I maj 1878 hade kyrkoherdeämbetet i Katarina församling blivit ledigt. Tre personer sökte denlediga tjänsten. En av dem var Axel Landquist, då vice pastor i Vadstena. Landquistprovpredikade den 27 oktober 1878. Valet förrättades den 17 november. Landquist fick 569av de 570 rösterna. Han började tjänstgöra som vice pastor den 1 maj 1880 och inträdde iämbetet den 1 maj 1881. Han vigdes den 19 maj 1879 vid Maria Unér och hade med hennesitt hem ett år framåt i Vadstena.

Det var i ett gammalt hus Högbergsgatan 17 som den nye kyrkoherden flyttade in sommaren1881. En Katarinakyrkoherde hade 1676 fått bostad i det då nybyggda stenhuset på dennaplats. Församlingen hade till en början hyrt huset men inköpte det 1696 tillkyrkoherdeboställe. I maj 1723 spred en stark storm en vådeld, som uppstått i en kvarn iMaria, också över Katarina och härjade prästgårdskvarteret och kyrkan. Boställets murarstod dock kvar. Man beslöt omedelbart att reparera och tillbygga en våning. Kyrkoherdenkunde slå sig ned i det påbyggda huset vid "Mikaeli", dvs. 29 september 1724. Det var i detta hus, i huvudsak oförändrat till sitt yttre och rumsindelning, som Landquist flyttadein. En del reparationer och särskilt insättning av nya tapeter hade utförts före inflyttningen. Landquistskriver 4 juni 1881 till sin maka i Vadstena att allt bör vara färdigt till midsommar och att hondärefter bör kunna företa resan upp tillsammans med lilla dottern Hanna, första barnet, född 3 maj1880.

Med de nya tapeterna var det en särskild historia. Landquist hade undfägnats med rykten att detspökade i det gamla huset. Det visade sig också riktigt. En gång i kvällsskymningen hade han självsett en prästman i 1700-talets ämbetsdräkt skrida genom rummet. Även hade han på nätterna itillstånd mellan sömn och vaka obestämda syner. Han kände sig illamående. Han bodde ensam ihuset. Han föranstaltade undersökning av tapeterna i alla rum. De befanns flerstädes innehållastarka doser av arsenik. Han rev ner dem samtliga och insatte nya. Sedan spökade det aldrig mer i detgamla huset varken för honom eller någon annan.

Gamla församlingshemmet där prästbostaden låg vid Högbergsgatan i kvarteret mellan Östgötagatan och Katarina Västra Kyrkogata. 1926

Våningen hade tjocka väggar och tilltalande fönstervrår. Den bestod av åtta rum jämte kök. I mittenvar ett stort rum, "salen", som gick genom husets hela bredd och och hade två fönster åt norr åtHögbergsgatan och två fönster åt söder mot husets trädgård. I mitten var ett runt bord, däralla måltider åts. Det kunde förlängas med flera skivor och ge plats åt två dussin personer.

Jag minns sen djupt ned i barndomen allehanda representations-, styrelse- och kollegmiddagar vid detta bord. De första åren fick inte barnen vara med, men genom nyckelhålet i dörren mellan mammas sängkammare och salen kunde man se och höra en del. Men även eljest var detta rum den främsta samlingsplatsen. Min mor satt där ännu i sena år och sydde vid taklampans sken, och barnen samlades särskilt tidigare gärna däromkring och språkade. Tiggarna ringde på kvällarna. Man kunde genom den öppna salsdörren se dem vid tamburdörren. De blev aldrig ohulpna, men de kunde vara mer eller mindre språksamma, påträngande eller tacksamma.

Räknat från tamburen, vars fondvägg upptogs av vedlåren, låg åt vänster fyra rum, min mors mottagningsrum, min fars sovrum och åt Högbergsgatan salongen med sina böcker och förmaket. Till höger om salen var min mors sängkammare, barnkammaren, kök och jungfrukammare. På vintermornarna kom en jungfru med vedsäcken för att elda i de åtta rummen, och på bord i "serveringsrummet" vid köket stod lika många lampor färdiga att fyllas med fotogen. På midvintern kunde de större rummen inte eldas upp till högre värme än fjorton grader.Vintrarna i Stockholm var på 80- och 90-talen längre, djupare och helare än nu för tiden. Det berodde på att snö och is inte avlägsnades från gatornas körbanor. Detta skulle ju hindra slädarna, samfärdsmedlet på vintern. Slädarnas bjällror pinglade lockande fast något dämpat genom de klistrade dubbelfönstren, försedda nedtill med sina runda bomullsarmar mot draget. Snön och isen låg för det mesta också kvar på trottoarerna, så man kunde gå omkring på söder med sin kälke och välja kälkbackar. Då man i senare år högg upp gatorna, tog man bort vinterns stämning utan att ge någon vår i stället.

Axel Landquist

Det fanns i huset också två rum bredvid varandra på vinden. De hade var sitt fönster åt Östgötagatan. I det ena rummet bodde jag, sedan jag börjat i läroverket. Det andra var min faster Hildas, som försörjde sig med sömnad. I mitt rum läste jag alla läxor fram till studentexamen. Det lämpade sig utmärkt för studier. Det höll sig varmt och skönt med två brasor om dagen: den första eldades kl. 7 på morgonen av en jungfru, som kom, innan jag stigit upp, den på kvällen besörjde jag själv. Min faster bjöd på gott kaffe. I yngre skolåren läste jag högt för henne, först Starbäcks romaner, börjande med Engelbrekt Engelbrektsson, sedan Selma Lagerlöf och annat. I detta rum upptäckte jag litteraturen, hänfördes av Heidenstams Dikter 1895, led med Strindberg i hans Inferno. Skydd för vindsområdet var en bred och tung järnport, som stängdes för natten meden

Prästgårdskvarteret och dess grannskap behöll ännu på 1880- och 90-talen i utpräglad grad sin 1700-talskaraktär. De båda lejongula prästhusen vid Högbergsgatan, kyrkoherdehuset från 1724 och komministerhuset, som på gaveln mot öster i stora järnsiffror bar årtalet 1771, och de mitt emot liggande likaså gula trevåningshusen med sina branta smala stentrappor, såg likadana ut som när Bellman promenerade utmed dem på 1770-talet från sin närbelägna dubblett vid Urvädersgränd och grubblade över verser och ord i Fredmans Epistlar. En skillnad var att de stora husen mitt emot prästhusen var finare på hans tid. Nu var de proletariserade.

En alltjämt väl vidmakthållen skänk av 1700-talet var däremot de tre prästträdgårdarna, som upptog större delen av kvarteret Sturen mindre. De lämnade utsikten friare och himlen vidare än den nu är i detta kvarter. Från kyrkoherdevåningens fönster på södersidan såg man Katarina läroverk - huset står ännu kvar - och de stora träden i kyrkogårdens nedre del. Befann man sig nere i trädgårdarna, reste sig åt öster Katarina kyrka i sitt majestät. Dessa trädgårdar var lummiga och mullrika kvarlevor från naturahushållningens tid. Komminister Isbergs trädgård låg vid Katarina Västra Kyrkogata. Komminister Fristedts vette i söder mot Kapellgränd. Kyrkoherdens hade två avdelningar: en övre och en nedre. Den övre var en parkträdgård med gräsmatta och blomrabatter och åldriga lönnar, kastanjeträd och

De forna prästträdgårdarna i Katarina. I fonden Katarina femklassiga läroverk. Lusthuset till höger nu på Skansen. Vinterbild. Målning av Maria Landquist omkring 1890.

Trädgårdens nedre del, som gränsade till komministrarnas trädgårdar, föranledde umgänge med de isbergska barnen, en pojke och resten flickor.Kappspringning övades på ett plank mellan trädgårdarna. Plankbrädan var knappt två decimeter och lutade något åt sidan. Det stod i en lätt sluttning, varför det var riskablare att springa nedåt än uppåt. Denna övning bör, har jag senare tänkt, ha varit rätt farlig. Trampade man fel eller gav en planka vika, kunde man slå sig fördärvad. Vi måste ha varit viga på den tiden, ty jag minns intet olycksfall. Intressantare var en annan sak. Gården hade vid Östgötagatan två gamla röda uthus, vilkas botten låg under markytan. De var uthyrda till Södra teatern vid Mosebacke för dess kulisser. Detta var ett fint ställe för oss bröder och för komministerns pojke att härja på. Från en tvärbjälke i taket kunde man hoppa rakt ned i de snedställda kulisserna, som därvid häftigt gungade. Man hoppade så som man hoppar ned i vattnet med raka ben och fötterna intill varandra. Priset vann den som vid hoppet kunde genomborra största antalet kulisser. I mitt minne har stannat siffran fem såsom det högsta antal jag tror att någon av oss uppnådde. Efter en del övningar vaknade

I trädgårdens parkdel stod ett lusthus, på vars flöjel i höga siffror är ristat 1734. Härmed förhåller sig så, att kyrkoherden Pouget det året hade låtit uppföra detta privata lusthus på den 1723 avbrända kaplanstomten bredvid. Vid hans död inköpte församlingen lusthuset och flyttade det till den plats där det stod i min barndom. 1931 flyttades lusthuset till Skansen. Där står det nu i Stockholmskvarteret litet, livlöst och övergivet. Fordom såg det större ut och var fyllt av liv. Allehanda lekar förekom i och omkring lusthuset. Ibland iordningställdes lusthuset för söndagsbruk. Familjen åt frukost eller middag där en blå pingstdag eller några sommarsöndagar. Dessa söndagsstunder var klara, stilla och helgaktiga. Man var rentvättad, bar söndagskläder, körsbärsträd och päronträd blommade. Sädesärlan trippade på sandgången. Den följdes noga av pojkögat, som vakade över att inte någon av de talrika vildkatterna lurade på den älskade fågeln. Jag hade en gång i trädgården bevittnat ett sådant rov med fågeln i kattens mun. Sedan jagade jag bort varje katt som jag såg i trädgården.

Ur Sjutton Skansenhus berättar om Stockholm, Arne Biörnstad, 1998

På den tiden gjorde naturföremålen ett starkare intryck än senare. Då jag som sex-sjuåring såg pärlhyacinterna och raden av vita narcisser på den svarta jorden strax utanför almens grenar, rusade över mig ett svalt vatten, som genomträngde hjärtat.

Katarina Västra Kyrkogata söderut från Högbergsgatan. 2006

Katarina från Östgötagatan. Här var den gamla prästgården. 2006

Katarina Västra Kyrkogata söderut från Högbergsgatan. 2006

På julaftons eftermiddag lästes först en religiös betraktelse i närvaro av de fem barnen och jungfrurna. Därpå tändes i salen den stora granen. Julklapparna låg i förmakets röda soffa och utdelades av min far. Några av dåtidens julklappar har bevarats. Min far skänkte nämligen varje år till min mor en nyutkommen diktsamling av Wirsén eller Snoilsky. Av Snoilsky var det alltid de röda klotbanden med överrikt guldtryck. Den sista volymen av Wirsén var Under furor och cypresser (1896) i det vackra halvfranska originalbandet med röd skinnrygg. Jag tar alltjämt då och då ut det ur hyllan för att läsa några fina dikter, främst Resstämning och Vackra september, som finns där bland det döda godset.

Vi barn bevistade alltid julottan i Katarina kyrka. Då fanns bara en julottegudstjänst. Kyrkan var naturligtvis överfull. En morgon, då min mor kom med sina barn, nekades hon tillträde av polisen. Min mor förklarade att hon som pastorsfru hade plats i koret och att detta var hennes barn. Men i samma ögonblick som hon släpptes fram jämte oss, trängde den övriga mängden på. "Frun har många barn", anmärkte polisen.

Under 11 år, 1885-95, stred Landquist som medlem av och snart ordförande i styrelsen förStockholms stads uppfostringsanstalter en ojämn kamp för en mer human behandling avpojkklientelet i dessa anstalter. Som hans motståndare härvid var Stockholms fattigvårdsnämnd, en mäktig nämnd, led han omsider nederlag. Stockholms stads uppfostringsanstalt hade stiftats 31 dec. 1851, då staden från "Prins Carlsinrättning" övertog dess "förbättringsavdelning" (21 gossar). 1870, då protokollen börjar, hade institutet fått namnet Stockholms. stads uppfostringsanstalt. 1875 införlivade den med sig stadens uppfostringsanstalt förflickor. Denna hade bildats 1869 och först letts av diakonissanstalten på Ersta. Den övertogs 1874 av Stockholms stad. Flickorna bodde i en skön och välutrustad herrgårdsbyggnad på Barnängen i Katarina, tidigare lokal för Hillska skolan (1829-46), på 50-talet bostad för Lars Hierta. Dem gick det ingen nöd på.

Prins Carls uppfostringsanstalt vid Tjärhovsgatan 12. I bakgrunden Sifvertska kasernen. 1910

Barnängens gård

Dessa anstalter upphörde som enhetlig inrättning 1 jan. 1896. Gossanstalten vid Tjärhovsgatan 12 upplöstes då och ersattes under ny styrelse med uppfostringsanstalten Skrubba i Brännkyrka socken. Anstalten för flickor fortsatte somsjälvständig inrättning till 1925 (enl. anteckning i Stadsarkivet). Landquist invaldes jan. 1885 av Stockholms fattigvårdsnämnd i uppfostringsanstalternas styrelse. I april 1886 blev han inspektor för flickanstalten. 1886 blev hanvice ordförande och i febr. 1888 ordförande i styrelsen för uppfostringsanstalterna, varmedhan fortsatte, tills styrelsen i dec. 1895 nedlade sin verksamhet.

