varför han avyttrade sitt dyrbara bo. Auktionskatalogen var omfattande och stockholmarna passade på tillfället att bekika det så omtalade hemmet. En magnifik matsalsmöbel med inläggningar i ebenholtz och elfenben och med bilder av figurer i landskapsdräkter, ritad av arkitekten Isaeus, utgjorde ett av paradnumren. Ett annat var familjens pampiga dubbelsäng inköpt av L O på auktion i Paris för 30 000 kr. Sängen sades ha tillhört kejsar Frans Joseph av Österrike-Ungern, vars son kronprins Rudolf enligt L O samtidigt med denne befunnit sig i lustbåt på Nilen.

L O återköpte en hel del av det utannonserade auktionsgodset. Han lät transportera det till sin nyförvärvade lägenhet vid Avenue de Bois de Boulogne i Paris. I denna vistades han dock endast i ringa utsträckning de närmaste åren. I stället reste han. Våren 1892 var han i Egypten och for åter på Nilen. På hösten begav han sig iväg på en jordenruntresa, därtill enligt egen uppgift ordinerad av läkare. Rapporterna från resan, som förmedlades till de svenska tidningarna av hans juridiska ombud Hintze, berättade dock ingalunda om endast en rekreationsresa. L 0 besökte utländska statsmän och lät sig gärna intervjuas. Han studerade särskilt silvergruvor och silverbrytning för att ge ut en bok i ämnet. Från Ceylon meddelades, att han efter besök i Indien, Java, Kina och Japan var på väg till Australien. Dit framkommen uppgav han för pressen, att hans syfte med den långa resan bl.a. var att undersöka sina landsmäns emigrationsmöjligheter. Sommaren 1893 tillbringade han i USA och även därifrån kom tidningsrapporter: "Jag är exsenator af svenska staten, bor i Paris och reser här för att studera silverfrågan, men det är endast för mitt eget nöje, that is all."

På nyåret 1894 var L O i Stockholm och berättade villigt om sina reseerfarenheter: Svenskar ha gott rykte i utlandet; i synnerhet kvinnor, som vi har mer än vi behöva av i Sverige, de borde emigrera, de ha bra chanser att både nå goda arbetsförtjänster och bli gifta. Vår exportindustri missar åtskilliga affärer och kända svenska varumärken förfalskas hänsynslöst.

Större delen av 1894 tillbringade L O i Paris med avbrott för flera, korta besök i hemlandet till följd av hans många där pågående rättegångar. På hösten återupptog han sitt utlandsresande (med början i Palestina) och upprepade därefter under första hälften av 1895 sin jordenruntresa två år tidigare. Han besökte Ceylon, begav sig vidare till Hongkong, Kina och Japan. Från Yokohama skrev han till Exportföreningen och föreslog en förnyad tändsticksexport till Kina. Tidigare hade han antytt att han ämnade förmedla engelska och franska lån till Japan, något som dock förmodligen aldrig blev fallet. Hemfärden till Paris gick över USA, där en tidningskorrespondent imponerades av hans icke helt utan självberömmelse lämnade uppgifter om sin tidigare verksamhet med lyckade och mindre lyckade företag samt av hans nyvunna intresse för silverbrytning.

Månaderna kring årsskiftet 1895/96 vistades L O i Sydafrika. I brev till tidningar i Sverige meddelade han sina erfarenheter - han intresserade sig mycket för Sydafrikas guld- och diamantproduktion, som han beskrev ingående, och förutspådde som slutkläm ett prisfall på diamanter, vilket kanske, menade han, kunde vara en nyttig upplysning till damer med dylika smycken!

Ronneby

I Ronneby träffade L O den unga Anna Kalldin, som var anställd som husjungfru hos Mary. Han lät mantalsskriva sig i Ronneby landsförsamling - möjligen för att i september kunna väcka talan vid Medelsta häradsrätt mot sin tidigare hustru om äktenskapsskillnad m m.

Kringflackandet

Vintern 1898 tillbringade L O i Sydamerika, där han företog en lång flodfärd på La Plata och reste runt i flera av de sydamerikanska republikerna.

På hösten 1898 flyttade Anna Kalldin från Karlskrona till Paris. Förmodligen tillsammans med sin Anna vistades L O under den följande vintern på Ceylon, som vanligt därtill rådd av läkare för att kurera sitt hjärta.

