1. Barndomens landskap Stadssaneringarna har inte satt särskilt djupa spår på östra Södermalm; efter 40 år ter sig barndomens landskap nästan oförändrat. Nu som då karaktäriseras denna del av Söder främst av Sofia kyrka högst uppe på Vitabergsparkens bergknalle. "Madamen med sina vida kjolar", som någon kallat den. Kyrkan var både en trygghet och ett hot, för oss barn knappast i andligt men väl i visuellt avseende. Nästan var man än befann sig, i Hammarbyhamnen, grannförsamlingen Katarina eller rentav ända borta vid Skanstull, såg man klocktornet och spiran som en spjutspets eller, på längre avstånd, en välformerad pennudd sträcka sig mot skyn. Ett ögonkast över axeln och man visste vad klockan var slagen, hur lång fristen var innan man måste bege sig hem till kvarteret, matbordet och sängen. Man rusade Skånegatan upp med blicken fäst vid det stora tornuret; skulle man hinna innan sju- eller åttaslaget förklingat? Själva den monumentala byggnaden tycktes utstråla känslor i dessa pressade ögonblick, svälla i välvilja eller smalna av ogillande.

Den bruna stenkolossen vakade verkligen över församlingens invånare. Det var väl i den avsikten den placerades på Vita Bergens högsta punkt. Men inte bara kyrkan finns kvar, utan också nästan alla de gamla kulisserna. Klippgatan bildar alltjämt krönet på Bondegatan och Skånegatan. Tvärgatorna skär djupt in mellan kvarteren. Få hus har rivits och fasaderna är alltjämt desamma, här och var lite putsade; en eller annan färgnyans fanns säkert inte då.

Kvarteret Kristallen 1987 från Sofias kyrktorn. Rakt ned Skånegatan, till vänster Borgmästargatan och till höger Klippgatan. Bakom kvarteret går Bondegatan. Foto: Charlie Drevstam

Vitabergsparken - av många generationer Sofiabarn kallad Tippen - är sig ganska lik trots hård tuktan i avsikt att förvandla vildmark till park. Men de små gummorna i de små gråröda träkåkarna - var det bara änkor som bodde där? - är döda. Deras boningar är kulturhus idag, befolkas av konstnärer och arkitekter, med badrum och diskmaskiner.

Mer än det pittoreska, vyerna och brytningarna mellan grått och grönt, är det husfasaderna, portarna och gårdarna som manar fram minnena, ty här levdes. Men av det märks föga idag. Det är just denna motsats, den yttre oföränderligheten och vetskapen om att den ändå är skenbar eftersom allt i grunden är förändrat, som gör varje nytt besök i dessa kvarter så omskakande. Förhoppningen om att någonstans är någonting som det en gång var grusas av verkligheten, men lämnar aldrig riktigt den som går omkring och söker minnas. Hur var det, egentligen? Är det något

Om hörnet nere på Bondegatan låg Danelii stiftelse. Inskriptionen över porten skryter alltjämt över donatorns välvilja. Här bodde Per Anders Fogelström med mamma och syster. Bara kvinnor och barn fick bo i Danelii. Karlar släpptes inte in. Det var så grosshandlare B A Danelius' efterlevande ville ha det. Kanske skulle manliga hyresgäster, det vill säga arbetare, innebära risk för opposition och krångel, fylla och politik. Säkert var inte minst det sistnämnda betydelsefullt i sammanhanget. För att gardera sig mot förskräckliga följder av osunda tankar som gick emot den bestående ordningen hade donatorn satt upp stränga regler också för de kvinnor som släpptes in i huset: det var avsett för "arbeterskor, som icke tillhöra politisk fackförening med liknande läggning och syfte som, vilka nu sortera under Folkets hus".

Teckning Stig Claesson. Sofia kyrka och Klippgatan.

Mitt på Klippgatan, bredvid HSB Stockholms första hus, ligger fastigheten som rymde Heckscherska bostadsdonationen - "Judekåken" kallad - för människor av judisk härkomst. Och mittemot, mäktigast av alla barnrikekvarter på Söder, Kristallen som bestod av sju hus av vilka inte mindre än fem disponerades av stiftelsen Sunnerdahls bostadshus. Det var inte bara kvarterets belägenhet på krönet av Skåne- och Bondegatan som gav det dess prägel av borg: monumentaliteten och slutenheten kring den stora innergården underströk också karaktären av befästning. Så uppfattades nog kvarteret av människorna som bodde där, kristallarna, åtminstone av de omkring 400 barnen och ungdomarna vars hem det var när stiftelsen var som störst på 1940-talet.

Man värnade om Kristallen i känslan av att kvarteret var ens öde. Och man skyddade det och sig själv mot en kritik utifrån som oftast var outtalad men ändå fanns där. I försvarsmekanismen ingick mytbildningen om kristallarnas egenheter, deras sammanhållning utåt, aggressivitet och kampvilja.

Titta på Stig Claessons teckning från 1946 av Klippgatans sträckning mellan Bondegatan och Skånegatan. Så såg det ut för fyrtio år sedan. Gatstumpen är fylld av barn, de flesta från Kristallen. Insmugen finns säkert en eller annan unge från Danelii, men kanske inte från "judekåken"; de barnen höll sig oftast på sin egen gård.

I minnet återkallas ljudet, rösterna, färgerna och dofterna och läggs till den tecknade bilden. Hopprepen smäller mot asfalt och gatstenar, en busvissling letar sig upp mellan kåkarna och en bryggarhästs skor smäller mot trottarens kantsten. Det skattas åt någons försök att stå på händer. Det enträgna dunsandet från en tennisboll kommer från det ständigt pågående rännstensspelet, ett slags fattigmanstennis. Det luktar starkt och gott från ett sprucket kålhuvud i rännstenen. Det är för trasigt och nedsmutsat för att någon skulle vilja lägga beslag på det. I morgon kommer det att slängas i gatsoparens kärra.

Men detta är minnen; idag finner man gatan tom, erinrar sig att det numer endast bor ett halvdussin ungar i Kristallen. De vet säkert inte vad som menas med att lira "rännsten" eller "nigger". Ljuden, dofterna, synintrycken är det ännu lätt att återkalla. Men människorna? Av alla hundratals ansikten man kände igen minns man kanske ett tjugotal. Men av dem har endast hälften namn och då oftast bara förnamn, Hasse, Stickan, Leffe, Bernte, Janne och så vidare, eller kanske öknamn. De vuxna är än mindre tydliga. För ett barn är vuxna personer utanför familjen knappast människor, utan snarare funktioner: någon annans föräldrar, tanten i mjölkaffären eller cigarraffären, vicevärdar och lärare.

Ansiktsdrag kommer man mindre ihåg än ett par röda händer som pytsar upp mjölk i den hämtare man har med sig, eller ett rytande från ett fönster i bottenvåningen där någon störts i sin sömn eller bakrusångest, av ens lek. Genom alla spridda och ofta motsägelsefulla minnen och aningar, av styrka, utsatthet och spänningar, behåller barnrikehuset livet ut sitt grepp om den som växt upp i det. Myter och legender blockerar minnet, det blir allt svårare att urskilja verkligheten i sammelsuriet av alltjämt friska intryck och sådana som förvrängts med åren, de egna spärrarna, behovet att förenkla, försköna eller förgrova. Hur var det att växa upp i Klippgatan 18 och 20, Skånegatan 101 och 103, Borgmästargatan 13 eller Bondegatan 68 som ännu är stiftelsens öppningar mot världen - bland 400 andra barn och deras föräldrar?

Den som gjorde detta stora bostadsprojekt möjligt, och som genom en rad donationer såg till att hålla det på fötter de första årtiondena var en liten dam som själv aldrig prövat fattigdom och nöd, troligen inte minsta försakelse. Hon hette Magna Sunnerdahl.

För generationer av kristallare var Magna Sunnerdahl, även sedan hon själv lämnat det jordiska, Fröken Sunnerdahl, en auktoritet, egendomligt närvarande också i det allra minsta som rörde hennes bostadsprojekt. Som om stiftelsens namn, Sunnerdahls bostadshus, inte var tillräckligt, harangerades hon både före och efter sin död vid jubiléer och årliga högtider. Minnet av henne, och så småningom minnen av minnet, befästes således också hos hyresgäster som långt senare flyttade in i kvarteret. Vicevärdinnan var förstås den högsta myndighet som småfolket i Kristallen hade kontakt med. Den som trodde på Gud hade förstås en ännu högre auktoritet. Men någonstans däremellan befann sig Fröken Sunnerdahl. Man anade att hon efter sin död satt högt över takåsarna och såg ner på sin skapelse, och höll reda på vad som hände så att hennes livsverk inte missköttes. Ändå var, och är, hon ganska anonym som människa. Hon gjorde i kraft av sin förmögenhet stora insatser, men strävade inte efter

Magna Sunnerdahl föddes 1863 som barn till en brukspatron och blev därmed ett av den nya svenska industrialismens barnbarn. Fadern Emil Sunnerdahl ärvde som ung en betydande förmögenhet av sin mor, som ägde Smedslättens gård i Bromma. Sedermera kom den gården genom Magnas försorg i Stockholms stads ägo och blev platsen för en omfattande förortsbebyggelse. Uppgifter om egendomen finns i Stockholms gatunamn (1983). Där finns också en bild från 1860-talet av den gamla brukspatronessan Hedvig Charlotta Sunnerdahl framför gården. Ett litet barn håller i hennes kjol. Eftersom Magna var den gamlas enda barnbarn, och det förefaller otänkbart att någon av de underlydandes barn så vågat fraternisera med den myndiga änkenåden, kan man förutsätta att barnet är Magna.

Emil Sunnerdahl tycks ha utökat förmögenheten avsevärt. Vid sin död 1908 efterlämnade han över tio miljoner kronor till sitt enda barn, den 45-åriga dottern.

Intill dess tycks Magna ha levt ett tillbakadraget men likafullt ett förhållandevis överklassigt liv, med lämpligt och ståndsmässigt umgänge och utlandsresor för att kurera sin hälsa. Tydligen var hon ganska "klen", vilket antagligen berodde på svaga lungor. Efter faderns död inträdde emellertid ett febrilt skede i hennes liv som skulle vara de 27 år hon hade kvar att leva. Hon satte fart på arvet, åtog sig ett omfattande mecenatskap och gjorde otaliga, ofta betydande, donationer. Hon tycks ständigt ha varit på jakt efter projekt att stödja. Sunnerdahlska stiftelsen blev visserligen ett av de mer betydande åtagandena, men ändå endast ett av flera. Så snart bouppteckningen var klar hösten 1908 donerade hon, tydligen enligt faderns önskan, fyra miljoner kronor till "skolkolonier för fattiga skolbarn". Donationen gjordes "till minne af E. Sunnerdahl". Hon hjälpte Svenska Akademien att förvärva delar av Börshuset, gjorde det möjligt att grunda och finansiera "Sunnerdahls hemskolor på landet", en hushålls- och yrkesskola (egentligen en del av den första donationen), upprättade en fond för handikappade och stödde med ekonomiska bidrag den offentliga utsmyckningen i Stockholm. Det var med hennes pengar Seglora kyrka flyttades till Skansen. Därtill torde hon ha bedrivit privat hjälpverksamhet.

Hur hon kom att intressera sig för underklassens bostadsförhållanden berättar hennes väninna Alma Hedin i memoarboken I minnets blomstergårdar. Alma Hedin var forskningsresanden Sven Hedins syster och i många år stadsfullmäktig i Stockholm för högerpartiet. Hon var socialt verksam i hela sitt liv. Vid sekelskiftet fick Alma Hedin kontakt med Agnes Lagerstedt och hennes arbete med Stockholms Arbetarhem, berättar hon i kapitlet "Jag finner en uppgift".

Alma Hedin imponerades av fröken Lagerstedts verksamhet och grubblade länge över hur hon skulle få pengar att sätta igång något liknande på Södermalm, där behoven var minst lika stora som i stadens norra och östra delar. Tillfälle yppades när hon fick veta att den rike Wilhelm Govenius testamenterat alla sina efterlämnade pengar till bostadsbyggen för barnrika familjer ur arbetarklassen med företräde för änkor med många barn. Alma Hedin åtog sig att bli vicevärdinna i de planerade husen. Donationen användes till tre sammanbyggda hus i Maria församling på Söder. Stiftelsen, som kallades Govenii minne efter donatorn, sköttes i 20 år av Alma Hedin.

En dag i början av 1910-talet inbjöds Alma Hedin av drottning Victoria till slottet. För ett antal syföreningsdamer skulle hon berätta om sitt arbete i Govenii minne. Efter föredraget kom en dam fram till Alma Hedin. Det var Magna Sunnerdahl. Hon frågade: "Skulle fröken vilja hjälpa mig att bygga några sådana hus?"

Alma Hedin accepterade och kom att syssla åtskilligt med det sunnerdahlska projektet. Enligt egen utsago lyckades hon förhindra att ett av husen byggdes på kvarterets "baksida" där församlingens hus istället uppfördes. Prästerna ville annars gärna hamna på solsidan mot Vitabergsparken. Katarinas kyrkoherde Axel Landquist kritiserades senare av sina kolleger för att han inte lyckats ordna det.

En stark vänskap tycks ha utvecklats mellan Alma Hedin och Magna Sunnerdahl. Men den förra var inte okritisk. I hennes memoarer får den rika, och ibland troligen lite naivt eller obetänksamt givmilda väninnan en och annan släng. Kritiken gällde till exempel köpet av Börshuset, eller som det skulle visa sig halva huset. Magna Sunnerdahl beundrade mycket Verner von Heidenstam som hon kände sedan ungdomen då båda vistades i Davos i Schweiz för att stärka sina svaga lungor. Heidenstam, som satt i Svenska Akademien, försökte få Magna Sunnerdahl att köpa Börshuset och skänka det till Akademien.

Alma Hedin: Magna fnittrade roat: "Vad skulle det kosta? - 800 000 kronor - Ja, det kan jag väl göra!" Hon blev lycklig över tanken att spela mecenat i stor skala just till Svenska Akademien, som hon var så förtjust i, och att samtidigt glädja Verner, som hon beundrade och höll av.

Sedan rörde det emellertid ihop sig. Ointresserad av avtal och kontrakt råkade Magna Sunnerdahl underteckna en köpehandling som betydde att hon visserligen skulle betala ett pris som gällde hela Börshuset men bara få halva huset för pengarna. Alma Hedin ryckte in och redde ut det hela. Irriterad över väninnans slarv konstaterar hon att Magna säkert inte läst igenom papperet innan hon undertecknat det:

Det hela var ganska dramatiskt, spännande och intressant. Magna behövde bara betala 500.000 kronor i stället för 800.000, vilket hon inte alls förstod att vara glad över...

I ett annat sammanhang meddelar Alma Hedin att "Verner var ganska road av den rika, bortskämda och obetydligt begåvade Magna. Han drev rätt mycket med henne och hon var inte alltid svarslös, utan kunde vara ganska lustig ibland." Alma Hedins uppfattning om Magna Sunnerdahl var att denna var en rik och välmenande person som gärna ställde upp som donator och ekonomisk garant, men på det hela taget var oförmögen att själv svara för något praktiskt arbete. Trots den bitvis harmsna tonen lyser värmen igenom i omdömena om väninnan. Omedveten om det tecknar hon ju ett ganska charmerande porträtt av Magna.

Som framgår av kapitlet om stiftelsens tidigaste historia lät Magna Sunnerdahl föreståndarinnan eller, som hon senare kom att kallas, vicevärdinna självständigt sköta husen. Hon lade sig inte i särskilt mycket. Hon kom och hälsade på och följde intresserat verksamheten, tydligen ständigt beredd att skjuta till pengar, inte bara för nybyggen utan också till förbättringar.

På vintrarna satt hon i sin lägenhet på Östermalm och stickade och virkade. Astrid Frykman-Sundell, anställd i Sunnerdahlska i många år minns henne väl och berättade 1985, 50 år efter Magna Sunnerdahls död:

- Jag kände henne inte närmare, men vi träffades ju när hon kom till Kristallen för att hälsa på. Och det var ganska ofta. När hon gick följde jag henne till spårvagnen. Trots att hon var så rik hade hon inte en tanke på annat än att åka spårvagn. Det skulle aldrig falla henne in att ta bil. Det tycker jag var vad som präglade henne - anspråkslösheten.

Astrid Frykman-Sundell uppfattade henne som ganska tillbakadragen. Hon var ljus och något under medellängd. Hon hade inget "framträdande" utseende. - Och så var hon ju så givmild. Utöver allt hon testamenterade så satt hon alltid och virkade vantar och sådant, som hon skänkte till barnen i kindergarten. Det gjorde hon trots att hon hade värk. Kindergarten hade hennes särskilda intresse. Den talade hon om som sin "lekstuga".

Givmildheten till trots finns det exempel på att hon reagerade häftigt mot åtgärder och kostnader. Ibland kan reaktionerna tyda på ett ganska grovt klasstänkande: visst skulle arbetarfamiljer ha det anständigt, men det skulle finns klara gränser mellan klasserna. Ingenting tyder på att hon tidvis drabbades av snålhet, utan reagerade antagligen på detta sätt när hon fann sig åsidosatt, när hon inte vidtalades eller själv glömde innebörden av fattade beslut. Mer därom senare.

Vid närmare 70 års ålder fann Magna Sunnerdahl att hon ville släppa ansvaret. Hon lät bilda en formell stiftelse under överinseende av Stockholms stad.

I Kristallen ryktades det efter Magna Sunnerdahls död att hon gjort sig urarva och slutat sina dagar i fattigdom. Det är fel. Visserligen hade hon gjort slut på huvuddelen av farsarvet. Men utblottad var hon inte. Bouppteckningen visar en behållning på omkring 2,5 miljoner kronor i fastigheter, lösöre, aktier och kontanter. Eftersom hon inte hade några nära släktingar gick huvudparten av det hon lämnade efter sig till en gudson. Mindre belopp gick till Föreningen för Välgörenhetens Ordnande, till trotjänarinnor och en anställd vid kindergarten i Kristallen. Ett större belopp testamenterade hon till sina hemskolor. Bostadsstiftelsen i kvarteret Kristallen fick inte mer pengar: När hon dog 1935 stod den på egna ben och krävde knappast nya ekonomiska tillskott för sin existens.

Det har likaså spekulerats över motiven till denna bortskämda överklassflickas stora givmildhet och engagemang i filantropisk verksamhet. Var det ett sätt att bryta tillbakadragenhet och tristess, att triumfera och stoltsera - eller bara hjärtats godhet?

Magna Sunnerdahl var inte någon drivande social reformator som till exempel Agnes Lagerstedt och Anna Lindhagen. Men det har hävdats att hon med åren blev alltmer bekymrad över de metoder med vilka förfäderna byggt upp familjefärmögenheten. Särskilt de skogsaffärer de gjorde med norrländska småbönder, vilka under "baggböleriets" tidevarv inte visste sina små egendomars värde utan sålde dem till underpriser. Men om detta vet man ingenting.

