MOMMA-REENSTIERNAS PALATS

År 1663 köpte holländaren Jacob Momma en stor tomt i kv. Suggan i Maria församling. Här lät han 1670 uppföra en malmgårdsbyggnad i smakfull holländsk barockstil. Arkitekt var Johan Tobias Albinus. Huset har ett svagt framspringande mittparti, krönt av en fronton. Det innehåller två våningar jämte källar- och vindsvåningar. Fasaden pryds av doriska pilastrar, festonger och en medaljong. Taket är brutet men troligen inte det ursprungliga. Huset har under åren undergått vissa förändringar i synnerhet interiört men kvar finns den stora öppna spisen i salen en trappa upp - en av de ståtligaste i Stockholm i sitt slag.

Jacob Momma tillhörde en holländsk, strängt kalvinistisk släkt som hade kommit till Sverige via Tyskland på 1640-talet. Jacob och hans broder var framgångsrika handelsmän och bruksägare i Västmanland och Västerbotten. De adlades 1669 under namnet Reenstierna, efter brödernas täta resor efter ren i Norrland.

Nr 25. Reenstiernska palatset från väster.

Jacob dog 1678 och begrovs i tyska kyrkan i Norrköping. Vid Jacobs död ärvdes huset av sonen kungl. rådet greve Jacob Reenstierna. Brodern Abel köpte sedan huset och lade ned stora kostnader på dess förskönande. Efter flera ägarbyten stod från år 1718 handelsmannen Gustaf Billman som ägare. Denne bodde dock inte själv på egendomen. Inom fastigheten bodde år 1721 tröjvävaren Johan Charita med familj och tre gesäller, tapetmakaren Johan Fredrik Bader, bröderna Martin Jacob och Johan Hindrich Beijer samt Billmans trädgårdsmästare Michael Norman.

Billmans malmgård såldes 1723 till greve Henning Rudolph Horn av Rantzien, generalfälttygmästare och riksråd. Horn hade varit överbefälhavare över de svenska stridskrafterna i Ingermanland. Efter ett förfärligt blodbad 1704 nödgades han överlämna Narva åt ryssarna.

Horns maka, grevinnan Helena Sperling, hade avlidit året före slaget. Ryssarna tog nu upp liket, klädde av det och kastade det i en flod. Den tillfångatagne maken och deras fem barn tvingades åse det hela. Därefter sattes både Horn och barnen i "hårt fängelse". Efter frigivningen 1714 och till sin död 1730 bodde Horn på malmgården som änkling. På Tillaei karta över Stockholm år 1733 betecknas palatset som greve Horns.

1734 etablerade sig en liten pietistisk grupp som en familj i Reenstiernska palatset. Kretsen, som ursprungligen bestod av tio personer, alla helhjärtat gripna av radikalpietismens åskådning, hade i slutet av detta år flyttat samman och bildat en liten församling eller "societet". Med en viss rätt kan gruppen kallas den första filadelfiska friförsamlingen i vårt land. Kretsen omtalas också som "församlingen i Mommas hus", nämligen i det gamla Momma-Reenstiernska palatset vid Wollmar Yxkullsgatan. Genom förmedling av friherre Sten Coyet, en ivrig förkämpe för religionsfrihetens sak, fick den lilla församlingen hyra hela första våningen i huvudbyggnaden.

Till kretsen hörde studenten Sven Rosén, som varit betänkt på att låta utbilda sig till präst i svenska kyrkan. Då han på våren

1735 på grund av det rådande åsiktsförtrycket såg sig nödgad att uppge dessa planer och lämna staden, anslöt han sig med glädje till församlingen i Mommas hus och kände under de följande åren en djup tillfredsställelse att få tillhöra denna krets av goda vänner och trosfränder. Man levde som en familj i ett gemensamt hushåll, fördelade de praktiska uppgifterna och sökte efter bästa förmåga hjälpa varandra. Några konventiklar förekom inte, men genom Sven Rosens intensiva verksamhet som författare, översättare och brevskrivare kom församlingen i Mommas hus att under några år tjänstgöra som en kontaktpunkt mellan de besläktade religiösa kretsarna i hela landet.

Horns arvingar sålde egendomen till kommerserådet och presidenten i kammarrevisionen Johan Julius Vult von Steijern,

som lade ner betydande sommor på både husen och trädgården. Efter honom tillträdde 1769 textilfabrikören Jacob Jacobsson Hoving malmgården. Av allt att döma bodde Hoving på gården till sin död 1804. Gustaf Hoving ärvde huset men sålde det redan 1809 till sidenfabrikören Zacharias Fagerlund. Hans änka skänkte år 1843 egendomen till Prins Carls Uppfostringsinrättning.

