Det är inte bara i arkitektoniskt avseende, som storstaden genomgått en sådan fantastisk utveckling på några decennier - även på det sociala och ekonomiska området har förvandlingen varit lika genomgripande.

Men hur annorlunda förr! Min barndoms Stockholm - eller rättare sagt - Söder var en gång den smutsiga och proletära stadsdel, där fattigdomen, snusket och trångboddheten var mest framträdande, ja, inte ens Gamla stan eller Kungsholmen kunde tävla med den nöd och det elände Söder visade upp. Söder var de fattigas stadsdel, "dessa de mycket fattiga", som Nils Ferlin säger, vilka aldrig får ett "bröd från Frälsningsarmen /och aldrig ett ord i Clarté". Den tysta nöd, som gömde sig i bakgårdarnas skugga undandrog sig ofta all insyn. Det var en skam att vara fattig, och det var endast de mest hårdhudade, som kunde be samhället om hjälp, och de mest iögonenfallande och upprörande fallen, som kom under myndigheternas ögon.

Hur vanliga var inte de så kallade vräkningarna i min barndom: en fattig familj utkastad på gatan med sina enkla tillhörigheter, frysande i regnet och kylan medan barnen omhändertogs av slumsystern eller församlingsdiakonissan och fördes till Asylen vid Åsögatan. Ofta nog hamnade hela familjen i en förfallen kåk i södra förstäderna och barnen återförenades med dem i en helt ny miljö: den mörka och smutsiga förstadskåken, som luktade av gammalt matos, drällde av vägglöss och saknade de enklaste bekvämligheter.

Jag har genomlevt exakt detsamma: en sensommardag ett par år före första världskriget kom församlingsdiakonissan på besök i sällskap med ett par flyttningskarlar, som utan förklaringar började vräka ut vårt enkla möblemang. Det blev folksamling i porten och harmsna protester från grannarna. Vicevärden, som själv var polis, övervakade det hela. Min bror och jag fördes av församlingsdiakonissan till Barnasylen och min mor fick inlogera sig med möblerna i en gammal repslagarbana vid Tantolunden, där vi så småningom återförenades med henne. (Min far hade tillfälligt arbete på ett sågverk i Uppland och var sällan hemma.) Samma år hade en stockholmstidning en pristävlan, som gick ut på att allmänheten skulle försöka igenkänna en av tidningens medarbetare som "den försvunne stockholmaren". Han besökte också den husvilla familjen i repslagarbanan och min mor har efteråt många gånger berättat hur hon för sent greps av tanken att just denna man var "den försvunne".. (Prissumman var 100 kr.) I ett gammalt gulnat tidningsurklipp från den 13 aug. 1912 läser jag om den husvilla familjen och ser ett suddigt foto av mig och min tvillingbror bredvid den gamla repslagarbanan. Texten lyder:

"Inbäddad i lummiga träd, strax nedanför Tantolunden, synes en lång, grå, ladliknande byggnad. Det är en av de gamla, nu snart försvunna repslagarebanorna. Väggarna äro glesa och göra intryck av att vilja sjunka in när som helst. Vid närmare undersökning av ladan finner man, att en del av den är apterad till boningsrum. Det är en bedrövlig anblick, som möter den besökande vid inträdet i skjulet. Möbler, husgeråd och kläder - av alla slag - ligga sammanpackade i ett av hörnen. I ett annat hörn synes ett fotogenkök och diverse kokkärl. Vid minsta fläkt utifrån uppstår korsdrag genom de glesa väggarna. Mitt på jordgolvet sitta två 4 års pojkar och se helt förnöjda ut. De omtala med en självbelåten min, att 'här bor vi'. De två små jämte föräldrarna ha bott här i fjorton dagar. Mannen har på sista tiden haft ringa inkomst, varför hyran ej erlagts i rätt tid, och följden blev vräkning. Försök ha gjorts att anskaffa en annan bostad, men då ej pengar till ett kvartals hyra funnits att erlägga genast, ha försöken strandat. Som synes är familjens belägenhet ytterst brydsam, och snar hjälp är dubbel hjälp."

Det här relaterade fallet var inte på något sätt ensamt eller unikt i sitt slag, och jag har inte anfört det endast därför att jag själv upplevat det, utan därför att det var typiskt för det fattiga Söder på den tiden. Sedan skulle det bli värre. När det första världskriget utbröt och dyrtiden gjorde sitt intåg, bristen på livsmedel blev kännbar och bostadssituationen förvärrades, blev händelser liknande den ovan anförda alltför vanliga. Det var inte längre någon skam att vara fattig, åtminstone inte på samma sätt som förut. Delad sorg, hälften sorg, heter det ju, och det gällde också fattigdomen.

Från att förut ha utgjort ett slags undantagsfall, blev vi nu endast ett par nya nummer i den stora skaran av trasiga och svultna ungar, som härjade i Söders utkanter och gjorde snattartåg till trädgårdarna för att stjäla rotfrukter eller samlades om kvällarna bredvid kolpråmarna på Söder Mälarstrand för att knycka kol. Det som för andra barn var spännande, roligt, fyllt av äventyrets stämning, blev för oss rena nödvändigheten, kampen för tillvaron i smått. Många ungar hotades med stryk av sina fäder om de inte varje kväll kom hem med ett fång brädstumpar från något bygge eller bar en välfylld säck med kol in i köket. Kålrötter, morötter, potatis var begärliga saker. Vi utsträckte stöldturnéerna till Gamla stans källarlager och Livsmedelskommissionens upplag, där vi bröt oss in genom plank och dörrar och bildade langarkedja till den "lånade" dragkärran, som fylldes till brädden med potatis och på gnisslande hjul i högsta fart drogs mot hemmakvarteret under mörka höstkvällar med hällande regn då få människor var ute och ingen polis syntes till.

Efter vistelsen i repslagarebanan hamnade den husvilla familjen i södra förstäderna, närmare bestämt Tellusborg, och när vi efter ett år fick en ny lägenhet vid Hornstull (ett rum med del i kök) var det en annan - och helt förändrad värld vi upplevde. Det var liksom en annan stad. Alla var inställda på att tillfredsställa de mest tvingande behoven av mat och bränsle. Man stal, snattade och drog sig inte för att öppet demonstrera sin snarfyndighet i den ena eller andra situationen. De som hade förbindelse med landet, med vänner och släktingar i landsorten, gjorde smygresor med hästskjutsar och lastbilar eller lyckades krångla sig förbi de utposterade detektiverna vid Liljeholmens station, vilka tog stickprov på de resande och ibland satte fast en och annan. Gulascheriet och jobberiet frodades. Priserna steg. Surrogat av alla möjliga slag kom i handeln, från maskroskaffe och sågspånsbakelser till kålrötter som fick ersätta potatis och corned beef i stället för kött. Fotogen försvann och karbidlampan gjorde sitt intåg, skolbarnen fick kängor med träbottnar, och en förut okänd fisk som kallades kolja serverades till middagarna.

