Högbergsgatan öster om Götgatan

Från Nytorgsgatan ovanför Katarinavägen/Renstjernas gata till Östgötagatan 1899

Ur Stockholms gatunamn

Högbergsgatan (Höghe bärgz gathan 1647, Högh bärgz gathan 1649) var ursprungligen ett terrängbeskrivande namn.

Katarina kyrka har gett anledning till namnet Sankta Katarina gata (S:tc Catharinae gata 1664, Sancta Catarina gathan 1670, St. Chatarina gathan 1739-50). Senare delas gatan upp i Maria Högbergsgata och Katarina Högbergsgata (1820). År 1919 fastställdes den nuvarande namnformen Högbergsgatan.

Högbergsgatan 11 österut innan det höga hyreshuset (ovan) byggdes här vid sekelskiftet.

Staffan Tjerneld, Stockholmsliv, 1950: Högbergsgatan 11

En sorglig ersättare i form av ett dystert hyreshus fick den gamla bebyggelsen i kvarteret Sankta Katarina mindre, den lilla kvartersfyrkanten vid kyrkogårdens nordöstra hörn. Det patricierhus med adress Högbergsgatan 11, som förr upptog hela kvarteret var en god exponent för ett borgerligt Söder.

Katarinabon, notarie Sven Lundwall, är född i Sankta Katarina mindre och kan berätta om hur det lilla kvarteret var ordnat på 70- och 80-talen. Det boningshus som utgjorde huvudbyggnad var i tre våningar och beboddes på följande sätt:

På nedre botten låg två enkelrum av vilka det ena disponerades av en faster till Sven Lundwalls far och det andra av "några äldre tanter med flera katter". Vidare fanns en "kryddbod", en speceriaffär av mera lantlig typ, med den obligatoriska kanonviskan stickande ut över gatan. Lundwalls farfar hade startat affären och sedan kom andra innehavare, bland andra den senare som sporthandlare bekante Georg Bastman, samt herrarna Anders Antoni och Conrad Andren.

En trappa upp bodde den Lundwallska familjen i en lägenhet på fem rum och kök, där vackra väggmålningar på väv fanns kvar efter, tidigare ägare. En av målningarna som föreställde en naken kvinna. som vände ryggen till blev för övrigt mycket uppmärksammad eftersom det var allvarligt på tal, att av sedliga skäl måla över henne, något sam dock husfadern avstyrde.

Ett av rummen, "salongen", var ständigt oeldat utom vid bjudningar, då temperaturen medförde att s k sprängeldning blev acceptabel. Dessutom fanns i samma våningsplan en lägenhet på två rum och kök med' fönster mot Fjällgatan.

Två trappor upp låg slutligen en annan femrumsvåning, bebodd av en fasters familj och även Sven Lundwalls farmor. Ännu under senare delen av 1800-talet kunde man alltså mitt inne i staden finna en fullständig släktgård av urgammal svensk typ.

Huset kröntes av en ofantlig vind i två etager som var en omtyckt lekplats för barren. Den delen av kvarteret som inte togs i anspråk av själva boningshuset var bebyggd med en stor träbyggnad, den så kallade bagarstugan, som mest liknade en vanlig lada. Den hade tidigare säkert varit stall, men användes som lagerlokal för kryddkramhandeln, som också disponerade husets väldiga källare.

Av tomten återstod sedan den med kullersten lagda gården samt en liten förtjusande trädgård med ett lusthus, som invändigt var dekorerat med blommor och blad och signerat 1775. Trädgården omgavs på två sidor av ett högt tjärat plank - det var så högt att inte ens pojkarna kunde komma över det - och därinne blommade på vårarna krokus och pärlhyacint och på försommaren syrener och jasminer. Sonen Sven var mycket intresserad av trädgården och planterade in sibiriska ärtträdbuskar som då kommit i ropet.

Den som hade översyn över hela kvarteret var gårdskarlen Per Anders, som tillsammans med sin frodiga gumma Maja såg till att inga främmande kom in i denna slutna värld. Gårdsfolket bodde i en lägenhet i bagarstugan och levde sitt liv i lugn och ro. Gumman satt ofta vid den stora spisen och sög på sin gamla snugga medan maken skötte utomhusarbetet. Båda var så att säga ett med folket i huset och då den gamla fastigheten 1898 revs för nybygget var Per Anders och hans Maja de sista kvarboende.

Högbergsgatan 10. Nr 8 är borta. Till höger skymtar gamla ingången till Dihlströmska arbetsinrättningen

Högbergsgatan 10. 2020

Högbergsgatan 12.

