Södermalm i tid och rum. Stockholm

Ur Söder 700 - Sankt Eriks årsbok 1987

En kille från Hornstull

Erik Asklund som söderskildrare
av CARL OLOV SOMMAR


erikasklund.jpg När Erik Asklund (1908-1980) kallade sig själv "en kille från Hornstull", så uttryckte han en bokstavlig sanning. Han föddes nämligen inte som de flesta Södergrabbar på Södra BB, utan hos ackuschörskan Rosendorff, som hade sin mottagning i specerihandlare Erikssons hus i hörnet av Brännkyrkagatan och Långholmsgatan. Han var f ö tvilling: med ackuschörskans rutinerade assistens framföddes Erik och hans bror med 20 minuters mellanrum. Till yttermera visso döptes bröderna i den ena av de gamla f d tullpaviljongerna vid Hornstull som övergått till att utnyttjas som kyrklig lokal.

Erik Asklunds uppväxt i den fattiga Söderutkanten innebar att han samlade på sig ett stort förråd av minnesbilder, ett helt skafferi av syner, dofter och ljud, från vilket stora delar av hans blivande författarskap skulle hämta sitt material. Men innan han småningom kom därhän, att barndomsupplevelserna blev en värdefull litterär tillgång; skulle denna proletära uppväxt genomlevas, vilket inte alltid var lätt.

Fadern till de båda Hornstullstvillingarna övergav tidigt sin familj, varför modern ensam fick dra ett tungt lass. Före daghemmens och barnbidragens tid skulle hon både se efter sina två små pojkar och tjäna ihop pengar till livsuppehället.

Utan yrkesutbildning som hon var, fick hon ta de lågbetalda kvinnojobb som stod till buds: som buteljsköljerska på bryggeri eller som kallskänkebiträde på restaurang. Ibland räckte pengarna ändå inte till hyran och då blev de vräkta. Vid ett tillfälle när gossarna var fyra år ställdes de på gatan och fann ett tillfälligt tak över huvudet i en nedlagd repslagarbana vid Tantolunden. Det råkade sig så att en stockholmstidning samtidigt hade en pristävling, som gick ut på att upptäcka en av tidningens medarbetare. Denne gömde sig någonstans ute på stan och gav genom reportage ledtrådar om var tidningsläsarna skulle leta. Slumpen gjorde att medarbetaren kom till repslagarbanan i Tanto. I tidningen skrev han:

"Inbäddad i lummiga träd, strax nedanför Tantolunden, synes en lång, grå, ladliknande byggnad. Det är en av de gamla, nu snart försvunna repslagarbanorna. Väggarna äro glesa och göra intryck av att vilja sjunka in när som helst. Vid närmare undersökning av ladan finner man, att en hel del av den är apterad till boningsrum. Det är en bedrövlig anblick, som möter den besökande vid inträdet i skjulet. Möbler, husgeråd och kläder- av alla slag - ligga sammanpackade i ett av hörnen. I ett annat hörn synes ett fotogenkök och diverse kokkärl. Vid minsta fläkt utifrån uppstår korsdrag genom de glesa väggarna. Mitt på jordgolvet sitta två 4 års pojkar och se helt förnöjda ut. De omtala med självbelåten min, att här bor vi!"
repslagarbanantantomin.jpg
forstoringsglas.jpg

Pojkarna var alltså Erik Asklund och hans bror. Efter flera flyttningar till olika smålägenheter - oftast med ett rum samt del i kök - fann Asklunds ett mer varaktigt hem på Långholmsgatan, i nr 7 intill den blivande Västerbrons södra landfäste. De bodde n. b. ö. g. som det hette, alltså på nedre botten över gården med utsikt över en piskställning och ett par stinkande soptunnor. Första världskriget kom med ytterligare svårigheter att skaffa mat och bränsle. Trångboddhet och undernäring gjorde att många barn fick engelska sjukan eller tbc; Eriks tvillingbror var ett av de barn som dog i förtid. Själv fick han i 8-9-årsåldern börja bidra till uppehället. Det fanns många metoder, även om de flesta inte stämde med lagen. Tillsammans med andra grabbar smög han ut på nätterna och stal brädstumpar från byggen och kol från kolpråmar vid Söder Mälarstrand. Somrar och höstar kunde han från koloniträdgårdar hämta hem kålrötter; potatis och morötter, varutöver han - mera som en självklarhet - pallade äpplen och päron.


kolpramarmin.jpg
forstoringsglas.jpg
Matsedeln i hemmet kunde ibland uppvisa en märklig kombination av fattigmanskost och herrskapsmat. Det hände att sill och rotmos åts tillsammans med kycklingbröst och gåslever. Det var förstås matrester från restaurangköket, som modern kunnat smuggla med sig hem.

Pojkligorna från det proletära Hornstull levde ett spännande liv. Krig med träpåkar, stenslungor och slangbågar utkämpades mellan olika ligor. Det fanns gott om fria obebyggda områden, där de kunde hålla till, ostörda av poliser och andra vakande ögon. I norr fanns Långholmen, i nordost Skinnarviksbergen och i sydost Tantobergen och Zinkensdamm.

Men också på egen hand upplevde Asklund åtskilliga äventyr. När Högalidskyrkan 1919-20 började bli färdig, skulle Asklund en vinterkväll, stjäla plankbitar från byggnadsplatsen. Han blev emellertid upptäckt av en nattvakt med hund och sprang i den första förvirringen in i det ena av kyrkans torn och vidare uppför trappan. Med nattvakten och den flåsande hunden strax efter sig insåg han sin förtvivlade situation: högst uppe i tornet skulle han bli obevekligt infångad. Då upptäckte han i en fönsterglugg att det låg en planka som spång till det andra tornet. Med förtvivlans mod sprang han ut på plankan och lyckades gå den livsfarliga balansgången högt över marken till det andra tornet. Nattvakten ville inte riskera livet och därmed var han alltså räddad den gången. kyrktornmin.jpg forstoringsglas.jpg

bryggarkarra.jpg Sitt första jobb fick Asklund under det sommarlov, då han var 10 år. Från 7 på morgonen till 7 på kvällen var han "matsäck" åt en av ölutkörarna vid Münchens bryggeri. Vid varje affär eller mjölkmagasin, där det hästdragna ekipaget höll, skulle han bära järnkorgar, med 25 flaskor i varje, in till affärens lager. Sen skulle han trava tomflaskor och bära ut till vagnen. Ibland bjöd snälla magasinsfruar på mjölk och bullar. Bryggarhästarna var stora ardenner med namn som Stella, Astor och Pollux - som kunde rutten lika bra som kusken. Inkomsten bestod av 10-öringar i dricks från affärsinnehavarna och någon 5-öring från kusken, när han vattnade hästen.


I huset Långholmsgatan 1 hade Erik Asklund en vän, som hette Josef Kjellgren. De tillhörde olika ligor, Kjellgren Heleneborgsligan och Asklund Långholmsligan, men fick i tonåren ändå god kontakt med varann. De avvek båda på en viktig punkt från sina övriga kamrater; de hade ett starkt läsintresse. I deras hem fanns inga böcker och Stockholms stadsbibliotek var föga utvecklat. Däremot hade skolbiblioteket i Maria skola, där de gick, lockande saker att erbjuda, som Stevensons Skattkammarön, böcker av Mark Twain och böcker ur Barnbiblioteket Saga. Efter skolan lånade de i Maria församlingsbibliotek, som var förhållandevis välförsett. Jack London var bland de första vuxenförfattare som Asklund läste. Sen gick det raskt vidare med Dan Andersson, Erik Lindorm, Strindberg, Hjalmar Söderberg och andra.
langholmsg1_11min.jpg forstoringsglas.jpg

Asklund och Kjellgren visste att det bodde en tvättäkta författare i ett av grannhusen. Det var Rudolf Värnlund. En dag 1926 tog de mod till sig och gick upp till Värnlund och undrade hur man skulle bära sig åt för att bli författare.

- Ni skall läsa, pojkar, sa Värnlund.

Och de läste vidare: Hedenvind, Södergran, Diktonius; Joseph Conrad, Walt Whitman, Carl Sandburg. Fadern hade efter många års bortovaro dykt upp i hemmet. Han var numera mormon och sökte vinna sin son för denna lära. Han tog hem amerikanska mormonbröder till hjälp. Sonen var inte alls intresserad; men han kunde inte undgå att lära sig en del engelska på kuppen, som han hade nytta av i sin litteraturläsning.

Asklund och Kjellgren gick på Arbetarinstitutet och hörde "Torsten Fogelquist och Emy Ek föreläsa om litteratur och livsåskådningsfrågor. De hörde politiska diskussioner i Auditorium och Viktoriasalen. De började själva skriva dikter och prosaskisser, som de till en början lämnade till den kyrkliga pojkföreningens medlemsblad i Högalid. Snart övergick de till att sälja dikter och noveller till dagstidningar och tidskrifter. Därigenom fick de i 20-årsåldern kontakt med andra unga arbetarförfattare som Värnlunds vän Eyvind Johnson, med skåningen Artur Lundkvist och östgöten Gustav Sandgren. 1929 debuterade de tillsammans med Lundkvist, Sandgren och Harry Martinson - i den lyriska kalendern Fem unga och samma år fick Asklund ut sin första egna bok, "romanpuzzlet" Bara en början. Därmed blev Asklund yrkesförfattare för resten av sitt liv eller kanske snarare vad som på 1800-talet kallades litteratör, d v s en person som försörjer sig på att lämna bidrag till tidningar och tidskrifter samt på att ge ut böcker av skilda slag.

Det dröjde fyra-fem år innan Asklund hittade sig själv som författare. I början hade han en het litterär ambition och ville vara modernist och vitalist. Liksom Artur Lundkvist ville han skildra drifternas spel, storstadstrafikens brus och jazztrumpeternas sång. I sina tidiga romaner - Ogifta, Kvinnan är stor, Fanfar med fem trumpeter - gjorde han tappra försök i den riktningen men lyckades inte få någon större framgång. Den skönlitterära fiktionen var inte Asklunds styrka, hans intriger var inte särskilt spännande och människorna i hans romaner förblev ganska konturlösa.

Han skrev om Livet, Staden och Människan på ett abstrakt sätt, som kanske var avsett att skapa en verkan av allmängiltighet. Men efterhand upptäckte han att det gick bättre om han skruvade ner ambitionerna och blev lågmäld och konkret. I stället för att skriva om Kvinnan berättade han om hattmodisten Alice, i stället för att skriva om stadens gator i allmänhet började han berätta om Lundagatan och Brännkyrkagatan. Med denna konkretisering av det levande stadslandskapet hade han funnit sitt revir. I fortsättningen, under 40-, 50- och 60-talet skrev han två romanserier med stark Stockholmsanknytinng, dels fem små volymer om Södergrabben Manne, dels trilogin Bröderna i Klara, Livsdyrkarna och Drakens gränd,som mycket underhållande skildrar stockholmsförfattare på 30-talet och deras miljöer. I båda romanserierna avstår han från att uppfinna intriger, utan bygger helt enkelt på vad han själv minns och är förtrogen med. Dessutom skrev han ett antal böcker som helt utan litterär fiktion ger bilder och stämningar från Stockholm, bl a Stad i Norden, Ensamma lyktor, Se min stad och En kille frän Hornstull. Hans ställning som en av våra mest produktiva Stockholmsskildrare befästes ytterligare genom att han skrev ett antal pojkböcker med stockholmsmiljö och vidare stod för texten till flera fotoböcker, Stockholm, sommarstaden och Stockholm bakom fasaden, där K W Gullers svarade för bilderna.

Erik Asklund kom att röra sig i hela Stockholm, från Västerbron till Waldemarsudde och från Skanstull till Haga. Han hade också ett vaket öga för de fattiga utkantssamhällena bortom tullarna - Gröndal, Aspudden, Hagalund - och en av hans finaste böcker, Fattigkrans, handlar om dem. Men det speciella revir där han rörde sig med särskilt kärleksfull inlevelse och sakkunskap var barndomstrakten på västra Södermalm. Den avgränsades i öster av Mariaberget och Adolf Fredrikstorg - numera Mariatorget - och i sydost av Tanto sockerbruk; på övriga sidor bildade vattnet naturliga gränser med Riddarfjärden, Liljeholmsviken och Årstaviken.

Det mest påfallande draget inom detta område på 1910- och 20-talet var den starka industrialiseringen. Nere vid Söder Mälarstrand låg Münchens bryggeri, som blivit kraftigt utbyggt 1906-09. På Långholmens östspets fanns Mälarvarvet och på Reimersholme Vin- & Spritcentralens anläggningar, där modern en tid sköljde buteljer, samt Stockholms Yllefabrik, där Josef Kjellgren på 20-talet arbetade som maskinist. En annan stor yllefabrik låg vid Liljeholmen och vid Hornsplan låg Stockholms Skofabrik. Bakom denna, på Lignaområdet fanns Ligna Snickerifabrik. Det ojämförligt största industriföretaget vid Hornstull var emellertid Bergsunds mekaniska verkstad, som disponerade ett stort markområde på Södermalms västspets. Verkstaden hade ett omfattande tillverkningsprogram, som sträckte sig från järnbroar till isbrytare och bogserbåtar.

På Bergsundsvarvets område låg gamla slitna skonare och fullriggare, har Asklund berättat, "här vittrade skroven till uttjänta lasttrampar och sorgligt skamfilade mälarbåtar, här flammade de mönjeröda sidorna hos en nybyggd femtusentonnare, som snart skulle göra sin jungfruresa till någon engelsk kolhamn. Här smattrade nithammare och klingade släggor, svetsarlågornas magiska sken lyste i skymningen och gnistorna från smältande järn flög som från ett diminutivt fyrverkeri över stapelbäddarna vid det mörka vattnet.''

liljeholmsbroneamin.jpg forstoringsglas.jpg I sina skildringar från sin ungdoms Söder har Asklund fångat mycket som nu är borta och glömt. Han minns t ex den gamla flottbron som före den första högbron - färdig 1928 - förband Söder med Liljeholmen. Den låg nere vid Brännkyrkagatans slut och dess mittparti kunde svängas åt sidan, då någon skuta skulle passera in i Årstaviken. Han berättar om "de urholkade plankorna i bron, som varit riktigt luddiga och uppslitna; med gropar efter hästarnas hovar. Vid tunga lass sjönk flottarna under vattnet och hästspillningen flöt ut över alltsammans och bildade en gulbrun sörja, som han vadat i med sina
bara fötter. Järnplåtarna skrällde över fogarna och vattnet sprutade i små kaskader ur springorna. På den sista flotten, närmast Liljeholmen, tog bryggarvagnarna sats uppför den lilla backen, de tunga ardennerna stegrade sig och hela bron fick en väldig knyck, vars rörelser långsamt fortplantades genom de andra delarna och nådde yttersta Söders lösa jord som små stötar."

Över denna bro mot staden kom också bondforor dragna av små raggiga hästar från Västberga och Vällinge. De fraktade grönsaker och levande tuppar till torghandeln i stan. Bönderna satt med piskan i hand och betraktade misstänksamt stadspojkarna vid tullen, som gärna hängde efter vagnarna och oroade tupparna så att de började gala.

Bilarna var under första världskriget ännu i minoritet. Men södergrabbarna studerade förstås med intresse de nymodiga modellerna: höga Minervabilar med metallbeslag som blänkte i solen och T-Fordar med mässingskylare och med handbromsen placerad utanför förarens bildörr. För Erik Asklund och hans grannar på Långholmsgatan var livet hårt och fattigt, men alls inte enahanda eller sterilt opersonligt. Allt var nära och välbekant. Att det fanns hotfulla ligapojkar, lättretade portvakter och elaka satkäringar fick man tidigt lära sig. Långholmsgatan hade ett antal institutioner, som spelade sina olika roller i tillvaron. I gatans ena ända låg det stora ölkaféet Valhall, som på kvällarna lockade trötta och törstiga arbetare med skummande pilsner, ostmackor och doftande biffstekar. Den som lämnade Valhall efter alltför kraftig förtäring kunde hamna i händerna på patrullerande poliskonstaplarna Spisrakan och Busfasan, vilka utan resonemang satte in dem i polisfinkan i gatans andra ända. Hade de tur och undgick ordningsmakten, kanske de i stället fick en kristligt hjälpande hand av någon frälsningssoldat från 4:e kåren eller från den vänlige pastor Lagerkrantz i Mariasalen, som var statskyrkans enda lokal vid Hornstull, innan Högalidskyrkan blev färdig.

Polisstationen och Frälsningsarmen höll till i ett och samma hus, kallat Gröna buren, och beläget på den plats, där sedan ett av de första funkishusen - med biografen Flamman - uppfördes 1929. Utanför Gröna buren kunde man på söndagsmorgnarna se egendomliga möten mellan nyss utsläppta fyllerister som sovit ruset av sig och intågande frälsningssoldater med fanor och gitarrer.

valhallmin.jpg
forstoringsglas.jpg

gronaburenmin.jpg
forstoringsglas.jpg

De som haffades av polisen för värre saker än fylleri hamnade på Långholmen, som också låg inom gatans synkrets. Livets alla realiteter fanns sålunda med pedagogisk tydlighet tillgängliga för Erik Asklund och hans kamrater på Långholmsgatan. Men för pojkar fanns en mångfald av sysselsättningar. Sverige hade vunnit Olympiaden i Stockholm 1912 och idrottsrörelsen var ung och framåtsträvande. Erik Asklund spelade i kedjan i Ligna SK. Han har skildrat en fotbollsmatch på Hammarby, där Ligna möter Sickla-Kamraterna och lyckas vinna med 3-1, sedan Manne - Asklunds alter ego - gjort två mål genom fantastiska sologenombrott.

palsundeamin.jpg
forstoringsglas.jpg
Stockholms vatten spelar också en viktig roll i Asklunds böcker. Nere i Pålsundet tuffar motorbåtarna, över Riddarfjärden gör olika färjlinjer sina turer och vid Söder Mälarstrand lossar skutorna sin last: "Här satt man under långa soliga sommardagar med bara ben mot kajens brännande trä och metade mört, stora feta mörtar som man fiskade på känn i trummans grumliga vatten och sedan stolt radade upp bredvid sig. Jag minns också kreatursfållan vid kajen, där de vita mälarbåtarna lade till med sina boskapslaster. En gång slet sig en vildsint tjur och det blev något liknande tjurfäktning på kajen, när alla rusade till för att fånga in tjuren: skutskeppare, hamnsjåare och de ständiga medlemmar av ledighetskommittén, som här njöt sin siesta i solskenet."

När man skall återuppliva en gången tid är det inte minst viktigt att berätta om maten. Asklund fallerar inte på den punkten heller. När sotarn i Hornskroken fyller 50 år ställer han till med ett hejdundrande kalas på sin gård. Piskställningen flyttas åt sidan, långbord placeras ut med plankor på bockar som sittplatser. Vad finns det på borden? Jo, "inlagd sill, glasmästardito, impotatis, tre sorters ost, anjovislåda, kalla grisfötter i gelé med rödbetor (fast somliga tyckte det var hädiskt; som att gå julen i förväg), aladåber som darrade bara man andades på dem, skinklåda, rullströmming, kokt saltströmming i träkaggar från Lindqvist vid Kornhamnstorg, knäckebröd och ankarstockar från Bergmans Enka vid Högbergsgatan, tolv soffor pilsner från Münchens bryggeri, svagdricka från Hembryggeriet, brännvin och konjak från fjorton motböcker, åtta kvarterspavor XP från Axel Niskas förråd hos Atlas-Pelle vid Klara sjö, punsch från Cederlunds under Östra Slottsvalvet . . ."

Erik Asklund hade - till skillnad från sin vän Josef Kjellgren - ingen stark politisk övertygelse. Han var en vaken iakttagare, som inte tog ställning åt vare sig ena eller andra hållet. Det har den fördelen att hans skildringar av det fattiga, orättvisa, ofta brutala samhälle, där han växte upp, inte färgas av social indignation, utan snarare präglas av frisk observans.

Asklund har som Stockholmsskildrare ibland jämförts med stora föregångare som Bellman, Strindberg och Hjalmar Söderberg, vilka han förvisso beundrade. Själv hade han inga anspråk på att tävla med dem; han ville helt enkelt lämna sin personliga strof till den stora dikten om Stockholm. Han har också, vilket är mer närliggande, ställts vid sidan av Per Anders Fogelström. Asklund och Fogelström har ju - nästan som om de träffat en överenskommelse - delat upp Söder i en västlioch en östlig hälft och tagit hand om var sin del. Till skillnad från Fogelström har Asklund dock inte bedrivit djupgående forskning i stadsdelens historia. Inte heller har han haft Fogelströms förmåga att forma stora romanbyggen, där en rad livsöden gestaltas. Asklunds styrka har i stället varit troheten mot de egna minnesbilderna, förmågan att åskådligt återkalla dofter och stämningar från sin barndoms och ungdoms stad.

Erik Asklund hann både flytta från sin barndomstrakt - han bodde som vuxen i 18 år vid Hammarbyhamnen - och återvända dit. Från 1968 bodde han i ett av kommunen upprustat s k kulturhus i Skinnarviksbergen med adress Gamla Lundagatan 14. Han fick under decenniernas lopp se staden förvandlas, kvartersbiograferna läggas ner, spårvagnarna tas ur trafik och klappbryggorna vid Söder Mälarstrand försvinna. Han var glad att utvecklingen gick framåt, att folk fick bättre bostäder med välutrustade kök, badrum och sopnedkast, nya skolor, nya fina daghem. Men han menade att man mitt uppe i den nya skinande välfärden inte skulle tappa bort sina rötter. Själv mindes han det som varit: gårdsmusikanterna, T-Fordarna, poliserna med sabel och pickelhuva, de blå spårvagnarna med gul brevlåda längst bak, paltbrödskön i Maria Saluhall under första världskriget, de arbetslösa som låg i gröngräset i Tantolunden och spelade kort ...

Med sina böcker hjälper han oss andra att minnas en försvunnen stad. Vad fick honom att i bok efter bok berätta om denna stad? Jag tror att det var en önskan att rädda kvar något, som annars skulle gått förlorat, men också en känsla av medmänsklig solidaritet. Att bo i en stad, att bo i ett stort hyreshus innebär att man har nära till sina medmänniskor. Asklund formulerade saken så här:

"Det stora huset som jag lever i är fyllt av öden, av människor och ljud. Det vakar halva natten, spelar, sjunger, dansar. Och jag hör barngråt, sjukas jämmer, ett par som grälar, en ensam flicka som spisar jazz i skymningen. Jag hör dem alla, människorna, deras strider, deras gräl, deras skratt, deras glädje, deras kärlek når mig från alla håll. Vaken, orolig, lyssnande följer jag bakom mina väggar det stora kvarterets liv. Jag är en av dem. Jag är inte ensam. O, gemenskap och värmande liv!"