De forna ligorna, som förut var organiserade på lek och för lekens skull, blev allvarligt betonade små snattarband, vars främsta uppgift var att hålla den värsta nöden från livet. Vi plockade skrot och sålde, vi knöck plank i byggena, vi stralade kålrötter och potatis, vi snattade kol vid pråmarna, och en vinternatt med full storm, då kopparplåtarna på den under byggnad varande Högalidskyrkan råkade blåsa ned, utförde plåtsaxarna ett hädiskt förstörelsearbete i de kringliggande kvarterens källargångar. Långa köer samlades utanför saluhallarna och livsmedelsbutikerna, när ryktet om att en ny laddning paltbröd inkommit hade spritt sig i kvarteren, och varje eftermiddag traskade jag med några av mina skolkamrater med en bleckflaska i handen till "matbespisningen" på Liljeholmen eller (sedan vi flyttat) till Maria församlingshem på Hornsgatan.

Med nöden och den dåliga kosten följde bristsjukdomar och ytterligt nedsatt motståndskraft mot andra och allvarligare sjukdomssymptom. Hur många led inte av den så kallade engelska sjukan på den tiden, rachitiska ungar med insjunken bröstkorg och smala, spinkiga ben. Den botades, trodde man, av en "klok gumma" vid Nytorget, som använde något slags salva, som luktade fotogen. Nästan alla söderungar smordes med den salvan, även jag och min bror, vilket inte hindrade att han till ytterlighet försvagad av klen kost, undernäring och utan motståndskraft som han var, dukade under vid åtta års ålder. Två år därefter härjade spanska sjukan och man hörde kyrkklockorna ringa dagarna i ända medan tysta, svarta begravningståg rullade utåt Enskede och Norra Kyrkogården. Det jag starkast minns från dessa barndomsår är klangen från kyrkklockorna (de ringde intensivt och klämtande också vid krigsutbrottet 1914), hovklappret från de svarta begravningshästarna och tystnaden på söndagsstilla gator, som annars ekade av järnskodda hjul och luktade av hästspillning och torrt grus i stället för som nu av asfalt och bensin.

Trångboddheten var skrämmande och de undermåliga bostäderna alltför vanliga: Vi bodde i ett litet rum på nedre botten med utsikt över en bakgård med stinkande soptunnor. En familj på tre personer bodde i det andra rummet och hade med oss del i köket, vilket naturligtvis gav upphov till stridigheter och tvister. Det var en mörk och fuktig lägenhet dit aldrig en strimma sol nådde, och när vi äntligen flyttade, upptäckte vi ett slags mögelsvamp i hörnen och såg att tapeterna hade stora, mörka fläckar. Golvet var nästan genomruttet. Men ändå tyckte jag att vi bodde gentilt när jag jämförde med sämre lottade kamrater, som bodde i utkantskåkarna vid Charlottenburg på Reimers holme eller i nödbostäderna vid Årsta torg och barackerna nedanför Högalidskyrkan.

Vi hade kaniner de åren, och vi pojkar gick långa vägar utanför tullarna för att samla föda åt dem eller tigga hö av foderhandlarna och hos åkarna. Dessutom var det vanligt att man fiskade mört och braxen i Pålsundet eller vid avloppstrumman på Söder Mälarstrand. Kolonistugorna kom i ropet, men den magra skörden blev ofta skattad av snattande pojkligor. Alla medel, även de icke tillåtna, begagnades för att hålla nöden från dörren. Vi kom över gamla jultidningar och stod på Södra Bantorget och sålde dem, jag tillverkade sprattelgubbar och gick i husen och "knackade dörr". Att bära julgranar, skrapa plåtar i ett bageri, få tillfälligt arbete som springpojke i en blomsterhandel under eftermiddagarna efter skolans slut, var så vanligt att ingen fäste sig vid det. På somrarna gick vi barfota, även i skolan under senare delen av vårterminen. Det gamla, gulnade skolfotografiet som jag ännu har kvar, visar en rad magra och bleka ungar i kortbyxor och blus och så helt olika nutidens friska och glada barn att det är som om de tillhörde en annan tid, en annan värld - vilket de ju också gör.

Den pittoreska kåkbebyggelsen med sina röda stugor och dito plank med blommande fruktträd hade också en baksida, som under den mörka årstiden uppvisade skrämmande detaljer: fuktiga, mörka och låga rum, en pump på gården bredvid avträdet och otäta och dragiga fönster. Och vintrarna var så kalla när man var barn - vilket kanske berodde på att man jämt var så dåligt klädd och frös ständigt. Om somrarna skickades man till skollovskolonierna på Barnens ö eller som feriebarn till Dalarna. Och vid jultiden uppenbarade sig alltid några välgörenhetstanter eller den bleka slumsystern från Frälsningsarmén och församlingsdiakonissan, som gick på "fattigbesök". Att vara fattig blev till slut något som satte spår, och när man blev äldre märkte man gradskillnaderna fattig, fattigare, fattigast. Familjer med stora barnkullar blev mest uppmärksammade och lyckades också tack vare sin storlek klara sig bättre än en ensam mor med bara en pojke. "Fattigdomen varar längst - och ärligheten när man inte begagnar sig av den", var det tillspetsade slagord, som Söders fattiga kunde ha formulerat. De visste vad fattigdom var och att ärlighet var ett tänjbart begrepp.

Det fattiga Söder har undergått den mest genomgripande förändringen av alla stadsdelarna. Det finns inte längre några större spår från krigets och krisernas år. Den nya utvecklingen har sopat bort det mesta av den gamla bebyggelsen och det som är kvar har nu fått kulturhistoriskt värde och blivit avsatt som reservat. Man får söka länge och ingående för att finna en motsvarighet till barndomens proletära miljö för över femtio år sedan. Och det nya Söder är en helt annan stadsdel, stadd i jäsande utveckling med öppnare, ljusare, renare och modernare bostadskvarter, kringgärdad av de stora sovstäderna utanför tullarna och med nya broar i väster och öster, som sprängt den gamla isoleringen och helt och hållet förändrat dess rytm och livsvillkor.

En kille från Hornstull

Nu bor jag på den "salta sidan" av Söder med utsikt mot Hammarbyhamnen och Danviksklippan och till och med en bit av Skansen (från köksfönstret, för det är en hörnvåning), men i hela fyra decennier bodde jag vid Hornstull och i arton år i ett hus vid Långholmsgatan, närmare bestämt i 7:an med ingen utsikt alls, utan över gården, nedre botten (ö.g.n.b. som det står på gamla brevkuvert från den tiden). Utsikten var en bakgård med soptunnor och mattpiskarställning och en hög mur och husraden åt gårdssidan på Borgargatan.

Men jag är född vid Hornstull dessutom, men inte som andra Södergrabbar på Södra BB, utan i specerihandlare Erikssons hus i hörnet av Brännkyrka- och Långholmsgatorna. Det fanns ju ackuschörskor på den tiden, för min mors vidkommande den mycket berömda ackuschörskan Rosendorff, som såg mig och min tvillingbror födas med tjugu minuters mellanrum den 20 juni 1908. Vi blev sedan döpta i ett av de gamla tullhusen vid Brännkyrkagatans slut av "fattigprästen" Johan Lagerkrans med vilken jag många år efteråt talade Hornstullsminnen, för han dog för bara några år sedan.

Huset är rivet nu. Det revs år 1964. Det var en vanlig hyreskasern, ett fyravåningshus i grågul färg med en rappning som flagade av och ny puts som lades på vartannat decennium kanske, och det var förmodligen ett nittitalshus, som såg ut som alla andra vid Brännkyrkagatan. Den gatan är en av Söders längsta, lika lång som Hornsgatan, men Brännkyrkagatan är dess skugga, som följer den som den fattige sin rike släkting. Hornsgatan är ljus, öppen, trafikdånande, bred och pampig, men Brännkyrkagatan är mörk, smal, skuggig, tyst och sval, ständigt i skugga. Den var proletär, fattig, barnrik. Där fanns skofabriken och de många ölkaféerna, där såg man skyltar med orden "KRANSAR BINDAS" och "BRUDAR KLÄDAS" och uppe vid Hornskroken fanns det lumpbodar och låga stenkåkar kring gamla krogen Örnen och Wirwachska malmgården, som fortfarande ligger kvar. Det andra är rivet. Där finns nu höga punkthus med frilagda gårdar, men nere vid Hornstull är den i stort sett sig lik, fast det blivit tunnelbanestation snett emot mitt födelsehus och Långholmsgatan nu är en dånande trafikled mellan Västerbron och Hornsplan.

I min barndom var Långholmsgatan som en liten småstadsgata, tyst och stillsam med gamla åkerier vid Västerbrons nuvarande södra brofäste och den beryktade "Gröna buren" där biografen Flamman förut låg och där Puttes nya danslokal skapade oro i kvarteret. Gröna buren var en stenkåk med en polisfinka på nedre botten och Frälsningsarmens 4:e kår en trappa upp och det var en ibland grotesk syn med klungor av nyss utsläppta fyllerister om söndagsmorgnarna och intågande frälsningssoldater med fanor och gitarrer. Ibland kunde man höra frälsningssånger och fyllvisor omväxlande från de öppna fönstren. Mitt emot låg Lars Nilssons bageri där man kunde köpa kaksmulor och smörblad. Och på andra sidan låg Café Valhall, Hornstulls största ölkafé, utanför vilket etablerades praktfulla slagsmål i skymningen. Då kom Hornstulls mest fruktade poliser, "Busfasan" och "Spisrakan", vilka ibland fick dra blankt för att återställa ordningen. De hade pickelhuvor och. långa sablar. Och så blev finkan full och vid kvällsmötet hördes strängklirret till ljusa jungfrusopraner medan en ensam fyllo låg på sin hårda träbänk och skrålade.

Sedan revs Gröna buren och det blev ett biopalats med Nya Teatern, där man såg Macistes och Houdini i Järnmannen på söndagsmatinéerna. Men Långholmsgatan kunde ståta med två biografer mitt emot varandra: Hornstulls-Bio i mitt födelsehus i hörnet av Brännkyrkagatan och Sirius där nu Frälsningsarmén har sin lokal. Där kördes långa så kallade "fortsättningsfilmer" bland annat "Den glömda staden", "Tarzan, apornas son", krigsfilmerna "Ned med vapnen!" och "Pax Aeterna", och på söndagsmatinéerna såg man Wesley Barry i "Miljonbolaget Klädnypan" och Chaplin i "Ett hundliv" och "Lugna gatan". I Hanna Skölds butik (mamma till "Bassen" Sköld) fanns det "hemlagad mat" med läckra kroppkakor, kåldolmar, köttbullar och nystekt strömming, och där dröjde alltid efter skolans slut barfota, magra hornstullsgrabbar och sniffade i sig dofterna från den öppna dörren. En gång svimmade jag verkligen av hunger och släpades in i butiken, proppades full med god mat och fick sex kroppkakor med mig hem i en påse. De andra grabbarna påstod att jag simulerade. Men det här hände åren 1917-18, då det verkligen var nödtid på Söder och man levde på kålrötter och kolja. I Maria Saluhall vid Hornsgatan stod det alltid långa köer i porten ut åt Brännkyrkagatan (där bara de fattigaste fick stå) när det spreds ett rykte i kvarteren att man fått in ett lager paltbröd eller amerikanskt fläsk.

På vårarna knoppades de jättelika askarna utanför 7:ans port, grabbarna spelade kula och utanför 9:an hoppade en långbent flicka rep. Hon hette Irja Browallius och hennes far var skådespelare, för nians hus var finare än sjuans, där bodde "bättre folk". Mina grannar var ensamma sömmerskor och arbetare vid Bergsunds Varv & Mek. Verkstad, vars röda arbetarbaracker låg i en lång rad på nuvarande Högalidsgatan i alléer av blommande oxlar. Högalidskyrkan fanns inte då, församlingen hette fortfarande Maria Magdalena och i bergen ovanför Borgargatan fanns det röda baracklängor, där de fattigaste bodde och där en tid min skrivande kollega Rudolf Värnlund bott. Han flyttade sedermera till Långholmsgatan 3 och i 1:an bodde min barndomskamrat, Josef Kjellgren. Vi blev medlemmar av Mariasalens Pojkförening, som höll till i de gamla tullhusen vid Brännkyrkagatans slut, lärde oss binda böcker och skrev våra första kåserier i föreningens medlemsblad.

Annars var vi medlemmar i Linnéas juniorlag och spelade bandy på Årstaviken under "Bassen" Skölds ledning när vi inte var med om att starta de nya idrottsklubbarna Ligna SK, Hornstulls IF eller sedan gick in i Reimersholms IK och spelade fotboll på Långholmen, som då var rena vildmarken och inte en välansad park som nu. Men i Pålsundet lärde jag mig simma. Där fanns klappbryggor på den tiden och bortom färjläget nedanför Varvsgatan låg ett badhus, som hade särskilda "flickdagar", då man låg hukad bakom buskarna i gamla stenbrottet mittemot och kikade på flickorna.

Söder Mälarstrand var paradiset med sina skutor och tegelpråmar och Lavéns kolupplag, där vi alltid snattade kolstycken under mörka vinterkvällar, vilka kördes hem i utrangerade barnvagnar. När Högalidskyrkan äntligen färdigbyggdes och de båda tornen belades med dyrbar kopparplåt kom en januaristorm och rev ned hela härligheten, väldiga kopparplåtar singlade ned i berget nedanför och samma natt styckades de i lämpliga längder i källrarna, för det fanns en skrothandlare vid Hornstull och kopparplåt betalades bra. Vi knyckte syréner i Lundabergens täppor, gick och knackade dörr och sålde, vi plockade skrot inom Bergsunds varvsområde och smet efter arbetsdagens slut in och levde rövare på vinterliggarna, de gamla Mälarbåtarna Aros, Nya Hillersjö, Sjöfröken och S/S Upland. Vi bildade ligor, jag blev medlem av Långholmsligan och Josef Kjellgren av Heleneborgsligan, vi hade långvariga stenkrig på Långholmen eller nere vid gamla sockerbruket, där den dåvarande Liljeholmsbron, en gammal flottbro, hade sitt norra fäste. Utkanter som Reimersholme och Charlottenburg var rena slumdistrikten med träbaracker och lutande kåkar, som luktade fotogen och vägglöss och Gröndal var en farlig vildmark, dit ingen ensam Hornstullskille vågade sig, fast det gick en färja dit varje timme.

Nu är det inte mycket kvar som liknar min barndoms utkantsidyll. Västerbrons södra brofäste började gjutas redan 1932, Bergsunds Varv jämnades med marken och är nu ett fullbyggt bostadsområde. Arbetarbarackerna försvann och Liljeholmsbron har redan breddats för den alltmer växande trafiken. Det är den tredje bron i ordningen som jag minns. Den nya tunnelbanestationen vid Långholmsgatan och den alltmer utbyggda Hornsplan har blivit huvudstadens tätaste trafikknutpunkter, bilköerna över Västerbron sniglar sig fram vid rusningstid och det behövs sannerligen den nya Essingeleden för att avlasta denna våldsamma trafik. En större kontrast till min barndoms stillsamma utkantsgata kan inte tänkas.

När jag sedan flyttade till Heleneborgsgatan med utsikt över Pålsundet, Långholmen, Mälarvarvet och Riddarfjärden var det som om jag lämnat en försvunnen värld, fast det bara gällde några hundra meter. Men här hade jag nära till stallet vid Münchens bryggeri, där jag haft mitt första jobb som så kallad "matsäck" åt en av ölutkörarna. Kåkarna hade rivits uppe på Skinnarviksberget och eleganta villor intog deras plats, Lundagatan har nu fått nya bostadskvarter och spårvagnsstallarna vid Ringvägen är utrymda. Wirwachska malmgården är den enda som står kvar på krönet vid Hornskroken, vilken långt tidigare, på 1770-talet måtte ha lyst som ett förtrollat slott i västersolens glans för de bondforor som tog sig uppför backarna på den nuvarande Brännkyrkagatan. Heleneborgs herrgård, där en gång Viktor Rydberg satt och diktade är ateljé för skulptören Ivar Johnson, men den underbara trädgården, där vi,pallade paradisäpplen och knyckte blommor är utplånad. Bergsundspaviljongen med den lilla idylliska Båtgränd vid Pålsundet påminner mig om danskvällarna med dragspel och fiol och de trivsamma höstfesterna, som hölls på varje gård i min barndom med kulörta lyktor, dukade bord, dans och slagsmål. Nu vet inte många längre var Liljeholmsgatan låg eller bergen kring nuvarande Högalids Folkskola, där vi hade kaniner i burar och plockade grodyngel ur pölarna. Man rev tullhusen där en gång Elias Sehlstedt tjänstgjort som notarie, gamla sockerbruket jämnades med marken. Men Kristinehovs malmgård finns kvar och den gamla grindstugan till Heleneborgs herrgård på Varvsgatan nedanför Högalidskyrkan. Av det gamla stenbrottet, där förut internerna från det närbelägna Centralfängelset på Långholmen knackade makadam har blivit en välansad park med idegranar och soffor och sandhögar, men utsikten från det nya Kristinehov, Borgarhemmet, som förr hette Borgerskapets Gubbhus, får ingen bebyggelse ta bort, för så är det bestämt. Jag minns också den gamla järnvägsbron över Årstaviken innan den nya byggdes i slutet på 20-talet, och det är bara Högalids Vårdhem, skrotupplaget vid Ligna och Zinkensdamm med Tantolunden, som något liknar min barndoms miljö. Kolonilotterna finns kvar, men friluftsteatern är borta, liksom gamla Tanto sockerbruk och vattenreservoarerna i de gamla Rackarbergen, där nu Södersjukhuset ligger. Men Yttersta Tvärgränd nedanför Skinnarviksberget har blivit kulturreservat. Den var en gång min tidigaste barndoms gata och från toppen av berget hade man stadens vidsträcktaste utsikt och det var också där man tände valborgsmässobålet förr om åren.

Söder är kontrasternas stadsdel, där steget inte är långt från röda kåkar till höghus, från kullersten till asfalt, från dånande trafikleder till tysta, smala gator. Kåkar, på klipporna, tunnelbanestationer i djupet, lumpbodar och snabbköpsbutiker, kolupplag och varuhus! Det är i utkanterna man upptäcker en stads förvandling tydligast. Min barndoms Hornstull hade denna tjusande blandning av gröna stränder och sotiga verkstäder, av den ensamma brandgaveln i solnedgångens sken och kolonistugorna med utsikt över ett blånande kvällsstilla vatten. De ensamma lyktorna på Söder Mälarstrand och trätrottoarerna på Reimers holme, de röda planken och de kalla, ekande portarna. Alltid blänk av öppet vatten, blommande träd och stjärnor över bakgårdens trånga brunn.

Och utkanten har förföljt mig och undergått samma förvandling medan jag bott där. Från den "söta sidan" av Söder, Mälarsidan, har jag flyttat till "den salta", havssidan, där båtarna tutar långt ute i inloppet, långväga fartyg går till kaj vid Stadsgården och i Hammarbyhamnen, men där också forna utkantsidyller raseras för ny bebyggelse. Första åren fanns här de sista resterna av kåkar och skjul på den forna botten av Hammarby sjö, den gamla kolerakyrkogården vid Danviken, kolonilotterna nedanför Vitabergsparken. Nu är det en stor Söderhall för bussar och spårvagnar, nya bostadskvarter och en alltmer tätnande trafik. Den gamla malmgården nedanför mitt fönster, den karolinske vävarens gård, där sedermera Lars Johan Hierta gav middag för sin medarbetare C. J. L. Almqvist är det enda som återstår. Långt borta skimrar Folksamhuset, Skatteskrapan tynger ner hyreskasernerna på Kocksgatan, tunnelbanetågen dundrar över Skanstullsbron och Götgatan flammar av grälla ljusreklamer. Men Faggens krog där Bellman spelade käglor och hörde näktergalen vid Nacka och Hammarby finns kvar, räddad som kulturreservat. Och ett svagt eko, elegiskt förtunnat, ljuder ännu kring kvarteren vid Katarina kyrkogård, i Urvädersgränd, på Gaveliusgatan utanför Faggens krog:

Minnets broar

Att behandla alla dessa broar skulle bli för utförligt, men man kan i alla falla nämna dem, mer eller mindre i förbigående och söka fasthålla några av de stämningar som de förmedlar för en infödd stockholmare. Deras betydelse ur trafikteknisk eller annan synpunkt är tämligen självfallen, men man ska ändå ha något mer att säga om dem, ur estetisk, litterär eller rent personlig synvinkel.

Den som likt undertecknad är född vid en gata mellan två storbroar tycker sig emellertid ha ett personligare förhållande till dem. För det är broarna som liksom burit storstadens utveckling vidare, från innerstad till förorter, från fridfulla utkantskvarter till skimrande vita sovstäder bland grön tallskog, från nästan slumartade utkantsområden till arkitektoniska sevärdheter - som till exempel stjärnhusen i Gröndal.

Samtidigt har man med broarna upplevt ett av de starkaste brytningsskedena i storstadens utveckling rent trafikmässigt. För en bro förändrar inte bara kringliggande gatuleder i trafiktekniskt avseende, den kan också vara orsak till en genomgripande omvandling av en hel stadsdel. Den sätter sin prägel på de omgivande kvarteren och gatorna, den förändrar många människors livsvillkor och den blir framför allt betydelsefull som en ständigt pulserande trafikåder där nytt blod pumpas ut och in. Allt är i ständig rörelse kring denna bro, ingenting står stilla. Den sjudande trafiken bildar proppar vid rusningstiderna, brons trafikleder bildar övergångar från ett särpräglat område till ett annat och förändringarna i dess omedelbara närhet är tydligt skönjbara. Gamla hus rivs och nya byggs upp, flera butiker kommer till, hyrorna kanske höjs och trafiken ökar eller läggs om in på förut fridfulla avsidesgator, ett helt stort utkantsområde förändras totalt, ja, själva rytmen blir en annan med en helt annan karaktär än i andra delar av samma stadsdel.

De storbroar jag tänker på är Liljeholmsbron och Västerbron. I min barndom var Hornstull en ganska fridfull avkrok och hörnhuset vid Brännkyrka- och Långholmsgatorna där jag föddes för sex decennier sedan, en tämligen ordinär hyreskasern av åttiotalstyp, som nu är riven. Och det gamla huset snett emot är rivet och där ligger nu Stockholms Konsums största butik. I samma hus är också den nya tunnelbanestationen för söderorterna i väster inrymd. Det område som nu kallas Hornsplan har på några årtionden genomgått den mest genomgripande omvandling, och man ska som undertecknad vara född i dess omedelbara närhet för att riktigt fatta vad som skett.

Den första bro som jag minns och som då utgjorde den enda förbindelsen mellan staden och den utanför liggande landsbygden hette också Liljeholmsbron, "gamla Liljeholmsbron" som den också kallades, för den låg kvar en liten tid sedan man byggt en ny, också av trä, från Hornsgatans mynning över till Liljeholmen, mitt för Kommunalhuset.

Denna äldsta bro var en flottbro och ingen högbro som den nuvarande. Nej, den flöt på vattnet. Den låg på andra sidan om de gamla tullhusen vid Hornstull, numera rivna, vid Brännkyrkagatans slut, och den hade i mycket prägeln av en landsvägsbro sådan man ännu kan få se ute i provinsen. All trafik gick då från Brännkyrkagatan och ut på denna bro, men det var en tämligen gles trafik och några stockningar kan jag inte minnas, om inte vid de särskilda tillfällen då brons mittparti svängdes ut för att släppa förbi en och annan skuta eller lastbåt som passerade Årstaviken på väg till eller från Mälaren. Som järnvägsbro tjänstgjorde före den stora Årstabrons tillkomst en låg bro byggd i slutet på en utskjutande bank framför dåvarande Liljeholmens station långt väster om den nuvarande höga järnvägsbron.

Men den gamla flottbron hade sin poesi, särskilt sommartid, för då stod vi barfotalassar i klungor och väntade på mjölksurrorna om morgnarna, små trillor med ett otal flaskor på flaket, dragna av en häst eller ett par och med bönder eller drängar från den omgivande landsbygden på kuskbocken. För på den tiden brukade folk vid Hornstull ta sin mjölk direkt från landet, och det var vi småpojkar som varje morgon passade mjölksurrorna därför att vi kunde tjäna en slant på att bära upp mjölkflaskorna i husen, ställa dem utanför dörrarna, hämta de tomma flaskorna och sedan skynda tillbaka igen. Så kom det bondforor med lurviga hästar framför och om vintrarna ringde slädarnas bjällror medan vi jumpade på isflaken i farleden eller åkte skridskor på ömse sidor om ångbåtsrännan vid bron. De första bilarna var då sevärdheter; särskilt minns jag de höga Minervabilarna, föregångare till vår tids taxidito, som sken och blänkte av alla beslag och vilkas dova signalhorn ekade mellan husen. Sedan kom de första Fordbilarna. T-modellen som hade mässingskylare och handgas och med handbromsen liggande utanför, till vänster om förarsätet. Föga anade vi då att allt vad vi såg av mjölksurror, bondforor och bryggaråk utgjorde slutet på en epok där bilen sedan skulle bli den alltmer dominerande. Hästarna var ännu i majoritet, och när jag ibland nuförtiden hör klappret av hovar mot asfalten, så minns jag min barndoms mjölksurror och bondforor och hör ur minnet dånet från järnskodda hjul och hovarnas slag mot stenläggningen. Och jag känner ännu lukten av gödsel och hö från åkerierna och stallskjulen från en nästan lantlig avkrok nere vid Hornstull med alla sina skjul och plank, som då var den gängse bilden kring alla utkanter, och inte bara vid Hornstull utan kring andra tullar i norr och söder, öster och väster.

Den nya Liljeholmsbron, som sedan byggdes, blev Hornstulls stolthet, en dröm i bjälklag och grova plankor, som sträckte sig högt över den forna flottbron och bar sina spann på en imponerande höjd över vattnet. Kanske var den då Stockholms högsta bro, åtminstone tyckte vi smågrabbar det när vi första gången, innan den invigdes, vågade oss ut på dess högt belägna bjälkar, balanserande på plankorna över till andra sidan för att sedan smita hem över den gamla flottbron, som fortfarande en tid låg kvar, på sin gamla plats.

