Gatan närmast Stadsgården hette tidigare Stora Glasbruksgatan och blev en del av Katarinavägen när den anlades i början av 1900-talet. Därefter namnändrades Stora Glasbruksgatans östra del till nuvarande Glasbruksgatan. Före Katarinavägens tillkomst var Stora Glasbruksgatan den enda farbara vägförbindelsen för den som skulle ta sig från Götgatan till nordöstra Södermalm. Den södra parallellgatan till Stora Glasbruksgatan hette Övre eller Lilla Glasbruksgränd. Den blev 1969 en del av Klevgränd.

Stora Glasbruksgatan 15-9 västerut

Huvudgatorna i "staden på branten", som nu helt domineras av Katarinavägens breda uppfartsväg, var de båda Glasbruksgatorna, den stora och den lilla. Stora Glasbruksgatan är utplånad så när som på namnet och en bilväg som delvis går i den gamla gatans sträckning. Av bebyggelsen återstår ett enda hus. Då finns det något mera kvar av Lilla Glasbruksgatan, om vilken man vid ett besök på platsen i alla fall kan bilda sig en ungefärlig uppfattning även om den gamla bebyggelsen även här är starkt reducerad. Det var en märkvärdig stämning över Stora Glasbruksgatan, något hemskt och tryckande, som man säkert aldrig fann i de andra små Södergatorna, där ofta det hemtrevliga och smått idylliska dominerade. Stora Glasbruksgatan var som en klyfta i urberget, det är många gamla Söderbor ense om.

Den mörka, trånga Glasbruksgatan ringlande som en kullerstensbelagd kreatursstig med forsande och stinkande rännstenar från Södra bergens höjder ner till hamnen. Gatan var brant även om den inte hade samma stigning som Stora Besvärsbacken, men som tidigare påpekats var i alla fall körtrafiken ytterst sparsam. Gatan kunde fritt disponeras av lekande barn, av trötta gamla kvinnor som tungt vandrade mot höjden med en kasse som fyllts på Mälartorgen eller av de dagdrivare, som i stora skaror höll till just i dessa kvarter. Den var smal och mörk - i många rum vid gatan måste man tända mitt på dagen - och den blev ännu trängre då man tittade upp mot Katarinahissens gångbro, som svävade högt därovanför taken. Det var från den som "självspillingar" i mörka höstnätter störtade sig ner mot gatans kullerstensbeläggning. Det instängda intrycket som gatan gav förstärktes dessutom av att klippväggen på ett ställe ersatte husraden och av att det inte fanns några tvärgator i vanlig mening, endast trappor. Från Klevgränd och Lilla Glasbruksgatans västra mynning kom en brant trätrappa ner, och mot Stadsgården ledde på 80-talet tre olika trappor.

Glasbruksgatan österut mot Lokattens trappor

Då man arbetat sig upp ett stycke för Stora Glasbruksgatan blev emellertid trycket mindre och sikten friare och där den mötte Lilla Glasbruksgatan, just vid de trappor som nu kallas för Katarina Kyrkobacke, men som förr hette Katarina norra kyrkogata, hade en liten öppen plats utbildats. Här låg och ligger fortfarande ett gammalt hus som på 90-talet hade en mindre vanlig uppgift, nämligen att ge logi åt stadens positivhalare. Det har adressen Lilla Glasbruksgatan 16.. Se bild ovan! Bilden t v: Glasbruksgatan västerut vid Katarina Kyrkobacke. Lilla Glasbruksgatan leder åt vänster, Stora rakt fram åt höger.

Positivhalandet var av en omfattning, som människor i grammofonens och radions tid knappast kan göra sig en föreställning om. Bara i detta enda hus bodde det inte mindre än femtio italienare, som alla livnärde sig på att veva positiv. En del av dem var så att säga egna företagare som själva ägde sitt positiv, medan andra var anställda hos någon av de "patroner", som också logerade i fastigheten. Den förnämsta av dessa var en herre som hette Franchi och som hyrde ut positiv för landsortsturnéer, naturligtvis mot en betryggande pant, men det kunde också hända att han själv då och då gav sig ut på resa tillsammans med en pojke som slog på trumma. En annan "patron" var Figoni Domini, som tidvis hade upp till femton anställda, vilka antingen spelade "på delning" eller också mot kost och logi i nummer 16 Lilla Glasbruksgatan plus någon kontant ersättning.

Djurgårds-Kalle och hans Emma. (Nedan)

Slutligen fanns det en annan herre i ledande ställning som hette Angelo Capuletti. Positivhalarna räckte till för att fylla Stockholms gårdar med ljuva arior och för att ge Glasbruksgatorna ett sydländskt inslag som på ett märkvärdigt sätt harmonierade med topografin. Det var precis som ett stycke Capri mitt i Stockholm, försäkrar flera som brukade promenera här på 90-,talet. Läs mer om positivhalarna!

Ur Tidningen Kulturen

En rad olika yrkesgrupper finns företrädda bland de italienska invandrarna under 1800-talet. Kringvandrande musiker, däribland även positivspelare, var en grupp som var lika omskriven och omtalad som gipsfigurförsäljarna.

I sin bok "Gamla Stockholm" (1879) har August Strindberg lämnat denna kortfattade och närmast oslagbara beskrivning av positivet:

I början af detta århundrade anländer positivet till Sverige. Det var ett lättskött och demokratiskt instrument som höll allmänheten i kunskap om operans repertoar.

I Stockholm bodde de flesta av de italienska positivspelarna i ett kvarter på Lilla Glasbruksgatan 16 på Söder. Inte många av positivspelarna är kända mer än till namnet, men en av dem, Antonio Franchi, även kallad Franke, har Hasse Z beskrivit i sina memoarer. Han berättar bl.a. att Franchi "var italienare, en brunhyad vacker karl med en röst och ett par ögon, som kommo alla husets pigor att handlöst lämna disken och spisen så länge han fanns på gården". Hasse Z vittnar också om hur positivspelarskrået var organiserat: Han var positivhalarekungen och det sades, att det var han som ägde alla positiven i staden.

Han hyrde ut dem till de andra och förtjänade mycket pengar. Man var också liksom generad över att kasta ned pengar till honom. Fattiga femöringar och tvåöringar till en sådan karl. Franke spelade och sjöng italienska visor, som ingen förstod, men som rörde allas hjärtan med sin vemodigt klagande ton.

Positiven, som oftast var av tysk tillverkning, var dyra att köpa. De flesta av positivspelarna var därför anställda av " impressarier" som ägde instrumenten och hade ett tjugotal positivspelare anställda. Lönen bestod i att de fick behålla större delen av intäkterna och lämna resten i " arrende" till impressarion - och en sådan entreprenör var således Antonio Franchi. Ofta fick positivspelarna även mat och husrum hos sin arbetsgivare, och kvarteret Lilla Glasbruksgatan 16 i Stockholm var ett sådant positivspelarkollektiv och kallades "Positivspelarnas härbärge". Bland de kringvandrande musikerna och gårdsmusikanterna finner vi också sådana som spelade fiol, dragspel, klarinett och trumma men även syditalienska folkmusikinstrument som säckpipa och skalmeja.

Fram emot mitten av 1800-talet började ordet "gipskatt" användas som skällsord eller nedsättande benämning på italienska försäljare som gick runt på torg och marknader eller reste omkring i landet och sålde olika slags figurer gjutna i gips, omålade eller målade: djur, människofigurer, små kyrkor och byggnader, byster föreställande Napoleon, Carl XIV Johan eller någon annan kung, små prydnadsreliefer o.s.v.

De tillverkades i gipsgjuterier, där arbetet skedde på ett slags halvindustriellt sätt. Man hade modeller i trä, keramik, bränd lera, porslin, gips, metall eller något annat material. Mycket sällan formade man dessa modeller själv, man hade kommit över dem på annat håll, och man gjorde helt enkelt avgjutningar i stora serier och sålde dem sedan som prydnadsföremål. De som sysslade med detta hantverk behärskade enbart en grundläggande gjuteriteknik, ingenting annat. De kallas i de officiella källorna "gipsarbetare" eller "gipsförsäljare" och blev ofta sedda över axeln av den stora allmänheten; det hände även emellanåt, att de blev arresterade för dagdriveri under sina försäljningsrundor ute i landet.