Högbergsgatan 12. Kv Drottningen 3

Byggmästare Johan Gustaf Lundin lät 1881 uppföra ett fem våningar högt hyreshus vid Katarina Högbergsgata, numera Högbergsgatan. Innan Lundin byggde sitt hus var tomten större och sträckte sig mellan Högbergsgatan och Glasbruksgatan. Fastigheten bestod då av två låga bostadshus av timmer och en gyttrig samling av enkla uthus av trä. Här fanns också en trädgård med lusthus och kägelbana. Kontrasten mellan det gamla och det som skulle komma var ofantlig. Byggmästare Lundins nya hus anpassades efter de regler i byggnadsstadga och byggnadsordning som tillkommit på 1870-talet och som medgav högre byggnader mot öppna platser. Ritningarna, signerade G Sbg (sannolikt

Gustaf Sjöberg), visar en för tiden typisk men relativt sparsam utformning. Den fem våningar höga fasaden följer mönstret från renässansen, tidens idealstil, med rusticerad bottenvåning och lättare uttryck högre upp. På så sätt ges ett intryck av att byggnaden står stadigt förankrad.

Fasadbearbetningen med listverk och fönsteröverstycken utfördes helt i puts som var det normala under det byggnadsintensiva 1880-talet. Efterfrågan på bostäder var enorm och stenstaden kom att expandera kraftigt. Av de mer än 1.800 hus som byggdes i innerstaden under årtiondet finns knappt hälften kvar idag. Fastigheten förvärvades av staden redan på 1890-talet.

I slutet av 1960-talet gjordes liksom i flera hus i omkringliggande kvarter en standardhöjande modernisering. Tidens släta standardkök ersattes med modernare inredning, WC installerades och fönsterbänkarna försågs med perstorpsskivor. Åren 1992-1993 försågs samtliga lägenheter med dusch och ett mekaniskt frånluftssystem. Portgången har under 2009 renoverats pietetsfullt där 1800-talets dekormålning särskilt lyfts fram.

Fastigheten är bebyggd med ett gathus med gårdsflygel och en samtida tvättstugebyggnad vid tomtgränsen. Gården är asfalterad och omgärdad av putsade murar. Tvättstugan är putsad och har ett ursprungligt spröjsat fönster och falsat plåttak. Byggnaden används numera som förråd.

Högbergsgatan 14. Kv Drottningen 4

Drottningen 4 är en kulturhistorisk värdefull fastighet i kvarteret Drottningen, vid Högbergsgatan 14 på Södermalm i Stockholm. Byggnaden uppfördes i etapper på 1750-talet och 1830-talet. Fastigheten ägs av AB Stadsholmen och är blåmärkt av Stadsmuseet i Stockholm, vilket innebär att den utgör "synnerligen höga kulturhistoriska värden".

Fastigheten hette tidigare Glasbruket Östra 8 och ligger mittemot Katarina kyrka mellan Högbergsgatan och Roddargatan. På tomten finns ett bostadshus och ett uthus, båda i sten. Grannen i väster är fastigheten Drottningen 5, byggd 1757 och grannen i öster, Drottningen 3, uppfördes 1881. Även de ägs och förvaltas av AB Stadsholmen.

Fastigheten Drottningen 4:s äldsta del uppfördes på 1750-talet för tornväktaren i Katarina kyrka, Sven Grafman. Till en början hade huset bara en våning och två fönster mot gatan. Det innehöll ett rum (mot gatan) och ett kök med stor bakugn (mot gården) samt två vindskammare. Senare lät Grafman förlänga huset i öster motsvarande ett rum.

När skomakarmästare Jonas Wilhelm Gustén ägde byggnaden på 1830-talet förlängdes huset mot väster och gamla och nya delen höjdes med en våning. 1838 hade byggnaden fått sitt nuvarande utseende, då hade den en

längd av nio fönsteraxlar, två våningar och en inredd vindsvåning under ett brutet sadeltak. Bottenvåningen innehöll bland annat en bagarstuga. På våningen en trappa upp fanns sex rum med kakelugnar, limfärgsmålade tapeter, mittelbands- och fotlister samt ett kök med järnspis. På vindsvåningen fanns sju rum och två kök, likadant inredda som i våningen under.

Det brutna taket hade nu åtta takkupor mot gatan och fyra mot gården. I en beskrivning nämns också ett stenhus i nordvästra hörnet av tomten, troligen samma som ligger där idag.

År 1907 köptes fastigheten av Stockholms stad, men det skulle dröja till början av 1970-talet innan staden lät modernisera husets bostäder. Mindre lägenheter slog ihop till större och samtliga fick badrum och kök enligt gällande standard. Numera finns endast en lägenhet per våningsplan. Lägenheterna kännetecknas av långa rumsfiler mot gatan och stickbågiga fönstervalv. Enstaka kakelugnar är bevarade, men större delen av inredningssnickerierna är sentida.