En ny bro avlöste sedan den gamla, ett stycke öster om den förras plats, samma bro som nu finns kvar. Det skedde långt in på trettiotalet, och nu har denna bro redan breddats två gånger, och man undrar om inte denna bro från början var för snålt tilltagen, när man står en kväll under den värsta rusningen och ser de fyrdubbla filerna fyllas av en tät och sjudande trafik. Hornstull är nu ingen fridfull avkrok minsann, utan en snurrande trafikkarusell, där den täta trafiken från två storbroar möts och fördelas i flerdubbla körfiler runt den hektiska Hornsplan.

Men det var planerna på en ny och ännu större bro, som i ett slag förändrade tillvaron för dem som då bodde vid Hornstull och utmed Långholmsgatan och som slutligen blev centrum för den dånande trafik, som nu passerar min barndoms och ungdoms kvarter, där förbindelseleden mellan de båda storbroarna skapat en helt annan rytm på denna förut stilla och fridfulla gata. Det gick rykten om att man skulle bygga en bro i väster, rakt över Långholmen till Kungsholmen. Den fick också heta Västerbron och det tog över tre år att bygga den. Den blev Stockholms första verkliga storbro. Och denna bro har också behandlats i litteraturen. Min barndomsvän och författarkollega, Josef Kjellgren, död sedan nära tjugu år, har nämligen skrivit en hel roman om denna bros tillkomst. Boken heter Människor kring en bro och kom ut 1935. Med den erövrade han också ett pris i en tävlan om den bästa yrkesromanen. Han gick grundligt tillväga. Jag följde honom dag för dag under hans arbete, för han låg i hård tävlan också om att få ut boken samma höst som bron invigdes. Och den kom också ut på hösten samma år. Till det grundliga förberedelsearbetet hörde en serie fortlöpande utdrag ur vad han kallade för arbetsjournaler, vilka han privat anförtrodde mig hade kostat honom den största mödan; att ur tillgängliga papper från arbetsledningen göra utdrag till en fyllig och saklig, men ur litterär synpunkt tämligen torr arbetsbeskrivning, kanske den enda i sitt slag i svensk skönlitteratur. Så här lyder ett utdrag:

"28.5: Borrning för kabelkranens stegfästen igångsatt. 29.5. Södra bågen, västra sidan: gjutning av del tre och fyra (konsol för bågen utförd på två,skift). 30.5. Fångdamm, norra bågen, östra sidan: schaktning och sprängning klara. 16.7. Kabelkranen: resning av masten vid södra viadukten påbörjades på morgonen. Allt fungerade utmärkt. Idealiskt väder. Två skift i gång med monteringen av kabelkranen. Hjälpmasten nertagen på kvällen:"

Och så vidare. Men boken skildrar inte bara byggandet av Västerbron. Den är också en roman om ett kollektiv, om de arbetare som då bodde i det forna Bergsundsområdet, och vilka, sedan bron blivit färdigbyggd, fick flytta från sina gamla bostäder då hela området skulle fullbyggas med moderna bostadshus med för dem alldeles för höga hyror. Det var romanens idé, som tydligt påvisar ett brobygges rent sociala följdföreteelser - en bro byggs och de som byggt den måste sedan ge sig i väg för att hyrorna på grund av tomternas mervärde genom brons tillkomst blivit för dyra.

För mig är Västerbron broarnas bro, den vackraste och ståtligaste i Stockholm. Från dess krön har man den skönaste utsikten över Riddarfjärden och staden, mälarvikarna och höghusen i väster. Men dess tillkomst har också varit den stora upplevelsen under min tidiga ungdom. Min barndomsgata blev ett sjudande trafikstråk, de förut fridfulla omgivningarna förvandlades till moderna bostadskvarter, den alltmer stigande trafiken tog överhand, och nu är Långholmsgatan en dånande trafikled, som förbinder de båda storbroarna med varandra.

Vals i Hornskroken

Det är på min barndoms gård jag står - eller en av dem. Det gamla trädet är en lind, hur gammal vet jag inte, kanske ett par hundra år. Jag minns det från tidiga pojkår då vi samlades runt dess stam till krigsråd eller hemliga möten när någon svår och avgörande fråga skulle diskuteras: skulle vi knycka syréner innanför planket till 7:ans kåk i Yttersta Tvärgränd eller välja in Hempa i Stora Rådet? Iförda våra indiandräkter med byxor av säckväv och brokiga fransar vid sömmarna, med fjäderbuskar av målade hönsfjädrar på huvudet och trätomahawker i händerna dansade vi vilda krigsdanser runt trädet, ibland med en fånge fastbunden vid dess stam. Eller också kom vi bärande med vår fångst av döda råttor för att gemensamt räkna svansar och diskutera dagens skörd (man bytte sex svansar mot en nickeldank !) .

Ibland satt vi i sanden mellan de knöliga rötterna och spelade tripp-trapp-trull med småstenar. Det var under de varma dagarna då solen sken in i en bred flik över gårdens kullerstenar och linden blommade med en doft av honung från de gula klasarna och bisurret hördes alldeles tydligt över våra huvuden.

En gång hittade vi på att binda ett rep med en järnring i från lindens nedersta grova gren och svinga oss fram och tillbaka i ringen, hängande i krokig arm eller med ena benet instucket i den. Lille Otto, en blek och gänglig pojke, som led av engelska sjukan och sedan fick tuberkulos och dog ute på Söderby, råkade tappa taget och föll och blev liggande, högt jämrande sig, intill stammen. Han hade brutit benet. Sen dess blev vi förbjudna att leka vid trädet, och många veckor stod det övergivet tills vi en kväll äntrade det, medförande plankor, störar, rep, snören, spikar och byggde en koja uppe bland grenarna i lindens krona. Den revs ned av portvakten och vicevärden nästa morgon, och dagen därpå kom två karlar från Stadsträdgården nere vid Skanstull och skulle plantera rosor i en ring runt om trädets fot. En åkare med vinkelaxelkärra och en snäll häst som hette Plutten (han fick socker och knäckebröd) hade med sig ett lass jord, som tippades och jämnades ut. Redan i juni, före midsommar, hade katter och hundar och de stora dassråttorna härjat om bland rosorna och ungarna trampat i jorden så det var rent bedrövligt. Sen byggde man en bänk runt trädet, det blev en sorts åttkantig soffa där lindens stam fick vara ryggstödet. De gamla i det stora huset samlades där om eftermiddagarna när solen stod rakt in genom portvalvets mur och satt och nickade ända till skymningen: gummorna stickade, gubbarna mumlade med varandra och bjöd på matsnus, Ljunglöfs Ettan (bara gubben Fält som varit knekt vid Svea garde bjöd på läppsnus ur en silverdosa med tonkaböna i). De ritade meningslösa hieroglyfer i sanden mellan kullerstenarna. Ibland kom två arbetshjon i randiga kläder från Dillströms (som Högalids Vårdhem då kallades) och hade med sig en halvliter Östagöta Sädes och sex flaskor öl från Hembryggeriet på Heleneborgsgatan (det var bättre än Münchens, sa man) och då sjöng gubbarna i korus:

När jag kom hem från gärde' då tog jag mej en knorr.
För kläderna di va' våta men strupen den va torr.
Å då tänkte jag som så: de ä bäst te blöte på,
för strupen torkar fortare än kläderna ändå!