Den 4 oktober 1899 gifte sig L O med Anna. Paret vigdes på svensk/norska legationen av den trettiotreårige pastorn vid svenska församlingen i världsstaden Nathan Söderblom. Anna var född den 22 mars 1875. Hennes föräldrar var skomakaren Per Holgersson Kalldin och hans maka Charlotta i Karlskrona. En blekingetidning berättade, att den unga hustrun på sin tid var en i Ystad väl bekant ung dam. "I det konditori som för några år sedan innehades af hr R. Clarberg, numera bosatt i Karlshamn, var det hon som med leende min och mild hand serverade idel sötsaker, och var då endast en sjuttonårs flicka - särskildt de unge läroverksadepternas ljufva ideal. Så kom hon hem till Karlskrona, der hennes far är skomakarmästare, och blef antagen som sällskapsdam hos L. O. Smith, och nu har hon fått knyta hymens band med den mångfrestande, energiske 65-åringen, som sjelf varit en fattig vaktpojke i Blekinge."

Efter ett kort besök hos svärföräldrarna i Karlskrona begav sig L O med sin nya hustru tillbaka till Paris. Av hälsoskäl och möjligen under inverkan av Anna tillbringade paret dock ej vintern i Sydafrika utan i stället i Sydfrankrike, närmare bestämt kurorten Dax, där L O lät behandla sin ischias med gyttjebad. De synes samtidigt ha lämnat våningen i Paris. Resten av 1900 vistades man i Madrid - gamla bekanta till L O hade åter kommit till makten och L O hoppades på gynnsam utveckling av sina skadeståndsanspråk. Snart svängde emellertid maktpositionerna. L O insåg att intet var att hämta och vintern 1901 var dessutom särdeles kall även i Madrid. Efter nytt besök i Dax gick parets färd via specialistbehandling för L O i Köpenhamn till en sommarvistelse i Furusund. För de ständigt bevakande tidningsmännen förklarade L O, att han och hustrun till hösten tänkte bosätta sig i Stockholm, att hans aktier i Sydafrikanska guldbolag ej lämnade minsta utbyte på grund av boerkriget och att han ej längre hade råd att sköta sin hälsa med långa vinterresor till länder med varmare klimat!

Mellan 1901 och 1904 bodde L O och Anna i en trerumslägenhet vid Kronobergsparken 8 i Stockholm. De första åren var L O helt utblottad och levde på privatlån samt på hoppet om pengar, när domen i boskiftesmålet blev slutgiltig. Till en början var han dock vid gott mod och räknade med att ånyo kunna göra affärer i brännvin. I ett långt cirkulär den 1 september 1901 till landets brännvinsproducenter föreslog han dessa att gå samman i en förening för att få bättre förhandlingsläge mot både staten och de under kartelliknade former samverkande spritförädlingsfabrikerna i landet. Liknade samarbetssträvanden hade redan tidigare varit aktuella men gång på gång stupat. Sista delen av cirkuläret innehöll en malplacerad redogörelse för förmenta oförrätter från den tidigare hustrun och barnen, utvisande att L O:s omdöme nu börjat vackla betänkligt.

En del bränneriägare i Skåne nappade på L O:s idéer och inbjöd honom till ett möte den 25 september i Kristianstad. Under mötet var meningarna delade och diskussionen livlig. L O fick dock gehör för sitt förslag om en petition till finansministern att landets brännvinsnäring borde skyddas. Snart visade det sig dock, att tiden ännu ej var mogen för bränneriföreningen och L O försvann ur bilden. Först 1907 bildades Sveriges Bränneriidkareförening.

Den av L O med så stora förhoppningar väntade boskiftesdomen i Högsta domstolen kom i november 1903 och gick honom helt emot. Varje part fick behålla det man tidigare haft i boet, vilket för L O:s del innebar att inga nya pengar inflöt. Några månader därefter kom det till en överenskommelse mellan L O och hans tidigare familj av innebörd, att dessa åtog sig betala hans skulder och att varje år till honom utge ett månatligt "underhåll" om 1 000 kr samt en julklapp om 5 000 kr mot att han förband sig att icke driva någon rättegång mot dem och att till Otto överlämna alla handlingar av vikt för en sådan.

Skuldfri och försedd med nödiga medel lämnade L O med Anna åter landet för att installera sig på franska Rivieran, närmare bestämt i Villa Emilie vid 87, Promenade des Anglais i Nice. Under åren 1904-11 bodde de båda därefter i huvudsak i denna villa, dock med avbrott för somrar och perioder då L O:s sjukdom tog överhanden. Under senare delen av 1907 var han så dålig, att han räknade med att stanna i Sverige för gott, och lägenhet hyrdes i Stockholm.

