På 1670-talet kallades delen norr om Bondegatan för Nya Trädgårdsgatan respektive Nya Stadsträdgårdsgatan. På Petrus Tillaeus karta från 1733 omnämns gatan som Renstiernas gränd och på 1740-talet uppträder namnformen Renstiernas-Gatan. Namnet härrör från två från Holland invandrade bröder, Abraham och Jakob Momma, som adlades till Reenstierna år 1669. Båda var framgångsrika affärsmän och hade ett palats vid Wollmar Yxkullsgatan: Reenstiernska palatset

På den tiden var nuvarande Renstiernasgatan en backig väg, som slutade i en smal gränd vid stupet ner till Stadsgården. På 1930-talet sprängdes gatans norra del ner till nuvarande nivå tillsammans med Katarinavägen. Därigenom klipptes Stigbergsgatan av som innan dess ledde ända fram till Katarina kyrka. I söder sprängdes gatan på 1930-talet genom Vita Bergen.

Innan Katarinavägen sprängdes fram, slutade Renstjernas Gata i en smal gränd (Renstiernas backe) intill stupet ner mot Stadsgården. Det var en omtyckt kälkbacke och kallades Schenasgränden av traktens barn. Före sprängningarna i söder slutade gatan där också i en backe, som via en gränd, Färgargränd som förband gatan med nuvarande Malmgårdsvägen (tidigare Värmdögatan)

Josabeth Sjöberg
Musiklärarinna och akvarellmålerska

Åren 1857 - 58 samt 1873 - 74 bodde mamsell Sjöberg på samma ställe, nämligen vid Renstjärnasgränd 17 (hörnhuset vid Folkungagatan). Hon har därifrån gjort ett flertal akvareller. Först hyrde hon hos trädgårds-
mästareänkan fru Bergqvist och hade där två rum, förmak och sängkammare. Köket brukades gemensamt. Sängkammaren vette åt gatan, förmaket åt gården.

Dagligt liv på Renstiernas gata

Nedtill på bilden en blank bård där personernas namn antecknats. Från vänster en bakelsegumma i sin bod. Den är på gammalt vis utfälld ur en timrad husvägg, och inuti klädd med ljus tapet. Nedanför står två barn som möter tullförvaltaren Ahlsell med familj.

Mot öster

Mot väster

Josabeth i kornblå fischy saluterar doktor Levin på åktur med kusk och vagn. Längst till höger: två namngivna repslagare som tvinnar rep vid lyktstolpen i hörnet Renstiernas gränd och Pihlgatan, dvs nuvarande Folkungagatan. Blomkrukor står i fönstren och hjärtan är utskurna i de yttersta fönsterluckorna. I likhet med andra blad av samma längd är detta skarvat med två sömmar sytråd av linne.

Bland folket som rör sig på gatan märks bl a förvaltaren vid "Sjö-Tulls-Kammaren" Ludvig Ahlsell med döttrar, söner och sonhustru. Tullförvaltaren bodde i Pilgatan 24 (nuv Folkungagatan).

Vidare syns sjökaptenen J. F. Lorentz från Pilgatan 40 samt repslagaren P. G. Malmqvist med dotter. Denne repslagarämbetets ålderman hade bodar både vid Arsenalsgatan 5 och vid Västra Slussgatan 4, men hans repslagarbana låg just längs med kvarteret Bukettens södra sida utefter Pilgatan. På akvarellerna syns hans båda gesäller Sydow och Rebetsky i gathörnet i full gång med sitt arbete att tvinna rep.

P A Fogelström: Ett berg vid vattnet, 1969, Bonniers
Kälkbacke och uppfartsväg

Renstiernasgatan var "en av dessa mystiska södergator, som börja, man vet ej var, och sluta bland stenbrott och andra skådeplatser för andra brott", säger Albert Engström i "Mitt första personliga sammanträffande med Kolingen och Bobban". Beskrivningen är välfunnen, den i sina centrala delar ganska breda gatan började och slutade i små knyckiga och krokiga bergsgränder på Stigberget och i Vita bergen.

Den smala gatan på Stigberget, "Schenasgränden", var särskilt populär som kälkbacke. Hur det såg ut där en vinterdag med snö framgår av Georg Stoopendaals teckning i "Svenska Familje-Journalen Svea" som åtföljdes av denna text:

"Den kallar jag en veklig pilt som fryser året om och sveper sig i pels och filt för första pust som kom", säger Topelius, "och pysarne dernere i Renstjernas gränd på Söder äro av precis samma åsigt. Något klemande hafva de aldrig vetat af, och derför äro de raska ungdomar, som kunna styra sin kälke. Bär det omkull i utförsbacken, så gatan leker 'skrapnos' med den lilla uppnäsan, trösta de sig liksom Jakob Ärlig: Tag saken kallt; bättre lycka nästa gång!"

På en teckning i Söndagsnisse 1895 (av Nils Kjellberg) ser man samma backe och några "raska ungdomar" i samtal med en av prästerna från Katarina.

På båda bilderna förefaller det som om gatan skulle sluta vid husen bakom bergknallen, det gjorde den emellertid inte utan svängde in bakom knallen och sedan nerför Stigbergets södersluttning mot Tjärhovsgatan.

Huset till vänster om bergknallen var Renstiernasgatan 7 och från höjden där for de större och djärvare pojkarna iväg ner mot Fjällgatan medan de mindre valde den inte lika riskabla västra gatsidan. Ändå kunde det vara svårt att svänga tillräckligt kraftigt vid backens slut så att man verkligen kom in på Fjällgatan och inte fortsatte rakt ut i rymden vid Söderbergs trappor.

Söderbergs trappor var de trätrappor som från hörnet av Fjällgatan och Renstiernasgatan ledde ner till Stadsgården, de har senare återuppstått i sten efter Katarinavägens framdragande. Det kan vara lätt att tro att trappnamnet kan ha något med Söders berg att göra men ganska säkert är det så, att trapporna döpts efter strump- och tröjvävarsläkten Söderberg som ägde bergsområdet väster om trapporna och klappbrygga nere vid hamnen. Själva fabriken låg, åtminstone under sin glansperiod, i hörnet av Tjärhovsgatan och Nytorgsgatan och var verksam inpå 1890-talet.

Söderberg var livligt socialt verksam, han var bl.a. en av direktörerna för Frimurarebarnhuset och bidrog efter bästa förmåga till att realisera planerna på upprättandet av ett universitet i Stockholm. Högskolan fick också större delen av hans förmögenhet värderad till närmare tre miljoner, mindre belopp gick till olika skolor och barnhem. John P. Söderberg dog 1892, i testamentet deklarerar han att han "städse hyst den åsikt, att de jordiska håvor, vilka han (Gud) låtit komma mig till del, äro att betrakta såsom ett lån, vilket bör efter förmågan återgäldas".

Den mest kände av söderbergarna var John Peter, den siste i raden, som redan vid 21 års ålder övertog fabriken av sin far. Han fortsatte att tillverka strumpor, kalsonger och tröjor men hade särskild tur med en ny produkt, s.k. comfortables, färggranna yllehalsdukar. Särskilt lantbefolkningen använde dem gärna, på allmogespråk kallades halsdukarna "listor".

Fabrikationen skedde uteslutande med hand- eller fotdrivna vävstolar - "om han ej varit för konservativ att begagna sig av mekaniska hjälpmedel, utan i stället omändrat sin fabrik efter nutidens fordringar, så hade han antagligen blivit mycket rikare än han blev". Söderberg hade också en försäljningsbod vid Storkyrkobrinken, där unga flickor betjänade kunderna. Flickorna var så vackra att Karl XV besökte boden, mer för att se på flickorna än på de högar av kalsonger och tröjor han beställde.

Söderbergs trappor utanpå bergväggen i Stadsgården 2014

Fjällgatan 19. Anders Forsberg

Vid Söderbergs trappor intill Fjällgatan låg vid sekelskiftet en kiosk, där härskade Gustawa Wilhelmina Granberg, en "kronouppbördsskrivardotter" som av traktens folk kallades "grevinnan i förgyllda hönsburen". Hon ägde också det lilla huset närmast kiosken, Fjällgatan 21. Gustava Wilhelmina residerade i sitt karamellstånd vid Fjällgatan strax intill Söderbergs trappor.Hon sålde även cigaretter, varav märket Dukkedurram /Duke of Durharm, betingade det ståtliga priset av ett öre. Gumman sålde även en överklasscigarett Cameo, men den kostade två öre, och var sålunda avsedd för överklassen.

Raden av småhus på Fjällgatans nordsida mellan Adlersparres hus och Söderbergs trappor försvann alla i samband med att Katarinavägen och Renstiernasgatan sprängdes ner i berget. Några av husen återfinns på flera skämtteckningar i Strix, Albert Engström bodde ju i Stentolvan mitt över gatan och kunde rita av dem från sina fönster. Därifrån har också Anders Forsberg tagit några bilder.

En del av mamsell Granbergs uthus samt Fjällgatan 19 finns med på en av Forsbergs teckningar. I bottenvåningen på 19 syns en liten affär, den fotogenhandel där blivande målarmästaren och stadsfullmäktigeledamoten Amandus Gustafson en tid arbetade som springpojke. Innehavarinna av affären var en gammal fröken Enander som bl.a. levererade fotogen till Landelius hovkonditori vid Storkyrkobrinken - där budet Amandus alltid fick en bakelse som dricks. "Bakom huset fanns en trädgård, som längst ute på stupet mot Stadsgården begränsades av ett bastant kryss-staket. - - Min far satte potatis i vår lilla trädgårdstäppa", berättar Richard Isberg som bodde där innan familjen flyttade in i Stentolvan.

Intill Söderbergs trappor uppfördes 1907 Stadsgårdshissen - "en fullt modern, med elektricitet driven hiss - - av stor betydelse i kommunikationshänseende, rymmer två av varandra oberoende hisskorgar, vardera med plats för tio passagerare", heter det i presentationen av nyheten i "Hvar 8:de dag". Hissen användes huvudsakligen av hamnarbetarna i Stadsgården. 1957 önskade granskarna av stadens räkenskaper att den ganska olönsamma rörelsen skulle nerläggas. Liknande påstötningar gjordes f.ö. redan några år efter det att hissen byggts. Särskilt betydelsefull blev den väl aldrig men är ändå ännu i bruk och får väl betraktas som en nödvändig bekvämlighet trots det dåliga ekonomiska utfallet. I början kallades hissen Sofiahissen (Katarina och Maria hade ju sina hissar). Initiativtagare till anläggningen var "Panama-konsuln" E. W. Djurling som bodde vid Fjällgatan. 1960 utbyttes en av de gamla "originalgondolerna" mot en modern automatisk hiss.

Renstjernasgatan norrut mot Stadsgården. 1956

Omkring sekelskiftet sträckte sig den utsprängda delen av Stadsgården ungefär fram till Söderbergs trappor och där låg då några vändskivor för järnvägens hamnspår. Under början av detta sekel sprängdes så Katarinavägen in i bergväggen som en rampgata över hamnen och staden. Samtidigt utplånades de gamla kälkbackarna och drogs Renstiernasgatan fram till Katarinavägen. På så sätt fick östra Söder den länge planerade och efterlängtade uppfartsväg man så väl behövde. Den 28 oktober 1911 kunde den nya leden öppnas för gångtrafik medan arbetet fortsattes. Och i februari l914 fick Katarinavägen sin första spårvagnslinje, det var Södra bolagets linje IV som trafikerade sträckan mellan Slussen och hörnet Folkungagatan-Renstiernasgatan, ett år senare utsträcktes linjen först till Nytorget och några månader därefter längs Skånegatan till Götgatan, Linje IV blev så småningom (efter sammanslagningen med det norra bolaget) linje 6.

"Efter kort tid kan man konstatera att den del av Söder, som genom Katarinavägens fullbordan och spårvägens framdragande i denna, erhållit bekväm förbindelse med Södermalmstorg, alltså med en centralpunkt i staden, har under senare åren rönt ett märkbart uppsving" (Stockholms Stads byggnadsnämnds verksamhet under år 1916) .

Bild t v: Renstjernasgatan norrut mot Stadsgården. 2014. Hantverksinstitutet på höjden t v
Bild t h: Hantverksinstitutet väster om Renstjernasgatan

Pionen
Wikipedia

Pionen är kodnamnet på det civila försvarets nu nerlagda ledningsplats (skyddsrum) under Vita bergen på Södermalm i Stockholm. I ett krigsläge skulle räddningsinsatser kunna ledas från en framskjuten position i centrala innerstaden.

Adressen till Pionen är Renstiernas gata 35 och 37 (med huvudentré från 37). Anläggningen ligger 30 meter ner i urberget och nås genom en tunnel. På 1990-talet avvecklades samtliga civila ledningsplatser som skapades under kalla krigets tidsperiod. Stockholms ledningsplatser och skyddsrum sköttes fram till 2008 av Stockholms brandförsvar, därefter övertogs de av Stockholms fastighetskontor, som hyrde ut eller sålde dem. Pionen ägs av fastighetskontoret och hyrs ut. 2007 hyrde dataföretaget Bahnhof anläggningen och byggde om den till datahall.

Skyddsrummet Pionen byggdes år 1943 och utformades enligt ritningarna som "fullträffsäker ledningscentral". Beställare var Stockholms stad och konstruktör var Civilförsvarsbyrån. Pionens ursprungliga funktion var distriktscentral för Södermalms och Gamla stans civilförsvar. Under mitten av 1970-talet byggdes Pionen om. Avsikten var att anläggningen skulle stå emot kärnvapens tryckvåg men inte en direktträff.

Renstjernasgatan 35 nedanför Vita bergen där Pionen finns idag

Huvudingång Renstjernasgatan 37

Svenska ords skrivstuga
Wikipedia

Svenska ords skrivstuga (även kallad Hasse och Tages skrivstuga) ligger i kvarteret Flintan i parken Vita bergen på Södermalm i Stockholm. Det lilla trähuset från 1700-talet var under många år Hans Alfredsons och Tage Danielssons författarstuga. Fastigheten ägs av AB Stadsholmen och är blåmärkt av Stadsmuséet i Stockholm, vilket innebär "att bebyggelsen bedöms ha synnerligen höga kulturhistoriska värden".

Kvarteret Flintan hör till samma kategori som Järnet, Kopparn, Kristallen, Malmen och Stålet. Dessa kvarter har nära anknytning till kvarteret Gruvan som tyder på att en gruvdrift har funnits på Åsöberget.

I slutet av 1800-talet var bebyggelsen i området rivningshotad. Enligt Lindhagenplanen skulle här genomföras omfattande regleringar av gator och kvarter. Det som kom att genomföras var framdragande av Renstiernas gata som sedan skar av en del av kvarterets västra del och den tidigare kontakten till Nytorget samt kvarteret Bondesonen större.

Nuvarande fastigheten Flintan 1 bildades 1978 av delar av Flintan, Barnängen mindre och Bondesonen mindre. Området ligger nedanför Sofia kyrka på västra sluttningen av Vita bergen och begränsas i väster av Renstiernas gata. Inom kvarteret sträcker sig Bergsprängargränd och Mäster Pers gränd. Området består av ett tjugotal enkla trä- och stenhus från 1700- och 1800-talen. De som bosatte sig här var mindre bemedlat folk, som fick sin utkomst i de närbelägna industrierna kring Barnängen.

Det lilla trähuset som idag kallas Svenska ords skrivstuga ligger i områdets sydvästra del med adress Renstiernas gata 39. Tomten uppläts år 1729 av Stockholms stad mot ett lågt årligt arrende. Möjligtvis uppfördes nuvarande byggnad i början av 1700-talet. Idag är bara den östra delen av huset bevarad, den västra delen revs när Renstiernas gatan breddades och sprängdes ner på 1930-talet. Ett fotografi från 1915 visar stugans ursprungliga utseende.

1915

På 1800-talets mitt ägdes gården av före detta husgerådskammarbetjänt Johan Anders Borin. Han bodde dock inte här utan hyrde ut till bland annat en skoarbetare, en bomullsväverigesäll och några änkor. Av en brandförsäkring från 1876 framgår att i husets bottenvåning fanns ett kök med spis och förråd, samt ett rum med kakelugn. Överst var en vind, tillgänglig från husets gavel. Under huset fanns en bjälkkällare.

Fastigheten förvärvades 1906 av Stockholms stad. År 1956 flyttade Hans Alfredson med hustru Gunilla till stugan. Huset var då fortfarande omodernt och utan rinnande vatten. Det fanns en handpump och ett avträde på gården.

Uppvärmningen ordnades genom kammarens kakelugn och kökets vedspis. Paret bodde kvar där i två och ett halvt år, tills hustrun blev gravid med sonen Daniel och de behövde ett större ställe att bo på. Familjen flyttade till en lägenhet i Hagsätra, men behöll stugan på Södermalm som endast kostade 24 kronor i månaden att hyra.

Den 12 december 1961 registrerades Aktiebolaget Svenska Ord och firmans "huvudkontor" blev Alfredsons lilla stuga i Vita Bergen. Stugan hade stått tom sedan Alfredsons flyttat till Hagsätra, men nu kom den väl till pass. Huset låg centralt och samtidigt lugnt och avskilt. I början på 1960-talet moderniserades byggnaden som sedan blev författarstuga för Hasse och Tage.

Vid årsskiftet 1962/1963 hade även Mona Haskel anställts som sekreterare och firmans "allt-i-allo". Hon kom från Sveriges Radio där hon bland annat varit Tage Danielsson sekreterare. En före detta vedskrubb intill köket blev hennes kontor med utsikt över Renstiernas gata. Det blev aldrig fler än tre fast anställda på Svenska Ords kontor: Hasse, Tage och Mona. Stugans mått satte begränsningen, tyckte Hasse och Tage skämtsamt. Till Mona Haskels arbetsuppgifter hörde även vintertid att skotta och sanda gångstigen ut till parken och stentrappans 31 steg ner till Renstiernas gata. Det var dock som scripta för en lång rad av AB Svenska Ord-produktioner hon gjorde sin största insats.

Efter Tage Danielssons död 1985 fortsatte Hasse Alfredson att här skriva sina böcker och de pjäser som han satt upp på Dramaten. Huset hyrs fortfarande (2019) av företaget AB Skrivstugan som i sin tur ägs av Hans Alfredsons son, Tomas.