Uthuset på gården är placerat i tomtgränsen. Den fönsterlösa byggnaden är putsad i samma kulör som bostadshuset och har ett tegeltäckt pulpettak. Exteriören har en välbevarad karaktär med bräddörrar med bandgångjärn och en äldre typ av stuprör. Gården med gräsmatta, ask och alm avgränsas av ett plank mot Roddargatan. I plankets läge fanns tidigare en uthuslänga

Omkring 1750 bildades en tomt i kvarteret Glasbruket östra som skräddarmästaren Elias Kullman (ibland stavat Kuhlman, Kühlman eller Kihlman) förvärvade i avsikt att bebygga den med ett hyreshus. Han tillhörde stadens välbeställda borgare, och Kullmans hus mittemot Katarina kyrka stod färdig 1757, datumet finns på husets fasad mot Högbergsgatan.

År 1759 utökades bebyggelsen med flyglar i tre våningar och en liten attikavåning högst upp. Flyglarna gjorde att komplexet slöt sig som en fyrkant kring en stensatt innergård. Till anläggningen hörde även en magasinsbyggnad vid Högbergsgatan som också tillkom under slutet av 1750-talet. Magasinet fungerade som uthus och karakteriseras mot Högbergsgatan av höga, slutna murar av gråsten och sandsten samt gulfärgad slätputs däröver. I den höga stenfasaden märks en rad sandstensinfattade ventilationsgluggar som omtalas i försäkringshandlingar från 1759. Portalen mellan magasin och bostadshus lät Kullman pryda med sitt namnchiffer EKM i dekorativt smide. Den återställdes vid renoveringen 1972.

Huset som Kullman lät bygga i kvarteret Glasbruket östra och hans tidigare fastighet i kvarteret Glasbruket västra kan betraktas som renodlade hyreskaserner med uppgift att generera intäkter. Vid 1700-talets mitt var det en relativ ovanlig företeelse i Stockholm. Till en början bodde Kullman i sitt hyreshus vid Klevgränd 16 men flyttade 1760 med hustru till Högbergsgatan 16. Till grannar och hyresgäster hörde bland andra orgeltramparen och tornväktaren i Katarina kyrka, officerare, bergsprängare, silkesvävare och änkor. Flera var även kaptener, styrmän eller sjömän, huvudsakligen i handelsflottan, totalt hade Kullman 36 hyresgäster 1759.

År 1760 hade Elias Kullman sagt upp sitt burskap som skräddarmästare och var "utan borgerlig näring".[4] Han levde istället på uthyrning av bostäder. Kullman avled troligen 1763 eller 1764 och fastigheten vid Klevgränd ärvdes av bryggaren Carl Fredrik Kullman, medan fastigheten vid Högbergsgatan övertogs av skeppare verksamma inom handelssjöfarten. En av dem, Anders Bergman Miller, lät 1827 utföra vissa förbättrings- och reparationsarbeten på fastigheten.

I början av 1890-talet förvärvades Glasbruket östra 9 samt flera andra fastigheter öster och väster om Katarina kyrkobacke av Stockholms stad. Det dröjde till 1973 innan fastigheten renoverades och moderniserades till nutida standard. Mindre lägenheter slogs ihop till större och alla fick badrum och kök. Gamla avträden på bakgården revs och gården rustades upp med planteringar och grusgångar.

Gården mot öster

Gården mot söder

När Stockholms stad köpte fastigheten i början på 1890-talet var det meningen att riva stora delar av bebyggelsen. På 1800-talets slut planerade staden omfattande regleringar av gator och kvarter norr och öster om Katarina kyrka, vilka framgår av samtida kartor men som aldrig genomfördes fullt ut. Först i stadsplanen från 29 december 1982 ströks de sista regleringarna och fastigheten Drottningen 5 Q-märktes tillsammans med flera andra fastigheter. I tillhörande planbeskrivning tydliggjordes att de "konst- och kulturhistoriskt värdefulla byggnader" från 1700- och 1800-talen inom området ingår i ett kulturreservat och får ej förvanskas.

Idag har området, tillsammans med Mariaberget, Åsöberget och Stigberget, den största koncentrationen av bevarad 1700-talsbebyggelse på malmarna.

Högbergsgatan 13A

Högbergsgatan 17-13 österut

Fastigheterna 13-17

I det nordvästra hörnet av kyrkogården ligger en 2½ våningar hög putsad byggnad, nr 13A, uppförd som kyrkskola 1657 och nyttjad som skola fram till på 1850-talet. Den var ursprungligen endast en våning hög men byggdes till och på med en våning på mitten av 1700-talet. På 1820-talet fick byggnaden i princip sin nuvarande volym och form med putsad fasad i gult och svart brutet plåttak. Interiören är helt ombyggd och nyttjas idag huvudsakligen som bostäder. Uppgifterna är sammanställda av Stockholms stadsmuseum 2007.

