Det stora kvarteret mellan Maria kyrka och Adolf Fredriks torg, heter Rosendal större, men någrarosor finns inte längre att se. De, har för länge sedan vissnat och de tunga sekelskifteshus som nubegränsar fyrkanten mot Hornsgatan för knappast tankarna åt så poetiska ting. Men på 1740-talet,då assessorskan Catharina Dauer residerade i en gård i västra delen av kvarteret omgiven av fruktträn och bärbuskar blommade det verkligen i Rosendal större. Och i trädgården fanns ett lusthus,där hennes dotterson, den lille Carl Michael Bellman brukade leka, medan trädgårdsmästare ErikNordström, Ulla Vinblads svärfar, skötte rabatterna. Senare flyttade familjen Bellman tillBjörngårdsbrunnsgatan, numera Bellmansgatan, där en minnestavla på huset nummer 24 markerarvar Söderpojken Carl Michael växte upp. Den Dauerska gården var för övrigt en minnesvärd Södermalmsgård. På 1600-talet ägdes den av denstore husägaren Vilhelm Drakenhjelm, hos vilken mågen Erik Dahlberg en tid bodde. Och efter fruDauer inträdde 1746 Kristoffer Polhem som ägare, han höll dåpå att bygga slussen vid Söderström och ville antagligen vara nära arbetsplatsen. Polhem dog1751 och begrovs i Maria kyrka i närvaro av en mycket känd Söderbo, Emanuel Swedenborg.
Ur Stockholmsliv, Staffan Tjerneld, 1950 1751 - året dog Polhem begrovs fanns inte någon öppen plats väster om Rosendal större, även om det talatsom att här ge Södermalm en monumentalplats. Det var först eldsvådan 1759 somkom planerna att realiseras. Elden började hos en fiskköpare i Besvärsbacken medan ett bakpågick, den spred sig från Timmermansgatan i väster till Stadsgården i öster och brände avomkring trehundra gårdar. Nu blev man rädd för gyttriga och stora kvarter och redan ett parmånader efter branden visades en plan för nyreglering av Mariatrakten upp i rådskammaren. Hornstorget kallades platsen tills namnet 1768 ändrades till Adolf Fredriks torg. Men någonprydnad var den knappast, trots att den då var stadens största. Ännu 1812 konstaterar en dansk påbesök att torget saknade vackra byggnader och i »Gamla Stockholm» får man veta, att det på ensida hade gräs, på en annan sten och en sandöken i mitten. Och att det i tre av hörnen låg brunnarverkade åtminstone inte symmetriskt. En som ömmade för Adolf Fredriks torg och för Söderborna var Gustav III som fann att denöppna platsen var en utmärkt bana för torner- och riddarspel. Han lät bygga stora läktare kringtorget och den 29 maj 1777 drabbade konungen och hans motståndare hertig Karl samman under»all möjlig prakt» och vardera följd av tolv drabanter. Mycket folk hade självfallet infunnit sig ochomfattande arrangemang hade vidtagits; åskådarna delades i fyra grupper med olika biljetter ochvagnarna beordrades stanna i hörnen av torget. Den kungliga logen stod utanför det så kalladeSutherska huset, där nu biografen Rival ligger. Programmet var rikt. De kämpande tävlade med kastspjut, värja och pistol, de spetsadeturkhuvuden och fångade ringar med tornerlansarna. Greve Rålamb segrade och fick motta enguldring ur drottningens hand. Gustav III:s krigslekar blev emellertid allvar vid ryska kriget. Borgerskapet hade täta vapenövningaroch då var torget oftast mötesplatsen. Det var också där som kungen den 30 september 1790 avtackadeborgerskapet som mött upp i stor parad, 1 800 man starkt med två bataljoner infanteri från norr och två från söder. Därtill kom två skvadroner borgerligt rytteri. Hela skådespelet förevigades av konstnären Per Hilleström som länge bodde hos grandseigneuren ochkonstsamlaren Johan Pehr Suther vid Adolf Fredriks torg och alltså denna gång arbetade så att säga påhemmaplan. Då inte längre torget behövdes för militärt bruk blev det tomt och ödsligt och det var säkertvälkommet, då 1848 ägaren till van der Nootska palatset, ryttmästare Wertmüller, tog initiativ till dealléer som fortfarande kantar torget, även om en hel del av träden måst bytas under de gångna hundraåren. Torget var även salutorg och en dag i veckan fick de bönder som kommit till staden med kreatursälja dem här. 1904 beslöts emellertid att all torghandel skulle bort, Adolf Fredriks torg var dåförvandlat till en park med gruppen Tors fiske i centrum donerad av byggmästare J. P. Holmberg, somsjälv bodde vid torget. Som modell för Tor hade skulptören A. H. Wissler haft - det visste man berätta- den kände kraftkarlen och poliskonstapeln Johannes Lönnqvist i Nikolai. I parken fanns då också PerHasselbergs lilla skulptur Snöklockan som då den på hösten 1900 kom på sin plats väckte indignation ipryda Stockholmskretsar. Det var då väl att den nakna damen stod på en så avlägsen plats i staden,sade man på Östermalm. Som framgår av detta rymmer Adolf Fredriks torgs senare historia inga märkliga moment. I detSutherska rokokopalatset öppnade 1811 grosshandlaren Herman Theodor Philipsen och hans hustruCharlotta, född Moll, den Philipsenska skolan, som var pionjär för folkskoleundervisningen och somlämnade utbildning åt fattiga barn i Maria. Det gamla Sutherska huset revs 1910. Vid torget låg ävenSödermalms högre läroanstalt för flickor under ett femtiotal år.
Hornsgatan 43 säteritak en ålderdomligare prägel än man skulle kunna vänta sig av tillkomståret. Stora rummet med hans orgel har målade tapeter och över dörren till det forna bibliotekets förrum finns ännu ett vackert blyinfattat fönster. Det dunkla inre rummet lär ha haft en stor rokokospegel, från vilken synerna svävade fram mot assessorn. I detta lusthus med gul brädpanel och gråa dörr- och fönsterfoder sägs Swedenborg ha suttit och läst om somrarna. I Hjalmar Gullbergs lyriska svit Röster från Skansen som tillkom i anledning av Skansens 50-årsjubileum 1941, ingår en dikt om Swedenborgs lusthus:
Mellan det huset och granngården var en liten Lust-Trägård ordnad med blomster och ritningar avbuxbom. Den ansenliga trädgården i väster var skild från mangården av ett plank med portar och delad i fyrajämnstora kvarter av en mittgång och en tvärgång. Utmed mittgången stod flera stora och prydligalindar och kvarteren fanns »utvalde nya Frukt-Trän, Blomster och Grönsaker«. I gångarnasskärningspunkt låg ett kvadratiskt hus med öppningar åt alla fyra hållen, väggar av gallerverk ochbänkar i hörnen. I norra änden av tvärgången »et Hus med tre sidor och tredubbla Portar åt Trägården,spetsigt Tak med tre stora trekantiga Fönster på det samma.« Om man öppnade alla portarna och hängde en spegel på den fjärdeväggen mot planket, såg man i spegeln tre trädgårdar. Trädgårdenmed alla sina små hus är säkert helt och hållet Swedenborgs eget verk, sånär som på lindarna, sommåste ha vuxit upp innan han kom till gården. Dem fick han ta hänsyn till i sin planering.Hur mycket han byggde om eller byggde nytt i mangården är svårt att bedöma, menslutresultatet tycks ha varit helt anpassat till hans egna behov. I boningshuset närmast gatan boddehans tjänstefolk och i korsvirkeshuset innanför bodde han själv. Henrik Alm har i sin rekonstruktionsritning försett korsvirkeshuset med tre stora fönster i varttakfall. Den detaljen är tveksam. Orangerier brukade under 1700-talet byggas med storafönster i en södervägg och med isolerade tak, så som vid Tottieska malmgården. Fönster i takmåste skapa stora problem att hålla värmen på vintern. Om det ändå lyckades var risken stor attsmält snö trängde ner i huset. Frågan är om inte huset fått en ganska normal övervåning och ett tegeltäckt brädtak, menkanske större fönster mot söder än vanliga bostadshus. Då skulle det fungera ungefär som dengamla biljardsalen en trappa upp i det lilla stenhuset på Tottieska malmgården, som på AndersTotties tid användes som drivhus. |