Tidigare namn var Stadsträdgårdsgatan för den del som ligger norr om Nytorget, den södra delen kallades Vermdögatan. Längs Nytorgsgatans norra del finns lite av den äldre trähusbebyggelsen från 1700-talet kvar som blandas med murade bostadshus från 1800-talet.

I samband med Katarinabranden 1723 förstördes samtliga hus i gatans omgivning, ända ner till varvet vid Tegelviken. Trots att man därefter förbjöd byggandet av trähus uppfördes några hus av trä. Exempel härför är fastigheten Terrassen 16 med Nytorgsgatan 5 där en liten rest av ett falurött trähus är hopbyggd med ett putsat stenhus. Trähuset härrör från 1720-talet och är idag ett av Stockholms minsta bostadshus. Stenhuset byggdes 1781. Båda är q-märkta i gällande stadsplan.

Vid Nytorgsgatan 6 ligger Rutenbeckska gården med bebyggelse från 1700-talet.

Vid Nytorgsgatan 7, även det ett q-märkt trähus, finns en liten park och en utsiktsplats som öppnar en storartad panoramablick över Saltsjön och Stockholms inlopp. Nytorgsgatan 5 och 7 (fastigheten Terrassen 16) samt Rutenbeckska gården är blåmärkta av Stadsmuseet i Stockholm, vilket innebär att de utgör "synnerligen höga kulturhistoriska värden".

Bebyggelsen längs Nytorgsgatans mellersta och södra del härrör huvudsakligen från 1930-talet med undantag för Törnquistska slaktargården (i hörnet Tjärhovsgatan) som uppfördes mellan 1727 och 1733. Bland 1930-talshusen finns Tegelslagaren 12 som också är blåmärkt.

Henrik Reuterdahl, akvarell, 1890

Dihlströms öppnades i december 1844 som Stockholms stads allmänna arbetshus. Tidigare hade Pehr Dihlström haft en fabrik för tillverkning av ylletyger på platsen. Arbetsinrättningen kom att kallas efter denne Dihlström och de som vistades på arbetsinrättningen kallades i folkmun Dihlströmare. Ett annat öknamn var "Stockholms Stads Strykinrättning" på grund av den brutala behandling de intagna fick utstå. Dihlströms var egentligen avsedd att vara en försörjningsanstalt för bostads- och arbetslösa, men användes också för att ta emot "arbetsdömda" och "skuldister" som häftade i skuld till fattigvården. Arbetsinrättningen var avsedd för 150 män och 50 kvinnor. Antalet blev efterhand mycket större, 1863 räknar man med 414 "hjon".

Man tvingades såga av benen på de lägsta britsarna för att få rum med en tredje säng under taket. 1855 ändrades namnet till Stockholms stads södra arbets- och försörjningsinrättning då man i allt större utsträckning kommit att ta emot så kallade försörjningshjon från de södra församlingarna. År 1864 ändrades det officiella namnet till Stockholms stads arbetsinrättning i och med att själva försörjningsdelen flyttades till Grubbens på Kungsholmen.

I entreprenad, fram till 1875, sköttes diverse renhållningsarbete såsom gatusopning. Barnängsberget vid Bondegatans slut var "Dihlströmarnas" speciella stenbrott. Men det gick också bra för utomstående att rekvirera arbetskraft för olika arbetsuppgifter; renhållningsarbete, vedhuggning, mattpiskning, latrintömning och andra grovsysslor var vanliga. Ett mera udda uppdrag fick en grupp Dihlströmare i maj 1886. När Mariahissen skulle invigas, skickade man först ut hjonen på gångbron från Tavastgatan för att kontrollera att den höll. Den första tiden utrustades hjonen med enkla kläder i buldan, ett grovt säckvävsliknande tyg och skor med träbottnar, så det hördes också när Dihlströmarna kom klampande. Med tiden fick man något bättre uniformer. Prygel, arreststraff, usel mat med mera tillhörde dagordningen.

Dihlströms var kvar vid Stora Glasbruksgatan fram till 1906. Delar av bebyggelsen revs kort därefter för att ge plats för framdragandet av Katarinavägen. Inrättningen flyttades till ett nyuppfört kasernkomplex vid Maria Bangata (se Vårdhemmet Högalid), men kallades ibland ändå "Dihlströms" eller "Dillis". En annan liknande inrättning var försörjningsinrättningen på Kungsholmen. Liksom "Dihlströms" hade också Kungsholmsinrättning fått öknamn efter en tidigare markägare och kallades Grubben.

Efter att den Dihlströmska inrättningen hade flyttat 1906 blev kvarteret ungkarlshotell kallat "Träffen". I mitten av 1940-talet genomfördes en större ombyggnad och modernisering av interiören. Verksamheten som ungkarlshotell fortsatte ända fram till 1973. Efter initiativ från konstnären Vera Nilsson blev huset 1974 ett ateljéhus med ateljéer för olika konstnärer. Det fanns 2010 29 ateljéer i huset och verksamheten är samlad i Ateljéföreningen Glasbruksgatan. Stockholm stad har sedan 2002 en stipendieateljé i den forna kyrksalen som tillhörde arbetsinrättningen.

Rutenbeckska gården (Wikipedia) Rutenbeckska gården är en gammal borgargård i kvarteret Sankta Katarina större vid Katarina östra kyrkogårdsgränd, Mäster Mikaels gata och Nytorgsgatan på Södermalm i centrala Stockholm. Bebyggelsen uppfördes efter den stora Katarinabranden 1723.

Rutenbeckska gården

Hus 2a och b till höger på Mäster Mikaels gata och hus 1 och 4 till vänster på Nytorgsgatan 6

Hus 2 och 3 på Katarina Östra Kyrkogårdsgränd

Ruthenbeckska gården består alltså av fyra byggnader i sten respektive trä uppförda efter Katarinabranden 1723. Det äldsta huset (husdel 1) är ett trähus mot Nytorgsgatan som byggdes strax efter branden. Ägaren var hökaren Jonas Enroth som drev hökarbod här. Hans tidigare hus stod på samma plats och hade blivit förstört i branden. Under 1800-talets första del kläddes fasaden med panel och dekorativa snickeridetaljer. Hus 2, Mäster Mikaels Gata och en liten bit av hus 1 på Nytorgsgatan Det stora gathuset i hörnet Mäster Mikaels gata / Nytorgsgatan (hus 2) byggdes i två etapper. Delen närmast Nytorgsgatan började uppföras före 1754 och fick en påkostad inredning. I huset drevs under andra hälften av 1700-talet också ett tobaksspinneri och en välkänd textilfabrik. Ytterligare byggnader uppfördes på initiativ av klädfabrikören Johan Petter Rutenbeck (stavas även Ruthenbeck) på 1770-talet. Han lät bygga ett stenhus söder om trähuset (hus 4) och ett uthus mot Katarina östra kyrkogårdsgränd (hus 3) 1771-1776. Gathuset mot Mäster Mikaels gata (dåvarande Katarina östra kyrkogata 2) förlängdes västerut 1779. Av brandförsäkringen från år 1771 framgår att det fanns ett fabriksrum i trähuset (hus 1) och att stenhuset (hus 2) mot dagens Mäster Mikaels gata innehöll Rutenbecks paradvåning en trappa upp bestående av sal och fyra stora bostadsrum. Interiören med målade väggfält visande landskapsmotiv finns fortfarande bevarad. I bottenvåningen fanns stall, vagnshus och drängkammare. På gården fanns en egen brunn med brunnshus, ett lusthus och en inhägnad trädgård med tio fruktträd. Verksamheten pågick till 1840-talet. Hus 4, 2 och 1 på Nytorgsgatan norrut Hus 2 och 1 från gårdssidan Handelsmannen Isac Löfgren lät 1852 bygga om kvarteret för bostäder och inrättade även en salubod. År 1856 lät guldsmeden Hans Forsman utföra en ombyggnad av hus 3. Från slutet av 1800-talet fungerade byggnaderna som hyreskaserner. I början av 1900-talet hade C.G. Petterssons Speceri & Viktualiehandel sin försäljningslokal i hus 2, hörnet mot Nytorgsgatan.

Nytorgsgatan 12-8 norrut

Nytorgsgatan 8-4

Nytorgsgatan 10, gården. Oscar Heimer 1906

Nytorgsgatan 12. Nytorgsg t h, Stigbergsgatan t v

Nytorgsgatan 14 söderut, korsn m Sandbäcksg (tidigare Stigbergsg)

Skolan uppfördes 1895 efter arkitekten A W Bergströms ritningar och invigdes samma år med namnet Katarina norra folkskola. Den imponerande byggnaden i fyra våningar karakteriseras av sin arkitektur med fasader i rött murtegel och en hög sockel av huggen natursten. För dagsljus i skolsalarna sörjer höga fönster som även belyser de långa korridorerna. Läs mera här!

Nytorgsgatan 30 från Kocksgatan

Nytorgsgatan, korsningen med Skånegatan