Våren 1908 återvände paret till Nice för att 1911 definitivt flytta åter till Sverige, där de i Stockholm skaffade sig en liten våning på Malmskillnadsgatan.

På försommaren 1913 flyttade L O och hans unga hustru än en gång, nu till Annas hemstad Karlskrona, där de hyrde en lägenhet på Östra Amiralsgatan 6. "I Blekinge ligga far och mor begrafna och där vill jag också dö", förklarade L O.

L O privat

Åtskilliga tidningsartiklar med berättelser om färgstarka episoder i hans liv liksom bevarade brev från honom ger en talande bild av hans rika och särpräglade men också komplicerade personlighet.

Donatorn

I sina memoarer berättar L O om sin besvikelse över att en meteorologisk station på Spetsbergen ej, som utlovats, fick bära hans namn utan i stället Nordenskiölds, vilket denne såsom ledare för den framgångsrika expeditionen dit begärt, men att L O dock senare med viss skadeglädje kunde acceptera situationen, när han skänkt en guldbronserad staty av Nordenskiöld till prinsessan Eugenies djurskyddsföreningsinsamling!

Sällskapsmänniskan

Ett av L O ofta anlitat sätt att visa sin storslagenhet och sitt välstånd var anordnandet av fyrverkerier! Blasieholmen och Carlshäll var också särdeles lämpliga platser för avfyrandet av dylika. Nordenskiölds återkomst på Vega i april 1880 till huvudstaden var ett sådant tillfälle, ett annat gavs vid ett internationellt naturforskarmöte i samma stad några månader senare. När kungen av Portugal Luiz Soto Major i augusti 1886 besökte Sverige sköts det också, dock utan närvaro av L O.

Medmänniskan

Privatmannen och husfadern

Ärekränkningsmålet

I många stycken innehöll memoarerna en våldsam och hatisk uppgörelse med den tidigare familjen. Svaret från denna dröjde ej. Genom stämningsansökan den 21 oktober till Rådhusrätten i Karlshamn väckte sonen Otto enskilt åtal mot sin far för ärekränkning enligt 16 kap strafflagen för vad denne anfört om honom och övriga, närmaste familjemedlemmar i ett brev den 3 september samma år till Skandinaviska Kreditaktiebolagets kontor i Karlshamn - bankkontoret förmedlade familjens "underhåll" till L O. Otto angav att han insåg det vanskliga i att väcka tryckfrihetsåtal mot själva boken på grund "av den försåtlighet vari herr Smith i memoarerna med andras bistånd formulerat sina beskyllningar."

I en ny inlaga några dagar senare åberopade Otto även ett brev ett år tidigare till bankkontoret, vilket han påstod innehålla samma beskyllningar som memoarerna. Han uppgav vidare - vilket i sig ej hade med saken att göra - att L O i brev det senaste året till olika familjemedlemmar kommit med de grövsta tillvitelser och begärt penningbidrag, men då sådana ej lämnats som ett sista försök erbjudit familjen att friköpa första upplagan om 3 000 ex av memoarerna för 12 000 kr, vilket tillbakavisats. Slutligen preciserade han åtalet till endast smädelser och hotelser enligt strafflagen 16:9.

När L O delgavs stämningen, var han alltför svag för att vistas uppe. Han anlitade en ung jurist i Karlskrona, e o hovrättsnotarien Povel Grönvall som sitt huvudombud och gav denne fria händer - själv skulle han säkerligen ej överleva rättegångens slut. Vid rådhusrättens första förhandling den 3 november föredrogs Grönvalls inlaga, vari denne framhöll att saken endast rörde brevet den 3 september 1913. Grönvall gjorde följande sammanfattning:

"Med tanke på den bitterhet som följer med åren, då man ser sig öfvergifven af sina närmaste och ens välgärningar mot dem, som borde utgöra ens ålderdoms stöd, belönas med otacksamhet, och de i öfvigt sorgliga förhållanden, hvarunder min hufvudman framlefver sitt lifs afton, hänvisad för sitt lifsuppehälle till hvad käranden ständigt låter påskina utgöra allmosor, med hvilkas indragning hotats - må det ej förtänkas åldringen om själsjämvikten svikit och han i ett ögonblickets öfverilning användt ett förhastadt uttryck."

Rådhusrätten utsatte målet till ny förhandling den 8 december Vid denna ingav Ottos ombud, advokaten C. Ludv. Hasselgren, Stockholm, en inlaga om 144 sidor, försedd med 45 bilagor. I slutklämmen uppgav Hasselgren:

Sedan årtionden tillbaka har herr L O Smith haft för vana att framställa sig själf såsom dödssjuk ... Hans taktik är alltjämt densamma ... då hr L O Smith i tidningarna bebådade utgifvandet af sina memoarer, förekommo samtidigt i tidningarna snart sagt dag för dag "privattelegram" från Carlskrona, hvilka än angåfvo att hr L O Smith vore så sjuk, att slutet var nära förestående, än meddelade att herr L O Smith arbetade flera timmar dagligen på memoarerna.

Grönvalls motinlaga var kort och träffande. Han erinrade om att L O givit Otto gåvor om minst 2 milj. kr och slutade:

Därest sista akten af L O Smith's lefnadsdrama nu skulle blifva utspelad inför Carlshamns Rådstufvurätt, så torde i dess sluttablå käranden näppeligen spela den roll, han möjlighen föreställer sig. Sedan ridån gått ned, kommer domen nog att falla på liknande sätt, liksom så äfven lär komma att ske, när den dömer, som en gång sist skall döma emellan fader och son.

Målet utsattes att ånyo förekomma den 26 januari. Dagen efter förhandlingen eller den 9 december avled L O efter en tids medvetslöshet. Dagstidningarna, som redan samma dag refererade förhandlingen, innehöll ett meddelande från Hasselgren, vari denne uppgav att hans, i pressen återgivna framställning rörande L O:s hälsotillstånd naturligtvis skulle utgått, om han kunnat förmoda att verklig fara nu var å färde. Den 26 januari avskrevs målet.

Epilog

Med anledning av dödbudet flaggades på halv stång på många håll i Karlshamn, bl.a. på sockerbruket och på fartyg i hamnen. Dödsannonsen dagen därpå var endast undertecknad av Anna Smith. En stor folkmassa följde kistan till Trefaldighetskyrkan i Karlskrona (även kallad Tyska kyrkan) och bildade häck kring graven på stadens kyrkogård. Den efterlevande makans tack framfördes av Otto Kellgren, som jämte sin bror Carl var de enda närvarande släktingarna. Kransar hade sänts från bl. a. Riksdagens Första kammare, Karlshamns Arbetarering, Spetsbergsexpeditionen 1882-83, Karlshamns stad och Karlshamns Punschfabrik.

Karlshamns Allehanda den 10 dec. 1913:

Ganska visst var den nu aflidne, förut så bemärkte mannen i besittning af ett finansgeni och en affärsbegåfning, tillskurna efter en måttstock, som var ovanlig för vårt land. I mångt och mycket hade han storslagna idéer och geniala uppslag, men icke alltid förmåga att genomdrifva och fullfölja dem. Energi och företagsamhet präglade under hans krafts och välgångs dagar alla hans handlingar, men därtill också en hänsynslöshet, som trodde sig kunna nedbryta alla hinder, äfven då de i själfva verket voro honom öfvermäktiga. Och denna hänsynslöshet följde honom nog hela lifvet igenom och kom till synes icke minst men helt viss sorgligast i de familjetvister, som han under en lång följd af år fört med sina närmaste och hvilka fullföljts jämväl in till det sista i hans nu utgifna memoarer, hvilka, på samma gång de innehålla mycket intresseväckande om en märklig mans märkliga lefnad, andas en hätskhet och bitterhet mot närskylda, som helt visst onödigtvis fördystrade hans eget lifs afton och väckte beklagande hos alla, hvilka minnas L. O. Smith som en storslagen och i många fall genialisk personlighet. Var hans lif växlingsrikare än de flestas, så var det ock mer än flertalets fyllt af kamp och oro. Vid hans bår tarfvas också, mer än vid de flestas, att lysas Frid öfver hans minne.

Blekinge Läns Tidning den 10 dec. 1913:

Det har stått mycken strid kring L. O. Smiths namn, och få torde de vara, vilkas lif och gärning varit så utsatta för klander och misstydningar som hans. Med sin nästan furstliga förmögenhet, ägde han i sin välmakts dagar givetvis talrika avundsmän, och då L. O. Smith var den, som aldrig drog sig för att sätta hårt mot hårt, skiftades i stridens hetta ofta skarpa hugg. Vid hans bår torde emellertid så väl vänner som motståndare - de senare bländade av hans meteorliknande bana - enas om, att med honom bortgått en finansman av den mest storslagna art, sådan vårt land väl icke haft många om ens någon att uppvisa. Och hans lysande egenskaper i detta avseende skola låta hans namn gå till eftervärlden. Det har ofta uttalats den uppfattning, att L. O. Smith i allt sitt görande och låtande endast var den kallt beräknande affärsmannen, som endast lät sig ledas av den för en sådan allena saliggörande vinstsynpunkten. De, som tillhört hans umgängeskrets under hans rikedoms glansdagar, dela emellertid ej denna mening, utan förtälja gärna många drag, som visa att under den till synes kalla ytan doldes ett varmt hjärta. Frikostiga allmosor, efterskänkta böter för försumliga leverantörer m.m. i denna riktning anföras såsom bevis på en välgörenhet, så mycket vackrare som den skedde i det tysta. Inför den storstilade personlighet, han var, försvinna eller åtminstone förringas de mänskliga fel, från vilka han, lika litet som någon annan dödlig, kan fritagas. Stormannen från 80-talets finansiella segertåg hedras i döden. Inför detta tysta majestät sänkas vapnen.

LO Smiths grav på Karlskrona kyrkogård

I sitt testamente hade L O förordnat, att all hans egendom skulle tillfalla Anna samt utsett Grönvall till testamentsexekutor och boutredningman. Bouppteckningen föregicks av skriftväxling mellan Grönvall och Hasselgren, utvisande att stridigheterna ej var bilagda. Grönvall ifrågasatte, om inte bland tillgångarna även skulle medtas fordran om 45 000 kr hos Otto, enär L O aldrig fått de 5 000 kr som avtalats såsom årlig julklapp mer än första julen. Detta bestreds men anteckning om fordran medtogs. Hasselgren å sin sida förmenade, att den enskilda egendom som Anna sade sig äga rätteligen var giftorättsgods. Frågan om pension till Anna togs också upp. Hasselgren förklarade, att man talat om 2 400 kr per år, så länge hon sig därav gjorde betjänt. Hur det härmed skulle förhålla sig, sedan nu memoarerna utkommit, var dock en öppen fråga.

Bouppteckningen ingavs till Stockholms rådhusrätt. Tillgångarna angavs till 9 145 kr och skulderna till 5 479 kr. Av tillgångarna utgjorde 1 670 kr kontanter och 6 000 kr beräknad nettobehållning på memoarerna. Utländska ordnar, kedja med fyra miniatyrordnar och ordensdekorationer i silver upptogs till 52 kr. Bland skulderna fanns 1 442 kr till K. L. Svenssons Eftr Bokindustri AB.

Som osäker tillgång utan värde angavs de s.k. spanska reklamationerna. Det antecknades, dels att doktor Smith bisträckt med
2 000 kr till begravningskostnaderna om 1 414 kr, dels att Anna yrkat att bland tillgångarna även skulle medtas fordran om
45 000 kr hos Otto. I bouppteckningen redovisades även Annas enskilda egendom i form av åtskilliga möbler och andra inventarier, kontanta medel om 4 500 kr och fastigheterna nr 22 och 23 i 7:de kvarteret Sjöblad i Karlskrona med taxeringsvärdet 15 000 kr.

L O och Anna bodde ej i de av henne ägda fastigheterna utan i en hyreslägenhet. När Hasselgren ifrågasatte en hyresskuld om 787 kr i tron att paret hade sin bostad i Annas fastigheter, fick han ett ampert genmäle från Grönvall:

Om Otto Smith tagit notis om hvar hans fader vid sitt frånfälle vistades och dog, hade anmärkningen kunnat besparas. Äfven om Otto Smith eventuellt ansett den av honom åsyftade träkåk skulle varit lämplig bostad för hans fader, så blef dock åt L O Smith genom mildare händer beredt och förunnadt att få sluta sina dagar under bättre förhållanden.

I tilläggsbouppteckning den 30 mars 1915 ökades boets behållning med hälften av fastigheterna nr 22 och 23 i Karlskrona.

Anna bodde kvar några år i Karlskrona och flyttade därefter till Stockholm. Hon återkom 1932 till födelsestaden, där hon sedan vistades till sin död den 25 maj 1941. Som enda dödsbodelägare efterlämnade hon en syster. Bouppteckningen visade tillgångar om knappt 3 000 kr och skulder om 2 400 kr. Bland tillgångarna fanns fyra lådor med L O:s memoarer, värderade till 3 kr 50 öre, en del guld- och silversaker samt en ordensdekoration ā 8 kr. Det var vad som återstod av lösöret efter den man som i sin glans dagar var en av Sveriges rikaste.