|
|
|
Av arkitekt Mats Ohlin (utdrag) Stockholm 1989 Efter närmare två års renoverings- och restaureringsarbete från sommaren 1987 till våren 1989 befinner sig det 250-åriga huset Kvarngatan 5 nu vid god hälsa. Må det leva i minst 250 år till! Detta är inte första gången huset har renoverats - 1903 och 1928 genomfördes större ombyggnader liksom vid flera tillfällen under 1700- och 1800-talen. Men aldrig har väl huset varit så nära sin slutliga undergång som alldeles innan beslutet om upprustning fattades av Stockholms fastighetsnämnd den 18 november 1986. Att beskriva husets skick vid denna tidpunkt för en icke initierad är en omöjlighet så det avstår jag ifrån. Nämnas skall endast att fastigheten då var så förfallen att den inte hade klarat ännu en säsong med de nedbrytande krafter som växlingen mellan vatten och is, sol och frost, sommar och vinter innebär för ett gammalt och oskyddat hus. Då hade det ändå uthärdat nära tjugo år av elementens raseri med fritt tillträde genom trasiga fönster och läckande, här och var obefintliga tak. Som kuriositet kan jag berätta att det på några ställen längst ner under rasmassor av bjälklagsfyllningar och annan bråte mitt i sommaren påträffades små glaciärer, bevarade genom somrar - som fordom is i sågspånsstackar. Fler bilder - läs mer här! |
|
Kvarngatan 3-5 söderut | Kvarngatan 10. Söder till vänster | Kvarngatan 8-10 till höger 2020 | Kvarngatan 22 mot söder | Kvarngatan 20-24 ned mot Högbergsgatan |
|
Olle Rydberg, Se på Söder, 1986 1723 är ett av de stora ödestalen i Södermalms historia. Det var då den stora Katarinabranden förödde stora delar av församlingens bebyggelse. På Kvarnberget nära Mats Olssons tomt stod Lilla och Stora Somens kvarnar. Strax öster om dessa malde Cristian Hansson säd i sin bevingade mölla. På Söders bergknallar fanns i början på 1700-talet över trettio kvarnar med vinden som kraftkälla. Från Södertörnslandet kom oxkärror, tyngda av sädfyllda säckar för att lämpas av vid de bevingade små husen. Vinden var Herrens draghjälp åt mjölnaren, som tackade Gud för måttlig blåst. Men den var också en farlig vän. Kvarnstenarnas friktion hade sina konsekvenser. Kom det in sandkorn mellan den överliggande, snurrande löparen och den undre stabila liggaren kunde det uppstå farliga gnistor. Nådde gnistan torra flarn uppstod lätt eldsvådetillbud. Det var inte ovanligt att kvarnar brann ner. Huruvida det var ett litet sandkorn som startade den brasa som kom Cristian Hanssons kvarnvingar att lysa likt ett flammande kors, finns inga bevis för. Förutsättningarna att något kunde hända i den hårda blåsten den första maj 1723 var stora. Kvarnen var snart övertänd och sände hungriga gnistor med västanvinden över östligare kvarter. Allt skedde med stor hast. Det var helgdag och dags för högmässan när elden brakade lös. Bröt mjölnaren mot Guds lag? Arbetade han under gudstjänsttid? Hade förtöjningarna slitit sig i stormvädret? Vem vet? Vinden drev elden åt andra hållet än Kvarngatans fiskköparkvarter - in över backarna kring Katarina kyrka. Från andra sidan Strömmen, från Ladugårdslandet och Gamla Stan kunde folk iaktta det dramatiska skeendet när hus efter hus antändes där uppe på höjden. De röda flammorna, de svarta rökmassorna gav himlen en skrämmande och hotande uppsyn. Hostande av röken och med svidande ögon störtar människor ut ur sina hem - gråtande barn och förtvivlade föräldrar. Alla söker i första hand att rädda sina liv och i andra hand rädda vad som räddas kan av personliga tillhörigheter. I hettan uppe bland de små trähusen på Mosebacke och kring Katarina kyrka kämpar ordinarie släckningsmanskap och alla frivilliga mot branden, som hakar sig fast och sprider sig mer och mer. Langarkedjor skvimpar såar med vatten från de sparsamt förekommande brandbrunnarna. När elden har gjort sitt och inte längre har någon näring, ligger kvarter efter kvarter på Katarinaberget ödelagda. I diset av pyrande rök från sotsvärtade rester av väggstockar, foderbräder, fönsterkarmar och golv går förtvivlade, resignerade, uppgivna människor och rotar. Det klirrar från krossat fönsterglas när de söker bland lämningar kring kvarstående skorstensstockar. Järngrytor, deformerade kopparkärl, vattenämbar, sprucket lergods och tennmuggar vittnar om vad som i går var ett levande hem. De som inte har bekanta på annat håll för provisorisk bostad får söka hjälp med inkvartering hos myndigheterna. |
|