Det område som idag utgör kvarteret Kristallen låg för 100 år sedan i huvudstadens yttersta utkant och var en av dess fattigaste delar. Här bodde det industri- och daglönarproletariat som Per Anders Fogelström skildrat i sina romaner om människor i forna dagars Stockholm.

Illa beryktade var Hvita bergen, sedermera Vitabergsparken och platsen för Sofia kyrka. Här skockade sig de omålade och fallfärdiga kåkar som också August Strindberg skildrat i Röda rummet. Familjeförsörjarna där arbetade i Barnängens spinnerier, Liljeholmens stearinfabrik, Barnängens tekniska fabrik eller i Stadsgårdshamnen. Samtliga arbetsplatser fanns i grannskapet och var uttryck för tidens snabba industriella och kommersiella uppsving. Företagen gav stora profiter åt sina ägare, men det minsta möjliga åt dem som utförde det tunga och hälsovådliga arbetet.

Det var också i dessa trakter kristligt sinnande kvinnor bedrev missionsverksamhet och försökte rädda både själar och kroppar ur det sociala träsket. Det finns ännu spår av den främsta av dem, Elsa Borg, och hennes verksamhet. Hon står staty vid Groenska malmgården, en av platserna för hennes arbete med barn och ungdomar.

Sedan sekelskiftet omgärdas Kristallen av fyra gator, i väster av Borgmästargatan, i söder av Skånegatan (tidigare Nya gatan), i norr av Bondegatan och i öster av Klippgatan. Tre av dem är gamla stråk som syns på kartor och stadsplaner från mitten av 1800-talet och tidigare. Klippgatan tillkom i samband med gaturegleringar i slutet av förra seklet och började dras fram mellan Bondegatan och Skånegatan 1888. Den finns först utsatt på kartan över "Ny plan af Stockholm" som visar huvudstaden på 1890-talet. På Heinrich Neuhaus kända Stockholmspanorama från 1870-talet finns den inte med. På en tidigare karta som fanns i Stockholms adresskalender 1857 ter sig området för det nuvarande kvarteret som en utlöpare av Vita Bergsområdet, endast genomskuret av Nya gatan (Skånegatan). Ännu på Neuhaus panorama är Kristallen inte ett eget kvarter. Det utgjorde tillsammans med kvarteret Kopparen, nu på motsatta

Kvarnen har gått till litteraturen genom en episod i Per Anders Fogelströms roman Barn av sin stad (1962) och till Stockholms lokalhistoria genom förre borgarrådet Harry Sandbergs memoarer En södergrabb berättar (1956). Händelsen var Hattens brand efter ett åsknedslag i augusti 1888. Så här skriver Harry Sandberg:

Jag bodde på Bondegatan och vaknade vid att brandkåren tutade och i rasande fart for förbi. Och när den då rätt nya ångsprutan kom, dragen av två hästar och med skorstenen bolmande av svart rök, som svepte som en mörk slöja utefter hela gatan, då var det svårt att ligga kvar i sängen - i synnerhet som elden måste vara lös i närheten, eftersom brandkåren stannade uppe på krönet av Bondegatan. Vi småpojkar trodde att ångsprutan inte endast drogs av hästar utan även gick med ånga, eftersom det rök om den under gång. Den var ju också skinande blank och fin med sin mässing och sina pistonger och hävarmar, så det var klart att hästarna endast var till hjälp innan man fått maskineriet igång. Det var en ståtlig syn när kvarnen Hatten, som ett åskslag hade tänt, stod i ljusan låga som en eldstod med brinnande vingar. Dessa föll med ett väldigt dån till marken.

I kvarnen Hattens grannskap, som då till största delen var obebyggt, ser man på Neuhaus panorama ytterligare ett par hus. Ett av dem är av intresse i detta sammanhang, eftersom det erinrar om Elsa Borgs gärning. I det låg hennes första barnhem och det brukades i detta eller liknande syften åren 1890-1920. Elsa Borgs första barnhem - "Ettan" kallat (så småningom skulle det bli fem skyddshem för ungdomar och separata barnhem) grundades 1881 och förlades till Groenska malmgårdens trädgårdsmästarbostad vid vad som först skulle heta Stadsträdgårdsgatan, sedan Värmdögatan och nu heter Malmgårdsvägen. I huvudbyggnaden låg ett skyddshem för flickor och unga kvinnor. Efter några år var antalet barn så stort att trädgårdsmästarbostaden inte längre förslog. Verksamheten flyttades till en våning i ett hus längre ned på gatan. 1890 övergick emellertid fastigheten till en ny ägare och denne tog i huset in "en mängd löst, dåligt folk, hvarigenom det blifvit allt utom passande för barnhem..." (Elsa Borgs

Eftersom verksamheten i det vita huset var en av de sista resterna av Elsa Borgs omfattande verksamhet kan det vara intressant att som en del av Kristallens historia följa dess sista utveckling och avveckling.

Flera av den Sunnerdahlska stiftelsens första hyresgäster minns huset och vad det användes till:

- Vi visste att det var ett slags flickhem. Det var omgivet av en trädgård med staket runt om, berättar sonen i en familj som flyttade in i Bondegatan 68 år 1916.

Efter flera år som barnhem kom klientelet huvudsakligen att bestå av unga flickor som kom ur dåliga miljöer. Det sista verksamhetsåret, 1918, drevs hemmet eller stod åtminstone under inflytande av Föreningen för värnlösa unga flickors skydd i Stockholm. Enligt mantalslängden bodde då 12-14

Bondegatan österut från Borgmästargatan. 1987

Strax efter sekelskiftet. Det vita huset är flickhemmet.

Föreningen för värnlösa unga flickors skydd i Stockholm

1920 upplöstes föreningen. Det meddelades att anledningen var såväl en ny lagstiftning på det sociala området som en avtagande givmildhet hos allmänheten. Det låg inte längre i tiden att bedriva en verksamhet som innebar att "omkring 12 unga värnlösa flickor uppfostrats till tjänarinnor".

Från Schartaus handelsskola på Stigberget över Folkungagatan mot Sofia kyrka. Klippgatan längst till vänster.

I samband med upplösningen ställdes föreningens återstående blygsamma kapital till Magna Sunnerdahls förfogande med uppdrag att fördela avkastningen i enlighet med föreningens syften, det vill säga till "välartade flickor vilkas utbildning är betungande för familjens ekonomi". Magna Sunnerdahl bad väninnan Alma Hedin ta hand om uppgiften. Hon överlämnade i sin tur ansvaret till den nybildade stiftelsen för Sunnerdahls bostadshus 1931. I Sunnerdahls protokoll kan man finna sporadiska utbetalningar under de följande årtiondena. Enstaka kvitton från 1930- och 1940-talen visar att tacksamma mödrar för sina döttrars räkning mottagit belopp på några hundra kronor. Ofta är det samma namn som återkommer år från år. Uppvisade betyg ger vid handen att bidragen kommit lämpliga personer till godo.

I samband med framdragningen av Klippgatan efter kvarnens brand delades det gamla kvarteret i slutet av 1800-talet i två kvarter, Kopparen och Kristallen. På gamla fotografier och kartor kan man se, och minnesgoda personer har berättat, att Kristallen inte var lätt att bebygga. Omfattande sprängningar och schaktningar krävdes innan husgrunderna kunde läggas. Det var rena stenröset och tillhåll för traktens ungar, uppger ett ögonvittne. Det dröjde därför länge innan kvarteret byggdes, i ett par årtionden fanns där endast flickhemmet och ytterligare en byggnad som revs, troligen vid sekelskiftet.

Under många år försökte man med hjälp av ett träplank hålla busgrabbar, fyllerister och berglärkor därifrån. Tidvis såg delar av kvarteret ut som en sophög eftersom folk kastade avskräde över planket in på den tomma tomten, berättar vårt vittne. Och om någon ville ta sig in utgjorde inte planket något svårforcerat hinder.

Känslan av att östra Södermalm var en avkrok långt in på 1900-talet underströks av det förhållandet att stadsdelen var en isolerad och eftersatt del av en stor stadsförsamling vars centrum låg långt från dessa kvarter. Ännu utgjorde inte denna del av Söder en egen församling utan tillhörde Katarina med tyngdpunkt långt nere på mellersta Södermalm.

Vissa ansatser till kyrkligt arbete, försök att åstadkomma en församlingsgemenskap, gjordes visserligen. Söndagspredikan kunde åhöras i missionshyddan vid Mejtens gränd, en ung pastor avdelades att se till den östra delen av församlingen. Han blev känd som "fattigprästen" och så småningom som vägröjare för ett omfattande socialt arbete inte minst bland ungdomen i den nya Sofia församling, vars första kyrkoherde han blev. Han hette Ernst Klefbeck.

1903 kom kung Oscar II till Hvita bergen. Kanske var det monarkens första besök i ett stockholmskt slumdistrikt. Ärendet var att lägga grundstenen till Sofia kyrka, som skulle uppkallas efter drottning Sophia. Kyrkan stod färdig 1906, men det skulle dröja ytterligare tio år innan Sofia församling bildades genom att östra Söder bröts ut från Katarina församling. Människorna i trakten blev "Sofiabor". När detta äntligen skedde hade stadsdelen börjat finna den form den alltjämt har. 1910-talet, något

Sofia kyrka strax efter färdigställandet 1906. Utsikt från hörnet Borgmästargatan-Skånegatan. Till vänster Borgmästargatan 13, där Magna Sunnerdahl 1929 lät bygga sitt fjärde barnrikehus.

Samma plats 1987.

När Magna Sunnerdahl, bildligt talat, satte spaden i jorden 1915, hade de omgivande kvarteren redan fått sin utpräglade stadskaraktär. När det sista bygget avslutades 1936 skulle inte särskilt mycket mer komma att byggas i Sofia församling förrän på 1950-talet och senare.

Det första nya huset i kvarteret var församlingshuset, Borgmästargatan 11. Församlingshuset samt privathuset från 1928 i hörnet Klippgatan-Bondegatan var de enda byggnaderna i kvarteret Kristallen som inte disponerades av Sunnerdahlska bostadsstiftelsen. De tycktes nästan försvinna i det stora stiftelsekomplexet som 1916 fick adresserna Bondegatan 68, Klippgatan 24 (senare nr 18) samt Skanegatan 101. 1929 utökades det med Borgmästargatan 13 och 1936 med Klippgatan 20 och Skanegatan 103.

1916 var första världskrigets tredje år. Förhoppningarna vid utbrottet 1914 om ett snabbt överståndet krig hade förtonat. Arméerna hade bitit sig fast i den europeiska leran, varje dag krävde tiotusentals döda. De allierade England och Frankrike hoppades på ett amerikanskt inträde i kriget som en avgörande åtgärd för seger. Men "fredspresidenten" Woodrow Wilson, som på hösten samma år valdes till en ny ämbetsperiod, tvekade ännu.

Bondegatan 68

Från stora världen meddelades 1916 i de svenska tidningarna bl a att Rumänien förklarat Österrike-Ungern krig; att dubbelmonarkins kejsare Frans Josef ålderstigen gått ur tiden; att den engelske överbefälhavaren Kitchener drunknat vid Orkneyöarna och att liberalen Lloyd George blivit brittisk krigsminister. Samma år rapporterades om Shackletons sydpolsexpedition och att dess ledare förolyckats. Kriget drabbade även det neutrala Sverige, främst i form av arbetslöshet, bostadsnöd och livsmedelsbrist; långa köer ringlade utanför affärerna långt innan de öppnade och livsmedelskort infördes. Men kriget krävde också svenska liv till följd av ubåtskriget. Offren var sjöfolk. De ryska befästningarna på Åland vållade en omfattande svensk debatt, den så kallade Ålandsfrågan. Landstormen övade och paraderade, på Djurgården visades utställningen "Landstorm och skytte" under kronprinsparets beskyddarskap. I riksdagens remissdebatt diskuterades främst livsmedels- och dyrtidsfrågorna jämte utrikespolitiken. Det var de stora frågorna under denna tid.

Det socialdemokratiska ungdomsförbundet kallade till en arbetarkongress för att förhindra att Sverige drogs in i kriget på centralmakternas sida. Kongressen utfärdade ett manifest, "Fred till varje pris". Åtal väcktes mot kongressens talare Zäta Höglund, Erik Hedén och Ivan Oljelund för "försök att förleda till landsförräderi". De dömdes till fängelse och förlust av medborgerligt förtroende i ett år utöver strafftiden. Domarna mildrades något i hovrätten och Hedén frikändes av Högsta domstolen. Ett ljusare inslag i denna tid var "Svenska spelen" vilka hölls som ett slags inhemsk olympiad.

I skuggan av allt detta flyttade den 1 april 1916 81 familjer, sammanlagt 405 människor, in i tre nybyggda hus i kvarteret Kristallen på Södermalm i Stockholm. De var det Sunnerdahlska bostadsprojektets första invånare. För dem var nog inflyttningen och inte de stora nationella och internationella skeendena årets viktigaste händelse.

Men vilka var de? Var kom de ifrån? Och hur hade de hamnat i Kristallen? Det finns inga säkra uppgifter om hur hyresgästerna rekryterades till de första bostadshusen i kvarteret Kristallen. Visserligen saknades kommunal bostadsförmedling, men antagligen hade samhället genom fattigvården och församlingsmyndigheterna haft sina ögon på bygget och hört sig för om bostäder för sina mest utsatta klienter. Bostadsnöden var så stor att bostadslösa eller familjer med otillräckliga bostäder själva noga höll reda på var det byggdes och vilka som byggde de nya husen på Söder.

Klippgatan 18

Svårt att fylla husen var det inte. När inflyttningen i Magna Sunnerdahls tre första hus inleddes var alla lägenheter tingade. De 81 lägenheterna i de tre femvåningshusen innebar en ganska betydande ökning av bostadsbeståndet på östra Söder. Där fanns 6 lägenheter med två rum och kök, 24 med ett rum och kök, 48 enkelrum med kokvrå samt tre enkelrum med kokmöjligheter. Där skulle de 405 människorna bo.

Bostäderna var varma och förhållandevis komfortabla, men någon lyx var det inte fråga om. Faktiskt höll standarden knappast riktigt modern nivå enligt 1916 års normer. Det fanns visserligen vatten, elljus, gasspis och centralvärme. Men toaletter saknades i lägenheterna, samtliga sex familjer på ett våningsplan fick dela på en enda toalett som fanns i farstun. Ett par badkar fanns i källaren till varje hus. Lägenheternas omfång varierade avsevärt, även då det var fråga om samma antal rum, beroende på familjernas storlek.

Skånegatan 101

Hade man levt upp till utfästelsen att reservera lägenheterna för barnrika familjer ur arbetarklassen? Otvivelaktigt var det så; Kristallens första hyresgäster hörde till såväl de barnrikaste som fattigaste. I endast ett tiotal av 81 familjer var inkomsterna någorlunda jämförbara med genomsnittslönen för en industriarbetare. Men de flesta tjänade avsevärt mindre. Fullt ut hade man dock inte följt linjen att endast de barnrikaste skulle få bo i dessa hus. Enstaka familjer hade bara ett fåtal barn. Men i dessa fall kan man, av taxeringsuppgifterna att döma, utgå från att särskilt svår fattigdom var ett lika gott skäl som barnrikedom för att bereda plats för en familj i Kristallen. I familjer med endast ett eller två barn hade således frånvaron av inkomst i några fall gett rätt till bostad. Endast i undantagsfall hade de ursprungliga reglerna frångåtts. Men här och var hajar man till inför en påtaglig avvikelse i mantalsuppgifterna: en arbetare som tjänar hela 2 200 kronor om året - dvs ungefär en väl tilltagen lön för en industriarbetare - och endast har två barn har fått ett rum med kokvrå i huset vid Klippgatan. Orsaken är okänd, kanske var hustrun sjuklig eller förelåg andra särskilt ömmande skäl.

Bland höginkomsttagarna i kvarteret återfanns en kommunalarbetare och en kvarnarbetare med 2 000 kronor om året. Den ledande i det högre inkomstskiktet var en kopparslagare med 2 800 kronor i årsinkomst. Annars ger de ekonomiska förhållandena intryck av att vissa familjer, även med insatser av den tidens knapphändiga fattigvård, maste ha levt i ett slags halvmisär, också sedan de räddats till den relativa tryggheten i Magna Sunnerdahls bostadshus. Genomsnittsinkomsten för dessa barnrika familjer låg mellan 1200 och 1500 kronor om året.

En änka med två barn i ett enkelrum deklarerade 700 kr om året, en arbetare med sex barn 1400 och en brädgårdsarbetare, också med sex barn, varav fem minderåriga, hade 1000 kronor om året. Ett 30-tal hushåll har inte haft någon deklarerad inkomst alls. Man kan anta att inte heller de högre inkomsttagarna levde särskilt gott med hänsyn till deras försörjningsbörda. De som har relativt goda inkomster har ofta många barn: kopparslagaren fem minderåriga, kommunalarbetaren fyra småbarn och tre tonåringar, kvarnarbetaren sex minderåriga barn och ett barnbarn.

Till familjeinkomsterna bidrog ibland hustrun som kanske var städerska på deltid, och halvvuxna barn, vilka troligen arbetade som lärlingar; bud eller fabriksflickor. Elva familjeförsörjare var änkor, men endast två frånskilda kvinnor med barn noteras 1916.

I december 1915 fick 81 arbetarfamiljer i Stockholm genom sådana här meddelanden veta att de fått lägenhet i Magna Sunnerdahls nya hus för inflyttning 1 april 1916.

Man undrar hur de 30 inkomstlösa hushållen klarade sig. Fick de inte tillräcklig hjälp av fattigvården kanske de kunde få en slant eller lite livsmedel genom att passa småbarn eller på annat sätt hjälpa andra familjer i husen. De inkomstlösa, eller de som inte tjänade tillräckligt för att nå en skattepliktig inkomst, drabbades av ytterligare en omständighet som underströk och framhöll deras ringhet, deras bristande samhällsvärde: de saknade kommunal rösträtt, och därmed också indirekt rösträtt till riksdagens första kammare vars ledamöter utsågs av landstingen eller i de större städerna fullmäktige.

Ännu skulle i några år gälla den 40-gradiga skala som kopplade rösträtten till inkomsten och förmågan att betala skatt. I Stockholm krävdes vid denna tid 700 kronor i årsinkomst för att man skulle få rätt att lägga en röst i kommunalvalen. Tjänade arbetaren mindre gick han förlustig rätten att rösta i dessa val. En enda arbetsgivare kunde dock förfoga över upp till 40 röster om hans inkomst var tillräckligt stor. Regeln "en man, en röst" gällde ännu inte.

Bland Kristallens första invånare 1916 saknade närmare en fjärdedel, 15 av 60, av de manliga familjeförsörjarna kommunal rösträtt på grund av sin fattigdom. Det gällde männen. För kvinnorna var det ännu värre under denna tid; de saknade överhuvudtaget rösträtt oavsett inkomst. Den allmänna rösträtten genomfördes först fem år senare.