Gossanstalten rymde 90 elever. På 80-talet och förra hälften av 90-talet vistades här några ochåttio elever. Till dessa kom 30-40 som anstalten utackorderat på landet. Flickanstalten hade 40-50 på Barnängen och 20-30 utackorderade.

Landquists strider med fattigvårdsnämnden gällde två saker: dels mathållningen för gossarna, som han fann ohygienisk och otillräcklig, dels den pedagogiska behandlingen av dem, vilken stod i samband med frågan om platsen föranstalten. Uppfostringsanstalten önskade att eleverna skulle kvarstanna i staden, därför attdärmed följde möjligheten av ett flertal positiva sociala kontakter och särskilt möjlighet att ide teoretiska ämnena besöka folkskolan i Stockholm: uppfostrans främsta mål vore att föra devanvårdade och vanartiga tillbaka in i det normala samhällslivet och från dem avlägsnastämpeln av vanvård och vanart. Fattigvårdsnämnden åter ville isolera anstaltens klientelnågonstans på landet i Stockholms närhet.

Elev vid Lindgrenska Trasskolan. 1870

Invald i styrelsen, erfor Lanquistatt John Olof Lindgren, föreståndare för Trasskolan, en privat uppfostringsanstalt förvanvårdade vid Södra Bantorget, hade offentligt förklarat att 66 % av pojkarna frånStockholms uppfostringsanstalt blev tjuvar. Det lät som om han ville säga att Stockholmsstad uppfostrade gossarna till tjuvar. Stadens anstalt måste nödvändigtvis kontrollera ensådan uppgift. Landquist skrev då själv till samtliga fängelser i riket och frågade om några avde gossar som under de senaste tio åren hade lämnat Stockholms uppfostringsanstalt hadeblivit straffade för brott. Av svaren framgick att omkring 36 0/o av det ifrågavarandeelevantalet hade blivit straffade, huvudsakligen för stöld. Siffran var skrämmande. Så kundedet inte fortgå. Landquist företog nu en detaljerad undersökning av anstaltens inrättningar och ordningar.Han fann att anstalten hade en mängd kök: ett för föreståndaren, ett för vaktmästaren, ett försnickaren, ett för skräddaren och slutligen ett för var och en av jungfrurna. Men de 85pojkarna för vilka hela anstalten var till saknade varje köksinrättning. De fick mjölk, smör ochbröd till alla frukostar och alla kvällsmål och därjämte även mjölk, smör och bröd till middagtvå gånger i veckan. Övriga fem dagar fick de middag från den Dihlströmska inrättningen förlösdrivare och arbetslösa vid Nytorgsgatan 2. Landquist

Men slutsatsen måste gå vidare. Landquist sade sig att han funnit en kriminalitetens källa. Vadförekom nämligen? Jo, detta: att hungern och doften av de många andras kök i husetinspirerade pojkarnas ideliga snatterier från köken. Dessa snatterier gav den första inövningentill de vuxnas stöldvana. Helt kunde inte vederläggas den motbjudande slutsatsen att stadenuppfostrade de unga till stöld.Landquist gjorde här samma iakttagelse som Per Anders Fogelström i sin roman Minadrömmars stad (1960):

Stina, hade kommit till dem som en liten vildinna, smutsig och trasig. Första veckorna hadeLotten nästan gett upp hoppet. Flickan var omöjlig. Men småningom hade hon förändrats. Närhon fick äta sig mätt stal hon inte längre. Hon började ta hand om pojkarna, i stället för attretas med dem. - - - Den nya tryggheten och de nya vanorna förvandlade henne, plötsligtbehövde hon inte längre vara vilddjur för att klara sig.

Kyrkoherden underrättade styrelsen. Den begärde - det skedde redan hösten 1885 - på hansanmodan ett anslag på några tusen för inrättande av kök för barnen i anstalten.Fattigvårdsnämnden sade nej. Landquist gjorde då ny undersökning rörande de mestnödvändiga utgifterna. Han fann att man skulle kunna göra köket ungefär 1 000 kr. billigare.Ny ansökan från styrelsen. Nytt snävt avslag från fattigvårdsnämnden. Landquist skriver atthan fick nämndens meddelande härom en sommardag strax innan han skulle resa ut tillsommarhemmet i skärgården. På Vaxholms-båten råkade han två medlemmar avanstaltsstyrelsen. Han visade dem skrivelsen och sade: "Vi gör det i alla fall." De bådaledamöterna såg på varandra och sade till varandra: "Är du med på det, så är jag." Landquistgrep tillfället i flykten. "Det är då beslutat", bekräftade han. Han bad den ene av ledamöternaatt tillsäga en byggmästare att omedelbart upprätta köket. En ledamot frågade blygt: "Ska visjälva betala kostnaderna?" "Nej", sade Landquist. "Vi har årligt anslag för reparationer på500. Vi behöver inte reparera i år och inte nästa år heller. Pojkarnas reparation är viktigast."Olagligt eller inte: kök och kökspersonal blev till.

Hotell Göteborg vid Södra station, som efter en kort glanstid degraderades till internat för Lindgrenska trasskolan.

Kyrkoherden har emellertid här återgivit förloppet i stark förkortning. I verkligheten hadekonflikten mellan anstalten och fattigvårdsnämnden fortsatt i åtta långa, för anstaltsbarnenbittra år. Studerar man anstaltsstyrelsens och fattigvårdsnämndens protokoll, framstårfattigvårdsnämndens envisa vägran att ge anstaltsbarnen anständig mat i en ännu merelakartad dager än i kyrkoherdens berättelse. Följande har tilldragit sig.

27 okt. 1885 inlämnade anstaltsstyrelsen till nämnden en skrivelse på åtta foliosidor. Denfastslår att maten till gossarna från Södra arbetsinrättningen visat sig "mindretillfredsställande, ity att den dels ej varit av fullgod beskaffenhet samt mindre väl och renligtlagad - dels ock genom anstaltens avlägsna läge varit kall och osmaklig, då den för barnenframsatts". Dessutom vore denna föda - mest kött och potatis, ärter och fläsk - avsedd för devuxna hjonen men "mindre passande för barn". Skrivelsen anmärker att denna olämpliga födafinge barnen fem dar i veckan, medan de två dar i veckan också till middag fick nöja sig medbröd, smör och mjölk (samma morgonmat tre gånger om dagen).

Kostnaden för ett ångkök med ledning av varmt vatten till badrum skulle gå till 2 216 kr. Därtill kom utgifter för möbler och köksattiralj. Inalles begärdes 3 500kr.

Vid nämndens sammanträde 16 nov. 1885 hemställde ordföranden "hr Stålhammar", om bifalltill anstaltens förslag. Majoriteten i nämnden hade dock annan mening. Den enades om attinnan man löst frågan om anstaltens flyttning, vore olämpligt att vidta "en så pass omfattandeanordning, helst ingen synnerlig olägenhet (sic!) vore att befara av ett fortgående ännu någontid av det hittills vid anstalten brukliga utspisningssättet". Ansökan avslogs.

9 april 1886ingick uppfostringsanstalten med ny ansökan. Den hade funnit att utgifterna kunde minskasmed 900 kr., om man nöjde sig med järnspisar i stället för ångkök. Nämnden sköt ansökan åtsidan. Den beslöt 20 sept. 1886 att under avvaktan på anstaltens flyttning "låta medifrågavarande ärendes vidare behandling anstå".

Denna argumentation var orimlig. Tidpunkten för anstaltens förflyttning var nämligen då ännualldeles obestämd. Det dröjde ännu i tio år, innan sådan förflyttning skedde.Fattigvårdsnämnden fann alltså försvarligt att under hela denna tid de vanvårdade - nämligennu genom nämnden vanvårdade - barnen finge nöja sig med resterna av lösdrivarnaskallnade, ofta skämda och utan nödig renlighet tillagade middagsmat till skada för dessabarns fysiska och själsliga hälsa.

22 september 1886 framställde anstaltsstyrelsen i sitt förslag till inkomst- och utgiftsstat för1887 för tredje gången anhållan om kök för barnen. Ny vägran. 10 juni 1890 påmindeanstaltsstyrelsen för fjärde gången om "sin fåfänga vädjan om inrättande av kök och egenmathållning för gossanstalten". Intet resultat.

Emellertid anhöll en ledamot av fattigvårdsnämnden, som tillika var medlem avuppfostringsanstaltens styrelse, vid ärendets behandling 21 juli att "särskilt få betona viktendärav att anstalten erhölle egen mathållning". Nämnden beslöt då på "flera ledamötersyrkande", att beslut om anstaltsstyrelsens skrivelse av 10 juni skulle uppskjutas tillsammanträde i september. Men också då lyckades nämndens majoritet genom en fint undgåatt behandla frågan om gossarnas mathållning. Nämnden hade 18 aug. anhållit omkostnadsförslag från anstaltsstyrelsen rörande anstaltens förflyttning. Då anstaltens yttrande idenna fråga 22 september 1890 ännu ej inkommit, beslöt nämnden denna dag att medmathållningsfrågans "fortsatta handläggning skulle anstå". Men frågan om gossarnasmathållning hade ingenting att göra med frågan om anstaltens förflyttning. Gossarnabehövde för varje dag tillräcklig och frisk näring, vare sig anstalten skulle förflyttas eller icke.Argumentationens falskhet i nämndens beslut av 22 sept. framgår tydligt därav att i sammanämnds skrivelse till anstalten 18 aug. intet stått om mathållningsfrågan. Därför kunde inte heller anstaltsstyrelsen i sittutlåtande 17 april 1891 nämna något i denna fråga utan framlade då bara begärt förslagrörande nybyggnaderna. Men de ledande i nämnden hade vunnit målet: vilket innebar attalltjämt som förr låta barnen i anstalten fara illa, svälta och snatta.

Sommaren 1893 beslöt anstaltsstyrelsen att utan att vidare bry sig om fattigvårdsnämnden påeget ansvar av reparations- och andra sparmedel inrätta kök och badrum åt gossarna.Kostnaden gick till 1 378 kr. I jan. 1894 var dessa anordningar färdiga. Protokollet av 12 jan.berättar: "Med hänsyn till nämnda jämförelsevis obetydliga kostnad och till att behovet aveget kök för att bereda barnen en bättre och tjänligare kost än den som oaktat upprepadepåminnelser aldrig kunnat åstadkommas av stadens arbetsinrättning, vilken hittills bestrittmathållningen vid denna anstalt samt styrelsen dessutom i föreståndarens hustru kundepåräkna en lämplig och kompetent person, som till en obetydlig ersättning förklarade sigvillig att handhava hushållningen - - -, ansåg sig styrelsen i anstaltens välförstådda intresseböra upprätta egen mathållning."

Ingång till Katarina från väster. 2006

Från ingången västerut. Katarina Västra Kyrkogata bakom muren. 2006

Från kyrkan mot sydost. 2006

Drygt ett år förut hade överståthållaren och hans hustru 27 dec. 1892 ställt till en stor julfestför pojkarna på anstalten, vartill han på intet sätt var förpliktad. Föreståndaren rapporterarnämligen 13 jan. 1893 till styrelsen, att "Överståthållaren och Friherrinnan Tamm hade bjuditgossarna på en riklig kvällsmåltid och annan traktering, som serverades på anstalten 27 dec.,då även Överståthållaren och Friherrinnan själva voro närvarande". Ändamålet med festen varnaturligtvis att glädja de vanvårdade. Men osannolikt är inte att däri ingick en lätt bimeningfrån en frisinnad och självständig man av demonstration mot fattigvårdsnämndens omänskligabeteende.

Fattigvårdsnämndens enständiga vägran att för en ringa summa, som inte heller då speladenågon roll för en stor social inrättning, befordra anstaltsbarnens hälsa och trivsel blottar ett för vår tid främmande sinnelag, ja, kan synasgåtfullt. Fattigvårdsnämnden var ju ändå till för att lätta de fattigas lott. En del av denna gåtalöses strax, om man gör antagandet att majoriteten inom fattigvårdsnämnden hade bestått avsocialdemokrater. Det är intet som helst tvivel om att summan på några tusen då hadeomedelbart beviljats, även om förslagsställaren var en kyrkoherde. Socialdemokraterna stodnärmare den svåra verkligheten och hade en klarare syn på den. Det förekom i de högrestånden gentemot "de fattiga" känslor av distans och en kylig nedlåtenhet, som var ägnadesöva en naturlig medkänsla. "De fattiga" var ett folkslag för sig, som hade mindre anspråk pålivet. Det var inte en politisk, snarare blott en psykologisk fördomsväv. Det vore orätt atthuvudsakligen anklaga dåtidens höger för denna fördom: den nedlåtandeöverklassmentaliteten fanns väl så mycket hos de liberala, som kom från förmögnasamhällsskikt.