Redogörelsen för Glasbruksgatan avslutas nu med Tjernelds skildring av Dihlströmska Arbetsinrättningen. Alla de udda och fattiga figurer som skildrats ovan bidrog naturligtvis till det dåliga rykte utan tvivel hade, men den förnämsta orsaken var den stora Dihlströmska inrättningen, vars hus kantade hela övre delen av Stora Glasbruksgatan och vars entré man fortfarande kan se i norra hörnet av Glasbruksgatan och Nytorgsgatan. Huvuddelen av huslängorna i anläggningen är dock rivna. Namnet Dihlström hade från början ingenting med denna inrättning att göra, P. C. Dihlström var den fabrikör, som tidigare ägt tomten vid Stora Glasbruksgatan och som på 1840-talet sålde den till staden.

Detta att varje hus och tomtmark skulle ha namn efter ägaren var en djupt inrotad men nu helt försvunnen sed i Stockholm och det är möjligt att fabrikören inte reagerat mot att en stor del av stadens dagdrivare - för att nu använda ett fint ord - uppkallades efter honom och av småpojkar hånades som Dihlströmare. Det skulle så vara. Grubbens på Kungsholmen gjorde ett beklämmande intryck, men stämningen på Dihlströms var nog något annorlunda, beroende på att många av dem som togs in där trivdes rätt väl med sin tillvaro. De hade frivilligt sökt sig dit och var med kontrakt knutna till anstalten, ett kontrakt som löpte på tre månader och som hade en

Vanligt var också att inrättningen hyrde ut sina "hjon" för vattenbärning och då betalades det tjugofem öre för en stor tunna vatten och nio öre för en liten. Men mest kända blev Dihlströmarna genom att inrättningen under vissa tider hade renhållningen i staden på entreprenad och här och var på gatorna syntes gubbar med kvastar i händerna och bokstäverna SSAI (Stockholms Stads Arbetsinrättning) tryckta på ryggstycket av den tjocka västen.

Det gick också för sig att hyra en Dihlströmare för trädgårdsarbete, mattpiskning eller hushållsgöromål och då betalades en krona och fyrtiofyra öre för åtta timmars arbetsdag - "hjonen" hade alltså sin "normalarbetsdag" ordnad långt innan vanliga arbetare lyckades driva igenom detta krav. Dihlströmarna var en uppskattad arbetskraft i Stockholm, de var glada och villiga och inrättningens inkomst på så kallat utearbete uppgick till mer än hälften av hela arbetsvinsten. Även "hjonen" själva trivdes med detta slags arbete, ofta fick de mat som var många gånger bättre än inrättningens och kanske även en sup till maten.

Förhållandena i kasernen vid Stora Glasbruksgatan var inte de bästa, ibland var beläggningen så stor att till och med mangelboden måste tas i bruk som logi och då man tidvis använde sig av britsar i tre våningar tvingades den överst liggande Dihlströmaren bokstavligen att "krypa till kojs". Den mörkaste sidan av Dihlströms hängde dock inte samman med lokalerna utan med den kategori intagna, som förekom vid sidan av dem som frivilligt vistades där, alltså de som dömdes till arbetsinrättningen för att avtjäna en skuld till fattigvården. En stor del av dessa tvångsarbetare utgjordes av män som blivit dömda till barnuppfostringsbidrag, men som låtit det allmänna bestrida kostnaderna och av kvinnor som fött oäkta barn, som fattigvården måst ta hand om. Den summa som denna kategori Dihlströmare fick räkna av genom sitt arbete var orimligt låg, vanligt grovarbete taxerades till femtio öre om dagen medan arbete som krävde yrkesskicklighet liksom fintvätt inbragte sjuttiofem öre.

En del av gamla Dihlströms står som nämnts kvar och traditionerna från förr uppehålls genom att huset används som ungkarlshotell (1950). Den idealistiske stadsfullmäktigeledamoten Fredrik Ström ville en gång förvandla byggnaden till ett konstnärshus, men troligen blir det ett höghus av modernt snitt som kommer att resas på platsen för Dihlströmska inrättningen.

Fortsatte man förr österut från Dihlströms efter bergsbranten kom man till ett ensamt trevåningshus som låg högre än de omkringliggande och som syntes från alla håll i staden. Det hade från början en port mot den allra yttersta ändan av Högbergsgatan, men denna port sattes igen och därefter kunde huset bara nås från Fjällgatan. Här i huset bodde skalden C. V. A. Strandberg, känd under signaturen Talis Qvalis, och hans fattigdom harmonierade väl med de övriga innevånarnas.