Av mantalsuppgifterna för åren 1916 och 1917 kan man dra slutsatsen att en minoritet av familjeförsörjarna i Kristallen var yrkesutbildade arbetare eller praktiserade i något etablerat hantverk. Hade man något specialkunnande anges det; kopparslagare, montör etc. Endast ett 15-tal av de drygt 60 manliga familjeförsörjarna återfanns i ett arbete som krävt speciell utbildning eller en längre lärlingstid. De flesta arbetade i fabriker, i hamnen, i renhållningen eller på något åkeri. Ett fåtal tycks ha livnärt sig och familjen på tillfälliga påhugg, lösarbete. Endast några få anges öppet som arbetslösa. Troligen var de fler; de som redovisat de lägsta inkomsterna har troligen inte alls haft fast arbete ens säsongsmässigt.

Av de 405 nyinflyttade var 265 barn och ungdomar. 216 barn var minderåriga, det vill säga under 16 år. Största antalet barn, åtta och samtliga minderåriga, hade en familj där fadern var rörarbetare. Troligen var han arbetslös eftersom inkomstuppgifter saknas. Denna familj med tio medlemmar bodde i ett rum och kök!

I en annan enrummare hystes sex barn och deras föräldrar - samt en inneboende. Under Kristallens första år uppger fem hyresgäster att de har var sin inneboende. Det är en uppgift som förbryllar och inte låter sig säkert förklaras i efterhand. Betalande inneboende kan inte ha accepterats av dem som bestämde i husen. Men kanske var dessa personer släktingar som tillåtits bo under en begränsad tid hos familjerna. Rör det sig om familjemedlemmar anges det i längderna: i några familjer finns förutom barn också barnbarn, en familj har en svärmor boende hos sig.

De offentliga uppgifterna om de första hyresgästerna i Kristallen beskriver dessutom folkomflyttningen från landet till staden som en följd av industrialismens framväxt och de förhoppningar denna ingav landsbygdsbefolkningen. Av de cirka 140 vuxna människorna i de tre husen var endast 44 infödda stockholmare, 96 kom från andra delar av landet i hopp om att finna en framtid här.

Ett av de viktigaste villkoren i uppgörelsen mellan Magna Sunnerdahl och Stockholms stad var att hyrorna skulle hållas nere så mycket som möjligt. Någon profit skulle inte tas ut. Hyrorna blev också mycket låga. Av tidningen Social-Demokratens reportage om bostadssituationen i Stockholm åren 1916 och 1917 framgår att hyran för en enrummare med kök i genomsnitt var 435-475 kronor om året medan en tvårummare kostade 570-675 kronor. I de Sunnerdahlska bostadshusen var hyrorna för enrummarna med kök 264-303 kronor om året beroende på ytan. Tvårummarna kostade 432-450 kronor, ett rum och kokvrå drygt 200 och ett enkelrum, ett s k spisrum, omkring 180 kronor om året.

De speciella förhållanden som rådde i Magna Sunnerdahls första hus understryks vid ytterligare en jämförelse. 1928 byggdes ett privathus på den tomt i kvarteret där Elsa Borgs flickhem funnits. Det var ett hörnhus som fick adressen Bondegatan 70 och Klippgatan 16. Omgivet som det var på båda sidor av Sunnerdahlshus utgjorde det ett slags välståndsenklav i kvarteret Kristallen. Här var lägenheterna komfortablare, men hyrorna också högre. Familjeförsörjarna hade finare jobb och tjänade avsevärt mer än de som bodde i barnrikehusen - de var kamrerare och kassörer, handelsidkare osv - och i familjerna fanns färre barn. Här levde småborgarna som i en koloni i ett främmande land.

För att markera gränsen mot barnrikehusets stora myllrande gård var de små gårdarna bakom privathuset och församlingens hus omgärdade av höga murar. Men det bekymrade inte Sunnerdahlskas ungar; de privata gårdarna var trånga, tomma och trista. Där hände knappast något som frestade till en utflykt över muren.

Arne*, född 1907 flyttade till Bondegatan 68 år 1916. Då var han nio år gammal. Han är den ende av den första generationen kristallare som bor kvar i kvarteret (1987). Han har bott i olika lägenheter där, som barn, ungkarl, familjeförsörjare och nu pensionär. Sedan 1972 är han pensionerad från jobbet som förrådsman och vaktmästare. Som pensionär sköter han en del sysslor i kvarteret, gården och blomsterarrangemangen. Tidigare utförde han också småreparationer.

- Vi flyttade in i Bondegatan 68 på våren 1916 när de första husen var färdiga. Vi var bland de första familjerna i Sunnerdahlska. På den tiden var fyra av tomterna i kvarteret obebyggda. Sunnerdahlska byggde på tre av dem sedan. Jag var yngst, skulle fylla nio år senare på året. Annars var det mamma och pappa och min syster som var arton år och mina bröder som var tjugo, femton och tolv. Vi var alltså sju stycken som flyttade in i en stor etta med kök. Det var bra, tyckte vi, eftersom det fanns ännu större familjer som bodde i en etta med kokvrå. Egentligen fick vi det väl inte större än vi haft förut, på Åsögatan 66. Men där var det helt omodernt, fanns varken elljus eller rinnande

1920-talet. Den kyrkliga församlingens hus i bakgrunden. Dess gård har skilts från Sunnerdahlskas stora och barnrika gård med en hög mur.

Det såg annorlunda ut i kvarteret än nu. I hörnet Klippgatan/ Bondegatan fanns det inget femvåningshus då utan bara ett litet vitt tvåvåningshus med trädgård runt. Det var flickhem där. Klippgatan 20/Skanegatan 103 och Borgmästargatan 13 var ödetomter, rena stenrösena. Och HSB-kvarteret på andra sidan Bondegatan var förstås inte byggt, det kom omkring 1930. Istället var det ett högt berg där. Så nog fanns det ställen att leka på för ungarna.

Men mest höll vi till i Sofiakyrkans park, Vitabergsparken, "Tippen", som vi sa. Man kunde inte leka hur som helst i kvarteret fast det var en stor gård. Man vågade inte för portvakten. En gång råkade jag kasta en liten boll så att den kom på gräsmattan på gården. Portvakten stod och tittade på och väntade på vad jag skulle göra. Men så sprang jag in på gräsmattan och tog bollen, och fortsatte över gården. Portvakten efter så att rocken flaxade. I gårdsporten till Skånegatan 101 stod tre tanter och pratade. Jag sprang emellan dem och in i porten. Men portvakten kom inte igenom. Han kolliderade med tanterna och fick inte tag i mig. Han var hård och spöade en direkt om han fick tag i en. Det hade blivit några ordentliga dagsedlar.

Pappa gjorde lite av varje. Han hade jobbat på Eldkvarn, som brann sedan, han var mjölkutkörare och åkeriarbetare. Lönen räckte inte så mamma var hjälpfru i familjer på Östermalm. Det var smått, men man var inte van vid annat. När det var bäddat för natten så var det trångt om utrymmet. Men det var ännu sämre där vi kom ifrån. Det var ju riktigt storstilat om man tänker på att på det förra stället var det dass på gården och kakelugnar. Nej, det var inte fett på den tiden, magert, trots att hyran var låg. Det gällde för barnen att hjälpa till så snart de kunde, ta springspojksjobb till exempel. Sommaren när jag var tretton år fick jag jobb som bud, och året därpå när jag slutat skolan fick jag fast jobb på samma ställe. Första sommaren tjänade jag 25 kronor i veckan, året därpå blev det 30. 28 kronor lämnade jag hemma och fick behålla två. Men så fick jag lite dricks också av kunderna, det blev till kaffepengar. Vad jag gjorde av mina kronor? Det blev väl bio mest, det var ju billigt då. Någon liten pryl köpte man väl också. När det gällde kläder och sådant hjälpte föräldrarna till, det ingick i det jag lämnade hemma. Mamma sydde själv, lappade och lagade. På kvällarna satt hon vid en gammal Singer.

Så här ville Magna Sunnerdahl gärna se sin skapelse: välnärda och välklädda barn i solig och luftig miljö. Bilden är från Skånegatan 101 och loggian mot Sofiakyrkan. 1918

Någon hjälp från det sociala tog vi inte emot. En gång fick jag höra att man kunde få skor genom skolan. Mamma sa: "Du som sliter så mycket kläder, du kan väl få skor i skolan..." Jag frågade fröken. Efter en vecka kom hon och sa att jag kunde få skor. Men då skulle pappa få lämna ifrån sig motboken först. Så några skor blev det inte. Så där behandlades fattiga människor. Skulle de ha lite hjälp så fick de inte ha motbok, även om de skötte sig. Det var ju hårda tider. Och hårda bud för dem som sökte fattigvård. Det gavs en del gliringar. "Ungar kan ni skaffa, men ni kan inte försörja dom", lät det. Därför drog sig folk i det längsta för att söka hjälp. Men även om det var knappt så minns jag att vi hade bra jular. Först var det julfesten här i stiftelsen. Hemma var det lutfisk och gröt på julafton. Resten av maten sparade mamma till juldan. Hon tyckte det räckte så. Och det gjorde det ju, man blev mätt på fisk och gröt. Gran hade vi varje jul - och någon liten julklapp blev det. Man var nöjd. Sedan fick vi bjuda upp några kamrater på julgransplundring. Pappa spelade dragspel och mamma ordnade med påsar.

När jag var liten var jag mest hemma i stan på somrarna. Man hittade på allt möjligt, badade i Hammarby sjö eller i Källtorpssjön. Dit tog det tid att gå, halva dan, så därför badade vi i Årstaviken också. Man höll till i Tanto och Blecktornsparken också när man var fri. När jag fyllt tio år blev jag feriebarn. Det var en ungdomsloge som jag var med i som ordnade så att jag fick komma till en bondgård i Norrland. Där fick man hjälpa till med lite av varje och ha roligt också. Jag fick rida när hästarna skulle badas i Lule älv. När jag blev större blev det, som sagt, mest arbete på somrarna. Så fanns förstås stiftelsens sommarhem för familjerna i kvarteret. Först var det gratis, sen fick man betala lite för varje dygn. Man höll sig med maten själv. Ett tag försökte man med gemensam servering med en kokerska, men det tunnade ut och upphörde. En sommar jobbade jag sex veckor på sommarhemmet och gjorde plintar till badbryggan. Jag minns också att det ordnades gratis vistelse därute för arbetslösa ungdomar mot att dom hjälpte till lite. Det var väl inte så mycket, lite plock i trädgården kanske. Sen badade de väl mest. En protesterade. Han sa: "Skogsarbete är inget för mig." Han blev hemskickad. De fick ju inte gå där och dra bara.

Ja, vi bodde alltså sju stycken i lägenheten under fem år. Sen flyttade min äldsta bror. De andra bodde kvar till de gifte sig. Själv bodde jag hos föräldrarna tills de dog 1946, de dog alltså samma år med bara två månader emellan. Då var jag 39 år. Pappa var född 1867 och mamma 1865. Pappa kom egentligen från Sörmland där han varit lantarbetare. Han hade vunnit pris i plöjningstävlingar. Men han ville till stan.

Min syster tog realen och gick på seminarium och blev lärarinna. Eftersom vi hade det som vi hade det, så skulle jag nog inte kunnat fortsätta skolan, fastän jag hade förmågan. Jag gick i Sofia folkskola hela tiden och det är den enda skola jag gått i. Man kunde gå ut sjuan eller vänta till åttan. Gick man bara ut sjuan så måste man gå i fortsättningsskola på kvällarna i två år. Jag gick bara till sjuan.

Varför jag inte gick ut åttan istället? Det behövdes att jag hjälpte till hemma och jag hade ju ett jobb som väntade efter sjuan där jag arbetat sommaren före. Det var i Widforss sportaffär där jag jobbat som sjas. Hos Widforss var jag tills jag åkte in i lumpen. Sedan kom jag till General Motors i Hammarbyhamnen. Efter det blev det Electrolux i 40 år. Först hade jag hand om färger och oljor och sådant. Men så blev jag sjuk av lösningsmedlen och måste byta jobb. Då fick jag bli vaktmästare och det var jag de sista tio åren. När föräldrarna dog, trodde jag att jag skulle få stanna i lägenheten, det var ju bara en enrummare. Men det gick inte. Jag skulle flyttas till något mindre. Så fick jag en etta med kokvrå tvärs över gården i Skånegatan 101. 1951 gifte jag mig med Gunborg och 1952 fick vi vår son. Vi bodde alla tre i den lilla ettan med kokvrå över vintern innan vi fick en tvåa i Borgmästargatan 13. 1969 byggde de om ena halvan av 101:an och 1979 den andra. Då kom vi tillbaka hit, men i en ny trerummare. Det visade sig att en del av vår nya lägenhet var den gamla ettan med kokvrå. Den är vårt kök nu. Jag har bott i det här kvarteret i nästan hela mitt liv. Trivts och trivts ... Det har jag väl gjort. Men å andra sidan har det inte varit så lätt att få något annat. Och hyrorna var ganska låga jämfört med andra hus.

Huset Borgmästargatan 13 byggdes 1929 men var helt opåverkat av de nya arkitektoniska idéerna om ett konkret linjespel, ljus och rymd. 30 familjer med 134 barn fick sina hem här. Arkitekt: Axel R Bergman.

När man tänker tillbaka så minns man ju mycket, både bra och dåligt. Det fanns mycket att göra för oss som var unga förr, i själva kvarteret. Slöjden i arbetsstugan till exempel. Den var obligatorisk då. Jag gjorde leksaker och mindre bord. Det vi barn i kvarteret gjorde i slöjden såldes till östermalmstanter i en basar på Grand hotell varje jul. Jag var där med grejerna. Vi som gjort sakerna fick en bankbok med några kronor för besväret.

Så var det folkdanslaget som jag var med i, vi hade nationaldräkter och uppträdde lite överallt på fester och sånt. Det fanns en boxningsklubb här och både jag och mina bröder boxades. Schackklubben Kristallen var känd. Vi fick till och med fram en svensk mästare, Axel Ornstein. Jag tror att han spelar för Nacka nu. Klubben finns kvar, men det är nog inte någon från Kristallen med längre.

Det var en viss sammanhållning. Jag kan inte påminna mig svårare bråk eller mobbning bland barnen på den tiden. Men att det var särskilt bra just här minns jag inte heller. De sociala problemen är väl värre nu fast de är annorlunda.

Några otrevligare restriktioner kommer jag inte ihåg. Men det är klart att de fanns. En sak: man hade gemensam elmätare och elkostnaden kom på hyran. Det var en övernitisk portvaktstant här som trodde att hon måste gå omkring och kontrollera att folk inte använde för mycket ström. En gång sa hon till mamma: "Ni har visst ljuset på hela nätterna!" Då sa mamma: "Min son är vid spårvägen och slutar halv ett på natten. Han måste ju tända när han kommer hem. Och gubben" - hon sa så - "går upp tidigt när han ska till arbetet, då måste han ju tända."

Ibland var det lite ruggigt. Förr i världen, när soptunnorna stod i ett prång på gården vimlade det av råttor här. De var så många att flera hyresgäster inte vågade gå till tunnorna utan tömde sophinken på gården. En gång när jag lyfte av soplocket så kryllade det av råttor på det. Jag hade inte sett det i mörkret. En stor råtta hoppade upp på axeln på mig. Jag slog till den så att den ramlade i marken. Nu skall det byggas ett särskilt hus med sopautomat på gården. En sak som var tråkig med att bo i stiftelsehus var att man inte fick bo som man ville, att man skulle iväg när värdinnan tyckte att man hade för stort. Som jag sa fick jag flytta när mina föräldrar dog. Värdinnan hade varit på oss förut också om att vi skulle ta något mindre - fast vi var tre vuxna människor i en enrummare! Det hände att de som fick det lite bättre ställt inte fick bo kvar alls. Jag minns några sådana fall. Om det var styrelsen som bestämde så eller om det var värdinnan som fått för sig det här, det minns jag inte. Jag vet inte hur det blev för dem som fick ge sig iväg, om man måste ordna något annat för dem. Ibland kunde det där leda till riktiga tragedier. Jag minns en gammal tant som hade sin dotter och hennes karl boende hos sig i sin lilla lägenhet. De unga betalade

Pojkarnas avdelning i Kristallens arbetsstuga under slutet av 1910-talet, något av Sunnerdahlskas första år.

Om det känns konstigt att ha bott i samma kvarter nästan hela livet och att ens egen pojke också växt upp här? Jag har inte tänkt på det. Men det är klart, pojken frågade ibland hur det varit och vi pratade om det. Hur som helst har jag alltid bott i Sofia. Från den nya lägenheten har jag utsikt mot parken och kyrkan, som du ser. Där har jag både döpts, konfirmerats och gift mig.

Anna är född 1889. 1929 flyttade hon med make och åtta barn in i Borgmästargatan 13. 55 år senare bor hon kvar i huset, nu i en enrummare. I den lilla lägenheten finns en mängd fotografier av barn, barnbarn och barnbarns barn. Ett par av sönerna lät sig på 1940-talet fotograferas i beredskapsuniform. I bokhyllan finns bland annat Tage Erlanders och Ulla Lindströms memoarer samt en bok av Olof Palme. Trots att hon bott i Stockholm i 75 år kan man alltjämt skönja småländskan i hennes röst. 1948 dog maken Gustav. 1951 blev hon ensam då de sista barnen flyttade hemifrån. Men familjegemenskapen är alltjämt stark. Hon deltar aktivt i släktlivet, bröllop, bemärkelsedagar och barndop. Ett par dagar före vårt första sammanträffande var hon med när en ung anhörig gifte sig. Ännu vid 95 års ålder lagade hon julmiddag åt några av de sina.

- Men de fick förstås bära hit maten.

Borgmästargatan 11-13 i kvarteret Kristallen. Bilden tagen från norr mot Vitabergsparken i bakgrunden. 2006

- Jag kom till Stockholm 1909 när jag var tjugo år. Det var storstrejksåret. Och jag kom för att söka arbete i familj, för sånt hade jag gjort förut. Egentligen flyttade jag hemifrån när jag var 16 år. Mina tre äldre bröder hade gett sig av, och jag ville inte sitta hemma på en stubbe. Vi bodde ett par mil från Tingsryd. Far hade en liten bondgård med fyra kor. Han hade byggt stationshus på norra stambanan förut. Han var snickare och hjälpte till med snickerier vid sidan av jordbruket. Det var inte stort och vi hade det smått, men vi saknade ingenting. Far var född 1840 och mor 1850. Att jag gav mig av berodde på att jag träffade en människa som hade tjänst i ett prästhem i Tingsryd, och det ville jag också pröva på. Men dessförinnan hade jag förstås gått i skolan. Mamma hade en bror som var lärare, så jag var läskunnig och skrivkunnig och kunde katekesen redan när jag började skolan. Det var inte så noga med skolan. Var man duktig så behövde man inte gå dit så ofta, kanske bara varannan lördag.

På den tiden var det vanligt att kvinnor på landet inte kunde läsa eller skriva. Men männen kunde förstås. När jag var barn brukade jag gå ärenden, gå med brev åt gamla människor. Åt dem som inte kunde skriva skrev jag. De dikterade och jag skrev. En del fick amerikabrev. De kom till mor för att hon skulle läsa upp breven. Och så skrev jag svar. 1900 var jag elva år och då hade jag redan skrivit många brev.

När jag började arbeta i familj, det var 1905-1906, fick jag 60 kronor om året. Jag började i en familj i Bäckaskog i Skåne, men där trivdes jag inte. De var för grovkorniga för mig. Jag kom från ett gammalkristet hem, ett kulturellt hem.

I Malmö fick jag plats i familj som barnflicka åt en dansk fabrikör. Det var inte så lätt; barnen var små och talade bara danska, och jag bodde dåligt och fick sova på en oeldad vind. Vad jag kommer ihåg väl är att jag såg kung Oscar II när han var i Malmö 1907. 1908 åkte jag hem för att hjälpa till. Våren 1909 kom folk för att värva arbetskraft till Hamra gård i Tumba utanför Stockholm. Jag reste dit, men jag skrev inte på något kontrakt. Det aktade jag mig för. Häromåret fick jag se att mycket därute fortfarande ser ut som det gjorde då. Ett av mina barnbarn hämtade mig i bil och så fick jag se statarlängorna igen.

Arbetet var hårt. Jag gallrade betor och öste säd som skulle torka, med bara händerna. Jag var också med om höbärgningen och när de började ta rågen. Men jag ville inte fortsätta slava och ta upp betor på hösten, så en dag åkte jag olovandes in till Stockholm för att söka arbete. Mittemot Centralen köpte jag en tidning och läste annonserna. Sedan åkte jag runt och tittade. Jag var till och med häruppe på Söder.

En plats verkade bra, det var hos en ingenjörsfamilj ute i Duvbo. De hade två små pojkar och en flicka var på väg. Frun var gymnastikdirektör och ville behålla sitt arbete fast hon hade småbarn. Så hon åkte in till stan varje dag och lämnade mig med småpojkarna. Att de vågade låta mig ta det ansvaret...

Det var en bra familj. Frun var bara åtta år äldre än jag, så vi var som kompisar. Men man sa inte du till henne förstås. Hon lärde mig hushållsarbete, att laga bra barnmat. Eftersom hon var gymnastiklärare fick jag också lära mig hur viktigt det var med frisk luft.

Mannen var på Skånska Cementgjuteriet. När de byggde ett nytt hus på Karlavägen 89 flyttade vi dit i februari 1910. Konstigt nog fanns det inte centralvärme. Fast det var ett nytt hus eldade man i kakelugnar. Mannen var diabetiker och lungsjuk och var i Mörsil julen 1910. Eftersom ett av barnen var sjukt, fick jag stanna ensam hemma med två av ungarna julafton 1910. Jag stannade en jul till. Den blev dramatisk! Frun var på väg ut efter att ha bytt på den lilla flickan. "Nu går jag, pojkarna är i salen", sa hon. Hon hade inte mer än gett sig iväg förrän jag hörde ett väldigt skrik från salen. Jag rusade in och såg att pojkarna satt eld på salen när de försökt tända julgranen. Både gardinen och granen brann. För att kunna släcka elden i granen måste jag slå min vida veckade kjol om den och kväva lågorna. Då hade frun kommit tillbaka och ringt efter brandkåren. Under

Bondegatan 66-70. Bilden tagen österut från hörnet vid Borgmästargatan. 2006

På den tiden hade ju alla familjerna i de där trakterna jungfru. Jag hade en kamrat som jobbade i en annan familj i huset. Hon frågade: "Har du inte fått något för kjolen?" "Nej", sa jag, för jag hade inte tänkt på det. Den andra flickan tyckte jag var dum som inte sagt till om att jag skulle ha ersättning. Men familjen sa ingenting om det.

Därefter kom jag till en familj vid Karlaplan 8. Mannen var chef vid Generalstabens kartografiska anstalt och titulerades löjtnant. När vi var på familjens lantställe på Yxlan fick jag anbud att komma till ett lite äldre par som fått ett barn. Mannen var också kartograf och professor vid Högskolan. Men jag hade fått ett annat anbud som jag hellre tog. Det var hos ett par som var lärare vid den nya skolan på Ringvägen (Maria folkskola). Jag minns att löjtnanten sa: "Hur kan hon vara så dum att

hon tar en lärarfamilj pa Ringvägen istället för att få gå som barn i huset hos en professor vid Högskolan?"

Hos lärarfamiljen slutade jag 1912. Det berodde på att jag träffat en man som jag fäst mig vid och skulle gifta mig med. Det var Gustav. Han var från Eskilstuna och arbetade som typograf. Vi träffades på dansstället Monaco som låg i gången mellan Kornhamnstorg och Västerlånggatan, där "66:an" ligger nu.

Gustav arbetade på Fylgias tryckeri på Kungsholmen. Där tryckte de tidningen Kvinnor och äktenskap. När arken var färdiga fick jag alltid ett av Gustav så att jag kunde läsa det. Vi gifte oss 1913 och bosatte oss vid Renstiernas gata på Söder. Sedan, det var 1915, kom vi till Assessorsgatan 2 A. Där bodde vi till slut med åtta barn i ett rum och kök innan vi kom till Borgmästargatan 13, till Kristallen.

Bondegatan 68. 2006

Sedan jag flyttat till Stockholm kom jag inte hem till föräldrarna så ofta. Jag besökte dem 1913, 1916, 1921 och 1923. 1921 var jag hemma en hel vecka. Varenda gång jag kom hade jag ett nyfött barn med mig.1924 dog far och jag reste hem till begravningen. Då tog jag Sven, som hade fötts det året, med mig. Jag släpade honom och paket och kartonger med mig hela vägen på tåg och båt. Barnvagn hade man ju inte. Trots alla barnen var det nödvändigt att jag arbetade. En typograf tjänade inte så mycket. De som var på tidningar och arbetade nattskift hade det väl bättre. Men på något sätt gick det ju. Jag var från ett bondhem och hade lärt mig att ta vara på saker. När första världskriget bröt ut 1914 köpte jag en symaskin på avbetalning och tog emot hemsömnad. Det var tillklippta bitar som skulle sys ihop. Det var ofta mycket arbete med bårder och uppslag. Men betalningen var dålig. För att sy koltar till barn fick jag två kronor dussinet och lika mycket fick jag för dambenkläder. När jag skulle sätta knappar i koftor hjälpte mig maken ibland. Men inte fick jag mycket för det. Dessutom hade jag ju barnen omkring mig hela tiden. Det var svåra tider, det gick knappt att få tag i mat, man köade och köade. Vi hade en karbidlampa som lyse, och för att få karbid till den stod jag länge i en lång kö till en affär på Hökens gata. När det bara var tre, fyra före mig i kön tog karbiden slut. Och där satt barnen hemma och väntade i mörkret... Hade man fotogenlampa fick man hänga den högt uppe under taket när man lämnade barnen ensamma, så att de inte skulle komma åt den.

Värst var att inte ha lyse. Jag minns att vi lyste oss med stickor från kakelugnen ibland. På Södra bantorget, som heter Medborgarplatsen nu, köade man länge för att köpa lite kött. Jag minns potatiskravallerna 1917, men jag var inte med om dem. Jag fick veta att man kunde få 25 kronor i veckan för att polera silver åt en fabrik och att de betalade också när man utbildades. Så det började jag göra hemma, polera silver. Men det var inte lätt med alla barnen, de kunde ju sätta märken på silvret. Jag gick upp till Rosenlunds ålderdomshem. Där satt det gamla i långa rader. Jag träffade en gumma som var 72 år och verkade vara trevlig, hon var snygg och prydlig. Vi kom överens om att hon skulle komma hem till oss och ta hand om barnen. Det var egentligen mest den minste, Håkan, eftersom de båda äldre, Karin och Erik mest var ute i Helgonalunden och lekte. Och det gick bra. Hon kom varje morgon och skötte dem medan jag satt där och polerade silver. Fortfarande efter alla dessa år har jag ont i axeln efter allt polerande.

Det gällde ju att få något att göra, och man hade inte någon fritid just. Maken var mycket barnkär. På söndagarna när vi bodde på Assessorsgatan tog han de äldsta barnen med sig på morgonen och så gick de till Årstaskogen eller Silverlings hage som låg i Eriksdalslunden. Sedan packade jag en vagn med mat och kom efter med de andra barnen och så var vi där hela dagen. Man hade ju ingenstans att resa. Före 1913 hade han ingen semester, sedan fick han en vecka. Men det dröjde innan det blev två veckor. 1919 strejkade typograferna i tre månader. Gustav som var

på ett tryckeri i Klara gick med. Inte fick han mycket från facket och räkningarna, särskilt gasräkningen, bara växte. Jag sa till honom: "Nu ska jag gå och skaffa mig ett jobb." "Inte får du nåt jobb", sa han.

Jag gick till Osrams glödlampfabrik. Där frågade de: "Vad kan ni?" Det visste jag ju inte riktigt, men jag fick arbete på rörpåsättningen med 35 kronor i veckan. Dessutom hade jag 10 kronor i hyresbidrag. Efter ett par veckor fick jag höjning till 45 kronor i veckan. Så när typografstrejken var över klarade vi oss riktigt bra. Då hade Karin blivit sex år, Erik fyra och Håkan två år. Gumman från Rosenlund skötte dem och maken tog över när han kom hem eftersom jag måste arbeta.

När strejken var slut ville tryckaren att Gustav skulle ta två pass. Men det vägrade han att göra, så han gick därifrån och fick ett arbete på Åhlén och Åkerlund. 1920 fick jag Lena och slutade på Osram. Jag gick kvar så länge jag kunde. Eftersom vi hade långa vida rockar såg de inte att jag väntade barn. Så de blev mycket förvånade när jag sade upp mig. Sedan fortsatte jag att jobba hemma med silvret igen. Där var ju trångt på Assessorsgatan, bara ett rum och kök. När vi fick veta att vi skulle få komma till Kristallen och få två rum var vi lyckliga. Och när vi kunde flytta in...

Det var en bekant som fått reda på att det skulle byggas på Borgmästargatan 13 i kvarteret Kristallen. Hon rådde oss att lägga in om att få en lägenhet där. Och det gjorde vi, men hur vi gjorde minns jag inte. Men jag kommer ihåg att det krävdes ett intyg som den nuvarande värden och en annan betrodd person skulle skriva under. Det här var 1928 och då hade vi bott på Assessorsgatan sedan 1915. Jag gick upp på Borgmästargatan och tittade. Då var det bara en bergknalle där, men allteftersom byggdes huset.

Jag minns så väl när fru Loström, som var vice värdinna i Kristallen, kom hem till oss en kväll när vi sökt dit. Det var sent en lördagskväll. Gustav hade tagit med sig en arbetskamrat hem och jag höll på att bada barnen, åtminstone de minsta, i en galvaniserad balja på köksgolvet. De andra satt runt om i lägen heten. Vi blev så oroliga för vad hon skulle tänka om oss, att barnen inte var lagda fast klockan var nio på kvällen.

När vi flyttade in var vi saliga, allting var nytt och fint. Inte minst barnen var lyckliga. Hyran var låg, det var mycket billigare att bo i Kristallen än i andra hus. Men ändå tjänade maken inte mycket mer än att det räckte till hyran. När vi flyttade in här hade alla åtta barnen kommit. Det äldsta föddes 1913 och det yngsta 1928. Tio personer i en tvårumslägenhet, det låter mycket nu. Men vi var ändå gynnade, det fanns tio personer i en enrummare här i kvarteret.

Det fanns mycket att göra för barnen i Kristallen, kindergarten och arbetsstuga. I kindergarten gick de tre minsta och i arbetsstugan gick de största pojkarna efter skolan. Av det de gjorde där minns jag några stolar. Så det var ju bra.

Tre av pojkarna gick i Sofia folkskola och de som börjat i Katarina södra när vi bodde i Katarina församling fick gå kvar där. Folk togs väl omhand här. 1933 och 1934 gick en difteriepidemi. Fyra av våra barn blev sjuka. När de frisknat till såg fru Loström till att de fick vara på landet hos familjer. De var också på sommarhemmet på Norra Tynningö. När Karin gifte sig kunde vi ha fest i samlingssalen i kvarteret. Inget av mina barn har gått mer än i folkskola, men några har läst på aftonskola och kvällskurser efteråt. Den äldste, Erik, borde fortsätta studera, sa hans lärare. Den läraren hade bara haft en annan pojke som han kunde jämföra med Erik när det gällde att vara duktig i skolan. Men det gick ju inte. Vi hade inte råd. Vad skulle vi göra? Det fanns ju inget fritt i skolan på den tiden, inte ens skolmaten. Men jag minns hur ledsen jag var.

Bondegatans fortsättning österut efter Klippgatan. Bondegatan 72 närmast. Längst bort till höger Sofiaskolan. 2006

Jag förstår att det fanns de som tyckte att jag var högfärdig som inte ville ta emot hjälp. Men är man från landet så vill man sköta sig själv, inte hänga sig på. När jag kom till Ersta sjukhus för några år sedan tyckte de det var konstigt att en människa som var 93 år inte ens hade hemsamarit. Men barnen hjälper mig mycket. Fortfarande gör jag gymnastik varje dag för att kunna reda mig.

Själv var jag inte med så mycket i det som ordnades här i kvarteret. Men jag var med i syföreningen. Det var trevligt. Både fru Loström och fru Frykman läste högt för oss. När den nya värdinnan, fru Hellner kom 1941, så läste hon också. Men hon var socialdemokrat så hon läste Fabian Månsson för oss. Det var intressant. Jag har inte hunnit vara med om så mycket helt enkelt. Redan när vi bodde på Assessorsgatan var det en som sa till mig: "Du har din mission i hemmet."

Och så har det varit; jag har haft min mission i hemmet - med åtta barn! Jag har alltid varit mån om dem. Mina ungar har alltid varit välklädda, jag sydde till allihop, sydde ihop och ändrade. Skolmat fanns ju inte och jag ville att de skulle äta ordentligt, så jag lagade rejält till dem när de kom från skolan. Det fanns nog familjer där barnen bara fick kaffe till frukost. Mina barn fick aldrig kaffe.

Jag har inte något att direkt klaga på i Kristallen. Men man undrade förstås när man kom hit att det inte fanns varmvatten i ett alldeles nytt hus som ändå hade värmeledning... Man hörde förstås att det kunde vara bråk ibland, bortåt Klippgatan, men där var man just aldrig. Kanske var det lite väl mycket restriktioner om hur man skulle uppföra sig. Jag tror att jag har kvar en bok med ordningsregler någonstans. Man fick inte tvätta och hänga upp i lägenheten till exempel. Och nog hade man en känsla av att det gick tanter och försökte kontrollera en alltid, att man inte tvättade hemma. Visserligen kunde man tinga tvättstuga i huset, men det räckte ju inte när man hade åtta barn. Jag brukade tvätta i smyg i en balja på toaletten så att det inte skulle märkas.

Gustav gick bort 1948, då var vi båda 59 år. 1949-1950 städade jag på NK. Sedan hjälpte jag en fru på Klippgatan 18 som hade städningar i Kanslihuset, först jordbruksdepartementet och sedan finansdepartementet och andra kontor nere i stan. 1951 flyttade de sista barnen hemifrån. Två av pojkarna, Erik och Håkan, gick båda bort 1979. De dog i cancer. När jag hade någon fritid var jag mest intresserad av att läsa. Jag har alltid varit en flitig boklånare. Mest har jag intresserat mig för Sveriges historia. När jag blev ensam och fick tid, blev jag riktigt historiebiten. Jag läste också på sommarkvällarna när barnen var små. När det var ljust ute på kvällarna och man inte behövde tända satt jag vid fönstret och läste. Så var jag ju gift med en typograf och då kunde man alltid få något att läsa.

Jag har aldrig varit med i något politiskt. Men eftersom du tittar i bokhyllan så förstår du att jag röstar socialdemokratiskt. Det gör man om man var med när högern bestämde. Och när man skulle försörja barn på en och tjugofem om dagen som man fick när mannen låg i det militära. Och när man fick köa för en tallrik soppa som kostade 40 öre men var rena rama slasket med lite rötter i. Gick man inte omkring och grät eller föll på knä fick man klara sig själv!

Anna gick bort 1985 vid 96 års ålder.

Lena, född 1920, är Annas näst äldsta dotter. Det var två döttrar och sex söner i familjen som växte upp i en tvårummare på omkring 45 kvadratmeter.

- Det fanns många flickor i Kristallen. Mest höll vi till på "Jordkullen", som vi kallade det, i Vitabergsparken på andra sidan Bondegatan. Man lekte ju mycket på den tiden, tills man var 17 år kanske, rymmare och fasttagare, "burken" och "nigger".

Jag trivdes i Kristallen, man kände varenda en, man kände sig hemma. I arbetsstugan gick jag förstås. Det var jättebra där. Flickorna fick sy och sticka och vad vi nu gjorde. Pojkarna höll på med slöjd. Dessutom fick ungdomarna lära sig dansa.

Visst var det väldigt trångt att vara åtta barn och två vuxna i en liten tvårummare. På nätterna blev det ju sovrum av allting, vi hade en taffel, bocksängar och sånt som kunde rullas ihop på dagarna. Mamma och pappa hade en stor imperialsäng. Vi var ju så många att det kunde vara besvärligt att komma in pa toaletten ibland. "Har du bosatt dig därinne", frågade man. Och när jag hade bråttom och skulle till danslektionerna kunde det ju bli krig. Det var trångt, men härligt!

Ungdomarna i kvarteret höll ihop. Av de åtta barnen i vår familj gifte sig fem inom kvarteret.

Sture och Lena födda 1926 och 1930, är son och svärdotter till Anna. De hör till dem som gifte sig "inom kvarteret". Hon var 19 och han 22 år. Nu har de två barn samt barnbarn. Hon är socialarbetare och han verkmästare.

Lena: Jag minns så väl när vi flyttade in i Klippgatan 20. Det var 1936 och jag var sex år. Det var spännande, allt var så nytt och fint. Innan vi flyttade in fick vi visa intyg på att våra möbler var rökta mot vägglöss.

Sture: När Borgmästargatan 13 byggdes hade de använt fyllning från en gammal kåk. Därför kom det in vägglöss i huset. Det röktes i lägenheterna, men inte i hela huset eftersom man inte skrivit kontrakt med Anticimex. Det betydde bara att vägglössen vandrade från lägenhet till lägenhet. När lägenheten ovanpå vicevärdinnans röktes så fick hon ner vägglössen till sig. Sedan röktes hela kvarteret och då försvann vägglössen för gott.

Klippgatan 16-20. 2006

Lena: Tänk alla stackars kvinnor, hur dom kämpade för att få rent. Det var ju skamligt att ha ohyra. Jag vet inte hur mamma och pappa fick lägenheten, om de sett någon annons eller om pappa fick tips genom facket. Hur som helst var villkoret att de hade fyra barn. Och vi var fyra ungar, tre pojkar och en flicka. Men eftersom vi "bara" var sex i familjen så fick vi den minsta lägenheten, 46 kvadratmeter. Det är standard för en ensam person nu. Vi hade det knapert, var fattiga kan man nog säga. Pappa var hamnarbetare och då tjänade man inte mycket minsann. Mamma arbetade inte då. Som alla andra ungar gick jag först i Sofia folkskola. Sedan kom jag till Södra kommunala mellanskolan på Hornsgatan. Där tog jag realen. Det var inte så ovanligt som man kan tro att ungarna i kvarteret tog realen, jag vet åtminstone några. En flicka tog studenten, men det var väldigt ovanligt. Det fanns ju en fond i kvarteret för barn som ville plugga. Mamma fick nog lite därifrån. Man fick visa att man hade bra betyg... Men även om det inte funnits hade nog mamma och pappa slitit ändå för att vi skulle få läsa. Mamma sa: "Du ska inte behöva hålla på som jag har gjort." Hon fick ta städningar. En av mina bröder började som järnhandelsbiträde. Men det trivdes han inget vidare med, så han började läsa på sidan om. Han satte upp en studieplan, som han höll, envis som han var. Han tog en fil mag och är lärare nu. Så nog fanns det barn i Kristallen som försökte läsa vidare.

När jag hade tagit realen började jag jobba på fjärde socialbyrån nere på Erstagatan. Jag fick räkna ut pensioner. Jag stannade inom socialförvaltningen. Sedan har jag läst och kompletterat. Så småningom blev jag handledare inom socialförvaltningen och nu är jag utbildare där. Sture: En annan har ju bara åttaårig folkskola. Efter plugget började man testa olika jobb så smått. Man kunde ju få jobb på den tiden. Ett tag var jag på en verkstad, men det var inget för mig, det var för lugnt. Sedan blev jag bagare, var hantlangare på ett bageri. Man fick 40 spänn i veckan. Det var trevligt, fanns en del fina gubbar som jobbade där. Så småningom blev jag verkmästare på bageri. Jag var en väldigt ung verkmästare. Det var inte så lätt alla gånger att tas med gubbarna eftersom det fanns de som var uppåt 65 år.

Lena: Det var en fin sammanhållning i Kristallen när vi växte upp. Det minns man ju särskilt. Sture: Det var något man fick gratis i Kristallen: man fick lära sig ta hänsyn. Det var väl det viktigaste med kvarteret, något sådant kommer nog aldrig igen. Det berodde förstås på att det fanns så mycket människor där i alla åldrar. Alla fick vara med, små och stora. De stora tog hand om de små. Men det var ju också en viss fasthet, det var krav. Annars skulle det inte gå att stötta och hjälpa varandra. Sen ska man inte glömma alla tanterna som satt och höll utkik. Det fanns gränser för vad man kunde göra. Gick en ruta sönder när man spelade boll höll alla tyst, det var dödstyst. Men det kom i alla fall fram vem det var som hade gjort det.

Klippgatan 19-21 mittemot Kristallen. 2006

Sen kommer man ju ihåg att det enda man kunde göra där var att vara ute. Det var för trångbott för att man skulle kunna hålla till inne. Man träffades på gården och i portarna. (I Döden heter Konrad skriver Stig Claesson om sitt barndomskvarter som var Kristallen. Namnet Konrad i bokens titel står för det destruktiva i tiden - t ex nazismen - som barnen uppfattade det. Hans motpol var Gunnar, en påhittad grabb, som pojkgänget talade om. När han kom skulle allt ordna sig - det blev många historier om Gunnar, motståndssymbolen. Flera som jag intervjuat i Kristallen säger att det var Sture som hittade på "Gunnar".)

Jag fick nog rollen att vara grabben som skulle ordna upp saker och ting när det rörde ihop sig. Det är riktigt det där med "Gunnar", namnet tog jag efter min lillebror. Jag började bara berätta om den här Gunnar, som ju inte fanns i verkligheten. Vi gick ett gäng på gatorna och jag fantiserade. Jag kom på de där historierna medan vi gick omkring och tog intryck av vad vi såg på stan, nere i Hammarbyhamnen och på gatorna. Vi kunde sitta i en snökoja och snacka. Grabbarna sa: "Berätta om Gunnar!" Lite tog man väl från filmer man hade sett också. Gunnar gick igen i allt, några år. Det var ju som det var då, med nazismen och allt. Det var populärt att bråka med nazisterna när de skulle ha möten. Tidningarna skrev om det. Men varken vi eller "Gunnar" var väl egentligen riktigt politiska då.

Lena: Gunnar var en liten pigg krabat som skulle klara upp allt som var besvärligt. Historierna om Gunnar var väl ett slags social fostran. Överhuvudtaget var det ju viktigt i ett sådant kvarter som Kristallen med positiva sociala roller. Orsaken till att jag blivit socialarbetare är väl ändå att jag växte upp där. Det var ju inte bara bra. Och skulle jag göra upp med allt jag minns så skulle jag ha blivit en jävel till socialarbetare.

Det var ändå så att vissa delar av Kristallen var "maktens boningar". Jag tänker på dem som bestämde över de andra. Det var ju helt klart att man visste var "fienden" fanns. Det förekom olustiga yttringar av översitteri. Vicevärdinnans flicka fick inte leka med oss, jag tror att hon gick i en särskild skola också. Varje jul fick de som varit duktiga i arbetsstugan flitpengar, någon krona eller så i en liten påse. Men flitiga... det var väl inte bara det som det handlade om. Så enkelt var det inte ...

Bäst av allting var nog Sommarhemmet. Det betydde mycket för många. Tänk, först fick familjerna vara där på sommaren, sedan fick man åka ut över helgerna. Varje lördag/söndag under våren och hösten var vi några tonåringar som åkte ut och övernattade. Flickorna låg i flickrummet förstås. Det var många som träffades där och kom ihop, vi två till exempel. Det är klart, eftersom vi bodde i samma kvarter så visste vi om varandra. Men det var på Sommarhemmet vi kom ihop. Det var ju inte riktigt som nu för unga människor som är tillsammans. Vi var knappast hemma hos varandra. Man gick på bio och kondis och gick på stan och pratade. Men vi gifte oss tidigt, jag var bara 19 år. Och det berodde förstås på att jag blev gravid efter ett par år.

Sture: Vi skulle tala om det för Lenas föräldrar och tyckte att vi lagt upp det bra. Lena: Men pappa bara sa: "Jaså var det inget annat."

Sture: Småsaker retade han sig på, men stora saker tog han lugnt.

Lena: Någon lägenhet fick vi inte förrän efter något år, då vi kom till Västertorp. Så jag bodde med barnet hos mina föräldrar och Sture hos sina. Det var inte så dåligt, eller så konstigt, så var det för de flesta. Och mina föräldrar ställde upp väldigt bra. Man var ju ung och inte tillräckligt mogen, och då fick man stöd och hjälp det där året så att man hann mogna. Men visst var det roligt att få en egen lägenhet, att få bestämma allt själv.

Sture: Jag hade bestämt mig för att inte gifta mig med någon i kvarteret. Man hade lite dåliga erfarenheter, hade sett hur det var för andra. Det blev inget privatliv, släktingarna gick in till varandra och bara slog sig ned i köket. Det gick inte att hålla isär familjerna, tyckte jag. Men det blev så ändå.

Göran är född 1928. Han är Annas yngsta barn, minst av åtta. Mellan honom och det äldsta syskonet är det femton år. Själv har han sju barn. Hans hågkomster från Kristallen är i stort sett positiva. Men han har en påtaglig distans till all romantik och mytbildning kring kvarteret. Han döljer inte att det kunde vara mycket besvärligt med trångboddhet och alltför tät kontakt mellan familjemedlemmar. Han är starkt politiskt intresserad åt vänsterhållet. (Vid det första samtalet är modern närvarande.)

Klippgatan 20-16. 2006

- De första minnena är väl att man höll till på fotbollsplanen uppe i Tippen (Vitabergsparken) så mycket som möjligt. Och så kindergarten och arbetsstugan som man gick i. Jag tror att man fick börja med borstmakeri och komma in på snickeri och träslöjd så småningom. I arbetsstugan fick vi choklad med bullar på onsdagarna. De tyckte vi ungar var fint förstås. Men mamma gillade det inte riktigt, hon tyckte att vi inte orkade med middagen. Fast jag hade fem bröder kan jag inte säga att vi var tillsammans så mycket. Möjligen med Stig (som är två år äldre) ett tag. Annars var det mest med jämnåriga. Vi var ju ett gäng som höll ihop mot andra gäng. Man var en sex, sju stycken i samma ålder. Alla var inte från kvarteret,

Vi var i så olika åldrar att när de yngre måste sova fick de äldre stanna uppe. Det var förstås störande. Det låter mycket, åtta barn och två vuxna i en tvårummare. Men det var väl inte riktigt så många hemma samtidigt. Min äldsta syster bodde inte hemma hela tiden jag var barn, hon är ju femton år äldre. Men ändå, trångt var det. Fick vi besök av släktingar från Norrland så kunde mamma klämma in dom också. Det var ungefär två år mellan varje unge. Det var alltid någon som skulle läsa läxor. Och det var ju inte så lätt. Egentligen var det väl ett problem. Hängde man inte med i plugget från början var det tji. Hemma kunde man inte ta igen något.

Jag tror nog att alla barnen hemma behandlades ungefär lika. Kanske blev jag extra omhändertagen eftersom jag var yngst. Det fanns ju äldre syskon som kunde hjälpa till. Mamma lät oss grabbar hjälpa till med lite av varje i hemmet. Hon tyckte inte att bara flickorna skulle göra det. Och trots att vi hade en pappa också var det nog mamma som styrde hemma. Man märkte en klar styrning, ordning och reda och noga med tiderna i hemmet.

Farsan såg man bara när han kom från jobbet. Hade han jobbarkompisar med sig så tog morsan det bra. Hon satte fram mat och ordnade. Det var inget snack. Så ont om mat var det inte fast vi var många. Det är klart, var det stek eller något annat fint som serverades kunde man inte bara sätta i sig hur mycket som helst. Då lade mamma upp på tallrikarna.

Man gick ju och undrade hur andra hade det med utrymme och sådant, och tyckte att de måste ha det bra. När man blev lite äldre drog man sig för att ta hem kompisar. Man var inte direkt hemma hos några andra, det var väl bara hos en kompis som de släppte in en. Man höll till i portarna och källarutrymmena. (Modern skjuter in: - Visst hade ni kamrater inne. Ni fick ta hit så många ni ville, men det gick ju inte att blanda för många olika åldrar.)

Jag upplevde det aldrig som svårt att bo här i kvarteret, att de som bodde i Kristallen skulle vara annorlunda på något sätt. Det var förstås något speciellt med vårt kvarter, att det fanns en massa att göra, gymnastiksal, bad och klubbar. Men det var bara bra, tyckte man. Utanför kvarteret kunde man förstås känna sig fattig ibland när man såg hur andra hade det, klasskamraterna till exempel. Att få de där skjortorna från skolan var ju inte så kul. (Skrattar.) (Modern: Det fick du bara en gång. Men det har jag fått äta upp.)

Jag har alltså inget minne av att man var tillsammans med skolkamraterna utanför skolan. Det var gänget i kvarteret hela tiden. Idag har jag ingen kontakt med någon i det gamla gänget. Det avtog efter tonåren, även om man bodde kvar. Sedan man blev vuxen sågs man inte alls. När man blev lite äldre, när man inte var barn längre, tog det slut. Det gick väl till så att man började gå ut och dansa och träffa tjejer. Sedan var inte grabbarna i kvarteret så viktiga längre. Jag minns när de första kompisarna försvann på det sättet. Man ringde på men de var inte hemma. Det hände några gånger innan man förstod att de inte var med längre. Först saknade man dem förstås. Vad man vet idag är väl att det gått bra för en del och riktigt dåligt för andra. Men i stort sett har väl grabbarna i gänget klarat sig. Det vill säga, de flesta klarade sig väl bättre än sämre åtminstone. Jag tror inte

Skånegatan 101 från Vita bergen. Borgmästargatan till vänster. 2006

Som barn var jag med i Sofia småklubbar. Det var bra. Man fick följa med och titta på brandstationer och allt möjligt, man spelade spel, luffarschack och sånt. Bäst var det nog när Per Anders Fogelström kom och berättade. Jag vet inte om det var verkliga händelser eller sånt som han hittade på.

Det fanns ett ishockeylag i kvarteret som det talades mycket om, fint utrustat var det. Men för det mesta blev det stryk. Jag var med och spelade handboll i AT-cupen, men jag tror vi förlorade varenda match. Men det var ju roligt. När man kom längre upp i tonåren blev det aktuellt med Vitabergsklubben i Ceders kafé. Men där kände jag mig lite utanför. De tog dit killar som målade och sådant, och jag hängde inte med riktigt på det.

När man skulle ut och dansa gick man på Nalen, Vinterpalatset och Nöjesfältet. Jag hade inga planer på att läsa vidare efter folkskolan. Jag gick ut åttan i Sofia och gick i yrkesskolan på Polhemsgatan sen, mekanik blev det. När jag blev klar så kände jag inget för det längre. Jag hade några olika jobb, på ett konditori och i en radiofirma. Sedan jobbade jag i en grafisk servicefirma ett par år.

Att jag slutade där berodde på att jag skulle resa utomlands våren 1948. Egentligen bad jag om ledigt, men det fick jag inte, så jag sa upp mig. Jag hade tänkt gå till sjöss, men så träffade jag Slas i samlingssalen i kvarteret. När han hörde det tyckte han att jag skulle följa med honom och några andra till Bulgarien istället. Det var en ungdomsresa, man skulle bygga upp samhället och lära känna människorna därnere. Så jag följde med.

Nej, jag fick alltså inte ledigt, men jag ville absolut resa, så jag slutade. Antagligen tyckte chefen att det verkade kommunistiskt att resa till Bulgarien. Men både klubbordföranden, som var åt vänster, och jobbarkompisarna (bland dom fanns många vänsterkillar som jag tyckte mycket bra om) skramlade ihop pengar till resan åt mig. När jag kom hem igen fick jag inte tillbaka mitt gamla jobb, det blev blankt nej. Istället fick jag jobb på Åhlén och Åkerlund som hjälpare till montörerna som flyttade tryckpressarna från Sveavägen till det nya huset på Torsgatan. Där är jag kvar än som montör efter 36 år.

Visserligen bodde jag kvar hemma på grund av bostadsbristen tills jag var 23 år, men egentligen hade jag börjat lämna kvarteret när jag var 18-19 år. Jag tyckte att jag började få nog, ville se något nytt och träffa andra människor. Men att flytta gick inte, det var omöjligt att få en lägenhet.

Jag träffade min fru på Björknäspaviljongen. Första tiden vi var gifta, när vi fått vårt första barn, bodde vi hos mamma. Det var ju inte så många kvar hemma då. Sen fick vi lägenhet i Kristineberg. Nu bor jag i Årsta. (Han skilde sig 1967.)

Det fanns ingen politisk verksamhet i Kristallen, jag vet inte varför. Det är alltså inte därifrån jag fått min politiska inställning. Jag påverkades politiskt på servicefirman. Och så såg jag ju en del när jag var i Bulgarien, utbombade städer, nöd... När man försöker komma ihåg hur det var i Kristallen förr . . . Man visste, som sagt, inte riktigt hur andra människor i kvarteret, kompisarnas familjer, hade det eftersom man nästan aldrig kom in till dem. Men det fanns ju kåkar man helst inte ville bo i: Bondegatan 68, Klippgatan 18 och Skånegatan 101, de äldsta kåkarna. Många hade det förstås väldigt knappt. Men slum... nej.

Gudrun, född 1925, bor ensam i en tvårummare i Kristallen sedan hennes mor dog i slutet av 1970-talet. I många år har hon velat flytta härifrån. Men det har inte blivit av; lite oro för att lämna det kvarter där hon bott sedan hon var fyra år, och läget på bostadsmarknaden har fått henne att avstå. Men 1985 flyttar hon eftersom huset skall saneras och lägenheten slås samman med en annan. Efter 55 år i kvarteret har hon en klar uppfattning om hur det varit att bo där, på gott och ont.

- Vi flyttade in i Bondegatan 68 1929 när jag var fyra år. Jag hade en farbror och faster som bodde där och de tipsade oss när det blev en lägenhet ledig och så sökte vi dit. Sedan kom vi hit till Borgmästargatan 13. När mina föräldrar skilt sig och pappa flyttat bodde mamma och jag i 20 år i en etta på 40 kvadratmeter. Jag var över 40 år när vi fick en tvårummare 1967. Vi hade försökt byta till något större redan 1957, men det blev inget resultat; bostadsmarknaden var ju svår och vi ville bo kvar i innerstan.

Skånegatan 101 från väster. 2006

Jag har gått igenom hela skalan här i kvarteret, som liten och som tonåring, och nu som vuxen och äldre. Jag minns 1930-talet väldigt klart, som alla som upplevt den tiden, med arbetslöshet och depression. Här kunde ju bo 14 personer i en enda lägenhet, en enrummare till och med. Så hade inte vi eftersom jag var enda barnet och blev omhuldad. Någon svält kan jag inte minnas, men lätt var det inte. Som barn tänkte man inte på det, alla hade det ju besvärligt. Allt var inte bra här. Restriktioner fanns det, ganska hårda också. Till exempel att folk måste flytta om de inte längre uppfyllde villkoren för att bo här. Min faster dog och min farbror blev änkeman. Då fick han inte bo kvar längre - han bara åkte ut! Som tur var fanns det andra

Senare, när Klippgatan 20 kom till, blev det mer kurativt. Men fortfarande var det förstås restriktioner, regler för hur man skulle uppföra sig. De kunde vara ganska stränga, minns jag. Man undrar över vad de tänkte på när de byggde husen. I Borgmästargatan 13, som ändå byggdes så sent som 1929, fanns det bara varmvatten i vice värdinnans lägenhet. Och i Klippgatan 20 som kom 1936 gick varmvattnet bara in i köket. Och där bodde ändå stora barnfamiljer eftersom det var ett riktigt barnrikehus!

Pappa var byggnadsarbetare och mamma var sömmerska. Jag skulle in på daghemmet här för att mamma skulle kunna börja arbeta igen. Men det gick inte. Det vill säga, det var jag som inte klarade det. Det finns alltid barn som inte passar på daghem och jag var ett sådant. Jag blev bunden vid en säng för att jag skulle lugna mig. På den tiden var inte heller daghem vad de är idag. Det var egentligen bara ett omhändertagande. Man skulle ta hand om barn till fattiga föräldrar som båda måste förtjäna sitt uppehälle. Mamma fick stanna hemma med mig.

Sedan blev jag sjuk. Min kusin som bodde i samma trappuppgång dog i tbc när han var 19 år. Vi umgicks och på så sätt måste jag ha fått smittan för jag blev tbc-sjuk när jag var nio år. Jag skickades till ett sanatorium som hette Kärnan och blev kvar där i nio månader. Några besök fick jag inte eftersom mina föräldrar inte hade råd att åka och hälsa på mig. När jag kom hem igen hade jag förändrats. På den tiden trodde man att det gick att förebygga och bota tbc hos barn genom att göda dem. Så när jag kom hem igen var jag som förvandlad. När jag reste till Dalarna var jag en liten mager och gnällig unge, när jag kom tillbaka var jag en koloss. Och det fortsatte jag att vara långt uppe i puberteten. Det, och sjukdomen som barn, har präglat hela mitt liv.

Dessförinnan hade jag gått de två första klasserna i Sofia folkskola. Nu fick jag flytta till vad som kallades "friluftsskolan" i Högalidskolan. Det var en avdelning för skolbarn som var konvalescenter. Jag kom visserligen tillbaka till Sofia folkskola ett år och gick ut sjätte klassen där. Sedan prövade jag till Handelsmellanskolan, och kom in. Jag tog realen och fick handelsutbildning.

Det var väldigt lätt att få jobb då; jag fick anställning vid Utlänningskommissionen. Efter några år kom jag till Socialförvaltningen, och där är jag ännu. I många år var jag tillsammans med en flicka från kvarteret, vi var jämt tillsammans. Vi blev vänner redan som småflickor och hon var den enda jag riktigt höll ihop med. Men 1940 flyttade hon och sedan blev det bara tillfälliga kontakter. I och med att jag bytte skola i tioårsåldern och definitivt när jag började arbeta, förlorade jag nästan alla gamla kontakter här i Kristallen. Det vara bara folk i vårt hus som jag kände sedan förut och mammas bekanta som jag träffade.

Jag hade inte tänkt på det som barn, men när jag blev äldre kände jag det som nedvärderande att bo i ett stiftelsehus. Det var ändå något särskilt, som om man blev stämplad. Det var ju kolossalt mycket barn och fattigt här. Det var annorlunda än att bo i ett privatägt hus, det tycker jag. Så fick Kristallen ett rykte om sig att vara något särskilt, antagligen på grund av alla barnen. Folk blev lite rädda. Ja, det var väl som Tensta är nu. Ändå var det väl ingen kriminalitet här. Mer en allmän fattigdom som gällde alla mer eller mindre. Det var annorlunda jämfört med nu på ett bra sätt också, folk hade känsla för varandra och brydde sig om och hjälpte varandra. Jag upplevde nog människorna här som duktiga och arbetsamma personer som ville göra rätt för sig - men fattiga...

Även om det fanns mycket bra saker här, fritidsaktiviteter och sådant - som vår familj knappast deltog i - så var det ändå fel att köra ihop folk på det här viset, samla så stora barnfamiljer i några få hus. Det är klart att det måste bli problem också.

När mina föräldrar skildes och pappa flyttade 1940 kom mamma och jag varandra väldigt nära, vi svetsades samman. Trots att jag växt upp och kommit upp i tonåren och däröver och vi bodde trångt så gick det bra. Och så kom vi att tillbringa så gott som hela livet tillsammans. Andra hade större betänkligheter än vi över att vi bodde så här. Men det var förstås andra skäl också till att jag blev kvar hemma. Åtminstone flickor flyttade inte hemifrån tidigt på den tiden, och man hade inte pengar till en egen bostad. Det satt ju också djupt i en att man inte skulle försätta sig i situationer som man inte skulle klara ekonomiskt. Och man skulle till varje pris klara sig själv och inte ta emot hjälp från samhället. När mamma blev sjuk och mer beroende av mig var det nödvändigt att vi bodde tillsammans.

Skånegatan 103-101 från öster. 2006

Men det har berott på mig själv också. Jag är en sådan människa som behöver en kick och någon som stöttar mig för att jag skall våga ändra mitt liv. Själva husen här har jag inte rotat mig fast vid, men jag har trivts med miljön, utsikten mot Vitabergsparken. Och här har jag min barndom, det är en viss trygghet i det. Men många människor här känner jag inte längre. Det har kommit så många nya, och de som är gamla här är så pass mycket äldre. Ändå har jag velat komma härifrån, ända sedan 1950-talet.

Jag är med i en syjunta. Det är fem kamrater från kvarteret som flyttade tidigt och gifte sig. De kan kritisera mig för att jag blivit kvar, inte försökt ge mig av. Själva bor de runtom i stan. De här träffarna med de gamla kamraterna från kvarteret är viktiga för mig, så enormt värdefulla. Det är ett så självklart umgänge. Vi har ju kontakt sedan så många år, sedan vi var små. Även om inte alla av oss umgicks just då eftersom det var skillnader i ålder så höll familjerna ihop, särskilt mammorna. De var alla i samma situation. Jag tror att jag skulle kunna vända mig till de här väninnorna vad det än gällde, vad som än hände. Det är något mer än vänskap, en familjegemenskap. Jag är enormt tacksam för den.

När jag sitter så här undrar jag förstås om jag gjort något fel, att det bara blivit så att jag stannat. Men det är för sent att ändra på det nu. Nu måste jag ändå flytta eftersom huset skall renoveras. Men jag skall ifrån kvarteret också. I Kristallen vill jag inte bo kvar även om jag skulle få något annat här. De nya lägenheterna blir för dyra och de gamla är inte som den här har varit. Jag vill flytta till något annat här i stan.

Gudrun flyttade 1985 till en lägenhet i Katarina församling.

Tidigare än hon förutsett hade Magna Sunnerdahl i slutet av 1920-talet nödgats uppföra sitt fjärde bostadshus. Anledningen var ju att syftet med hennes bostadsdonation urholkades alltmer i takt med att familjebildningarna förändrades i de tre första husen. Det var inte tillräckligt att flytta familjer som fått färre medlemmar till mindre bostäder och upplåta de gamla lägenheterna till barnrika familjer. Många fler ville in i Kristallen. Därför byggdes Borgmästargatan 13 redan 1929.

I mitten av 1930-talet uppstod samma situation: även i det nya huset växte barnen upp och flyttade. Medelåldern på de kvarvarande blev allt högre. Till detta kom att en del familjer vars ekonomi förbättrats ville och kunde bo kvar även när de fick råd att skaffa en bostad på den öppna marknaden. Detta hade ju också stiftelsens styrelse sanktionerat. "Dugliga" familjer, som klarade sig själva och vars hyror man inte behövde subventionera, fick gärna stanna även om de inte längre behövde det stöd som stiftelseboendet innebar. För övrigt kunde förhållandena på arbetsmarknaden växla och ingen visste om man skulle ha jobbet kvar i morgon. I ekonomiskt hänseende kunde få arbetarfamiljer känna sig riktigt säkra under dessa år.

Endast ett på grund av dessa förhållande mycket välkommet hus återstod att bygga i Kristallen sedan Magna Sunnerdahl gått ur tiden. Med det skulle stiftelsens verksamhet bli fullt utbyggd. Donationsmedel fanns kvar, det vill säga köpeskillingen för Smedslättens gård. Den hade stannat hos köparen, Stockholms stad, som förvaltat medlen i avvaktan på att det femte bygget skulle sättas igång efter donators frånfälle.

Det nya huset, som byggdes 1936 i hörnet av Klippgatan och Skånegatan, fick adress Klippgatan 20 och Skånegatan 103. I sin modifierade funkisstil och förhållandesvis moderna inredning tedde sig hörnhuset närmast luxuöst i jämförelse med kvarterets från början ganska påvra och med tiden alltmer slitna förhållanden. Här fanns 44 lägenheter, vilka alla gjorde ett komfortabelt intryck, de var rymliga och ljusa med sina två rum och kök, varmvatten i köket och toalett. Mer än något annat av kvarterets hus syntes det lämpat just för barnfamiljer fastän badkaren också här fanns i källaren. Flerbarnsfamiljer som behövde mer utrymme flyttades nu från de gamla husen till det nya. Men de flesta hyresgästerna var nyinflyttade. Med dem ökade antalet minderåriga barn drastiskt i kvarteret. Det var således praktiskt, men tedde sig också nästan symboliskt, att kindergarten flyttades från Bondegatan 68 till takvåningen i Klippgatan 20/Skånegatan 103 med utsikt mot Vitabergsparken. 1930 bodde sammanlagt 335 barn i de fyra

Villkoret för att få en lägenhet i det nya huset var att familjerna skulle ha minst fyra minderåriga barn. Dispens gavs emellertid för vissa undantagsfall vars situation bedömdes som särskilt ömmande. Det gällde exempelvis en änka med tre minderåriga barn samt en annan familj med ett barn. Vilka omständigheter den senare levde under framgår inte av protokollen, men man fick sin tvårummare.

Redan tidigt hade man i Sunnerdahlska laborerat med olika former av hyresreduktion för dem som hade små inkomster i förhållande till en stor barnaskara. När det nya hörnhuset började tas i besittning var ett nytt statligt familjebidrag på väg. Det kom att subventionera hyran från en tredjedel till hälften för familjer med tre eller fler barn. De familjer som hade färre barn fick inget generellt bidrag från samhället förrän det allmänna barnbidraget infördes 1948, tolv år senare. Det nya statliga bidraget innebar emellertid sådana ekonomiska lättnader för Sunnerdahlska att stiftelsen kunde ge kompensationer åt familjer som inte fick åtnjuta det statliga bidraget eller dittills omfattats av stiftelsens egna subventioner.

1941 infördes som nämnts i Sunnerdahlska ett hyresbidrag som reducerade hyran för barnfamiljer såtillvida att tio procent av hyran fick dras av för varje barn upp till fyra barn. Kombinationen av statliga och interna subventioner ledde till att Magna Sunnerdahls egna önskemål om låga hyror när hon gjorde sin första donation nu överträffades. Relativt sett var det aldrig så billigt att bo i Kristallen som under slutet av 1930-talet och större delen av 1940-talet. En bit in på det senare årtiondet kostade ett rum med kokvrå på Klippgatan 18, efter hyresreduktion genom bidragen, omkring 350 kronor om året. Det är med hänsyn till kostnadsutvecklingen mindre än hyran för samma bostad trettio år tidigare.

Åtgärderna var minst sagt befogade; de människor som flyttade in i det nya huset hade det inte bättre ställt - ofta mycket sämre än de som redan bodde i kvarteret och under alla omständigheter än de som sju år tidigare flyttade in i Borgmästargatan 13. Alltjämt 1936 tjänar flertalet av Kristallens invånare avsevärt mindre än genomsnittet för svenska arbetare. Är det någon som har lite bättre förtjänst än de övriga så är antalet barn att försörja i gengäld stort.

Innan stiftelsen bildades 1931 hade uppenbarligen hyresgästerna rekryterats utan myndigheternas överinseende. Sedan stiftelsen kommit till med bl a fattigvården representerad i styrelsen torde säkert flera hyresgäster ha anvisats bostad genom de kommunala myndigheternas försorg. Men flera gamla hyresgäster har meddelat att man också kunde komma in i Kristallen på andra vägar, genom kontakter med människor i huset (åtskilliga familjer var släkt med varandra) eller genom att helt enkelt höra sig för hos vicevärdinnan.

Hos de hyresgäster som inte fått anvisning genom fattigvårdsnämnden gjordes hembesök innan de fick en bostad för att deras levnadsförhållanden skulle klarläggas. Den uppgiften låg bl a på Astrid Frykman, assistent till Kristallens vice värdinna, som här berättar om några heminteriörer från 1930-talets Södermalm:

- Det finns mycket att berätta om de familjer vi kontaktade och de förhållanden de levde under. Jag skall nämna några. Där Södersjukhuset nu ligger fanns förr usla nödbostäder av trä. Riktiga ruckel, vägglössen kryllade och råttor sprang över golvet. Jag kom in till en familj som hade flera barn i detta elände. När jag berättade för frun att de skulle få bostad i Kristallen blev hon utom sig av glädje. Tänk, bara detta att komma bort från den där ruskiga miljön. Frun i familjen bor alljämt (1984) i Kristallen.

En annan familj bodde i ett kök på Tjärhovsgatan. När jag kom in lekte flera barn på golvet och modern stod med det minsta barnet på armen vid diskbänken. Det enda fönstret vette mot Stigberget och fukten dröp efter väggarna. Ändå minns jag att de var så vackra; modern påminde om en madonna med sitt lilla barn, mitt i denna misär. Familjen kom till Kristallen och jag tror att det gick bra för dem alla.

Jag fick också namnet på en familj som bodde i Gamla stan. Fadern var bestämt en ilandgången sjöman som nu arbetade i hamnen. Jag kom till första våningen, men fann inte deras namn. Jag gick vidare upp i huset, men hittade dem varken på andra, tredje eller fjärde våningen. Till slut kom jag upp på vinden. Där var det mörkt, men det lyste lite längre in i en gång. I ett litet rum, det var rena rama dasset, fann jag en liten pojke som passade ett ännu mindre syskon som låg i en vagga. Pojken var blek, ja vit som en binnikemask i ansiktet. Några år efter att familjen kommit till Kristallen dog pojken i tbc. Men flickan i vaggan växte upp och fick det bra. Kom ihåg att detta var inte så länge sedan, det var i mitten av 1930-talet!

Större än vad det var 1936, sedan det sista huset tagits i bruk, blev aldrig Kristallen som barnrikekvarter. Några år efter inflyttningen hade visserligen det totala antalet boende i stiftelsens hus ökat något, men barnen blev färre. Redan 1944, åtta år efter den sista stora inflyttningen, hade antalet hemmavarande barn minskat med drygt 40. Och de som var under sexton år var 1944 264 mot 335 1936.

Denna utveckling skulle inte komma att hejdas, istället tilltog den avsevärt från 1940-talets sista år. Under de båda följande årtiondena skedde stora förändringar i sammansättningen av boende. Mellan 1950 och 1985 förändrades bilden av Kristallen totalt.

Orsaken var att samhället alltmer hann ikapp Sunnerdahlska ifråga om såväl boendet som fritidsförhållandena. Detta skedde främst som en följd av den så kallade sociala bostadspolitiken. Den kom igång redan på 1930-talet, men avbröts delvis av andra världskriget. På allvar slog den igenom efter kriget då den tillfördes stora allmänna resurser. Resultatet blev de nya förortsområdena, ofta på ett betydande avstånd från själva staden, med namn som Hökarängen, Bagarmossen, Bandhagen, Vällingby och Hässelby. Hit - till en annan sorts barnrikehus än de gamla stiftelserna - flyttade särskilt de stora barnfamiljerna, och de kom i stor utsträckning från innerstadens barnrika kvarter.

Denna omvandling påverkade successivt även de sociala anordningarna och fritidsverksamheten i Kristallen, som under 1930- och 1940-talen blivit alltmer omfattande, utvecklats och förnyats. Kindergarten, senare kallad barnträdgården, arbets-

stugan, studieverksamheten och föreningslivet hade under många år varit kittet för sammanhållningen i kvarteret. De gav barnen något vettigt att syssla med; det gällde både stiftelsens aktiviteter - rum för läxläsning kom till på 1940-talet - och den barn- och ungdomsverksamhet som Per Anders Fogelström och andra ordnade för de unga i Sofia församling och ofta hade sin bas i kvarteret Kristallen. Detta avlastade också till en del mödrarnas passning och uppfostran. De fasta institutionerna upphörde eller omvandlades när samhället byggde ut t ex den kommunala barnomsorgen. Arbetsstugans tid var ute när skolbarnen fick hjälp att hitta på annat att göra efter skoldagen, inte minst i det alltmer aktiva och mångskiftande föreningslivet. Under många år hade arbetsstugan kunnat hållas öppen varje eftermiddag, men på 1940-talet inskränktes verksamheten alltmer för att till slut avvecklas.

Sommarhemmet på Norra Tynningö som 1925 inköpts för att upplåtas åt Sunnerdahlskas hyresgäster var ett viktigt inslag i Kristallens fritidsliv. Många har vittnat om vad de kortare eller längre vistelserna på hemmet betydde för avkoppling och rekreation. Också för knytande av kontakter och för sammanhållningen mellan hyresgästerna. Man bedrev självhushåll och fick samsas om spisar, kastruller och sovrum. Redan på 1950-talet började dock intresset för Sommarhemmet minska. 1958 diskuterades en avveckling av anläggningen. Man letade efter en köpare, utan att hitta någon. Men den gången var styrelsen lite för tidigt ute: det fanns intresse för Sommarhemmet bland hyresgästerna långt in på 1960-talet. Ännu sommaren 1967 vistas där tolv personer per dag. Först 1973 såldes det.

Skånegatan 101-103 från Vita bergen. Klippgatan till höger. 2006

Studiecirklar och andra kurser var ett betydande inslag i fritidsverksamheten i kvarteret alltifrån dess första år. Och det var de som levde längst av fritidsverksamheten. Den hade aktiverats avsevärt i studieavseende när socialarbetaren Martha Hellner 1941 efterträdde Signe Loström som vicevärdinna. Redan 1939 hade stiftelsens styrelse, efter att en motion i Stockholms stadsfullmäktige väckt idén, diskuterat att anställa en kurator. Frågan fick dock vila tills det var dags att byta vicevärdinna. Särskilt stora ekonomiska möjligheter att bedriva ett aktivt kuratorskap hade knappast den nya kraften. Mycket små medel fanns till exempel för att hjälpa familjer som hamnat i akut ekonomisk nöd. Martha Hellner hade dock styrelsens stöd i sina ambitioner att modernisera och sätta fart på fritidsverksamheten. Den blev mer utåtriktad under 1940-talet, sökte fånga företeelser och stämningar i tiden. Inte

I slutet av 1940-talet och i början av 1950-talet var verksamheten så omfattande att man i samarbete med ABF började trycka ett årligt fritidsprogram. I planering och genomförande av verksamheten medverkade en fritidskommitté bildad av hyresgästerna. Hur omfattande och omväxlande fritidsverksamheten var under denna tid framgår bl a av fritidskommittens program för år 1948:

Hobbyverksamhet och klubbar: Teaterklubben, bridgeklubben, schackklubben, filmklubben, gymnastik, dansklubben, sommarhemsklubben.

Annan fritidsverksamhet: Kurser i sömnad, systugan, vävstugan, sängklädesvård, barnorkester, nyckelpigorna (olika aktiviteter för flickor), småflickornas klubb, modellflygbyggarnas klubb, träslöjd.

Studiecirklar och föreläsningar: Litteraturcirkel, svenska språket, engelska för nybörjare, aktuella sociala frågor. Dessutom fanns ju biblioteket.

Främst vände man sig, liksom tidigare, till barn och ungdom. Utöver gemensamma fester, basarer och liknande gavs det alltmer utrymme åt skapande verksamhet, såsom teater, dans, musik och mer avancerad slöjd. Nya föreningsbildningar uppmuntrades. I slutet av 1940-talet försökte man hålla den lite äldre ungdomen "från gatorna" genom Crazy Friends Club som vände sig till ungdomar över 17 år. En filmklubb och en dansklubb kom också igång för tonåringarna. De yngre barnen satte under en följd av år på 1950-talet ihop en tidning, "Kolibri - Söndagstidning för barn utgiven av barnen i Kristallen".

Andlig spis. Sunnerdahlskas bibliotek, troligen i början av 1940-talet. Den sittande damen till höger på bilden är stiftelsens mångåriga assistent Astrik Frykman. Hon flyttade till Kristallen redan 1917 och lämnade kvarteret i samband med en ombyggnad 1986.

Det kom också - säkert otänkbart tidigare då präktighet framhölls som föredöme - ett inslag av flärd i studieverksamheten genom kurser i skönhetsvård och hårvård. Man försökte verkligen hålla sig i takt med tiden och med livet utanför Kristallen. Men långtifrån alla familjer hörsammade kallelser till studier och fester. Kanske stod en majoritet av husens invånare utanför åtminstone den regelbundna fritidsverksamheten. Det hävdas åtminstone i en del av intervjuerna för denna bok.

Går man igenom bevarade handlingar, alltifrån protokoll till förteckningar över deltagande i kurser och cirklar, teaterpjäser och festligheter möter man ideligen samma namn. Om föräldrarna, och det gäller särskilt fäderna, deltog i organisationsarbetet finner man ofta barnen i samma familj bakom tomtemaskerna och änglaskrudarna i julspelen.

Ett vittne: "Det fanns några familjer som var en sorts elit i Kristallen. De var med om allt som hände, de satt i styrelsen för Sommarhemmet och var med i fritidskommittén. De levde för det, verkade det som. Man kan väl anta att det var deras barn som klarade sig bäst i fortsättningen. Men de var nog inte många. De andra familjerna, kanske de flesta, var väl med om ett och annat som hände i kvarteret. Men de gick inte in för det på samma sätt som den här "eliten". Antagligen gick de där aktiva familjerna också mycket in för sina barn, funderade på deras framtid, utbildning och sånt. I andra familjer kunde det väl närmast vara tvärtom."

Ändå hölls allt detta igång med alltmer avancerade cirklar - samlevnadsfrågor, barnpsykologi och kulturhistoriska utflykter hörde till det som tillkom - till långt fram på 1960-talet. Under Martha Hellners sista årtionde i Kristallen och sedan hon i början av 1970-talet gått i pension, och stiftelsen överlåtit förvaltningen av husen till det allmännyttiga Familjebostäder, avvecklades det mesta av fritidsverksamheten i Kristallen. Orsaken var samhällets, och kvarterets, förändring. Antalet barn och ungdomar var vid denna tid obetydligt, det fanns inte längre tillräckligt underlag för organiserade fritidsnöjen i kvarteret. Nu erbjöds för övrigt liknande aktiviteter i ett större utbud utanför Kristallen. 1986 återstår av allt detta endast stiftelsens lilla lånebibliotek och syföreningen, som också ordnar en årlig utfärd för gamla.

Under många år hade reparation och renovering av de äldre husen blivit eftersatt av ekonomiska skäl. Ända in på 1960-talet fanns där endast kallt vatten i lägenheterna, visserligen centralvärme, men toaletter bara i farstun och de delades av flera familjer. Husen underhölls förstås fortlöpande, men mer omfattande ändringar fick vänta till 1957 då en våning lades till Bondegatan 68. 1964 blev detta hus och Klippgatan 18 föremål för omfattande ombyggnad varvid de flesta enrummarna slogs samman och förvandlades till moderna två- och trerummare samt någon enstaka fyrarumslägenhet.

1969 och 1979 byggdes Skånegatan 101 om i etapper. Av de 25 ursprungliga små lägenheterna blev det 11 större. 1985/86 helrenoverades Borgmästargatan 13 och genom sammanslagning minskade antalet lägenheter med ett tiotal. På 1970-talet uppstår ett problem som oroar äldre hyresgäster. Smålägenheter hyrs ut till ungdomar, troligen bl a genom det socialas försorg. Ibland upplevs de nya hyresgästerna som störande; de spelar grammofon högt och är mer högljudda i lägenheter och trappor än man är van vid i Kristallen denna tid. Enstaka missbrukares leverne skrämmer ensamma pensionärer. Men obehagen avtar i takt med att husen renoveras.

Det senast byggda huset, hörnhuset Klippgatan 20/Skånegatan 103, planeras bli restaurerat under slutet av 1980-talet. I och med detta och sedan alltfler - så småningom alla lägenheter - hyrs ut genom bostadsförmedlingen och till marknadspriser har Stiftelsen Sunnerdahls bostadshus i stort spelat ut sin roll. Dess mest effektiva och aktiva tid varade endast ett 40-tal år. Frågan är om Magna Sunnerdahl verkligen skulle gjort sin stora satsning på bostäder till de allra fattigaste om hon haft en aning om hur snabbt samhället skulle omvandlas under 1900-talet, och hur kort varaktighet hennes insats skulle få.

Stiftelsens och det svenska samhällets utveckling gjorde det från 1950-talet alltmer okomplicerat att bo i Sunnerdahlska. Fattigstämpeln försvann i och med att folk fick allt bättre inkomster, och därmed ökade möjligheter att bestämma över sig själva. Ändå var det många barn som ända in på 1950-talet läste sina läxor och åt sin middag på institutioner utanför Kristallen. En sådan var KFUKs eftermiddagshem på Borgmästargatan, i årtionden ett andra hem för hundratals unga kristallare.

När de nya förorterna byggdes ut och i en del fall blev "problemområden" tedde det sig alltmer accepterat att bo också i en halv- eller omodern hyreskasern i innerstaden. Till utjämningen bidrog således också den alltmer moderna och öppna fritidsverksamheten. Under efterkrigstiden försvann alltså även dragen av beskäftighet och förnumstig uppfostran från cirklar och. kurser. Vad som ordnades i den vägen för människorna i Kristallen verkade inte längre "socialt" eller diskriminerande. Det låg alltmer i linje med annan förenings- och studieverksamhet.

Om den senare utvecklingen i kvarteret vittnar två kvinnor som växte upp i Kristallen på 1950-talet.

Ulla, född 1941, känner kvarteret bättre än de flesta i sin egen generation och senare generationer av kristallare. Dels har hon med sin familj bott i tre av husen och bodde kvar ända tills hon gifte sig, dels deltog hon och familjen i de flesta av de aktiviteter som anordnades av stiftelsen. Hennes personkännedom är stor och hennes känslor för kvarteret starka. Men det rör sig om "hatkärlek", menar hon. Man trivdes så länge man var innesluten i kvarteret, men man ville samtidigt bort när man började växa upp. Hon arbetar på en advokatbyrå, är gift och har två tonårsdöttrar.

- Vi kom till kvarteret när jag var mycket liten. Men det var nära att det inte blivit någon inflyttning. När vi kom förklarade tanten som redan bodde i lägenheten att hon inte tänkte flytta. Men så fick vi i alla fall en lägenhet i ett av de andra husen. När jag blev större flyttade vi till en tvåa i Klippgatan 20 eftersom vår lägenhet i nr 18 bara var en etta där fem personer skulle bo.

Några ungar ur de sista stora barnkullarna i Kristallen vid slutet av 1940-talet. Efterkrigstidens begynnande välstånd kanske kan anas i trampbilen.

Jag trivdes i Kristallen. Men bäst av allt var Sommarhemmet på Norra Tynningö. Det hände länge att jag drömde att jag var tillbaka på Sommarhemmet. Visserligen var jag mycket på koloni, men vi hann med Sommarhemmet också, på veckosluten och under de båda veckor då föräldrarna hade semester. Det var paradiset. Man undrar över att sammanhållningen från kvarteret kunde bevaras också där, trots att så många människor skulle dela hushåll. Det var ju bara två spisar med fyra plattor och dessförinnan var det vedspis. Alla hade sina burkar och fack, men det fungerade. Jag minns inget bråk. En stor sak var ju Ungdomens dag, då var Sommarhemmet överfyllt. Man åkte ut redan på lördagseftermiddagen och planerade. Det var tävlingar med prisutdelning och för en gångs skull var det ingen skillnad mellan "flickornas rum" och "pojkarnas rum". Alla fick vara överallt. Men den stora saken var ju att de äldre

Det var ju väldigt mycket i kvarteret också, teatergrupp, gymnastikklubb och annat. Jag var med om allt. Det sista var väl kyrkans ungdomsförening som komminister Bror-Axel Lindörn ledde.

Jag kom rätt in i Kristallen från första början eftersom jag började i kindergarten, "kindis". Därifrån har man också starka minnen, det var varmt och tryggt, det anordnades saker som man minns långt efteråt, trevliga avslutningar och sådant. Förhållandet mellan personalen och barnen var fint. När en av fröknarna gifte sig tågade vi alla ungar med henne till spårvagnen och vinkade av. Hon var väl måttligt road.

Jag var en prydlig unge, en sådan som tanterna tyckte såg rar och fin ut. Och det satt väl i sedan också. Min mamma accepterade inte vad som helst, ville väl hålla en viss stil. När jag blev tonåring fick jag aldrig stå i porten till Klippgatan 20 med grabbarna.

Det var naturligtvis upp och ner i Kristallen beroende på vilken familj man tillhörde, och man förstod förstås att det fanns problem här och var, att det gick bättre för somliga och sämre för andra. Men jag tror nog att de allra flesta i min generation klarade sig bra, jag har i alla fall inte hört något annat.

Jag minns inte så mycket bråk inom kvarteret. Men ett av de där stora slagsmålen mellan kristallare och nytorgare som det talades om fick jag se. När killarna från Kristallen skulle drabba samman med nytorgarna så var det så mycket nytorgare med påkar och plankor på Skånegatan att "ettan", spårvagnen, fick stanna för att den inte kom fram. Den gången kom kristallarna i underläge. Vi flickor som stod och tittade på och var hejarklack rusade hem till kvarteret och rapporterade om läget. Då anslöt sig de stora grabbarna, de som redan slutat slåss och sprang upp på Tippen och jagade bort nytorgarna. Det gick rykten om att nytorgarna var råa: den där gången skulle de ha tagit fast en flicka, bundit henne, skurit upp sår som de hällde peppar och salt i. Men sedan fick vi se henne och hon verkade inte skadad. (Förf. Detsamma sades i nytorgarnas mytbildning om kristallarna. Det var nog mest hot och skrämselförsök. Själv minns jag åtskilliga skärmytslingar, men inga riktiga sammandrabbningar.)

Som jag sa, inne i kvarteret kände man trivsel och sammanhållning, ändå var det ju inte så enkelt. Man fick också känna underläget, klasskänslor, men det var utanför kvarteret.

Jag gick bara fyra år i Sofia folkskola, där jag inte trivdes. Närjag som vuxen flyttade tillbaka till Sofia, ville jag knappast att min dotter skulle gå där och det ville inte hon heller då. Men nu går hon där i alla fall. Även om mycket har förändrats sedan vår tid, så tror jag inte bara att det är till det bättre.

Efter fyran kom jag in på Flickläroverket vid Bohusgatan. Vi var bara enstaka från min klass som kom in i läroverk. Sedan, i sexan var det fler, då kunde man ju söka sig till yrkesinriktade läroverk, praktiska och tekniska realskolor. Men i läroverket fick jag väl känna av vad man kan kalla klasskillnader: de andra flickornas föräldrar hade det ju bättre, kom från medelklassen och uppåt. Man ville inte gärna att de skulle komma hem till en och så där. Jag började få klart för mig att det inte var så "fint" att komma från Kristallen. Det hade man ju nästan tyckt förut - att vara kristallare.

Jag tog realen. Att jag inte fortsatte till studenten, som så många gjorde, berodde nog på att jag kom härifrån. Man hade inte det självförtroendet när man kom ifrån den här miljön; man skulle inte förhäva sig, gapa över för mycket - det var väl mentaliteten. Och förresten, hur skulle man få ro att plugga? Visserligen hade mina syskon flyttat, men det kändes trångt ändå. Jag sov ju i stora rummet, men det var svårt att sitta där med sina böcker och papper. "Stora rummet" på den tiden skulle vara snyggt och städat. Så efter realen började jag på handelsskola.

Så småningom blev man för stor för de flesta aktiviteterna i kvarteret utom Sommarhemmet och Ungdomsföreningen. Många jämnåriga började hänga i portarna. Men det fick jag inte göra. Så jag hade nog de flesta kontakterna med jämnåriga i Ungdomsföreningen. De andra gick på Nalen och sådana ställen. Det fick jag förstås inte göra, så jag gick på skoldanser ibland.

Även om man fortfarande träffade gamla kompisar från kvarteret och gick ut ibland - alltjämt kände man ju den gamla tryggheten, grabbarna som man växt upp med var justa och bussiga - så började det tunna ut. Men det var en hel del som fortsatte att hänga ihop, några gifte sig senare med varandra.

Men jag började komma ifrån dem. Jag vet inte om det var så att jag förändrades och inte längre visste så bra som jag gjorde förr vilka som flyttade ut eller flyttade in och vilka som bodde bakom dörrarna. Men mer främmande kände man sig. De sista åren tyckte jag också att det började bli annorlunda, mer förslummat. Det var inte den "gamla" Kristallen längre. Jag tror att mina känslor för kvarteret då var ett slags hatkärlek. Jag hade ju trivts, haft det bra på alla sätt. Men ändå var jag färdig med den sociala miljön. Jag hakade upp mig på tanternas nedkippade tofflor och sådant. Jag vet att det inte låter riktigt klokt när jag säger det, men när jag gifte mig sa skedde det inte i Sofia kyrka fastän jag konfirmerats där och varit med i Ungdomsföreningen. Jag ville inte att bröllopet skulle förknippas med Kristallen och miljön där - att det skulle komma tanter och titta i kyrkan. Det var därför jag också såg till att inte engagera mig i någon kille från kvarteret. Jag hade aldrig sällskap med någon, de var bara kompisar som hängt med från barndomen. Och jag tänkte också att hur svårt det än var att få lägenhet i Stockholm då så skulle jag aldrig tagit en lägenhet i Kristallen. Jag ville inte börja mitt nya liv där.

Det var genom en klasskamrat som jag träffade Bertil i skärgården, han var 18 och jag var 16 år. Han bodde i villa i Älvsjö då med sina föräldrar. I sex år bodde vi i Tumba, det var som en förvisning. Jag längtade tillbaka, inte till Kristallen, men till Söder. Sedan köpte vi ett radhus i Segeltorp och för några år sedan kom vi tillbaka till Sofia. Jag bodde utanför stan i 18 år och kände hela tiden att jag ville tillbaka.

Det är klart att jag nuförtiden tänker mycket på Kristallen. Man har ju så mycket minnen. Och fastän Bertil inte är därifrån så är han också intresserad.

Jag tycker själv att det låter illa när jag talar så där kritiskt om "tanterna" i Kristallen, det vill säga om dem som följde med i allt som hände och var nyfikna och så där. Men den där "kontrollen" hade ju något gott med sig också. Minns du en av filmerna - Kvarterets olycksfågel - som spelades in i Kristallen?

Jag satt på en trehjuling i filmen och var till och med med på en bild utanför biografen. I den där filmen skulle det vara med några riktiga "satkäringar" som ryade och bråkade. Sådana fanns det ju på riktigt i Kristallen också, de höll utkik över gården. Men de där tanterna höll ordning också, och framförallt så brydde de sig om en. "Satkäringarna" är ju borta nu och det är kanske därför det är som det är.

Om jag skall säga vad det betytt för en under resten av livet att ha växt upp i ett sådant kvarter som Kristallen, så är det negativa att man alltid behåller ett slags osäkerhet som kommer av underlägsenhet, man får alltid ta i lite mer än alla andra för att accepteras, tycker man. Det positiva är styrkan som uppväxtmiljön gav en, den sitter alltid i. Man klarar sig alltid och trots osäkerheten har man en sorts styrka som aldrig går ur en, som ingen kommer riktigt åt. Man vågar saker och ting. Man tränades för det.

Britta, född 1947, har bott i Kristallen i flera omgångar, som barn och som vuxen. Hon kan räknas till de verkligt genuina kristallarna eftersom både hennes morföräldrar och föräldrar har bott här. Hennes barn, nio och elva år gamla, är fjärde generationen kristallare. Hon har arbetat vid försäkringskassan i tjugo år.

- Morfar var spårvägare. Han dog redan 1954. Mormor, som arbetade i ett sockerbageri och tog städningar, bodde kvar i Bondegatan 68 tills hon dog nyligen.

Mamma är alltså född här. När hon gifte sig 1944 flyttade hon härifrån, men mamma och pappa stannade på Söder. När jag var tio år flyttade vi tillbaka till Kristallen. Det var ju som att komma hem för mig också. Jag var mycket hos morfar och mormor, och fick gå i kindergarten här eftersom mamma jobbade.

1970 gifte jag mig och flyttade härifrån. Men 1980, när jag skilt mig, kom jag tillbaka. Nu bor vi i en trerummare som var två ettor förut. Det byggdes ju om en hel del och moderniserades 1964 här i Klippgatan 18.

Det var ganska vanligt förr, innan bostadsförmedlingen tog över, att barn och barnbarn till de gamla hyresgästerna fick lägenhet här, det var en viss omflyttning. Det var bra, tycker jag, eftersom det skapade en känsla för kvarteret. Så är det inte nu. Det var ju också så att många gifte sig inom kvarteret. Det förekom förstås mest förr. Men jag vet flera ur min generation som gifte sig med andra som bodde här.

Jag har verkligen något att jämföra med, 1950-talet, 1970-talet - och nu 1980-talet. Husen har inte förändrats så mycket även om de renoverats och gjorts om en del invändigt. Men livet här är annorlunda mot förr. Då fanns det hundratals ungar i kvarteret, nu rör det sig kanske om ett dussintal högst. Då var det barn i varenda lägenhet, det var ju därför man fick bo här. När jag flyttade 1970 fanns det inga småbarn kvar. När jag kom tillbaka 1980 fanns det inga ungdomar. Dessutom var stilen annorlunda förr: många var släkt och alla kände varandra. Man stannade och hälsade och pratade lite. Alla visste allt om alla, särskilt de gamla höll rätt på varandra. Man bytte lägenheter och så. Nu är det dåligt med kontakten. De nya som flyttar in är mer "vanligt" folk. Vilka de är vet man inte, och de vet nog inget om hur det var förut i det här kvarteret.

Skånegatan 101-103 från väster. 2006

När jag gick i Sofia folkskola och sedan i flickskolan, som låg i samma skolhus, var det många ungar härifrån som gick där. Ett av mina barn går i Sofia nu, men hon är väl nästan den enda från Kristallen.

Felet är att stiftelsen lämnade ifrån sig uthyrningen till bostadsförmedlingen och förvaltningen till Familjebostäder. Det har blivit mer opersonligt efter det.

Tänk hur det var förr; alla grupperna. Det var träslöjd, vävstolar och teater. Så fanns "kindis", kindergarten alltså, och fritidshemmet. Det flyttade hösten 1984. Vad som finns kvar är biblioteket och vårresan för de gamla i kvarteret som stiftelsen fortfarande bjuder på. Jag har tagit hand om det där nu, sköter biblioteket och ordnar resan. I våras var vi i Österbybruk.

Det som jag starkast minns från kvarteret som det var när jag växte upp? Det var roligt det mesta som man minns från barndomen. Det var spännande! Att bo här var som att bo på ett tivoli! Spänning hela tiden. Både vardag och fest på en gång.

En del lägenheter har ju blivit bättre, annars har det nog mest blivit sämre. Och det beror på att styrelsen inte sköter stiftelsen längre. Servicen var bättre, det var bara att ringa på fastighetsskötaren. På den tiden reserverades vissa lägenheter för gamla hyresgäster om de ville byta. Det var en känsla av samhörighet som inte finns längre. Ingenting görs för de ungar som finns kvar - tänk julfesterna förr!

Jag har tänkt att man måste göra något åt det. När det gäller biblioteket försöker jag skriva små glada upprop som jag sätter upp i portarna. Vi är några här som talat om gårdsfester och barnverksamhet. Men det har inte blivit något av det än. Det mesta stupar på att allt är så centraliserat nu för tiden.

Jonas, född 1930, är lärare. Han hör till de barn i kvarteret som kom in i läroverk och sedan utbildade sig vidare som vuxen. Nu undervisar han på högstadiet. På 1970-talet var han med om forskningsprojektet om hur det gått för barnen i Klippgatan 20. Av det blev en uppsats om social rörlighet.

- Egentligen levde folk mycket olika i ett kvarter som Kristallen, vad man än har för föreställningar om det. Mycket dikterades av föräldrarnas ambitioner för sina barn. De som fick gå i skola höll gärna ihop också inom kvarteret.

Vi var sex barn hemma, fem äldre systrar och så jag. Alla tog väl realen och de flesta har väl läst vidare förr eller senare vid vuxen ålder, fortsatt i olika utbildningar. Det var mamma som jobbade för att vi skulle få plugga. Hon hade varit småskollärare. Jag tog realen i Katarina Real. Närjag slutat plugget tog jag jobb i ett tryckeri. Jag tänkte bli reklamare på en firma i Sundbyberg och gick på Skolan för grafisk formgivning. Jag sökte jobbet på målningar jag gjort. Jag började måla i Vitabergsklubben, ville först bli "konstmålare". När jag var 28 år började jag tänka om. Skulle jag fortsätta med reklam... Nej. Jag började plugga till studenten istället. På ett par år kompletterade jag de ämnen som behövdes och sedan kom jag in på lärarhögskolan.

Familjen flyttade till Borgmästargatan 13 1929, så jag föddes där. Dessförinnan hade de bott på olika ställen runt om i stan. Vi fick en enrummare. Och där bodde vi åtta personer ända till 1936 då vi kunde flytta in i Klippgatan 20 som var nytt då. Det var ju fantastiskt att få så mycket utrymme. Men det var bara en tvårummare. Som de flesta andra hade vi det dåligt ställt, knappt med pengar. Pappa var diversearbetare på Atlas Copco och mamma var hemma. Hon kunde ju inte jobba med sex ungar hemma. Jag minns att vi hade det fattigt. Ibland fick man begära uppskov med hyran, det skrevs upp och skulle betalas av.

Det var förstås mycket som var bra i kvarteret, fritidsaktiviteterna; teaterklubben, schackklubben, gymnastiksalen och så vidare. På det sättet hade ungarna i kvarteret det ganska bra. Men det kunde ha gjorts mer, tror jag. Det fanns också saker som utlöste klass- och underlägsenhetskänslor. Man fick ju flitpengar i arbetsstugan, en påse med lite pengar i till jul. Det där ledde till något slags omvänd moral hos ungarna: man skulle inte tjäna för mycket flitpengar. Det var liksom inte "juste" att göra det. Det ansågs taskigt - var väl ett slags protest.

Om jag jämför våra förhållanden med hur andra ungar hade det i kvarteren utanför Kristallen så var det väl inte så stor skillnad. Men när man började läroverk så märktes den - klassskillnaden. Man blev hembjuden till klasskamrater och såg hur de bodde, hur deras möbler såg ut. Själv kunde man ju inte ta hem någon, eller ville inte. Det fanns inte utrymme hemma. Det var mest sängar överallt.

Jag var inte ensam i kvarteret om att gå i läroverk, så det accepterades. Men skolmössa kunde man inte ha, fast morsan ville det... Men jag tror att man måste ha varit ohyggligt stark för att klara av att samtidigt gå i läroverk och bo i Kristallen. Det gällde att inte hamna utanför någonstans; dels skulle man klara plugget och de krav som ställdes där, dels skulle man behålla sin plats i gänget. Det fanns de som inte klarade det där. Ungar som gick alltför mycket in för pluggandet hamnade utanför, de avskärmade sig från de andra i kvarteret. Familjerna fick inte vara för ordentliga så att de skilde sig från de andra. Men man fick inte avvika genom att missköta sig heller.

Det var en viss sammanhållning inom kvarteret, det var det. Ungarna höll ihop mot andra gäng. Jag tror inte att det blev så mycket blodvite, det var nog mest skrän och hotelser. I alla fall stoppades väl trafiken på Renstiernas gata och Skånegatan ibland av unghoparna som skulle slåss. Men det var inget sånt där "söderliv" i Kristallen som det talas om från förr, med gårdsfester och sånt.

Jag höll kontakt med de andra i kvarteret så länge jag bodde kvar. Jag flyttade hemifrån när jag var 24 år. Så snart jag flyttat lämnade mina föräldrar kvarteret och flyttade till ett nybygge på Barnängsgatan. Jag tror att de ville komma därifrån hela tiden, i alla fall mamma. Hon trivdes inte. Det var väldigt få i huset som hon pratade med. Familjerna som höll ihop i kåkarna och på Sommarhemmet uppfattade man väl som ett slags elit.

Underklasskänslan fanns ju. En gång kom jag ihop mig med vicevärdinnan. Vi var tvungna att flytta till nedre botten. Därnere skulle man slippa trappstädningen eftersom alla i huset passerade där. Men vicevärdinnan krävde att vi skulle göra det. Jag var så förbannad att jag knappt kunde prata.

Man undrar varför det trots all fritidsverksamhet inte förekom något politiskt i kvarteret. Det var ändå fattiga arbetarfamiljer som bodde där. Antagligen trodde folk att de inte skulle få bo kvar om det bråkades på något sätt. Lite rädsla fanns det allt. Ingen vräktes väl, men hotet fanns förstås. Men i min familj var de politiskt medvetna - åt sossehållet. Några veckotidningar fick inte förekomma, de tidningar som fanns var SocialDemokraten och Metallarbetaren. Mamma var medveten.

Något som var väldigt viktigt, men inte direkt hörde samman med Sunnerdahlska var Sofia småklubbar. Per Anders Fogelström och de andra gjorde ett enormt arbete helt frivilligt i flera år bland smågrabbarna. Sedan fortsatte man i Vitabergsklubben när man blev lite äldre. Det var bordtennis och dans, diktläsning och teckning och målning. Ett tag var det väl över hundra medlemmar, men alla kom inte från Kristallen. Jag blev väl på sätt och vis räddad av Vitabergsklubben, där klarnade ens inriktning.

Sven, född 1933, hör till dem som klarat sig mycket bra, för vilka det stundom kärva livet i Kristallen var härdande och utvecklande. Någon har sagt: För grabbarna i Kristallen gick det antingen förbannat bra eller förbannat illa. Hur överdrivet yttrandet än är hör Sven definitivt till de förra. Han lärde sig överleva. Hans far var en ofta arbetslös metallare med fyra barn.

Sven är byggnadsingenjör och produktionschef vid ett stort bostadsföretag. Han är en av dem från Klippgatan 20 som kommit längst i karriären. Han har bott i Kristallen från slutet av 1930-talet, då familjen flyttade från Åsögatan till Borgmästargatan 13. 1940 kom den till Bondegatan 68 och 1944 till Klippgatan 20. Där bodde Sven med sina föräldrar och två småsyskon till 1956 då han vid 23 års ålder gifte sig.

- Farsan var metallarbetare. Han jobbade på olika ställen, mest på L M Ericsson. Metallarna var dåligt betalda. På 1940-talet låg han i beredskap i övre Norrland, så det var inte ofta man såg honom under kriget. Efter kriget kom metallstrejken. Allt detta gjorde att vi hade dåligt ställt. För att hjälpa upp ekonomin tog morsan städjobb.

Jag led inte av att bo i Sunnerdahlska stiftelsen som barn. Tvärtom. Det var fin sammanhållning och vi var många som satt i samma båt. Däremot var det svårt att vara fattig. Ett och annat minns jag ju. Man tänker mest på hur det var i skolan. På den tiden var det två köer till matbespisningen, i den ena hade ungarna polletter. Den kön var kortast, där stod de ungar vars föräldrar hade råd att betala för skolmaten. Den kostade 40 öre. I den andra kön stod vi, de som inte hade råd att betala - och det var ju de flesta. Jag hade en dröm om att någon gång hamna i den andra kön. Ett år lyckades det, när farsan hade fått bättre inkomst. Men snart var man tillbaka i den andra kön igen.

Tidigt 1940-tal: bandyspelare på Kristallens gård i kepsar och golfbyxor. Jonas och Svens generation kristallare.

Man fick kläder gratis genom skolan. Det var lärarinnan som skötte det där. Det var genant när hon sa så att alla hörde det: "Nu ska Sven få ett par byxor och en jacka." Man fick en rekvisition för att kunna hämta ut kläderna i en affär på Kornhamnstorg. Jag minns hur jag bönade och bad morsan: "Låt mig slippa dom där kortbyxorna. Jag kan väl få ett par andra istället." Det syntes var de där brallorna kom ifrån.

Men i vårt kvarter var det likadant för alla. När föräldrarna inte kunde betala hela hyran skickade de ungarna. Den sista i månaden satt värdinnan och hennes assistent vid ett bord i samlingssalen för att ta upp hyran. Man stod där i kön och när man kom fram försökte man säga så tyst som möjligt att "mamma betalar resten i nästa vecka". En av damerna hörde visst lite illa och man fick höja rösten så alla hörde det. Men den situationen var man ju inte ensam om.

Den dåliga ekonomin var väldigt påtaglig. Farsan tjänade kanske 50 kronor i veckan. Det mesta av lönen gav han till morsan. Det var kvinnorna som skötte ekonomin, såg till att pengarna räckte till mat och hyra och kläder. På torsdagen fick han lön. På fredgsmorgonen lade han 35 kronor i ett skåp utan att säga något. Det var aldrig någon diskussion om det. Men morsan var en öppen människa och sade rakt ut vad hon tyckte. Det kunde vara att pengarna inte räckte, att hon inte fick tillräckligt till familjen och liknande. Allt det där hörde man ju, och man fick klart för sig hur vi hade det. Det där drabbade mig hårt, jag tog åt mig av det.

Det är ett starkt minne. Det där att pengarna aldrig räckte, ledde till att man jämt var skyldig i affären. Man handlade på kredit och kom aldrig ikapp. Extra dyrt blev det också eftersom de skulle ha räntan betald i affären. Mitt över gatan låg en konsumbutik. Ett mål var att vi skulle börja handla där. Men då måste man ju ha en extra veckolön och betala allt i den andra affären först, och det klarade man ju inte. I Konsum kunde man inte handla på krita. Att vara kund i Konsum var nästan något fint, förstod man. Där handlade folk som hade hygglig ekonomi, som inte behövde någon kredit. Idag har folk ingen aning om vad Konsum betytt. Konsum ville att arbetarna skulle bli fria från det förtryck som kredithandeln ledde till.

På somrarna var man på koloni. Sedan blev det Sunnerdahls sommarhem för hela familjen, farsan hade väl någon veckas semester. Vi var ofta där, det var trevligt och bra ordnat. Från 13-14 års ålder jobbade man varje sommar, och för att få jobb ljög man om sin ålder. På julloven jobbade man med paketutbärning på posten. Jag bar ut tidningar, bland annat MT. Det ledde till trassel med lärarna, och örfilar. En gång när jag och en kompis kom för sent till plugget när vi burit ut tidningar en morgon, fick han två örfilar för att han ljugit om var vi varit, jag fick bara en för att jag ändå sagt hur det var.

Att man var fattig märkte man också på kläderna. Underkläder att byta med måste ha funnits förstås, men knappast något annat. När vi skulle gå på bio brukade vi skämta: "Du, vänta, jag ska upp och svida om först..."

Men det blev ju bättre, en ganska tydlig omsvängning. Morsan började jobba, och från jag var 16 år kunde jag hålla mig med kläder själv. Men ändå, när jag var 15 fick jag fem kronor i veckan att klara mig på. Tur att man kunde köpa lösa cigarretter, för rökte gjorde man förstås.

Det var som sagt sammanhållning. Var man från Kristallen var man lite skyddad, hade respekt med sig. Men visst förekom det bråk inom kvarteret också. Man fick lära sig ta för sig i slagsmål. När jag var ny i Klippgatan 20 fick jag spö av ett par tvillinggrabbar. Nästa dag spöade jag upp den ene när han inte hade brorsan med sig.

Kvarteret Kristallen var platsen för dramatiken i filmen Kvarterets olycksfågel som spelades in 1948. Filmen var ett åskådningsexempel på den scoutmoral som de vuxna konstruerade för den tidens smågrabbar men som det sällan var lätt att leva upp till. Här har ett gäng kristallare fångat en av filmens bovar i ett grannkvarter. Han har stulit de pengar grabbarna samlat in för att hjälpa en kompis som råkat slå sönder en fönsterruta. Skådespelaren Sven-Eric Gamble, som spelade skurken, växte själv upp i en åttabarnsfamilj i Kristallen. Han hette då Carlsson i efternamn. Foto: Nordisk Tonefilm.

Det fanns äldre grabbar som tog sig an de yngre. En av dem var mycket äldre och blev bagare sen. Han var stor och kraftig, en idrottstyp som tyckte om att gå långa promenader över Tengdalsbergen och häromkring. Han tog med sig oss yngre. Medan vi travade runt pratade han om en påhittad kille som hette Gunnar. Den där Gunnar hade gjort så och så. Det var så spännande att vi glömde var vi var någonstans. Många år senare läste jag i Slas' bok Döden heter Konrad om en kille som gick omkring och pratade om Gunnar. Det var just den äldre grabben som gjorde det, hittade på Gunnar och hans upplevelser. Jag tog realen. Man fick ju pröva in i läroverk på den tiden. Det var väl ett tiotal i klassen som skulle pröva. Jag tänkte att om de där tror att de ska komma in i läroverk så kan väl jag också. Så jag prövade utan att föräldrarna visste något. Det var mer som ett skämt. Men när jag väl klarat proven tyckte de förstås att jag skulle in i läroverket. Jag kom in på Tekniska mellanskolan,

Jag började spela saxofon i ett band som vi hade hemma i kvarteret, vi spelade runtom i stan och omgivningarna. Till slut fick jag jobb som ritare på en ingenjörsbyrå, och sedan var jag till sjöss i omkring sju månader. När jag kom hem jobbade jag i hamnen men skadade ryggen. Televerket tog mig som ritare och medan jag var där gjorde jag också lumpen. Andra killar pluggade på kvällarna så jag tänkte göra detsamma. Först funderade jag på att bli folkskollärare. Man visste ju att det var mycket lov i det yrket. Men det vågade man inte säga, utan man sa att man var intresserad av barn och så. Men det var många sökande i jämförelse med hur många som togs in på seminariet. Åtskilliga var studenter, och då hade man ju inte en chans.

Vid den här tiden hade jag börjat fundera på allvar på vad jag skulle ägna mig åt. Jag kom fram till att hus skulle folk behöva också i framtiden. Och så började jag plugga till ingenjör. Det var inte ovanligt i Kristallen - även om föräldrarna hade det dåligt ställt - att barnen försökte läsa vidare efter skolan. Några gick mycket långt. Men motsatsen fanns förstås; för en del gick det nog väldigt dåligt, alkoholism och kriminalitet. Jag vet att några ur min generation begick självmord. En var inblandad i Sveriges mest uppmärksammade stöld i slutet av 1940-talet. En päls som kostade 18 000, vilket var väldigt mycket pengar på den tiden, ställdes ut i ett fönster på PUB. En av killarna härifrån snodde pälsen efter att ha slagit sönder fönsterrutan. Han kastade in ett vedträ, tror jag. Han åkte fast. Nu var det så att den där grabben hade sett en film med Richard Widmark som hette Gatan utan namn. Den där filmen hade han sett om och om igen tills han kunde alla replikerna utantill. Han var alldeles fixerad vid filmen. Och nu stod han i rätten och fyrade av de där replikerna - på engelska! Vi läste om det i tidningarna och undrade förstås ... Det var en förstasidesnyhet.

Kristallens gård är 1987 för det mesta tom och ödslig. Pojken på nästa bild är ett av de sex minderåriga barn som bodde i Sunnerdahlska i mitten av 1980-talet. 50 år tidigare bodde över 300 barn i skolåldern och yngre i de fem husen. Troligen kommer barnantalet att öka i takt med att husen renoveras och hyresgästerna föryngras.

När man talar om Kristallen ska man inte glömma klubbarna som Per Anders Fogelström ledde. Man var först med i Sofia småklubbar. Jag var förresten med i Paffs grupp "Unga vikingar". Men där fick man bara stanna tills man var 15 år. Paff ordnade en fortsättning med klubben i Ceders kafé i Vitabergsparken. Under de första åren, i alla fall, saknade Vitabergsklubben sin like. Den var uppfostrande i bästa mening trots att verksamheten saknade en bestämd målsättning. Allt möjligt hände, man fick träffa konstnärstyper som kom dit. Det var berikande, öppnade dörrar till ett nytt liv. Rötterna till Kristallen märker man bara mer och mer. Det fanns en tid då rötterna, ursprunget var ett problem för en. Man ville glömma, tyckte det var ett hinder. Men känslan för Kristallen kom tillbaka. För mig kom vändpunkten omkring 1965 då jag var 32 år. Jag skulle på anställningsintervju för ett jobb som konstruktionschef i en ingenjörsfirma. De var lite skitförnäma, von oben. Men jag svarade på deras frågor. Så började de prata om barndom och uppväxt. Då tänkte jag att jag inte orkade låtsas längre. Om de nu ville ha mig, vilket jag inte var säker på att de ville, så skulle de få veta att de riskerade att få in en katt bland hermelinerna.