Katarina från sydost. 2006

Katarina Östra Kyrkogårdsgränd söderut. Katarina Norra skola i bakgrunden. 2006

Katarina Östra Kyrkogårdsgränd norrut från Tjärhovsgatan. 2006

Emellertid fanns på den tiden inom den borgerliga världen ännu en samhällsmakt, som då varmycket starkare och mera utbredd än nu. Det var det kristna tänkesättet och sinnelaget.Kristendomen inte som dogm men som sinnelag trängde genom fördomsväven och såg nästansåsom jämlike, sådan han var och så som han hade det. Varje klasskillnad var i denna synförbjuden. Det finns ju också anledning anta att i sociala anstalter på den tiden det kristnatänkesättet var mera utbrett än bland gemene man. Det låg nära till hands att man vid urval avmedlemmar i styrelser som övade vårdnads- och barmhärtighetsverk gärna tänkte påmänniskor med kristet tänkesätt. På den tiden, innan socialdemokratin uppträdde, var detfrämst kristendomen som genombröt den sociala fördomen och som fordrade humanbehandling av de blottställda och övergivna. Det är sannolikt att den styrelse föruppfostringsanstalterna som stod enig bakom sin ordförandes krav på mänskligt fullvärdigbehandling av de vanvårdade barnen inte var främmande för det kristna budet om plikten motnästan.

En likasinnad minoritet fanns ju också i fattigvårdsnämnden. Varför lät majoriteten i nämndeninte beveka sig av deras röster och av den sakkunniga uppfostringsanstaltens oupphörligapåminnelser? Det gällde ju en ekonomiskt obetydlig åtgärd. Det synes egendomligt att detsociala föraktet för de vanvårdade och deras miljö verkligen skulle varit så inbitet att man ejunnade det klientel staden dock omhändertagit en anspråkslös lindring av sina villkor. Manblir frestad att anta att ännu ett motiv tillkommit: ett prestigeskäl. Nämndmajoriteten ville intelåta föreskriva sig sociala initiativ, framlagda av en satellitmyndighet som styrelsen föruppfostringsanstalterna. Den förvånande nonchalans, varmed nämndmajoriteten städse undvek att geanstalten ett sakligt svar eller inte gav något svar alls på de upprepade yrkandena, antyderganska bestämt en varaktig irritation. Ansluter man sig till denna hypotes, nödgas manformulera majoritetens tankegång så: hellre må under tio år flera hundra vanvårdade - nugenom nämnden vanvårdade - pojkar svälta och snatta bäst de vill på anstalten än vi kan fallatill föga för en lägre myndighets humanitära pockanden.

Stadsfullmäktige och fattigvårdsnämnd hade tidigt planer på att flytta gossanstalten till landeti Stockholms närhet. Skälen härtill anförs ej tydligt i nämndens protokoll. Någon gång nämnsi diskussionen om flyttningen stadens skadliga inflytande. Anstaltsstyrelsen hade härom, somnedan skall ses, en rakt motsatt uppfattning. Nämnden synes dock inte ha ägnat betraktelsernaom stadens skadlighet någon uppmärksamhet. Ett motiv, som anföres från mer ansvarigt håll,är det ekonomiska. En flyttning vore en god affär för staden. Kommitterade från nämnden,som arbetat i samråd med stadens byggnadskontor, framför september 1888 i sitt program fören uppfostringsanstalt vid Riddersvik att kostnaden för uppförande av byggnader, planeringoch plantering på detta område skulle gå på 130 000 kr. Den gård som tillhörde gossanstaltenvid Tjärhovsgatan var en stor och värdefull tomt på 49 030 kvadratfot. Den hade, anfördes det,ett värde på minst 2 kr. kvadratfoten, eller minst 98 060 kr. Såldes den, skulle staden få enanstalt med byggnader och plantering för omkring 30 000 kr. Bestämda planer på en sådanvinstgivande affär torde dock inte ha förelegat. Man kommer nog sanningen nära, om manbegränsar sig till antagandet att den stora tomten mellan Tjärhovs- och Folkungagatorna ansågs för god till att brukas somanstalt för vanvårdade barn och att den skulle kunna användas på ett mer givande sätt, tillsvidare dock obestämt.

Anstaltsstyrelsen åter framhävde desto starkare pedagogiska och humanitära skäl, som taladeför anstaltens förblivande på platsen. En åttaårig dispyt uppstod mellan beredningsutskott ochfattigvårdsnämnd å ena sidan och anstaltsstyrelsen å den andra.

Landquist har nog författat de skrivelser varmed styrelsen oroade nämnd ochberedningsutskott; hans handstil ses ofta i koncepten. Från början till slut hävdaranstaltsstyrelsen sin mening utan att på någon punkt ge vika. Styrelsens första grundsats är attman bör skilja klientelet på två anstalter: en för de vanvårdade och välartade, den andra för devanartiga barnen. De vanartiga hämmade uppfostringsresultatet i nuvarande anstalt. Devälartade utgjorde dock flertalet i anstalten eller omkring två tredjedelar (utlåtande 10 juni1890). Det bör alltjämt finnas fri kommunikation mellan de två avdelningarna, så att en elevbland de vanartiga, som bättrar sig, får flytta till den andra avdelningen och tvärtom.

Stora Blecktornet Södermannagatan 29, sett österifrån

Styrelsens andra princip var att anstalten för de välartade ovillkorligen bör befinna sig istaden. Staden erbjuder stora pedagogiska fördelar framför en isolerad vistelse på landet.Främst nämner styrelsen undervisning för anstaltsbarnen tillsammans med andra jämnåriga istadens folkskola, medan slöjdundervisningen skulle ske på hemmet. Styrelsen påpekar ocksåandra utbildningsmöjligheter i staden för i någon riktning särskilt begåvade anstaltsbarn, t. ex.musikbegåvade. Ett gynnsamt moraliskt inflytande skulle även utövas i staden genom ökademöjligheter av anhörigas besök och genom umgänge med andra gossar "vid utfärder till landsoch sjöss i stadens mest besökta omgivningar".

Dessa betraktelser gör i sin helhet ett påfallande modernt intryck. Man märker dengenomgående tendensen att hos anstaltsbarnen vädra ut anstaltslukten och upplösaanstaltskomplexen. Styrelsen vill på varje sätt som i staden är möjligt förbereda barnen för detnormala samhällslivet. Styrelsen vill stärka pojkarnas sociala band med människor ochsamhälle. Beredningsutskottet var dock inte intresserat av något särskilt hem för värnlösa men intevanartiga barn. Den hänvisade i sitt svar till att man redan hade ett sådant (Blecktornet iKatarina). För grövre vanartiga hade man Hall. Vad man behövde var enligt utskottet enanstalt för en "mellan-sort" av gossar, som var både vanvårdade och vanartiga - dock i mindregrad än de till brott skyldiga.

Utsikt från Värmdögatan västerut mot Lilla Blecktornet 1902. Lilla Blecktornet hade tillfartsväg från Södermannagatan men på bilden synsframför huset den blivande Katarina bangata. I bakgrunden till höger ser man Stora Blecktornet.

Detta resonemang om vanarten som en konstant egenskap rör vid själva kärnfrågan, i vilkenstads och nämnds åsikter å ena sidan och anstaltsstyrelsens å den andra bryter sig. Skillnaden mellan det byråkratiska och det pedagogiskatänkesättet går här i dagen. Stad och fattigvårdsnämnd fastställer ett begrepp: de vanartiga.Begreppet är oföränderligt. Då måste ju också de vanartiga barnen vara det. Det är reda ochordning med detta tänkesätt. Men nu kommer den förargliga kyrkoherden och säger: "Ja, menom bara de vanartiga barnen kommer under vård, så upphör flertalet av dem att vara det. Detär just vår uppgift att upphäva deras vanart." Sammanfattningsvis säger han följande i sinamånga skrivelser till nämnd och utskott: "Det finns två sätt att upphäva vanart hosminderåriga. Det första är att ge barnen ordentlig mat. Får de det, blir de efter en tid meralugna och mindre vanartiga. Det andra sättet bygger vidare på det lugn, som passande näringoch övrig omvårdnad bygger upp. Det består närmast i att man hedrar anstaltsbarnen genomatt sätta dem i riktig folkskola tillsammans med andra barn. Kulmen på denna grundläggandedel av uppfostran är att barnen upphör att känna sig som anstaltsbarn och i stället känner sigha lika rangordning med andra barn."

Fattigvårdsnämnden kunde dock stödja sig på ett historiskt skäl. Uppfostringsanstalten hadepå 1850-talet bildats för "vanvårdade och vanartiga barn". Men kyrkoherden gav ett träffandesvar också på denna hänvisning: "Denna princip må i viss, dock i praktiken obestämdutsträckning gälla som princip för intagningen men den bör inte gälla som princip också förbehandlingssättet".

Viss framgång hade anstaltsstyrelsen med sin kritik av beredningsutskottets förslag rörandeden nya platsen för anstalten. 1889 föreslog utskottet gossanstaltens flyttning till stadensegendom vid Riddersvik, där stadens renhållningsverk skulle uppföras. Styrelsen avstyrkte pådet bestämdaste. Den påpekade hälsofaran, som skulle uppstå genom att "till ett ställe, som äravsett för upplag till stadens renhållningsverk sammanföra hundratals människor, enär ej därsom här ständig läkarvård står till buds". Utskottet ändrade sig och föreslog 1890 anstaltensflyttning till Kyrkhamn någon kilometer från Riddersvik. Men anstaltsstyrelsen förblev likaobeveklig. I utlåtande 10 juni 1890 skriver den att anstalten ändå inte skulle komma att undgå"den skadliga och obehagliga inverkan, som alltid måste åtfölja närbelägenheten av en storsamling orenligheter". Dessutom skulle vid Riddersvik finnas en avsevärd arbetsstyrka. Ensådan omständighet hade "på andra håll visat sig hava menligt inflytande på närbelägnauppfostringsanstalter".

24 febr. 1894 framställde utskottet förslag om anstaltens flyttning till egendomen Skrubba iBrännkyrka. För första gången ställde sig anstaltsstyrelsen i begärt yttrande positiv.Visserligen hade den föredragit en tomt i Norrviken på grund av bättre kommunikationer med järnväg, medan Skrubba, beläget en milutanför staden, saknade järnvägs- och ångbåtsförbindelser. Men eljest lovordade styrelsenSkrubba. Den är "sunt och naturskönt belägen vid sjö". Stadsfullmäktige inköpte Skrubba 8juni 1894. 3 okt. 1895 fick anstaltsstyrelsen från fattigvårdsnämnden en sista anmodan att yttra sig iärendet om förflyttningen. Den sammanträdde 6 nov. 1895 på Katarina pastorsexpedition. Denvidhöll in i det sista sina positioner. Dess huvudyrkande var: "Styrelsen får på detbestämdaste avstyrka att både välartade och vanartiga barn uppfostras vid samma anstalt." En artikel Fattigvård och välgörenhet i Stockholm av B. Oxenstierna i verket Stockholm (I,1897) meddelar att uppfostringsanstalten för gossar 1896 hade omorganiserats så, att alla intevanartiga ungdomar i anstalten hade utackorderats eller återlämnats till sina föräldrar och attde övriga hade flyttats till Skrubba. Den nya anstalten rymde 50 gossar men kunde utvidgas.Det ser sålunda ut som om fattigvårdsnämnden i sista stund ändå hade lyssnat en smula tillanstaltsstyrelsens maningar.

Skrubba gård 1905 Skrubba gård 1905

Det finns en omständighet som ytterligare bestyrker dåtida fattigvårdsnämnds okänslighet förde fattiga. Nämnden hade 1868 infört bestämmelsen att alla personer som fått understöd frånfattigvården skulle på sina prästbetyg ha en stämpel därom, den röda fattigstämpeln.Utfärdades nytt prästbetyg, skulle också på detta den gamla stämpeln införas. Såväl ifattigvårdsnämndens som i Katarina fattigvårdsstyrelses protokoll av 1886 har jag funnit ettnytt cirkulär från nämnden av 11 aug. 1886 med maning om noggrann efterlevnad avnämndens cirkulär från 1868.

Landquist hade häftigt reagerat mot denna för alla understödstagare förödmjukande stämpel.Han fann upprörande att om någon vid något tillfälle fått understöd, skulle hans prästbetyg förhela hans livstid ha denna stämpel. "Jag märkte", skriver han, "att många fattiga bittert sörjdeöver detta. - - - Jag yrkade på att detta stämplande av prästbetygen måtte upphöra, men dettaville vederbörande ej veta av."

Jag har inte lyckats finna vilka åtgärder Landquist kan ha vidtagit i ärendet.Fattigvårdsnämndens och Stockholms konsistoriums protokoll 1886-94 säger ingentingdärom. Men följande inträffade. 6 aug. 1894 fastställde en kunglig förordning tillika medkungl. brev av 20 dec. 1894 nya formulär för prästbetyg med bestämmelse att inga andraanteckningar än de som nämns i förordningen finge göras på prästbetygen. Därmed var Stockholms fattigvårdsnämnds stämpel förbjuden. 23 jan. 1895 gav Stockholmskonsistorium en i märkligt sträng och förebrående ton hållen tillsägelse till Stockholmsfattigvårdsnämnd att sluta med prästbetygsstämplingen. I skrivelsen, undertecknad av pastorprimarius Fredrik Fehr, fäster konsistoriet "fattigvårdsnämndens uppmärksamhet därpå att denhittills vid fattigunderstöds meddelande använda stämplingen måste upphöra. Om dessolämplighet i och för sig torde icke vara mer än en mening, då - - den fattige vid varje tillfälle,då han behöver uppvisa sitt prästbetyg, på samma gång måste förete det på visst sättnedsättande vittnesbördet om fattigvårds anlitande."Nämnden föll undan och ersatte stämplarna med ett register över kommunalaunderstödstagare.