--- Annat har återigen försvunnit. Församlingens kyrkoherde- och pastorsboställe vid Högbergsgatan 15-17 och Östgötagatan från 1771 revs 1931, men det moderna församlingshus som restes på tomten skämmer ingalunda trakten, allra helst som man kunnat rädda en del av den vackra trädgården, vilken nu som en skulpturprydd plantering sträcker sig från Östgötagatan till Katarina västra kyrkogata. Staffan Tjerneld, Stockholmsliv, 1950

Läs mer om prästboställena och om Katarina församling i Livet i Katarina av John Landquist, son till kyrkohereden Axel Landquist (1879-1929)

Högbergsgatan 19-21 västerut.

Högbergsgatan 19-21 österut

Staffan Tjerneld, Stockholmsliv, 1950, samt Wikipedia: Högbergsgatan 21

Medan vi befinner oss väster om kyrkan är det lämpligt att göra ett besök vid den vackra 1700-talsgården i Högbergsgatan 21, strax intill korsningen av Östgötagatan. Huset tillhörde tidigare släkten Perman, men disponerades uner lång tid av Böhlmarks lampfabrik.

"Böhlmarks" - det vet varje stockholmare vad namnet avser. Naturligtvis lampfabriken. Det var egentligen en följdriktig utveckling att denne Böhlmark sam grundade en lampfabrik skulle börja sin bana vid Liljeholmens stearinljusfabrik. 1865 kom dalmasen Arvid Böhlmark till Stockholm från Järna socken några mil från Falun. Några årtionden före hade stearinet varit den stora nyheten inom belysningstekniken, men nu på 1860-talet var det fotogenen som var på frammarsch.

Ursprungligen sålde Böhlmark importerade fotogenlampor, men sedan han 1886 flyttat försäljningen till Högbergsgatan 21 på Södermalm började han 1888 egen tillverkning

av fotogenlampor som den förste i Sverige. Böhlmark tillverkade fotogenkök på basis av C.E. Östlunds patent från 1885, samt framför allt lampor. Företaget köpte 1894 Pukebergs glasbruk.

Efter Arvid Böhlmarks död 1897 ärvdes lampfabriken av hans hustru och drevs vidare av en grosshandlare, nu som aktiebolag. I början av 1900-talet började företaget tillverka formgivna produkter. 1929-1940 gjordes även stålrörsmöbler ritade av bland andra Harald Bergsten. 1964 flyttades verksamheten från Stockholm till Pukebergs glasbruk i Nybro.

**********

Andreaskyrkan. Högbergsgatan 31 (tidigare 27a)

På fastigheten Pelarbacken större 16 fanns före 1870-talet en krog med en uteservering. Kyrkan eller kapellet som tidigare kallades "Nya Missionshuset" uppfördes 1877 för Andreaskyrkans missionsförsamling och invigdes den 14 oktober samma år. Axel Kumlien och Hjalmar Kumlien ritade kyrkobyggnaden.

År 1917 ändrades namnet till Andreaskyrkan efter aposteln Andeas. Innan dess hette den förutom "Nya Missionshuset" även "Lutherska Missionshuset", "Bönehuset på Söder" och "Södra Missionshuset". I början av 1900-talet hade kyrkan 1 010 medlemmar, som var det högsta antalet medlemmar kyrkan någonsin haft.

En större renovering av kyrkobyggnaden genomfördes 1924, bland annat målade konstnären Gunnar Torhamn en ny fond. År 1938 påbörjade Andreaskyrkan en sommarverksamhet på Klubbensborg i Mälarhöjden, som fortfarande pågår. Andreashemmet var ett ålderdomshem som startades av kyrkan 1955 och låg vid Gamla Dalarövägen 48-54 i Gamla Enskede. Verksamheten avslutades och byggnaden såldes i slutet av 1990-talet.

År 1971 utfördes nästa renovering och modernisering av byggnaden. Bland annat ersattes de gamla kyrkbänkarna av stolsrader och en estrad ordnades i fonden av kyrksalen. I samband med en stor ombyggnad på 1980-talet fick kyrkorummet sitt nuvarande utseende. Kyrkorummets höjd minskades genom ett nytt mellanbjälklag och i den nya undervåningen inreddes andaktsrum, församlingssal, kök, kafé, expedition och liknade. För gestaltningen stod arkitekt Bo Sahlin.

Byggnaden är grönklassad av Stadsmuseet i Stockholm vilket innebär att det kulturhistoriska värdet anses vara "särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt".