Namnet är känt som Boendhe gathan sedan 1600-talets mitt. Den västra delen närmast Götgatan kallas i Holms tomtbok från 1674 för Åkare Gatan eller Bonde gattan. Med "åkare" avsågs äldre tiders transportföretag som inte tilläts ha sina vagnar, hästar och stall i den trånga innerstaden och istället fick etablera sig på malmarna. Det är oklart om med ordet "bonde" avsågs en yrkesbeteckning eller ett familjenamn. Längs Bondegatan och i dess närhet finns en rad kvartersnamn med anknytning till "Bonde" såsom Bonden större och Bonden mindre samt Bondetorpet, Bondesonen och Bondesonen större. Enligt Per Anders Fogelström (Stockholms gatunamn) ligger det nära till hands att det rör sig om ett slags släktnamn, dock inte den adliga varianten.

Enligt 1885 års regleringsplan för östra Södermalm skulle Bondegatan gå ända ner till Hammarby sjö, men planen fullföljdes aldrig och Bondegatan slutade istället redan vid Tegelviksgatan.

       

Adolf Lindgrens växthus i kv Pelikanen. Växthusen låg i anslutning till den s k Engströmska fideikommissbyggnaden längst till vänster. Vy och interiör av växthusen. 1896

P A Fogelström 1983:

Vintern 1902 revs ett märkligt hus 'f.d. Engeströmska fideikommissbyggnaden' i kvarteret Pyramiden i hörnet av Götgatan och Bondegatan på Söder i Stockholm. Kvarteret Pyramiden var en del av ett äldre och ett betydligt större kvarter som hette 'Bejers trädgård' och var känt för sin stora och vackra trädgård. På 1660-talet hade den tyskfödde postmästaren Johan von Beijer ägt området och en senare ägare var rådmannen Johan Roland, därefter låter en Bengt Reenfeldt uppföra en malmgård på området.

Bondegatan 2 vid Götga- tan år 1900. Huset stod i vägen vid framdragning- en av Katarina Bangata

Bondegatan 2. F d Engströmska Fidei- kommissbyggnaden. 1902

Huset börjar bli färdigt, ett första rum står klart men böckerna ligger fortfarande i högar på golvet när Benzelstierna dör 1791, 78 år gammal. Då hade han dock ordnat så att hans samlingar skulle utgöra ett fideikommiss som inte fick förskingras eller flyttas från Stockholm. Eftersom han var ogift hade Benzelstierna insatt sin systerson, greven och ministern Lars von Engeström, som arvtagare. Det var en värdig efterföljare, Engeström utökade samlingarna och under sina år som diplomat sände han hem den ena fyllda bokkistan efter den andra till huset vid Bondegatan.

Arvet gick vidare men arvtagarna bodde ofta utomlands. En bibliotekarie tillsattes och kataloger över samlingarna utarbetades och de visades för allmänheten, man kunde även få låna, vilket väckte en del uppmärksamhet i dåtidens Stockholm. De finaste exemplaren fick dock endast läsas inom bibliotekslokalerna.

1864 överfördes den berömda samlingen till Kungliga biblioteket i Stockholm, där amanuens August Strindberg fick ordna samlingen, detta finns omtalat i boken 'Givarna gjorde biblioteket' och Strindberg själv nämner det i minnesanteckningar när han skriver sin bok 'En dåres försvarstal'.

Bagaren Johan Gustaf Bergström, ägde under sin livstid fastigheten Stora Bondegatan 15 i Stockholm. I fastigheten bodde han med sin familj och där drev han också sin bagerirörelse. Omkring år 1860 köpte han in huset. Huset var detta år taxerat till 2.600 kronor. 1861, ansökte han om att få uppföra en ny fastighet på tomten, ett trevåningshus med bageri i bottenvåningen. I det nya huset på gården, som stod klart 1864, bedrevs själva bageriet och i det gamla huset mot gatan såldes troligtvis brödet.

Där bebyggelsen slutade längst ut på Bondegatan 90-92 låg en liten grupp 1700-talshus i kvarteret Druvan. Bondegatshusen låg naturligt avkilda och slutna kring en innergård, omslutna av vackra fruktträd i en liten park och var, om än slitna, en liten oas och en miljöhistorisk accent med stort bevarandevärde.

1921 hade ca 25 konstnärer ateljéer i de gamla byggnaderna. De trivdes mycket bra med miljön, men i brist på upprustning reparerade man husen mycket själva. Den äldsta huvudbyggnaden bestod av ett dubbelhus i två våningar med en vindsvåning. Söder om huvudbyggnaden fanns två avlånga tvåvåningslängor, byggda under 1800-talets första hälft. Längst ut på Bondegatan 92 höll "Erikssons bil och gummi" till i en enklare verkstad.

Det var livligt vid de aktuella gamla Bondegatshusen på måndagen för kvällens stora slutdebatt i stadsfullmäktige om husen framtida öde. Stadsfullmäktigeledamöter med fru Eva Remens i spetsen styrkte sig inför kvällens debatt med ett besök på platsen tillsammans med representanter för byggnadskontoret, förvånat betraktade av söderbor och några gamla inhysingar.

En karta från 1640-talet anger en kyrkogård ungefär där nuvarande Tegelviksgatan möter Bondegatan strax norr om Barnängsområdet. Sistnämnda namn förklaras av att hospitalet hade en barnstuga där, det så kallade Danvikens barnhus. Området tillhörde då hospitalet och omfattades även av Fåfängans berg, i äldre tider kallat Danviksberget. Gamla kyrkogården grävdes bort omkring 1950 när SL/Stockholms spårvägar byggde en buss/spårvägshall.

Södermalms bebyggelse trängde snart på den gamla kyrkogården varför det i början av 1800-talet blev nödvändigt att hitta en ny plats. Det sägs i samband med invigningen av nuvarande kyrkogård vid Finnboda att den gamla hade blivit så otillräcklig att man varit tvungen att begrava på Katarina kyrkogård.

Den sista begravningen ägde rum 1956. På området finns det kvar ett antal gravstenar och kors. Ett av dem är gravvården över Danviks siste kyrkoherde, Gustaf Hammarstedt (1825-1885). Eftersom gravfriden har upphört, vilket den gör 25 år efter sista jordfästelsen, har det funnits tankar om att bygga bostäder på marken, men det är för närvarande inte aktuellt.

Hämtat från bloggen Bevara Stockholm

Den här bloggen är till för Stockholmarna som älskar sin stad och är rädda om den, vi som vill rädda staden undan den rivnings- och bygghets som pågår. Jag som skriver heter Håkan Eriksson och är född och uppvuxen här. Stockholm är min hemstad och den har förändrats under hela mitt liv. Men när förändringen inte längre är till för stockholmarna utan för politiker som vill manifestera sig själva och för byggbolag som vill maximera sin vinst är det dags att protestera.

När Söderhallen, SL:s bussdepå för innerstadsbussar, rivs ska den ersättas med sju nya bostadskvarter. Från början planerades för 820 bostäder men nu har planerna utökats till ca 1200 bostäder. Den höga exploateringen gör att boendemiljön blir sämre för de som flyttar in i den nya kvarteren och för de som bor i kvarteren runt omkring.

När den nya bussdepån i västra Hammarby Sjöstad är klar 2017 ska bussarna flytta dit från den nuvarande depån Söderhallen i kvarteret Persikan på östra Södermalm. Den nuvarande depån ska enligt planerna som är ute på samråd rivas och istället ska knappt 1200 bostäder i sju kvarter byggas tillsammans med tolv förskoleavdelningar och givetvis publika lokaler i husens bottenvåningar. Mitt i kvarteret planeras för en ny park kallad Persikoparken. Genom kvarteren ska det löpa ett stråk för utevistelse. Stråket är något som kallas "grändgata". Det är ett nytt ord från Stadsbyggnadskontoret och är en finare omskrivning av en mycket smal gångfartsgata. Ska det bli trångt måste det åtminstone låta tjusigt.

Bussdepån som idag finns i kvarteret byggdes 1954-57 av Stockholms spårvägar. Söderhallen är gulklassad av Stockholms Stadsmuseum. Idag använder SL främst depåns överdel för uppställning av bussar och verkstad. I Söderhallens övriga delar finns verkstäder, lagerlokaler och garage. Spårvägsmuséet ligger också i Söderhallen tillsammans med Leksaksmuseum. Det är lite roligt att Spårvägsmuséet, som tidigare låg under Odenplans tunnelbanestation, ligger i SL:s bussdepå. Den historiska och nuvarande verksamheten blandas. När Söderhallen rivs ska Spårvägsmuséet flyttas till Gasverksområdet i Hjorthagen, det som nu kallas Norra Djurgårdsstaden.

Bussdepån kan enkelt beskrivas som en stor grå klump men är i egentligen intressantare än så. Den har många funktionella och arkitektoniska detaljer. Fasaden är i vissa fall veckad för att möjliggöra ett ökat ljusinsläpp och trapphus i byggnadens hörn är tydligt markerade med både färg och form. När området markanvisades var planerna att 820 bostäder skulle byggas i kvarteret. Nu har antalet utökats till närmare 1200. Det leder till en mycket hög exploatering med hus som i många fall är mycket högre än omgivande bebyggelse.

Mot Åsöberget kommer de nya husen att upplevas som en kompakt mur. Byggnaderna kommer i många fall också stå tätt och skugga inte bara omgivande bebyggelse utan också varandra. Den planerade "grändgatan" som löper genom hela det framtida kvarteret blir smalare än stadsgator i allmänhet. Det tillsammans med att husen blir högre leder till att området blir mörkt och speciellt lägenheterna på de lägre våningsplanen blir också mörka. Det sägs ofta att människor vill bo tätt men samtidigt är det lägenheter med utsikt som är de mest attraktiva. Till och med tjänstemän på Stadsbyggnadskontoret anser att den planerade exploateringen ligger på smärtgränsen för vad som är möjligt för att få en bra boendemiljö med vettiga ljusförhållanden. Men byggbolagen och politikerna pressar på. Framförallt borde hushöjden i områdets östra del sänkas med hälften om de alls ska byggas. Den framtida Persikoparkens yta är för liten för att räcka till. Den ska också användas av de tolv förskoleavdelningarna. Men eftersom parken blir för liten kan inte förskolorna få egna ordentliga gårdar där utan får nöja sig med små utsläppsgårdar och sedan använda resten av parken, eller andra parker i området, gemensamt med allmänheten.