Trädet blev förbjudet för oss pojkar, soffan blev en ålderdomens bänk, de gamlas viloplats, och vi sökte oss andra träffpunkter och gömställen: en underjordisk gång nere i källaren som sades mynna ut i Skinnarviken, åkeriskjulen med stallen ovanför den gamla trätrappan på Lundagatan, lumpbodens gård innanför planket vid krogen Örnen, där arbetarna stod i kö på lördagskvällarna. En vår när skatorna byggt ett risigt bo högst uppe i lindens krona, klängde Hugge, som var skelögd (kikade i november, sa vi) och liknade en ljushårig chimpans (om nu en sån kan tänkas) med sina hängande armar och sin krumma rygg (han led också av rachitis) uppför grenarna och kom ned med fyra blåvita ägg. Och Bugar-Nisse som var ägare till ett salongsgevär, sköt en av skatorna, men kulan gick samtidigt rätt in i skomakarns fönster, splittrade en ruta, skomakarn rusade ut och slängde fyra läster efter Nisse, som hann fly medan skatan som bara blivit vingskjuten hoppade omkring bland kullerstenarna med ena vingen släpande efter sig. Samma kväll, sen bagarn, Nisses far, fått reda på tilltaget, gav han sin son stryk i hela husets åsyn. Han pressade ned Nisse över bänken vid trädet, knäppte av sig svångdaljan och spöade honom så att han skrek. Och ensajn Qvint, den kvinnliga frälsningssoldaten, kom utspringande med gungande bröst under den uppknäppta uniformsrocken och bad bagarn låta bli. Men bagarn bara slog och slog tills han tappade byxorna och stod i bara kalsongerna med svångremmen i handen sedan Nisse fallit ihop till en jämrande hög vid hans fötter. Ensajn Qvint tog slutligen Nisse vid handen och ledde in honom som en botfärdig syndare i sitt kök där han fick citronil och smörblad.

Det gamla trädet blev sedan en avskydd plats och vi lät det vara i fred. Bara de gamla satt där som förut på bänken runt dess stam om sommarkvällarna och i skymningen kunde man se Bagarn och Skomakarn halsa en bärsa i broderlig sämja eller ta två supar Reimersholms Aquavit med varsin bit sjåarveke till (bräckkorv). En höstmorgon efter den första frostnatten låg det fullt av gula löv på bräderna, och den grönmålade bänken täcktes redan i slutet av oktober av vita bulliga drivor, som långsamt färgades gråsvarta av sotflugorna och röken från husets skorstenar.

Men det är balen jag minns, sotarvalsen i Hornskroken. Sotarn skulle ha födelsedagskalas, han fyllde femtio år. Det hela inföll samtidigt med de då så vanliga höstfesterna, och husets nöjeskommitté beslöt att man skulle fira den samtidigt, fast det var lite sent på året, redan långt in i oktober.

Man hade gått runt med en lista i huset, flitigast var tant Nyberg, tidningsgumman, som bar ut Social-Demokraten om morgnarna (men om kvällarna läste omväxlande Stridsropet och Fäderneslandet) för hon hade varit kär i Sotarns äldre bror, som dött i spanska sjukan och sov ute under de höga, susande furorna på Nya kyrkogården ute vid Enskede. Alla skrev på som vanligt, dels för en liten penninggåva till Sotarn, dels för en större till att bestrida utgifterna för höstfesten. Sen satte man i gång. Gården sopades ren, inte den minsta sticka blev kvar, alla löv sopades ihop i en hög och bars bort. Soptunnorna doldes under en gammal presenning, som lånats från Sallbergs åkeri vid Repslagaregatan, den gamla utstående pumpen (som om vintrarna lindades med säckväv och segelgarn och alltid fick rinna för att inte frysa till) kläddes med kräppapper i glada färger. Därpå spändes ståltråd mellan vårdträdets grenar och kramporna i muren, där tvättstrecken annars fästes under varma sommarmorgnar.

Mattpiskarställningen gillrades upp och belades med en trådsliten Bokharamatta, för där skulle spelmännen sitta, bänken vid trädet kläddes med trasmattor och man la kuddar på den åt de gamla att sitta på. Så dukade man tre stora långbord med bräder på bockar och flätade portens två stora järngrindar med löv och kvistar ur lindens krona eller knyckte frostbitna astrar från täpporna vid gamla Kristinehov som hängdes i buketter på trådarna med de kulörta lyktorna av alla storlekar och fasoner, som man köpt nere i Hornstulls-Bazaren vid Långholmsgatan. Vi pojkar köpte "ryska smällare", gräshoppor, tände bengaliska eldar och hade skaffat oss långa smala glasrör och flera kilo gula torra ärter från Maria Saluhall nere vid Brännkyrkagatan.

Borden fylldes av allsköns godsaker, inlagd sill, glasmästardito, impotatis, tre sorters ost, anjovislåda, kalla grisfötter i gelé med rödbetor (fast somliga tyckte det var hädiskt; som att gå julen i förväg) aladåber som darrade bara man andades på dem, skinklåda, rullströmming, kokt saltströmming i träkaggar från Lindqvist vid Kornhamnstorg, knäckebröd och ankarstockar från Bergmans Enka vid Högbergsgatan, tolv soffor pilsner från Münchens bryggeri, svagdricka från Hembryggeriet, brännvin och konjak från fjorton motböcker, åtta kvarterspavor XP (smuggelsprit) från Axel Niskas förråd hos Atlas-Pelle vid Klara sjö, punsch från Cederlunds under Östra Slottvalvet (där min mamma var buteljsköljerska efter en tids kondition som dito hos "Spriten" vid Reimers holme). Huvudrätten var kabeljo eller grisstek från en släkting som var slaktare vid Enskede och till efterrätt bjöds syltade päron och vispgrädde (päronen hade man plockat för att inte säga "pallat" i trädgården vid Heleneborg) och grädden hade man fått billigt hos Arla mejeri vid Hornsgatan.