Denna stiftelse tillkom på 1830-talet med syfte att ge skyddsuppfostran åt barn, pojkar och flickor, "som ha ovärdiga eller inga föräldrar, under den känsliga åldern mellan 7 och 15 år". De skulle "födas och klädas i enkelhet", undervisas i kristendom och elementära lärostycken samt få en första yrkesutbildning.

Som internat krävde inrättningen större lokaler än en vanlig skola. I en fastighet i kvarteret Hästen, nuvarande Tjärhovsgatan 28, som donerades till stiftelsen 1837, inrättades tre år senare en "förbättringsavdelning" för manlig ungdom, som närmast hade karaktären av ett ungdomsfängelse. Denna anstalt övertogs 1852 av staden.

Verksamheten kunde koncentreras på ett ställe och ordnas på ett mera ändamålsenligt sätt genom den stora donation, som stiftelsen 1843 erhöll av sidenfabrikör Z. Fagerlunds änka. Den utgjordes av gamla Momma-Reenstiernska palatset, med en tomt på nära två tunnland. Efter ändringsarbeten, som finansierades genom försäljning av fastigheten vid Tjärhovsgatan, kunde i huvudbyggnaden beredas plats för 100 barn. Av änkefru Fagerlund inköptes 1846 ett angränsande hus, som ytterligare förbättrade lokalförhållandena.

Prins Carls uppfostringsinrättning och stannade kvar i Maria församling till 1860, då en egendom inköptes på Gålö och verksamheten i samband därmed lades om efter helt andra linjer.

År 1874 inköptes hela den Reenstiernaska fastigheten med adresserna Wollmar Yxkullsgatan 21, 23, 25 och 27 av Stockholms Stads Sundhetsnämnd som led i en omdaning av Stockholms sjukhusväsen. Omsider skulle sjukhusanläggningarna omfatta hela kvarteret Grimman. 1876 öppnade Maria sjukhus med 125 vårdplatser i en gammal fabriksbyggnad från 1700-talet som tillhörde fastigheten och låg öster om det ursprungliga palatset. I kvarteret Grimmans anknytning till Timmermansgatan låg från 1861 Winborgs Ättiksfabrik, vars produkter snart blev kända över hela landet.

Den ursprungliga sjukhusbyggnaden är idag ombyggd till lägenheter samt förskola och vård bedrivs istället i en nyare byggnad

bredvid den gamla. Det som finns kvar av sjukhuset heter idag Capio Maria (tidigare Mariapolikliniken, "Mariapol" och tidigare även Maria beroendecentrum AB) och är ett sjukhus för vuxna med beroendeproblematik. Här finns en akutmottagning för beroendeproblematik öppen dygnet runt som dock inte har rätt att tvångsvårda patienter; dessa hänvisas istället till Beroendeakuten Stockholm på S:t Görans sjukhusområde. Tidigare låg här även Maria ungdom som behandlar unga (under 20 år) med missbruksproblematik. Maria Ungdom ligger idag i anslutning till Sankt Görans sjukhus på Kungsholmen i Stockholm.

Maria Prästgårdsgata 32-34, Wollmar Yxkullsgatan 25, är en relativt nybyggd poliklinik med mödravårdscentral. Den har kommit till under åren 1967-1970, byggd i utmanande funkisstil, i grov kontrast till Albinus' formsköna verk. Kvarterets västligaste del mot Rosenlundsgatan upptar en fyrkantsbyggd fastighet från 1903-1907, i vilken många Söderbarn kommit till världen. Här låg Södra Barnbördshuset, "Södra BB" i dagligt tal. Fram till 1969 existerade förlossningsavdelningen. Fastigheten ägs av Stockholms stad.

MARIA GAMLA FOLKSKOLA

1864 och 1876 uppfördes östra respektive västra skolhuset efter ritningar av arkitekt Johan Fredrik Åbom. Här bedrivs fortfarande skolundervisning som numera ligger under Södermalmsskolan. Maria gamla skola är därmed Stockholms äldsta bevarade skola med ursprunglig verksamhet. Skolhusen är blåmärkta av Stadsmuseet i Stockholm vilket innebär "att bebyggelsen bedöms ha synnerligen höga kulturhistoriska värden".

Kvarteret Magistern (tidigare Gripen) omges av Sankt Paulsgatan i norr, Timmermansgatan i öster, Wollmar Yxkullsgatan i söder och Torkel Knutssonsgatan i väster. Den östra delen av kvarteret är bebyggd med tre hus. Det äldsta är det Hartwickska huset som uppfördes 1769 som malmgård för järnhandlaränkan Margareta Kierman och

ligger i hörnet Sankt Paulsgatan / Timmermansgatan. År 1854 förvärvades Hartwickska huset av Maria Magdalena församling att användas som folkskola och blev föregångaren till dagens Maria gamla skola. Hartwickska huset inhyste skollokaler, tjänstebostäder, slöjdstuga och Stockholms stads systuga. År 2004 övertog AB Stadsholmen fastigheten från staden. Idag har Maria Högalids Föreningsråd sin verksamhet här.

År 1862 fattades beslut i sockenstämman om att ett nytt folkskolehus skulle uppföras i Maria församling på samma tomt som det Hartwickska huset. Då bodde cirka 16 000 personer i församlingen och 308 barn deltog i undervisningen som sköttes av fem lärare.

1864 invigdes den nya skolbyggnaden (östra skolhuset) som placerades på tomten söder om Hartwickska huset och parallellt med Timmermansgatan. För ritningarna stod arkitekt Johan Fredrik Åbom.

Planen blev helt symmetrisk med två centrala trapphus och två lärosalar om 120 m² vardera i varje våning. Uppvärmning av salarna skedde med hjälp av fyra kakelugnar, en i varje hörn. Till varje sal hörde ett kapprum och ett läxförhörsrum. Till en början nyttjades bottenvåningens salar som kyrka respektive småbarnsskola. Flickorna disponerade våning ett och pojkarna våning två som nåddes via separata ingångar och trapphus.

Sedan elevantalet ökat kraftigt på 1860-talet i Maria församling beslöts att låta uppföra ytterligare ett skolhus på den Hartwickska tomten. För projektet anlitades åter igen Åbom. Det nya skolhuset (västra skolhuset) placerade mitt på tomten och parallellt med Wollmar Yxkullsgatan. Det stod färdigt 1876. Åbom ritade en mera komplex byggnad som fick en rektangulär huvudvolym med två tvärställda flyglar vid gavlarna. Byggnaden motsvarade "Planer till skolhus för städer" som publicerades 1878 av Överintendentsämbetet, där Åbom mellan 1838 och 1882 var verksam som rådgivande arkitekt.

Planen är strikt symmetriskt med två skilda trapphus (ett för flickor och ett för pojkar), två skolsalar i mittendelen och vardera två salar i flyglarna, tillsammans 18 salar. Varje skolsal hade en yta av 75 m² och skulle rymma 56 barn vilket gav plats för totalt omkring 1 000 barn.

Byggnaden utrustades med centralvärme och en "luftväxlingsapparat", föregångaren till mekanisk ventilation. Liksom östra skolan har även västra skolan blivit ombyggd. Av den ursprungliga planlösningen och inredningen kan man idag inte spåra mycket. Fasaderna är dock relativt välbevarade.

Mellan 1920 och 1938 fanns här Högre folkskola för kvinnlig utbildning. 1968 lades grundskoleverksamheten ner och 1969 flyttade istället vårdyrkesutbildning in efter att västra skolhuset blivit ombyggt. Mellan 1983 och 1991 låg här även en kommunal vuxenskola (Komvux) och en SFI-skola.

Det östra skolhuset renoverades 1997-1998 och öppnade åter som grundskola för årskurs 1 till 6. Med namnet Maria gamla skola är det sedan dess ett annex under Södermalmsskolan. Västra skolhuset renoverades 1999 samt återöppnade som grundskola årskurs 1 till 6, även detta under Södermalmsskolan. Båda byggnaderna ägs och förvaltas av SISAB.

MARIA NYA SKOLA
Text: Emil Kilsäter, tidigare biträdande rektor på Mariaskolan

Ståtlig anblick för 2 000 elever

"Beskåda den nya undervisningsanstalten på östra Södermalm; Folkskolan Mariaskolan - 2 000 elever kommer här att fostras och bildas! För närvarande ligger skolan ganska landtligt, men det dröjer nog inte länge förrän byggnadsverksamheten drages in på skolans knutar. Maria nya folkskolehus torde utan överdrift kunna sägas är det prydligaste i Sverige."

Så lät det när Mariaskolan slog upp portarna lördagen den 14 oktober 1893. Invigningen skedde med pompa och ståt samt inte så lite stolthet: att Södermalm begåvats med en sådan enorm skolbyggnad. Ovan nämnda 2 000 elever gick i tvåskift, morgonskift från kl. 8.00 till kl. 13.00 och eftermiddagsskift med start kl. 14.00 till kl. 18.00. Detta antal elever blev snart närmare 4 000 vilket ledde till att ett beslut om tillbyggnad togs i stadsfullmäktige 1907.

1911 invigdes den östra delen av byggnaden som vetter mot Wollmar Yxkullsgatan. Salarna hade vid tiden två storlekar, små salar för 35 elever och stora salar för 40 elever - flertalet av dagens salar är intakta som för hundratalet år sedan.

Den nya skolan vid den planerade Ringvägen ansågs så anmärkningsvärd att Oscar II företog sig att besöka Maria församlings nya folkskola 1896. Efter att ha inspekterad lokalerna och beskådat de flitiga barnen avslutades besöket med samling på skolgården. Här fanns de 2 000 eleverna uppställda tillsammans med personalen, skolrådets ledamöter och inspektorn över folkskolorna. Här mottog konungen uppläsning av poetiska stycken och fick sånger till sin ära sjungna, följt av ett "leve Konungen" och ett fyrfaldigt hurra! Innan konungen avlägsnade sig uttalade han sin tillfredsställelse med vad han sett.

Mariaskolan är fortfarande en ståtlig anblick så här 120 år efter invigningen. Det är lätt att förstå att dessa skolbyggnader som byggdes runt om i Stockholm och på andra platser i landet vid slutet av 1800-talet kallades skolpalats.

Kvalitén på byggnadsmaterialet i Mariaskolan tillsammans med en väl genomtänkt arkitektonisk idé gör att konstruktionen fortfarande är en mycket duglig skolbyggnad - i jämförelse med flera mer sentida skolbyggnationer blir detta än mer tydligt. T ex har skolans arkitekt, Ernst Hägglund, använt sig av det naturliga ljuset för att under dagens ljusa timmar belysa trapphus och korridorer vilket ger ett behagligt ljus. De 120-åriga golven av ölandssten som finns i trapphusen har fått en patina som förhöjer det allmänna intrycket - betänk långsiktigheten i materialval här: någonting att lära i vår tid där kortsiktigheten ofta är dominerande. Sannolikt kommer samma golv noteras i skriften för skolans 200-årsjubileum år 2093.

Skolbad i Katarina Södra, som var tidigt ute med bad i skolan.

Vid tidpunkten för skolans öppnande och långt fram i tiden fanns i skolans källare ett bad. Här bekämpades smuts och ohyra bland barnen vilka ofta på denna tid kom från fattiga förhållanden. "Badet" utgjordes av en mängd kar och tvättbänkar i en ganska rymlig lokal helt klädd i kakel.

På tvättbänkarna satt eleverna på rad och skrubbade rygg på varandra för att därefter sköljas av i karen. På Mariaskolan fanns dessutom en bassäng som var något luxuöst, bassäng fanns inte på alla av de andra skolpalatsen. Bassängen var (är) 5 x 9 meter och här bedrevs simundervisning ända in på 60-talet. Enligt rapporter förbättrades luften märkbart i skolor med bad - betänk då att det obligatoriska badet skedde med tre veckors mellanrum…

Sista bilden från Wollmar Yxkullsgatan: Panorama av Heinrich Neuhausen. 1870-talet

Heinrich Neuhaus, född 1 juli 1833 i Kaufbeuren i Bayern, död 1 juni 1887 i Stockholm, var en svensk litograf, född i Tyskland.

Neuhaus kom till Sverige för att arbeta som litograf vid Schlachter & Seedorff; och när företaget införlivades med Centraltryckeriet 1874 följde han med till den nya ägaren. Han lämnade företaget 1880 för att tillsammans med Lars Östlin starta en egen firma. När denna upphörde anställdes han vid Generalstabens litografiska anstalt där han verkade fram till sin död.

Hans största och mest kända arbete var den snedbildskarta i isometriskt perspektiv som han ritade över Stockholm på 1870-talet. I den stora panoramabilden är varje byggnad avbildad med en förvånansvärd exakthet. Enligt uppgift vandrade Neuhaus genom varje kvarter och skissade av fasader och gårdsbebyggelse. När Centraltryckeriet eldhärjades 1875 förstördes den litografiska avdelningen, och därmed hela upplagan av panoramat. Troligen förstördes även allt underlag inklusive skisser och uppmätningar.

Några exemplar räddas genom att en av de anställda lånat hem några blad kvällen före branden. Kartan gavs ut första gången 1893, den återutgavs av Magnus Lundquist och Gösta Selling 1954 med en utförlig inledning. Då trodde man att Kungliga biblioteket och Stockholms stadsmuseums exemplar var de enda återstående, men 1957 återfanns ett exemplar i Stockholms stads statistiska kontors arkiv. Neuhaus finns representerad vid Nationalmuseum i Stockholm.

Förutom Panorama av Heinrich Neuhausen, 1870-talet, ovan, har uppgifterna på denna sida om Wollmar Yxkullsgatan hämtats från följande källor:

Stockholms Gatunam, Nils-Gustaf Stahre m fl, Stockholmsmonografier, 1983
Stockholms gatuskyltar berättar, Gustaf Fredrik Ek, Hugo Gebers Förlag 1933
Kulturhus på Söder och Djurgården, Arne Eriksson, Stockholmia Förlag 1998
Arne Munthe, Västra Södermalm, intill mitten av 1800-talet, Stockholm 1959
Se på Söder, Olle Rydberg, Natur och Kultur, 1986

Foton från CD-skivan Söder i våra hjärtan samt diuverse källor i böcker och på Internet