Det var sålunda på den tiden inte de profana kommunalmännen, inte heller de liberala somstred för de fattigas, inklusive de fattiga barnens rätt, behov och värdighet. Det var kyrkansom gjorde det, så långt dess inflytande sträckte sig. Det var en representant för kyrkan somår för år stred för att de vanvårdade pojkarna i stadens uppfostringsanstalt skulle få enuppfostran, likvärdig med övriga medborgares, så att de befriades från stämpeln av vanvårdoch vanart. Det var kyrkan som såg till att fattigvårdsnämnden i Stockholm efterlevde enkunglig förordning, som uteslöt den förödmjukande röda fattigstämpeln på prästbetygen. Detvar den kyrkliga parten som ordnade det så, att de fattiga barnen i Stockholms småbarnsskoloroch de vanvårdade pojkarna i stadens uppfostringsanstalt slapp äta lösdrivarnas grova och illalagade mat, vars olämplighet för barn i förra fallet hovfröknarna och friherrinnorna ismåbarnsskolesällskapet under 60 år inte kommit att tänka på och i senare fallet ihärdigtbestreds av de sociala herrarna i fattigvårdsnämnden.

Vi tar en ung arkitekt som vi kan rå på
Anders Bjurholm

Då tomten för folkskola i dec. 1885 blivit avskild i Stadsträdgårdens kvarter, anmälde siguppgiften att bygga ett praktiskt skolhus, som tillgodosåg det stora lokalbehovet.

Församlingen ägde förut två folkskolor: den i den förra fabriksbyggnaden vid Nytorget ochden i Tjärhovsgatan. De rymde tillsammans 36 läsrum enligt Landquists framställning vidkyrkostämman 8 mars 1886. Sju av dessa hade dock 1882 utdömts av hälsovårdsnämnden pågrund av sin dåliga ventilation. Därtill kom fyra hyrda klassrum i Katarina läroverk. Rumsaknades för 14 avdelningar, dvs. för 420 barn: de undervisades i skolorna på eftermiddagen.

Anders Bjurholm

Både Landquist och hans fyra kolleger i skolrådet stod förlägna inför skolbygget. Ingenkände till hur en stor skola bör vara beskaffad eller hade eljest några arkitektoniska insikter.Lyckligtvis hade församlingen två kyrkvärdar som var förfarna i hithörande ämnen:bryggeriidkaren Anders Bjurholm, som var kunnig i byggnadsfrågor, och grosshandlarenAnton Bexelius, som var hemma i penningfrågor. Anders Bjurholm var en av det senare 1800-talets mest ansedda och populära Stockholmsborgare.Han var populär på grund av sin självständighet, som ibland kunde kallas självrådighet, sinfrispråkighet, sin liksom självfallna ledarplats var han befann sig, sitt skämtsamma humör och sittgoda hjärta. Vad han företog fick gärna större mått och vidd än han eller andra från början tänkt sig.Fattig soldat- och klockarson från Österhaninge, hade han 1852 övertagit ett bryggeri vidTullportsgatan 55, från 1885 Östgötagatan med adressiffrorna oförändrade. Genom energi, studier ochgod planläggning förbättrade han sitt öl och sin fabrik och gjorde sittföretag vinstgivande.

Men han stannade inte vid att förvärva egen förmögenhet. Han bekämpadeden osunda konkurrensen inom bryggerinäringen. Han stiftade 1885 SvenskaBryggareföreningen för höjande av ambitionerna inom yrket i Sverige och för samarbete mellanbryggeriidkarna. I yngre dar hade han varit en av förkämparna för skarpskytterörelsen och blev1861 chef för dess första kompani i Stockholm. Han prisas jämte andra pionjärer för dennarörelse i en artikel av August Blanche i Illustrerad Tidning 6 dec. 1861. Han var medlem avStockholms stadsfullmäktige 1870-75 och 1884-90. I Katarina var han kyrkvärd 1882-88 ochdärefter medlem av kyrkorådet.

Det uppstod en god och aldrig skymd vänskap mellan kyrkoherden och Bjurholm. Denne, född1826, var 17 år äldre än kyrkoherden, och uppenbart såg kyrkoherden under sina tidiga år iKatarina upp till Bjurholm såsom en läromästare i praktiska frågor. Jag minns honom från mintidiga barndom vid hans besök i hemmet: en hög, ståtlig gestalt med guldblont hår, gult och rättvitnat skägg och med sköna klara blå ögon, som ett barn fäste sig vid.

Nu gick Landquist 1885-86 till Bjurholm och framförde till honom sitt bekymmer medfolkskolebyggnaden. Men Bjurholm viftade bort honom "Jag ämnar inte slösa tid på dinaskolrådsledamöter." Landquist: "Det är inte alls fråga om dom. Utan du och jag och Bexelius görupp alla förslag och ordnar alla ärenden och sen vi fått det färdigt lägger vi fram det för skolrådet."De tre sammanträffade. Bexelius sade då till Bjurholm: "Vad du och Landquist kommer överensom, det skriver jag under." Bjurholm svarade: "Vad du och Landquist kommer överens om, detskriver jag också under."

Landquist blev Anders Bjurholm stor tack skyldig. Att den stora folkskolebyggnaden blevtillräcklig, lämplig och varaktig är till en avsevärd del dennes förtjänst. Han hade överinseende överbyggnaden vid dess tillkomst, berättar också Samuel E. Bring i sitt ovan anförda arbete.Kyrkostämman bekräftade 8 mars 1886 de tre herrarnas överenskommelse med bemyndigandeför dem att "inkomma med ritning och kostnadsförslag" på omkring 36 lärosalar.

För Bjurholm och Landquist gällde nu först att vinna klarhet över hur de skulle ordna byggnaden föratt i den få in så många lärosalar som möjligt. De beslöt fara omkring och se på skolhusen iStockholm. Bjurholm lät spänna för sina två bästa hästar, och så gav de sig på upptäcktsfärd. Men"det enda vi vunno på den färden efter noggrant forskande och ingående undersökning var att vifunno, hur skolhus icke böra byggas. Det var dock en icke ringa vinst". Därpå fick Landquist idén attgå upp till ecklesiastikdepartementet och studera dess skolhusritningar. Det var det förnuftigaste han kunde göra, ty i dessa ritningarvar samlat det bästa som då fanns av eftertanke och erfarenhet i ämnet.

Sedan de båda herrarna i huvudsak fått klart för sig hur de ville ha det, sade Landquist till Bjurholm: "Nuska vi väl vända oss till en arkitekt med berömt namn för att uppgöra ritningar." "Nej", sade Bjurholm, "då fårvi det inte som vi vill ha det. De berömda arkitekterna fäster mest avseende vid byggnadens yttre och då fårdet inre bli som det kan. Vi ska vända oss till en ung arkitekt, som vi kan rå på. Vi bestämmer det inre, ochsen blir det arkitektens sak att åstadkomma ett tilltalande yttre."

Bjurholm föreslog en ung arkitekt Vilhelm Bergström. Skolbygget vid Nytorget blev dennes första störrearbete. Han lyckades utmärkt enligt Landquist. Man vågar förmoda att han noga har uppfyllt Bjurholms ochLandquists önskningar. Bergström gjorde sedan också ritningar till nästa skolbygge vid Tjärhovsgatan. Hanblev kyrkvärd. Bergström var rask. Redan 21 juni 1886 beslöt stämman att en skola skulle uppföras i huvudsakligöverensstämmelse med av honom framlagda ritningar. Skolan skulle ge utrymme för 1 952 barn - den hadealltså blivit mycket större än vad stämman några månader tidigare beslutat - och vara försedd med värme,ljus, vatten och avloppsledning. Ett lån skulle upptas på 350 000 kr med 40 års amortering.

1 oktober 1888 anmälde Landquist vid Överstyrelsens sammanträde att Katarina samma dag hade öppnatsin nya folkskolebyggnad, som innehöll "49 lärosalar, 3 slöjdsalar, ritsal, 1 expeditionsrum, 1 rum förlärarinnor, 2 frukostrum samt bostad för vaktmästare och eldare". Vidare upplyste han att skolan därjämteinnehöll två större salar med tillhörande två mindre rum, av vilka den ena salen skulle användas tillbespisning av fattiga folkskolebarn och den andra till arbetsstuga.

Behovet av en ny skola uppstod inomkort. Att planen på en sådan snart kunde förverkligas var strumpfabrikören John Söderbergs förtjänst.Han efterlämnade vid sin död 1892 i sitt testamente bestämmelsen att Katarina församling skulle erhålla hans tvåfastigheter i kvarteret Sandbacken större med föreskrift att dessa skulle sammanslås med församlingens fastighet isamma kvarter och att, sedan samtliga byggnader pådessa tomter nedrivits, skulle "utan tidsutdräkt uppföras ett mot tidens fordringar svarande, imöjligaste mån prydligt folkskolehus". Därjämte donerade Söderberg 120 000 kr. för attpåskynda skolhusets byggande.

11 mars 1892 anmälde Landquist för gemensamt kyrko- och skolråd att John Söderberggjort flera donationer till församlingen. 6 februari 1893 beslöt kyrkostämman söka lagfart påde två donerade fastigheterna och att sammanslå dem med församlingens tomt Tjärhovsgatan15. Den 20 maj anmäldes för stämman att stadens byggnadsnämnd nu sammanbragt de trefastigheterna till en och att borrningar för utrönande av grunden verkställts. Samtidigtutmålade Landquist den på platsen arbetande skolans svåra brister. Han läste uppsundhetsinspektören E. Almqvists yttrande från 1882 att alla rummen var låga med 2,60 mfrån golv till tak och att varje ventilationsanordning saknades. I tre klassrum hade varje barnför sig mindre än 3 m3 luft. Luften var ofta mycket tryckande.

Landquist framlade 20 maj 1893 för skolrådet två förslag. Byggnad enligt det ena skulle rymma1 660 barn, enligt det andra 1 440. Skolrådet förordade det förra för stämman 29 maj. Denkortsynta stämman valde det billigare förslaget. Det blev med detta endast sex nya klassrum. Tynio klassrum i den gamla skolan och 23 i den hyrda lokalen Högbergsgatan 30 skulle bortfalla.Men alla barn fick det förstås hälsosammare i de nya klassrummen. Församlingen anslog förbyggandet de av Söderberg donerade 120 000 kr och 217 000 kr, som skulle upplånas.

Med badinrättningen i skolan var det en särskild historia. Det var den första i Stockholms folkskolorsom hade vit kakelbeläggning, vilken befordrade renhetskontrollen, och den var större än tidigareanläggningar. Mina föräldrar hade 1884 besökt London för att hälsa på släktingar. Landquistbegagnade tillfället att se på Londons folkskolor. De imponerade inte på honom. Men i ett enskiltbarnhem fann han ett badhus för barn. Det hade en stor bassäng, där barnen fick simma. Bassängenvar klädd med bländande vitt kakel och hade tillgång till varmt vatten. Det var något att ta efter förStockholms folkskolor. Det enda av badattiraljer som vid denna tid fanns där var tvättbaljor iStorkyrkoförsamlingens folkskola och mindre cementbassänger i Kungsholms. Dessa var grådaskiga,och

Men barnantalet fortsatte att växa i Katarina. Efter tio år, sedan den sista folkskolandär hade öppnats, anmälde Överstyrelsen för folkskolorna, där Landquist satt ordförande,att det saknades plats i Katarinas skolor för inte mindre än 1 797 barn. Överstyrelsen ochstadsfullmäktige hade nu övertagit omsorgen om skolorna. 14 mars 1904 hadekyrkostämman i Katarina underrättats att "församlingens folkskolor nu blivit till stadenöverlåtna".

Överstyrelsen föreslår 27 mars att behovet av skolrum i Katarina fylles dels med tillbyggnad avskolhuset vid Tjärhovsgatan, dels med ett nytt skolhus.Tillbyggnaden skulle ske genom begagnande av den staden tillhöriga tomten nr 1 i det kvarter därfolkskolan låg. Tillbyggnaden skulle rymma sex klassrum, en gymnastiksal, ett rum för undervisning inaturkunnighet, en ritsal, en slöjdsal och ett biblioteksrum. Anslag på 220 000 kr beviljades, ochtillbyggnaden utfördes.

26 maj 1905 föreslog Överstyrelsen vidare för stadsfullmäktige kvarteret Malmen till tomt för nyfolkskolebyggnad i Katarina. Sedan fullmäktige meddelat att tomten stod till styrelsens förfogande,anhöll denna 29 sept. 1905 att få tillträda tomten 1 april 1906.

