Om Räkningeholmen

Ön och stadsdelen Reimersholme* har fått namn efter den mångsidige hattstofferaren**, rådmannen m m Anders Reimers (1727-1816) som också gett namn åt en av öns gator, Anders Reimers Väg.

* Öns tidigare namn var Räkningeholmen (även Räkneholmen, Räkenholmen).

** Hattstofferaryrket omfattade förutom hattmakeri även försäljning av klädespersedlar och modevaror. Anders Reimers' rörelse utvecklades så småningom till en mera allmän affärsverksamhet som blev mycket lönande.

Vid Anders Reimers Väg 7 finns ett daghem som är inrymt i Anders Reimers' malmgård. Vid mitten av 1700-talet fanns på denna östra del av ön ett boställe för prästen vid Spinnhuset på grannön Långholmen. Spinnhusprästen fick sedan sin bostad på själva fängelseön och prästbostället köptes 1784 av Anders Reimers som var en av Spinnhusets direktörer. Han lät bygga på och till det envåningshus av trä som fanns på platsen och malmgården fick det utseende det har än idag med brutet tegeltak och kolonnburen entré.

Anders Reimers (1727-1816) Blyertsteckning, Kungliga Biblioteket, Stockholm.

Väster om (bakom) gården anlade Anders Reimers en engelsk park. För det ändamålet lät han forsla stora mängder jord till den tidigare karga ön som idag har en mycket rik flora tack vare Anders Reimers' ansträngningar. I det som idag återstår av den engelska parken finns en minnessten* som vänner till den idoge Reimers lät resa 1798. Stenens inskrift berättar om att Reimers gjort fruktbart land av öns klippor.

* Alldeles till höger (framifrån sett) om den gamla malmgårdsbyggnaden leder en parkväg västerut. Om man följer den ett litet stycke tills den låga muren tar slut och sedan tar till vänster uppför ett par trappsteg och därefter omedelbart till höger uppför ytterligare några trappsteg och därefter fortsätter ett tiotal meter västerut på en smal stig och litet längre fram går uppför ännu några trappor till vänster, kommer man till en parkväg som till höger leder fram till en lekplats. Till vänster om lekplatsens bollplank leder en stig västerut fram till minnesstenen som så småningom syns till vänster.

Reimers' malmgårdsegendom stannade i släktens ägo till slutet av 1850-talet. Därefter kom hattstofferarens ljuva sommarö att förvandlas till en industriö** och så förbli under resten av 1800-talet och långt in på 1900-talet.

** En viss "industriell" verksamhet förekom på ön redan under Reimers' tid. På sydvästra delen av holmen - på ett område som senare kom att kallas Charlottenburg - startades på 1770-talet en tillverkning av skedvatten, dvs salpetersyra, av bergsrådet Gustaf von Engeström.

Större delen av Reimers' egendom såldes till en textilfabrikör som på nordöstra stranden lät uppföra en yllefabrik; Stockholms Yllefabrik AB, även kallad "Lusknäppet". Under 1860- och 1870-talen arbetade huvudsakligen Långholmsfångar på yllefabriken. Så småningom övergick arbetsstyrkan till att bestå av fria arbetare. Yllefabriken var i drift till 1934.

En mindre del av Reimers' malmgårdsegendom hamnade hos en person som på sydöstra stranden lät uppföra en fabrik för framställning av "amerikansk fotogenolja". Efter ett antal år gick det företaget i konkurs och anläggningen förvärvades 1869 av "brännvinskungen" L O Smith (Lars Olsson Smith), som startade en spritfabrik på platsen.

L O Smith föddes i Sydsverige 1836. Han kom som 14-åring till Stockholm med en brännvinsskuta. Där etablerade han sig snart inom brännvinshandeln och blev en framgångsrik grosshandlare. Han utvecklade sin spritfabrik på Reimersholme till ett toppmodernt, industriellt reningsverk där han kunde framställa det epokgörande, varmrenade, finkelfria brännvinet som började marknadsföras 1877.

Trots att Smiths produkt var av utmärkt kvalitet lyckades han inte sälja sitt brännvin till det av stadens myndigheter styrda Stockholms Utskänkningsbolag* som hade monopol i huvudstaden när det gällde utskänkning och utminutering av sprit.

* Bakgrunden till att Stockholms Utskänkningsbolag bildades 1876 var att stadsfullmäktige ville komma till rätta med superiet på stadens alla småkrogar. Dessa skulle ersättas med ett antal propra "värdshus" som även serverade mat och ett enda företag, Stockholms Utskänkningsbolag, fick ensamrätt till all detaljhandel med spritvaror i staden.

Utskänkningsbolaget föredrog att hålla sig till sina gamla destillatörer med vilka det slutit leveranskontrakt, trots att deras varor innehöll finkel. Smiths fabrik på Reimersholme uteslöts ur marknaden som en farlig konkurrent. Detta utlöste det s k brännvinskriget som i sin tur medförde att det finkelfria brännvinet fick sitt genombrott i Sverige.

I oktober 1877 öppnade Smith en nybyggd utminuteringsbutik på Reimersholme som då inte tillhörde Stockholms stad. I jättelika annonser utbjöds ett nytt slags brännvin, kallat "Tiodubbelt renat". Det var finkelfritt, varmrenat brännvin som såldes långt under Utskänkningsbolagets brännvinspriser. För kunderna till den nya butiken arrangerades fria båtresor från olika platser i Stockholm. Folk strömmade till. Brännvinsruschen på Reimersholme antog enorma proportioner. Budskapet i Smiths annonskampanj om finkelns farlighet och det varmrenade brännvinets ofarlighet spreds över hela landet. Smith fick hela svenska folket med sig i denna brännande fråga.

På Utskänkningsbolagets krogar sjönk omsättningen katastrofalt. 1878 erbjöd Smith staden att överta hans fabrik på Reimersholme på villkor att endast varmrenat brännvin skulle säljas av Utskänkningsbolaget.

Att Smith avyttrade sin fabrik på Reimersholme berodde på att han ville ägna sig helhjärtat åt den utländska spritmarknaden. Dessa affärer kom så småningom att leda till stora förluster för honom och han slutade sina dagar som en fattig och bitter man den 9 december 1913.

På grannön Långholmen finns Smiths tjusiga sommarvilla, Karlshäll, som han bodde i under somrarna på 1870- och 1880-talen. Smiths spritförädlingsfabrik ombildades så småningom och övertogs 1917 av Vin- och Spritcentralen* som 1978 flyttade till Årstadal.

* Den lilla bron som förenar Reimersholme med Södermalm fick den folkliga benämningen "Kluckarnas Bro" när Vin- och Spritcentralen hade sin anläggning på ön. Den närliggande bron mellan Södermalm och dåvarande fängelseön Långholmen fick heta "Suckarnas Bro".

En del minnen från sprithanteringstiden finns kvar på ön: en portal, en del av en mur, vintunnor m m. Reimersholme är en vacker, höglänt holme med en förnämlig strandpromenad och en fint anpassad bostadsbebyggelse från 1940- och 1980-talen.

På öns högsta punkt (intill huset Pokalvägen 3) finns ett kors uppsatt på en berghäll. Det restes 1947 och har föregåtts av två tidigare kors på samma plats, resta 1790 respektive 1810 av det hemliga ordenssällskapet Arla Coldinu. Nedanför korset finns på marken en järnplatta som har en inskrift i Coldinu-chiffer, förmodligen ett bibelspråk.