Skolhuset byggdes 1907-10. Det innefattar 74 klassrum och skulle rymma för samtidig undervisning av2 457 lärjungar. Den 28 aug 1910 anmälde förste folkskoleinspektören v. Scheele att lärosalarna redantagits i bruk men att arbete ännu pågick i lokalerna för övningsämnen. Skolan skulle enligtundervisningsnämndens beslut heta Sofia skola. Den ligger vid Vita bergens fot på nordöstra sidan.Den fyller hela kvarteret mellan Skånegatan och Bondegatan med en byggnadsmassa åt tre gator ochen väldig skolgård. Vitabergskvarteren, från vilka enligt Röda rummet revolutionärerna skulle gå ned,fick omsider inte bara en kyrka men också det hittills största skolpalatset i riket. Samhället hade istället gått upp i bergen.

1881 var Stockholmslärarinnans lön i första lönegraden 1000, men kyrkofullmäktige beslöt 29december 1881 med knapp majoritet - 26 mot 22 - att bifalla överstyrelsens förslag attbegynnelselönen för folkskollärarinnor skulle vara 1 100 från och med 1882.

En blygsam lönerörelse uppstod emellertid bland lärarinnorna - kanske den första i Sverige blandkvinnliga anställda. Överstyrelsens protokoll av 3 april 1882 förmäler nämligen att 62 lärarinnor vidhuvudstadens folkskolor anhållit att den kvinnliga lärarpersonalen "måtte i avseende å löneförmånervarda åtminstone till någon viss grad" likställd med de manliga lärarnas. Överstyrelsen beslöt att isamband med förslag till stat för nästa år "taga saken i övervägande". Något synligt resultat av dettaövervägande finner man dock icke i det beslut om lönestat för lärarpersonalen varom styrelsensenare på året, 20 november, hemställde till kyrkofullmäktige.

Enligt detta skulle de manliga lärarnaha fyra lönegrader på 1500, 1 800, 2 000 och 2 200 kr. Lärarinnorna fick nöja sig med tre lönegraderpå 1 100, 1 300 och 1 500 kr. Från 1 januari 1900 blev nya lönebestämmelser gällande.

Begynnelselön för ordinarie lärare skulle vara 1 500 och för lärarinna 1200 kr. Därtill skulle kommatre ålderstillägg för vart femte år på 300 kr. för lärare och 150 för lärarinna. En ordinarie lärarinnaslön skulle alltså efter 15 års oförvitlig tjänstgöring bli 1 650 kr.Meijerbergs avlöning som folkskoleinspektör var på 1880-talet 5 500kronor. Då någon i Överstyrelsen framkastade att denna avlöning var väl låg, vägrade denförsynte mannen att motta mera. Hans efterträdare tänkte annorlunda. Han fick redan förstaåret 1889 6 500 kr., en avlöning som sedan flera gånger höjdes, tills den stannade vid 8 000 kr. Carl Jonas Meijerberg, Syockholms folkskoleinspektör 1863-88.

På 1890-talet kostade en anspråkslös inackordering för en student i Uppsala 75 kr. i månaden.Men en student behöver ju också kläder, böcker och respengar. Kläder och böcker behövde ocksåen lärarinna. Men det blev knappt med den saken, om man skall hushålla med 1 100 kr. ochockså för en lärare med familj, då han skulle reda sig med 1 500 eller 1 800 kr.

Hemligheten med kultiverad existens på dessa villkor är inte så mycket myntets dåtida högrevärde, varom man nu gärna gör sig överdrivna föreställningar, utan fastmer den att man levde mycketenklare och mer försakande på den tiden än nu. Man tänker på det stora, slitsamma och tålmodigaarbete som inemot ett tusental lärare varje dag utövade med klasser på mellan 30 och 40 elever.

Knappast tränger några genljud av detta arbetes svårigheter fram i Överstyrelsens protokoll. Få av desvårigheter i skolarbetet som nu diskuteras synes då ha varit värda att klädas i ord.Professor Torsten Husén skriver i en bok: "Skolan i ett föränderligt samhälle" (1961) : "Vi saknartyvärr undersökningar av vad det innebär ur disciplinär synpunkt att klassens storlek ökar. Det ärtroligt, att undervisningsresultatet försämras lineärt med ökat barnantal, medan disciplinbekymrenoch slitaget på läraren ökat med kvadraten eller kuben på barnantalet" (s. 122). Det är påfallande attman under 80- och 90-talens decennier aldrig hör en klagan i Överstyrelsens protokoll överbarnantalet i klasserna, som ibland uppgick till 40 och gärna höll sig vid 33-34. Det synes som om ettantal av 40 i klassen skulle ha ansetts som maximum för det normala.

Meijerberg anmälde 11februari 1882 missnöje med lokalbristen i Maria folkskola, som gjorde att elevantalet i klasserna "iallmänhet överstiger det normala, så att ända till 66 lärjungar undervisas av en lärare".

Överstyrelsens protokoll berättar icke om andra disciplinbrott än uteblivanden från undervisningen,antingen tillfälligt eller konstant. Detta uteblivande kunde ske av en säregen anledning, som vår tidknappt känner. Den 27 september 1886 meddelas att överläraren vid Kungsholmens folkskola tillskolrådet därstädes ingett förteckning på barn i folkskolan "vilka av brist på kläder försummatundervisningen under innevarande vårtermin". Skolrådet hade underrättat Överstyrelsen omförhållandet "med anhållan att Överstyrelsen ville vidtaga åtgärder till den anmärkta olägenhetens avhjälpande". Styrelsen beslöt att skolrådets hemställan icke skulle föranledanågon styrelsens åtgärd. Beslutet får sannolikt tolkas så, att styrelsen icke hade medel av dennabestämmelse till förfogande och att ärendet, som inte var okänt i tiden, tillhörde församlingensegen välgörenhet.

I Katarina sökte man tillgodose klädbehovet för fattiga barn på flera sätt: dels genom anslag avförsamlingen åt nattvardsbarn i och utom skolan (1913 på inalles 550 kr.), dels genom donationer.Men det hände också att skolpliktig ungdom drev omkring på gator och torg utan att låta rättasig av några skolans varningar och straff. Då man uppsökte föräldrarna, förklarade dessa iblandatt de inte brydde sig om saken, ibland att de förlorat all makt över sina barn.

Inspektor anmäldesaken och dess vådor 1891. Överstyrelsen antog 28 januari 1896 en kommittés förslag omupprättande av ett "skolkarehem". Ett sådant öppnade sin verksamhet 1 oktober 1897 i StoraBlecktornet i Katarina församling nära Hammarby sjö. Det var ett tvångsinternat, som mottoggossar som eljest icke kunnat kvarhållas i skolan. De sysselsattes med trädgårdsarbete påsommaren, med slöjd och läroämnen på vintern. Gossen fick ej kvarhållas där efter fyllda femtonår. Internatet upptog första året 16, senare år ett 20-tal gossar. Att döma av de förstaårsberättelserna tycks dess verksamhet ha varit någorlunda effektiv, ty flertalet intagna har efternågot år kunnat återsändas till skolan och föräldrarna. Man förvånas över det brännmärkandeofficiella namnet skolkarehemmet eller skolkareskolan. Kanske föreställde man sig att det skulleverka disciplinerande på upprorisk ungdom. Hemmet upplöstes 1906, då enligt 1902 års lag omuppfostran av vanartade barn barnavårdsnämnden upptog de skolkande gossarna på ett av sinabarnhem.

I övrigt nämner protokollen ingenting om några lärarnas disciplinsvårigheter. Är dessa störrenu än då? De bör vara större nu av det skälet att skolan kvarhåller ungdom, obenägen för studier,ett par år längre nu än då. Men på den tiden fanns tendenser till avoghet mot skolan som numerahar lättat: fientliga känslor som inspirerades av många föräldrars okunnighet, nöd och hat motsamhället. Detta är otvivelaktigt. Möjligt är därjämte, att det hos barn och föräldrar förr fanns enmer utbredd känsla för auktoritet än nu.

Ett är visst, att dessa folkskollärare och -lärarinnor under synnerligen knappa egna förhållandenunder dessa decennier har uppfostrat hundratusentals ungdomar till dugliga samhällsmänniskor. Detär en väldig gärning, som vilar i det förgångna men lång tid därefter har verkat i det närvarande.

Katarina skolråd hade 1866 inköpt fabriksegendomen Malongen nedanför Nytorget. Prisetvar 80 000. Området mätte enligt kyrkorådets protokoll 14 maj 1887 "enligt den nyaredesignationen över en miljon kvadratfot (1 005 250) ". Det upptog bl. a. en del storatobaksland. Det omtalas ibland som "kvarteret Stadsträdgården". Men kvarter är i detta fallett slags allmän benämning. Området omfattade i verkligheten ett flertal kvarter:handlingarna omtalar Sparrisen, Vitbetan, Rävsan, Moroten, Rovan, Flötet, Lien. Den påområdet befintliga fabriksbyggnaden inreddes till folkskola. Tobakslanden och annan markuthyrdes till trädgårdsmästare.

Men Landquist började redan under sina första år som kyrkoherde oroa sig för skolrådetsinnehav av denna mark. Skolrådet var en osäker ägare. Det ålåg församlingarna att uppföra ochunderhålla skollokaler, som sålunda jämte deras mark tillhörde församlingarna. Men Landquistförutsåg att denna ordning icke skulle bestå. Det skulle komma en tid då staden övertog deskilda församlingarnas folkskolebyggnader. Och därmed vore det sannolikt att staden ocksåskulle fordra all den mark som tillhörde skolråden, även om delar av denna mark inte hade medskolan att göra. Landquist ansåg detta stadens övertagande av skolorna riktigt, och han ämnadesjälv arbeta därför. Den nuvarande ordningen innebar nämligen en orättvisa mot de fattiga ochbarnrika församlingarna, därvid främst Katarina, som fick betala mycket mer för sin folkskolaän förmögna, som också hade ett mindre antal barn i sina folkskolor.

Malongen, Katarina södra folkskola, innan byggnaden vid Katarina Bangata uppfördes

Det vore visserligen ett övergrepp mot församlingen, om staden skulle överta dess skattStadsträdgårdsfälten. Men den formella ordningen skulle inbjuda staden att resa ett sådant anspråk.Landquist trodde sig finna en anordning att rädda tomterna åt församlingen. Den skulle bestå i två åtgärder: dels borde man avskilja ett område av marken, som behövdes för en ny stor skolbyggnad samtskolgård, dels skulle skolrådet sälja den större överblivna delen av marken till kyrkorådet. Var fälten ikyrkorådets förvar, hade staden inte det minsta att säga till om.

Han meddelade sin plan åtsina kyrko- och skolråd, som godkände den. Den 29 dec. 1884 beslöt församlingen på stämma att "bemyndigaskolrådet att genom i laga ordning verkställd styckning avskilja så stor del av tomten nr 3 i kvarteretStadsträdgården, som kunde vara behövligt för församlingens folkskola".

Nu visade sig att staden Stockholms ingenjörskontor inte alls var hågat för denna styckning. Landquistfick kämpa en hård kamp för att genomdriva den högst lagliga åtgärden. Kontoret utförde inte styckningentrots flera anmodanden. Landquist gick slutligen upp till kontoret. Han träffade där - sommaren 1885 - envikarie för stadsingenjören, som hade semester. Vikarien var villig. Men när stadsingenjören kom hem,inställde han de förberedelser som gjorts. Landquist gick åter upp till ingenjörskontoret. Det blev ett hetsigtsamtal. Landquist avger därom denna festliga berättelse:

"Han började då i högdragen ton söka övertala mig att icke hålla på verkställigheten av styckningen.Sedan då han märkte, att han icke alls förmådde inverka på mig med sitt översittarsätt, så slog han an enmildare ton och sade: 'Kyrkoherden har ju varit på landet?' - 'Ja!' - 'Då vet kyrkoherden, att om vi slå nedpålar, som behöves för styckning, så fryser de upp under vintern.' På dessa dumheter svarade jag: 'Ja, men detgör ju ingenting, när kartan blivit färdig.' Jag reste mig och sade: 'Jag yrkar bestämt, att styckning genastföretages. Jag har 30 000 människor, som givit mig fullmakter. Om arbetet ej är utfört inom 14 dagar, såkommer jag att vidtaga alla lagliga åtgärder för att tvinga ingenjörn att verkställa.' Han sade: 'Den ingenjör,som skulle utföra arbetet, har brutit benet av sig.' Jag svarade: 'Sänd en annan!' Och så gick jag."

Av denna skildring förstår man att stadens ingenjörskontor redan gjort upp planer för dessa kvarter och attkyrkoherdens fruktan varit synnerligen välgrundad. Vidare inhämtar man att ingenjören trott sig lätt kunnaprata kull en enfaldig präst, som bara var hemma i det dimmiga blå. Han hade inte drömt sig att besökaren varen bondson från östgötska landen, som hade båda fötterna på jorden och visste hur markstyckning skallförsiggå.

Stadsingenjören, som fruktade att Landquist skulle stämma honom, lät nu på hösten 1885 verkställa styckningen.Han skrev om några veckor och anhöll att Landquist skulle komma upp och se på styckningsförslaget. Han ville,skrev han, inte ha någon stämning. Landquist infann sig, och stadsingenjören påpekade att efter den nyauppmätningen arealen befanns vara 40 000 kvadratfot mindre än den förra designationen visade. Staden hadetomter bredvid församlingens. Landquist fogade sig i att marken hade krympt. Om han ingivit stämning, kundesaken dra ut på tiden och hela hans plan kastas över ända. Han godkände på fri hand förslaget. Hantillade bara att "staden och församlingen böra vara tillmötesgående mot varandra". Katarinaskolråd och kyrkoråd godkände med tacksamhet.

En skrivelse 8 mars 1886 till kyrkostämman, undertecknad Axel Landquist "å skolrådets vägnar"underrättar att markstyckningen blivit verkställd, "i det Stockholms stadsbyggnadsnämnd 16 sistlidnedecember prövat skäligt att från ovannämnda tomt avstycka tomten nr 1 i kvarteret Sparrisen,innehållande 130 900 kvadratfot."

Återstod frågan om den större tomtdelens öde. 14 maj 1887 godkänner kyrkorådet skolrådetsringaktande omdöme om den av skolrådet ägda övriga tomten på 874 350 kvadratfot, att den "varkennu eller framdeles kunde anses vara lämplig för folkskolans behov". Kyrkorådet hemställer tillstämman att den må sälja tomten till kyrkorådet "mot en såsom skälig ansedd gottgörelse av 80 000kronor".

Kyrkostämma 23 maj 1887 bemyndigade kyrkorådet att överta den för folkskolan överflödigadelen av skoltomten i kvarteret Stadsträdgården. När saken så var uppgjord, sade Landquist tillsitt kyrkoråd: "Nu tills vidare tänka vi icke på dessa kvarter. De få ligga till sig."

En betydande försäljning av församlingens till större delen obebyggda tomter ned mot Hammarbysjö ägde rum 1902-03. Den inbragte omkring 900 000 kr. Landquist uppger i sina minnen dennasumma som församlingens vinst på tomtmarken i området Stadsträdgården. Samma summa harockså blivit den av ryktet vedertagna. Den är emellertid i hög grad oriktig. I verkligheten utgjordevinsten över 2 miljoner kronor. Landquist har i sin beräkning glömt bort att församlingen, då han1925 skrev ned sina minnen, hade inemot hälften av den ifrågavarande marken alltjämt osåld. Men imars och april 1929 sålde församlingen sina återstående 12 tomter i kvarteret Vitbetan för 985 000kr. eller så gott som en miljon.

Men Landquist hade inte heller tänkt på andra mindre försäljningar avmark på området, som under olika tider ägt rum. Församlingen hade 1896 sålt åt staden tillgatumark delar av området och i utbyte fått kyrkomarken i Vita bergen, värderad till 24 992 kr. ochdärutöver kontant 60 000 kr. Vidare hade församlingen 1914 sålt delar av kvarteret Flötet till stadenoch i utbyte fått tomtmark för Sofia församlingshus och därutöver kontant 10 700 kr.

Försäljningen av Stadsträdgårdens tomter inbragte för församlingen Sofia kyrka gratis uppförd utanett öres utdebitering, tomtmark för Sofia församlingshus, väsentligt bidrag till uppförande av tre husvid de gamla prästträdgårdarna, innehållande församlingssalar, prästboställen och vanligahyreslägenheter, hem för gamla i Katarina och kontanta medel för skilda ändamål.

Med anledning av kyrkans ökade tillgångar vidtog kyrkorådet 18 maj 1904 en ovanligåtgärd. Rådet föreslog nedsättande av gällande uttaxering för Katarina prästerskaps avlöningfrån 30 öre till 20 öre per bevillningskrona, alldenstund denna avgift under årens loppmedfört överskott, som använts till kyrkans behov men "sådant överskott för kyrkans behovnu ej vore behövligt". Kyrkostämman godkände detta yrkande.

Katarina fick lättare än flertalet övriga Stockholmsförsamlingar att tillgodose stigande utgifterför kyrkliga ändamål, som församlingars växande och deras delning krävde. Hedvig Eleonoraförsamling upptog 1905 vid sin delning ett lån på en och en halv miljon kr. för byggande av kyrkaoch församlingshus i Engelbrekts nya församling. Uppdelningen 1917 av Katarina församling iKatarina och Sofia församlingar skedde utan kostnad för någon av församlingarna.Det ekonomiska lugnet inom den kyrkliga förvaltningen i Katarina medförde ett fredligare samlivmellan partierna rörande de kyrkliga frågorna än kanske stundom förekommit inom andraförsamlingar i riket.

Strindberg berättar i Röda rummet (1879) om de två parfymdoftande östermalmsdamerna sombesöker ett ruckel i Vita bergen, där tre familjer bor i ett rum, och hur den ena antecknar omen sexåring som säger sig inte känna till Jesus: "Katrina församling, Vita bergen. Djuptandligt mörker bland minderåriga." Strindberg har senare omtalat att han aldrig hade sett Vitabergen. Hans erkännande bär syn för sägen. Han har inte sett och vetat att just i Vita bergenverkade från 1876 ett hem för nödlidande och förkomna, som i social fördomsfrihet ochtapperhet sökte sin like i samtiden.

I kontrast mot Strindbergs drömsatir må följande berättelse ur den samtida verklighetenmeddelas. Elsa Borg, tidigare lärarinna, grundlade nämnda år på Vita bergens norra sluttning(nu Skånegatan 104) ett hem, som allteftersom det utvidgade sig gav mat, bostad, skydd, råd,uppbyggelse åt alla sorters behövande: alkoholister, prostituerade, värnlösa barn och envarsom ville lösgöra sig från Vita bergens stora proletärkvarter.

Det var Elsa Borg och hennesbibelkvinnor som ombesörjde de skilda slagen av omhändertagande. Själv bodde hon blandsina stiftelsers klientel till sin död 1909. Om sina första skyddslingar berättar hon i ett brevfrån januari 1877: "Här ser man en halvfull gesäll sitta vid dörren, spottande snus och talandeför sig själv tämligen högt, så att han då och då måste tystas ned. Där sitter en kvinna medskökouttrycket i sitt ansikte, klädd i något mellanting mellan täcke, kofta och schal. Hon harfallandesot, men hennes yngsta barn är den täckaste lilla varelse, som ej släppt sin mor förränhon följt med henne hit för att höra om Jesus. Här sitter en sedan flera år avfallen kristen, nubunden av dryckenskapslasten. Han är en så stor tyrann mot hustru och barn, att grannarnatillrått henne att låta insätta honom på Dihlströmska inrättningen. Nu sitter han med nedböjthuvud och lyssnar till evangelium samt säger: 'Jag kan inte tro men ändå går jag hit ochdricker gör jag ännu."

Efter tio års arbete hade Elsa Borg sex hem på Vita bergens sluttningar;utom det första hemmet tre barnhem, ett skyddshem för prostituerade och ett missionshem förutbildning av missionsarbetare i Nordafrika. Vita bergens filantropiska verksamhet sträckte sigalltså ända dit ned. Skyddshemmet för prostituerade var en stor vacker 1700-talsbyggnad i enpraktfull stor trädgård med adressnummer Stadsträdgårdsgatan 53, nu Malmtorgsvägen. Detfungerade som skyddshem till 1918 och var därpå Elsa Borgs barnhem. Det stängdes 1928 såsomförfallet, reparerades av stadsfullmäktige och uppläts 1939 till bostad åt borgarrådet Knut Ewerlöf.

Vid stiftelsernas 25-årsjubileum 1901 hade på skyddshemmet vårdats och omskolats 424 kvinnor.En religiös byggmästare, Henrik Hallström, hade från början hjälpt Elsa Borg med anskaffande avtomter och hus. Sedan hade verksamheten uppehållits genom enskilda gåvor och donationer.

Också en enskild religiös förening var verksam i Vita bergen. Den 1876 bildadeEvangeliskt-Lutherska Missionsföreningen hade upprättat en missionshydda vid Stora Mejtensgränd på östra sluttningen av norra Vita bergen. Den gav fattiga materiell och psykisk hjälp medmat, pengar, kläder, sällskaplig samvaro, andaktsstunder. Denna anspråkslösa missionshyddalade den första grunden till Sofia kyrka och församling. Kontinuiteten därvid bildar Ernst Klefbeck,som 1897 blev den första pastorsadjunkten för denna del av Katarina församling, hademissionshyddan som predikolokal och 1917 blev Sofias förste kyrkoherde.

Missionshyddan vid Mejtens gränd hade redan före Klefbeck väckt intresse hos medlemmar avKatarina kyrkoråd och dem närstående. Hyddan hade från 1880 under tio år haft anställd endiakonissa. Men då medel till hennes underhåll hade sinat för missionsföreningen, hade år 1890några personer i Katarina församling bildat en privat förening, som genom årsavgifter och gåvoruppehöll diakonissverksamheten i Vita bergen. Föreningen torde inte ha haft många medlemmar. Dehuvudsakliga är nog angivna på en med åtta namn undertecknad skrivelse till Katarina kyrkoråd av 9mars 1898. Namnen är Axel Landquist, Maria Landquist, Harald Th. Funch, kyrkorådsledamot,Emma Berg och dessutom fyra damer.

Skrivelsen meddelar att föreningen under åtta år underhållitden ifrågavarande diakonissan i tolfte roten. Men "då numera årsavgifterna allt mer sparsamt inflytaoch det synes oss önskligt, att denna diakonissa, vilkens verksamhet varit till stort gagn ochfortfarande är behövlig, underhålles av församlingen gemensamt och icke såsom hittills av några fåförsamlingsmedlemmar, anhålla vi vördsamt, att Katarina kyrkoråd ville hemställa till kyrkostämman,att Katarina församling, som redan underhåller diakonissor i 13:e och 14:e roten, nu även måtte bekosta diakonissan i 12:e roten." Så beslöts också.

En tredjediakonissa anställdes av församlingen från 1899. Man frågar sig varför Katarina och andraförsamlingar i Stockholm inte själva tog initiativen till ökad regelbunden fattigvård, sjukvård ochsjälavård men ofta överlät de första initiativen till sådana företag åt enskilda personer ochföreningar. Men den som studerar kyrkoråds- och kyrkostämmoprotokoll från detta tidevarv fårsnart klart för sig orsaken till den långsamhet som kan utmärka prästers och kyrkoråds arbete påden filantropiska fronten. Det var skräcken, som kan te sig nästan hysterisk, för kyrkostämmornasopposition mot ökad beskattning. Inte minst visade Landquist sådan ömtålighet. Han åstadkommycket för församlingen, men hellre än att utsätta sig för invektiv på stämmorna vandrade hantiggarstråten bland sina bekanta för att uppbringa pengar eller donationer. Den var stundom tungatt gå men mildrades omsider av vänliga donatorers egen insikt om vad som gladde honom. Så gottsom varje reform eller ny stiftelse till församlingsbornas fromma är under hans tid i protokollenförsedd med lappen: kostar ingenting för församlingen. Särskilt ryggade han liksom andraförsamlingsledare tillbaka för de grova smädelser mot prästerna som gärna förekom på stämmornafrån frireligiösa eller ateister, då det gällde tillsättandet av nya prästerliga tjänster. Församlingensskatt till prästerskapets avlöning förblev under hans tid i decennier densamma.

Det behövdes emellertid inte bara en diakonissa utan också en präst för Vitabergsdelen avförsamlingen. Missionsföreningen hade inte råd att underhålla en sådan. Den hade fyramissionshyddor i staden, och hela dess kostnad för avlöning av predikanter 1896 belöpte sig till 2309 kr. I denna situation väckte överraskande för de flesta en stillsam lärd, fil. dr Gustaf OscarBerg, på kyrkostämman 26 maj 1896 en motion att Katarina församling skulle anställa "enpastorsadjunkt, som befriad från allt deltagande i expeditionsgöromål, skulle hava som sinhuvudsakliga uppgift att verka bland församlingens fattiga". Remiss beslöts till kyrkorådet.

Berg var historiker, författare till en avhandling om Svenska riksdagen 1604, blev 1899 amanuens iRiksarkivet och 1903 landsarkivarie i Uppsala. Hur kom det sig att denne man, som eljest inte varitsynlig vid församlingens diskussioner, nu uppträdde med en sensationell och följddiger motion, somkyrkorådet självt dragit sig för att framställa? Han var son till en framstående, i sin samtid berömdman, Fredrik Theodor Berg, professor i barnsjukdomar vid Karolinska institutet, reformator avbarnsjukvården, sedan överdirektör för den av honom organiserade Statistiska centralbyrån. Han var gammal Katarinabo, bosatt sedan 1863 till sin död 1887 i Svartensgatan 14 vidMosebacke torg. Han har gravsten på Katarina kyrkogård.

Berg hade fem söner och en dotter, allaideellt intresserade. En av bröderna var den uppskattade läkaren John Berg, överkirurg vid Serafimerlasarettet, en annan, Carl Edvard, präst vid diakonissanstalten på Söder. Dottern Emma varmedlem i min mors förening för diakonissa i Vita bergen. Det är alltså inte något tvivel om att detär systern Emma och brodern Carl Edvard som inspirerat arkivmannen till hans uppträdande påden vanskliga kyrkostämman. Stämman remitterade motionen till kyrkorådet, som mottog denmed glädje.

Den 14 maj 1897 godkände rådet enhälligt Bergs motion, eftersom ännu en prästman vore"väl behövlig i denna folkrika församling". Han skulle huvudsakligen verka bland de fattigare klasserna, vara fri från expeditionsarbete, ha jämte bostad 1 500 kr. i lön, vartill räckte besparingar iprästlönekassan utan att ny uttaxering behövde äga rum. Han skulle kallas pastorsadjunkt ochutnämnas av konsistoriet efter förslag av Katarina kyrkoråd.

Men förslaget måste ha kyrkostämmans godkännande. Det blev en stormig stämma 27 maj1897. De kyrkofientliga hade åter sammangaddat sig. Ett flertal yrkade avslag, då en nyprästman inte behövdes, några yrkade bifall, andra åter avslag, därför att en yngre prästmanmed så ringa lön inte räckte till för själavård bland de fattiga. Med 257 ja mot 135 nej beslötsemellertid den nya prästmannens anställande.

Men var skulle den nya prästen ha sin predikolokal och verksamhet? Landquist kom då atttänka på missionshyddan i Vita bergen. Missionsföreningen, huvudsakligen en lekmannaförening,till stor del ur hantverkarklassen, hade allt svårare att på platsen uppehålla tillräcklig verksamhet.Kyrkoherden inledde underhandlingar med dess styrelse om hyddans försäljning. Ettkyrkorådsprotokoll av 20 nov. 1897 meddelar att föreningen "slutligen förklarat sig villig" att säljahyddan för 6 000 kr. Men hur få dessa pengar?

Som mer än en gång eljest, då hinder stängde,kunde ordföranden frammana en äldre filantropisk dam. Denna gång hette hon fröken AugustaRosén. Hon var 61 år gammal och hade förklarat sig villig att genast för köpet av missionshyddantill församlingen donera 6 000 kr. på villkor att församlingen betalade till henne under henneslivstid 5 procents ränta på detta belopp. Kyrkorådet tillstyrkte, och en kyrkostämma biföll.

Landquist berättar att missionsföreningens styrelse först blivit mörk i hågen vid hans förslag. "Ha vidå skött oss så illa, att kyrkoherden vill köra bort oss?" Ingalunda, svarade Landquist, hanuppskattade högeligen deras verksamhet och önskade bara få fortsätta den, då den nu saknademedel. Som tecken på sin uppskattning erbjöd han dem att "själva få tillsätta prästen där"."Få vi sätta till prästen!" utropade de nöjda. "Ja", sade jag. "Församlingen har anslag till lön,och jag har att i konsistorium föreslå en präst till denna tjänst. Säg mig endast vem ni villha, och jag skall föreslå den." De föreslog Klefbeck, och han fick förordnandet.

Detta löfte till missionsherrarna var nog rätt djärvt av kyrkoherden. Proceduren var meromständlig än han berättar. Den nya pastorsadjunkttjänsten hade som andra sådana utlysts ledigtill ansökan. 29 nov. 1897 meddelar ordföranden kyrkorådet att till den nya adjunkturen hade anmält sig två sökande: en pastorsadjunkt i Järna, C. H. Brandt, och pastorsadjunkten i Jakob ochJohannes i Stockholm Ernst Klefbeck. Den förstnämnde hade nyss invigts i predikoämbetet.Klefbeck hade lyckligtvis överlägsna meriter. Landquist föreslog Klefbeck i konsistorium, och hanblev vald utan diskussion.

Missionsföreningen hade sannolikt intalat Klefbeck att söka. Det var ett idealiskt val tillall heder för missionsföreningen. Klefbeck inledde härmed sin viktiga bana först i Katarinaoch sedan i Sofia. Redan det att han fanns vid Vita bergen stärkte insikten om värdet av enny församling med honom som kyrklig ledare.

Redan innan G. O. Berg väckt sin motion om en pastorsadjunkt för de fattiga i Katarina,hade planen på en kyrka i församlingens mest utpräglade proletärområde fått fasta kontureri kyrkoherdens tankar. I början av 1896 hade rektor Paul Hallström, stadsfullmäktig,Katarinabo, kommit till honom och frågat om Katarina kyrkoråd skulle vara berett attunderhandla med drätselnämnden om försäljning av gatumark till staden av församlingenstomter bortom Värmdö- och Blekingegatorna. Landquist: "Ja, kom hem till mig och ta enKatarinakarta med dig." Hallström sade, då han infunnit sig: "Vad vill du med detta?"Landquist: "Jo staden får visst köpa gatumark av församlingen, men jag ville få veta, omstaden har någon tomt, lämplig till kyrkobyggnad att sälja till församlingen." Herrarnastuderade kartan och fann den tomt där Sofia kyrka sedan blev byggd.

De uppsatte ett kontraktsförslag av innehåll, att Katarina sålde till staden den ifrågavarandegatumarken till lägsta gällande pris och att staden sålde till församlingen Vitabergstomten för 50 örekvadratfoten. Då kontraktet var upprättat, sade Landquist till Hallström: "Du kan säga drätselnämnden, att det kommer att höja Vita Bergsparken att få en kyrka byggd mitt utiden. Jag skall säga till kyrkorådet, att det är en stor fördel för församlingen att få en kyrka byggdmitt i parken, emedan det naturligtvis är staden som kommer att underhålla parken. Församlingenskall endast behöva underhålla den visserligen fullt tillräckliga men inte synnerligen storakyrkotomten."

Drätselnämnden och stadsfullmäktige godkände kontraktsförslaget utan anmärkning.Kyrkoherden framlade kontraktet för kyrkorådet 28 mars 1896. Det innehöll att församlingenförsålde till staden 341 450 kvadratfot i området Stadsträdgården för 25 öre foten och attstaden upplät till församlingen "en plats överst på norra kullen i den blivande parken VitaBergen, lämplig till byggnadsplats för en kyrka och i areal 50 000 kvf. mot ett pris av 50 örekvf. Staden skulle erlägga till församlingen 60 362 kr. Det gamla skolhuset, som till en del lågpå den gatumark staden skulle förvärva för Blekinge- och Värmdögatorna, skulle kvarstå "tillsdet avbrinner eller församlingen låter nedriva detsamma". Det står kvar ännu 1965.

Kyrkorådet tillstyrkte i huvudsak förslaget för stämman, som sammanträdde 27 juli 1896.Stämman var ovanligt talrikt besökt. Där blev ett liv. Statskyrkofientliga frireligiösa,prästfiender och religionsfiender i allmänhet hade samlat sig till attack. En mångfaldyrkanden framställdes: dels om förslagets godkännande, dels om dess förkastande i desshelhet, dels om dess godkännande i vad angår försäljningen av gatumarken men avslagrörande förvärvet av den för kyrkobyggnad avsedda tomten. Landquist berättar:

"En man, tillhörande frälsningsarmen, uppstod och sade: 'Jag vill berätta en historia. Jag var ute ochgick på en väg. Jag såg en pojke på vägkanten sitta och av lera uppföra en liten kyrka. Jag sa tillpojken: 'Hör du, när du bygger en kyrka, ska du väl göra en präst också?' Pojken svarade: 'Om jaghade en liten skit till, skulle jag nog göra en.' Då jag tog till klubban vid det opassande ordet, lugnadehan sig och fortsatte talet i mera passande ordalag. Han ville säga vännerna: 'Köper ni kyrkobyggnadstomt nu, så får ni bygga kyrka sedan och så får ni skaffa präst och avlöna den. Vill ni det?' Detvar ingen som ville det.

En man med fanatiskt utseende och ögon som eldkol begärde sedan ordet ochhan sade: 'Det ligger en hund begraven i detta förslaget. Ingen kan inbilla mig, att stadensdrätselnämnd föreslagit församlingen att skaffa sig kyrkobyggnadstomt. Tror vännerna det?' Det blevett sorl i kyrkan. Det såg ut som om det skulle bli allt större oro och storm på stämman. Jag tog tillordet och sade: 'Föregående talare ville veta vem som väckt förslaget, att församlingen skulle köpakyrkobyggnadstomt. Det ska jag upplysa om. Det är jag. Jag har ansett det vara min plikt att passa på tillfället att för gott pris få för församlingen enkyrkobyggnadstomt till framtida behov.' Dessa ord verkade som olja på vågorna.Kyrkorådsmedlemmar sökte övertyga stämman att tomten var mycket billig och lämplig och att detvar för framtida behov, som den borde köpas nu, då den erbjöds."

Utgången syntes dock oviss. Ordföranden tillgrep en beprövad metod för oönskade beslutsavvärjande. Han föreslog bordläggning med hänsyn till att många medlemmar av stämmansäkerligen önskade att grundligare sätta sig in i ärendet. Flera röster tillkännagav sitt bifall.Ordföranden proponerade: "Behagar stämman besluta att ärendet uppskjutes och i oförändrat skickframlägges för nästa stämma?" Detta förslag vann allmänt bifall. Vid nästa stämma 30 nov. 1896godkändes kontraktsförslaget med 532 ja mot 30 nej.

10 dec. framlades kontraktet i definitiv formulering för kyrkorådet. Räkningen i kvadratfothar här förvandlats till kvadratmeter. Den samlade mark som staden köper är 30 100 m2, ochpriset per m2 är 2,84 kr. Staden säljer till församlingen 4 400 m2 för ett pris av 5,68 kr. perm2. Man ser i papperet också till vilka gator utläggning skulle ske genom stadensmarkförvärv: Värmdö-, Gotlands-, Blekinge-, Södermanna-, Renstiernasgatorna, KatarinaBangata och Ringvägen. Tiden för tillträdet till tomterna skulle vara 1 okt. 1897.Efter den häftiga striden på kyrkostämman i juli 1896 om anskaffande av kyrkotomt förframtida behov överraskar det att finna att två år senare kyrkostämman 28 nov. 1898 enhälligtoch utan invändningar godkände ett kyrkorådets förslag att ritningar och kostnadsförslag tillkyrka på Vita bergen skulle upprättas och att 5 000 kr. beviljades för detta ändamål. Härmednalkas ju kyrkan sitt förverkligande på ett för kyrkofienderna mer hotfullt sätt än med inköp av entomt.

Följande hade tilldragit sig.

En dag 1898 råkar Landquist på Skeppsbron en målarmästare Svensson från Katarina.Svensson slog sig i samspråk med honom och kom omsider fram med sitt ärende: "Kan intejag få väcka en motion på kyrkostämman?" - "Jovisst, får herr Svensson väcka en motion. Vadskulle den handla om?" - "Vi har kyrkobyggnadstomt. Vi ska väl då också bygga kyrkan?"Landquist blev överraskad. Han uppmanade Svensson till detta förehavande. Menmålarmästaren ansåg sig inte kunna skriva själv utan ville att kyrkoherden skulle skriva.Kommer inte på frågan, svarade denne, det skulle bara skada saken. "För övrigt", sade jag, "ärdet inte så noga med hur motionen är skriven. Vi förstår nog meningen."

Svensson fick omsider en annan kyrkorådsledamot, disponenten vidGuldsmedsbolaget Gustaf Pettersson att överse sin motion. Svensson samlade 35underskrifter och inlämnade motionen till kyrkorådet. Rådets protokoll av 16 nov. 1898nämner motionen och hänvisar till den som bilaga. Tyvärr är den numera försvunnen, så attman ej känner undertecknarna utom Pettersson. Till stor del har de tillhört initiativtagarenssmåborgerliga krets. Han hade nämligen för Landquist beklagat att han inte visste vilka hanskulle be: "Vilka skall jag anmoda att skriva? Inte kan jag vända mig till smågårdsägare ochsmåhandlare?" - Landquist: "Jo, just till dem ska du gå!"

För kyrkorådets högersinnade majoritet var motionen ovälkommen. Dess medlemmar vardetta år: grosshandlaren Carl Bengtson, kassören P. B. Romare, grosshandlaren HaraldTheodor Funch, grosshandlaren J. A. Bäckström, handlanden M. Norström, häradshövdingR. E. Eckerström, vågmästaråldermannen F. G. Runbom, bryggaren Gustaf Piehl,grosshandlaren Gösta Fries, disponenten Gustaf Pettersson. De var i viss utsträckningsocialt sinnade borgare, men något djupare religiöst eller kyrkligt intresse lär man intekunna tillskriva majoriteten bland dem. Endast om disponenten Pettersson är säkert käntatt han utmärkte sig för en personlig religiositet.

Motionen fick av kyrkorådet ett halvt ursäktande tillstyrkande. Det heter meduppräknande av hinder och tidsutdräkter att "ehuruväl kyrkobyggnaden med avseende pånu rådande byggnadskostnader icke borde ifrågakomma under den närmaste framtiden, deti allt fall vore skäl att låta uppgöra ritningar och kostnadsförslag till kyrkobyggnaden, helstdet toge ganska lång tid såväl att få dessa ritningar och förslag uppgjorda som att senare fådem granskade, antagna och fastställda".

Högermännen i kyrkorådet var enligt Landquist övertygade "att motionen naturligtvis utanvidare skulle av kyrkostämman avslås". Men det gick alltså annorlunda. Ett samförståndhade etablerats mellan "vänstermännen", hr Svenssons vänner och anhängare, ochkyrkoherden. Några av dessa hade frågat denne, om de på stämman skulle tala förmotionen. Men kyrkoherden hade rått dem att hålla tyst, tills någon yrkade avslag. Mennågot sådant yrkande avhördes inte. Landquist kommenterar: "Jag hörde sedan, att de somväckt motionen flitigt telefonerade till de vänstermän som inte ville veta av någonkyrkobyggnad. De sade: 'Gå ej upp på stämman! Inte skulle ni rösta emot en motion av ossvänstermän!' och de stannade snällt hemma."

Sedan stämman beslutat ritningar och kostnadsförslag, sattes ärendet i gång utan dröjsmål. 14 jan.1899 beslöt kyrkorådet att anskaffa karta över platsen. Vidare skulle kyrkoherden under hand frågaprofessorerna F. G. A. Dahl och J. G. Clason samt arkitekten Vilhelm Bergström, om de ville ingå i enprisnämnd för ritningars bedömande. Det ville de. 4 febr. beslöt kyrkorådet utlysa en offentligtävlan för ritningar till kyrkan och tillsatte en kommitté för fastställande av önskemål om kyrkan.

13 mars beslöts enligt kommitténs förslag att kyrkan skulle vara en centralkyrka med 1200sittplatser, att koret finge anläggas i vilket väderstreck som helst - alltså inte bara i öster enligttraditionen - och att den skulle ha minst tre ingångar med vindfång. Den skulle få kosta 360 000kr. och till pris för ritningar anslogs 4 000 kr. Till prisdomare utsågs de tre nyssnämndaarkitekterna, kyrkoherden och två kyrkvärdar.

14 okt. 1899 meddelade rådets ordförande prisnämnden att 26 ritningar inkommit på utsatt tidsamma dag kl. 12. 10 dec. förrättades prisutdelning. Första pris tilldelades enhälligt arkitektenGustaf Hermansson, det andra arkitekten Gustaf Améen och det tredje lektor Valfrid Karlson.Samtliga ritningar skulle utställas i Konstakademins lokaler.

Överintendenten A. Th. Gellerstedt ändrade en del på Hermanssons kyrka. Han var som högstaämbetsman i byggnadskonsten inte lika mild och blygsam som i de små idylliska dikter somskaffat honom inträde i Svenska akademien. Kyrkorådet tyckte att kyrkans torn var för brett ochville ha ett smäckrare. Arkitekten uppfyllde denna önskan. Denna hans nya ritning inlämnades tillöverintendentsämbetet. Men Gellerstedt tyckte tvärtom och uppdrog åt Hermansson att göra tornetännu "buckigare" (Landquists uttryck) än det var i Hermanssons första ritning. Kyrkoherden gickdå upp till Gellerstedt och anhöll att han måtte tillåta att man fick följa ritningen med det smalatornet. Men: "Då reste han sig upp i hela sin längd, såg överlägset och nedlåtande på mig, lade sinhand på den ritning han låtit utföra och sade högljudt: 'Detta är vackrare och i övrigt solidare!'Hermanssons kyrka i Gellerstedts variant stadsfästes av K. M:t 15 nov. 1901.

De utställda ritningarna fick delvis hård kritik i pressen. Teknisk Tidskrift (januarihäftet 1900)anklagade dem, inte minst första pristagarens, för bristande originalitet. Tor Hedberg angrep förstapristagarens verk i Svenska Dagbladet i en artikel Nya Kyrkobyggnader (1906, senare i Ettdecennium, 11, 1912). Han påstår där att såväl Sofia kyrka som Oscarskyrkan är "alster av enförtorkad, andelös och plebejisk smak". Det var väl hårt sagt vad beträffar Sofia kyrka. Det är frågaom ett estetiskt omdöme, som tillhör en skola på modet men är obekant med religiös tradition ochlikgiltigt för kyrkobyggnadens plats, räcker till för bedömandet av en kyrkobyggnad och då särskiltdenna.Det synes mig att Sofia kyrka liksom växer ur berget, hör samman medberget och att den ger intryck av kraft, flärdlöshet och allvar. Den har varit en pionjär för lyftning,besinning och omvårdnad i denna en gång försummade proletärmiljö.

Hit kom diakonissan, prästen och kyrkan först, innan politikerna grep sig an värvet att sanera landetssociala liv. Det var religiösa enskilda och kyrkan som inledde det sociala rensningsarbetet i dennatrakt och kyrkan som med tempel och kyrkopark först satte en värdig kulturprägel på denna avlägsnadel av Stockholm. Politikernas roll blev att fortsätta arbetet.

Samma dag, 15 nov. 1901, som kung Oskar "funnit för gott att gilla senast utförda ritningar till nykyrka" i Katarina, kunde ordföranden meddela sitt kyrkoråd denna nyhet. Kyrkorådet hemställde attförsamlingen ville besluta att bygga en ny kyrka enligt fastställda ritningar, att för kostnaden användabefintliga tillgångar och lånemedel utan höjd taxering och att uppdra åt kyrkorådet att infordraentreprenadanbud på byggnadsarbetena. Stämman godkände 25 nov. samtliga yrkanden. I och meddetta beslut fick församlingen också en gåva på 16 954 kr. till kyrkobyggandet, som en 1893 bildadförening för en minneskyrka - till Uppsala mötes minne - hade hopsamlat och utlovat till Katarinaförsamling, om den till utgången av 1901 beslutat bygga en ny kyrka.

20 jan. 1902 tillsatte kyrkorådet en byggnadskommitté, bestående av ordföranden och fyra andramedlemmar av rådet för att infordra och bedöma entreprenadanbud. Det visade sig att kyrkan skullebli betydligt dyrare än beräknat. Den skulle kosta 606 000 kr., om det bästa förslaget följdes. Denkunde bli 40 000 eller 60 000 kr. billigare, om man för ytterbeklädnaden strök naturstenen (granitoch sandsten) och använde billigare material. 22 dec. 1902 framställdes de tre alternativen för stämman. Dess hållning beredde kyrkoherden en överraskning. Han hade varit mycket bekymrad förutgifternas ökning. En talare reste sig och sade att kyrkoherden inte skulle vara ledsen för att det blevdyrare än beräknat och yrkade på att det dyraste förslaget skulle antas. Flera andra talare yrkadedetsamma. En enda talare, hovrättsnotarien L. J. Pettersson, yrkade intensivt på det billigasteförslagets antagande. Han begärde votering. 182 röster avgavs för det dyraste alternativet, och endasten enda person, Pettersson själv, yrkade med sina sex röster på det billigaste alternativet. Det var en demonstrativsolidaritet med kyrkostämmans ordförande, som han med samma mått av enighet icke förr erfarit.

Man måste förmoda att denna enighet hade uppstått genom en frambrytande insikt att församlingens angelägenheter sköttes väl av dess kyrkoherde. Möjligen rörde sig helt oförutsett en impulsav lokalpatriotism hos de församlade. Ordföranden tackade enligt protokollet församlingen för dessvisade offervillighet och förklarade sig förvissad att "det nu fattade beslutet i en framtid skullekomma att lända församlingen till heder".

2 mars 1903 beslöt kyrkorådet, sedan grundläggnings- och vägarbeten utförts, att grundstenentill kyrkan skulle läggas på Sofiadagen 15 maj "på sedvanligt högtidligt sätt". Ansökan att kyrkanskulle få namn av drottning Sofia beviljades nådigt. Det var en strålande vacker majdag, då aktenförrättades med början klockan tio. Den som skriver detta bevistade den. Kung Oskar, kronprinsGustav, prinsarna Carl, Oscar och Eugen var närvarande. Aldrig hade så många furstliga personersatt sina fötter på proletärernas berg. Även eljest sågs prominenta figurer, såsom ecklesiastikministern Carl v. Friesen, min välkände rektor från Södra Latin, och överståthållaren RobertDickson.

Enligt en tryckt "ordning vid det högtidliga nedläggandet av grundstenen till Sofia kyrka"var förloppet följande. Det började med klockringning från Katarina kyrka. Därpå mottogs dekungliga av kyrkorådet. Psalmen 33 sjöngs, varpå pastor primarius, dr Håhl, förrättade bön. Därpåuppläste dr Landquist grundläggningsdokumentet, som sedan nedlades i kopparkistan igrundstenen. En kyrkvärd anmodade konungen att förrätta grundläggningsceremonin. Aktenavslutades med bön av Landquist, psalm och kungssången. Medan andra talade eller sjöng, föllkung Oskars haka ned, och han stirrade med sina ljusblå ögon själsfrånvarande upp i rymden.

En avskrift av grundläggningsdokumentet förvaras i Katarinas protokollbok. Förutom data omkyrkans förhistoria innehåller det nyheten att kyrkan "med säkerhet" kommer att uppföras utanskuldsättning eller extra utdebitering av församlingen på grund av tomtförsäljningar, som "oväntatförmånligt" nyligen ägt rum. Kyrkan byggdes sålunda komplett gratis för församlingen.

Dokumentet meddelar vidare namn på en del samtida överhetspersoner och på medlemmarna avKatarina kyrkoråd samt underrättar att tillika inläggs i kopparlådan bibel, psalmbok, evangeliioch kyrkohandbok, ett ex. av varje i riket gällande mynt, ritningar till kyrkan samt dagensexemplar av i Stockholm utgivna tidningar.

Arbetet med kyrkans uppförande fortgick under följande år. 4 mars 1904 anmäls i kyrkorådet attbyggnadskommitterade godkänt ritningarför predikstol, dopfunt, bänkar, altare och som altarprydnad en reliefgrupp i gips, som framställerJesus utsändande apostlarna över världen. Den var utförd av skulptören Johan Axel Wetterlund.Invigningen av kyrkan ägde rum söndagen 18 mars 1906. På invigningsdagen inlöpte ett telegramfrån Oskar och Sophie (Sofia) : "Mycket ledsna över att ej själva kunna närvara vid Sofiakyrkansinvigning vilja vi på detta sätt uttala vår glädje över dess fullbordan och vårt tack till alla dem, sommed sitt arbete ha bidragit därtill. Vi nedbedja Guds välsignelse över alla dem, som däri förkunna ochåhöra Guds ord." Kronprins Gustav övervar invigningsakten. Ärkebiskop Ekman förrättade vid altaretinvigningen, varvid han yttrade: "Katarina församling har gjort sig förtjänt av stor tacksamhet, nu ochför framtiden." Landquist predikade.

Medan Sofia kyrkas yttre har förblivit oförändrat, har dess inre omdanats vid en restaurering1948-51. Man hade funnit att kyrkorummet hade en orolig prägel. Mångfalden figurmålningarpå kyrkans valv och väggar gav ett för brokigt intryck och de rikt utsirade mässingskronornaojämn belysning. Restaureringen avsåg att ge helgedomen en mer enhetlig och rogivandekaraktär. Professor Lars Israel Wahlman, Engelbrektskyrkans skapare, ledderestaurationsarbetet. Han lät övermåla väggar och valv med kalkfärg och igenmurade det storarosfönstret i koret. Den härmed vunna stora väggytan pryddes med en freskomålning av HildingLinnqvist, som blev kyrkans enda målning. Mässingskronorna ersattes med reflektorer vidväggarna. Ny predikstol och nytt altarbord, båda av grön marmor, infördes. Altarbordet sattes ien spetsbågig nisch, som upptogs i muren under Linnqvists målning.

När man nu träder in i kyrkan, är dess öppna och fria rymd det första intrycket. Rummet skyms ickeav pelare och ljuskronor. Kyrkans hela rum, lika brett som långt, är med en blick tillgängligt. Enstilfull förgylld armatur är insatt i nischer i kyrkans fyra hörn och över predikstolens tak. Korvalvet ärljust beigefärgat och oprytt. Blicken dras, var man befinner sig i kyrkan, till Linnqvists stora målning,som täcker korväggen. Den är målad i ljusa färger: tegelröda, blek- eller klargröna och något blått, allti skilda schatteringar. Den avviker från de traditionella altartavlorna, som merendels föreställerKristus eller någon del av hans historia. Linnqvist har velat framställa den kristna fredstankensverkan i människolivet. Två motiv tvinnar sig om varandra i tavlans scenerier: tanken på livet som enpilgrimsfärd och erinran om några verser i profeten Mika, som talar om en tid då människorna skolasmida sina svärd till plogbillar. På en slingrande trappa uppåt vandrar pilgrimer. I mitten fredensängel med sin gröna kvist. På tavlans övre högra del har en riddare stigit av sin häst och lämnar sinröda kappa åt den nakna tiggaren vid vägen. Nedanför lämnar soldater sina svärd till smeden, somomvandlar dem till plogbillar, bonden sitter på trappan och väntar. Vänster härom tre kvinnor medsländan, vattensäcken och sädeskärven. Högst till vänster är ett upplivande blått vatten med spändavita segel och en klippstad bakom. Nederst till höger odlaren, som strör sin säd över marken. Ovanförhonom förkunnaren med armen lyft mot skyn och bredvid den sittande lärjungen med boken på knät.Tavlan ger med blida färger och begripliga scener en poetisk bild av människolivet, sådant det iönskvärd gestaltning ter sig för evangeliets blick.

Fortsättning följer