Litrar och ölbuteljer korkades upp, portvakten och vicevärden höll tal till alla som samlades förväntansfulla med glas i händerna, och sedan gick Skomakarn som nöjeskommittens ordförande fram till Sotarns fönster, knackade på rutan, varpå Sotarn, svartklädd, nyrakad, med pomada i håret och glänsande röda kinder allvarlig blev stående, lutad ut genom fönstret i ett slags stel fällknivsgivakt medan han lyssnade på Skomakarns högtidstal. Det slutade med ett rungande fyrfaldigt leve som kom rutorna att klirra, duvorna att skrämt flaxande med klatschande vingslag lyfta från husets takrännor och gesimser, skatorna att ilsket skärrande flykta ur lindens krona och Tant Olga Nyberg, tidningsgumman, att snyftande vända sig bort. Därefter överlämnade Skomakarn kuvertet med penninggåvan och fruarna lämnade fram sina små blombuketter. Sotarfruns bleka ansikte skymtade som en fisk under en dunkel vattenyta bakom den andra fönsterhalvan, för hon var liten, benig, torr med tunt, slätkammat, mittbenat hår, knut i nacken och alltid klädd i svart. Hon var tystlåten, envis, bestämd, sades det, och Sotarn "stod under toffeln" som det hette. De hade inga barn.

Vid åtta-snåret kom spelmännen, något stagade efter att ha stärkt sig med en biffstek, två supar, kaffe och konjak på krogen Örnen alldeles intill. Det var ett dragspel, en trumpet, en fiol och Hempas brorsa, Snöret (så kallad för att han var så tjock; han var bara arton år, men vägde redan hundraåtta kilo; i Maria Nya Folkskola vid Ringvägen hade han fått heta Bullas, för han hade alltid bullar med sig på rasterna). Han spelade amerikansk banjo, men kunde inte hålla takten, och banjons nervösa strängklirr hördes tydligare över de andras instrument: fiolens svidande gnissel, dragspelets dova, hesa basar och trumpetens stigande och sjunkande toner, klara, rena, genomträngande. Det slutade med att Hempas brorsa, Snöret, kördes bort av de andra och fick nöja sig med att spela ensam i pauserna medan rocksömmerskans Bertha sjöng solo: "Såpbubblor", "Den gula paviljongen" och "Vildkatten". De drog sig undan till den cementerade delen av gården, vid pumpen, och där samlades flickorna och de halvstora pojkarna kring hans jamande banjo och försökte dansa så gott det trånga utrymmet tillät.

Den övriga delen av gården var belagd med kullerstenar. Det gick dåligt att dansa på den, och gång på gång hände det att enstaka par snubblade och föll omkull, varpå kavaljeren på lyftade armar bar sin moatjé till bänken vid lindens stam och började gnida hennes knä eller ben, ibland så högt upp att hon fnittrade eller med våtglänsande blick, sträckt vit hals i skälvande båge och med flämtande bröst stönade av vällust under kavaljerens förfarna händer tills han efteråt ryckte upp henne och hon halvt svimfärdig hängde i hans armar, blek, bruten medan han omärkligt förde henne till en av källardörrarna som alltid stod på glänt och kärleksakten fullbordades på en gammal utrangerad divan nere i den mörka gången bredvid tvättstugan. Efteråt smög de sig upp igen, med några minuters mellanrum, närmade sig ett av långborden från skilda håll, han högg in på en grisfot, svepte en Reimersholmare medan hon försiktigt sög på ett syltpäron och drack ett glas Cederlunds Blå punsch till.

Dansen var bara för syns skull, orkestern skulle egentligen spela sånglåtar, men Bostonvalsens toner hängde ännu i sedan Theodor Pinets glansdagar ute på Novilla och Alhambra och när man spelade "Putte, du är min ögonsten", föll alla in i refrängen, fast vi grabbar, som dröjde i det mörkaste hörnet med våra glasrör och ärtpåsar, klämde i med en annan variant:

Så blev det paus. Nya tallrikar langades fram, stolar av alla möjliga stilar och fasoner bars ut och vid ena långväggen ställdes två utrangerade kökssoffor, där husets gamla slog sig ned, svepta i schalar och filtar för höstkylans skull. Man åt, drack, hurrade, sjöng och sedan fortsattes dansen på nytt.

Jag ser dem ännu framför mig, där jag står en novemberkväll i portvalvet till den Wirwachska malmgården, som fortfarande finns kvar, fast nu nyrenoverad och nästan oigenkännlig; bleknade skuggor i senhöstskymningens dunkel. Det gamla trädet sover, bänken är kvar, och annars är allt sig tämligen likt vad exteriören beträffar. Den lejonfärgade rappningen, tonad i bleknat gult kommer huset att likna en teaterkuliss, där det gamla skuggspelet lever upp på nytt.

Husets gamla är för längesedan döda och försvunna, den jag såg 1965, bärande sin korg med ved från vedboden var en äkta Södertjej, fast något till åren: Gullan Nilsson, född på Tavastgatan 1887 och bosatt i malmgården sedan 1937. De andra som var med i valsen vid Hornskroken och dansade på sotarns bal, unga flickor och nyblivna mödrar med mjölkstinna bröst och shinglat hår (de behövde inte besöka Maria Mjölkdroppe vid Långholmsgatan eller kolla äggvitan hos "fattigdoktorn" Karl Hulting vid Hornsgatan) är nu åldrade matronor i den övre pensionärsåldern, som flyttat till andra kvarter. Trädet står tungt och tyst och tiger, men fullmånen stiger just denna kväll över dess krona och skuggan från de grova, halvt torra grenarna tecknar sig djupsvart över gårdens nylagda asfalt.

Sotarn dansade länge och uthålligt, men sista valsen blev en tragikomisk avslutning på den långa festen. Han hade flera gånger fört en yppig brunett vid handen, hattmodisten Matilda Fläder, som ansågs ha ett hemlighetsfullt förflutet (hon hade varit vid teatern, påstod gummorna och som ung flicka varit påkläderska åt sångerskan Matilda Jungstedt vid Operan och de brukade ofta fira sin gemensamma namnsdag tillsammans med en överdådig frukost på den lilla krogen Södern i hörnet av Horns- och Torkel Knutssons-gatorna). Matilda Fläder hade klätt sig extra elegant i en vid spansk schal med mantilj och en ros i håret och en annan i barmen. Gång på gång drogs Sotarns blickar till den yppiga Matilda, som med gungande bröst och flammigt röda kinder svängde runt i hambon, polkorna, mazurkan och bostonvalserna vid hans sida.

Flera gånger snubblade hon (kullerstenarna!) och föll mjukt på knä, och en gång dråsade paret omkull raklånga på bänken vid vårdträdet, varpå Sotarn lyfte upp Matilda, hissade upp en bit av den långa svarta kjolen och började gnida hennes runda, kraftiga knä i den svarta silkesstrumpan med ett veckat band i siden en bit uppe på låret. Det blev fnissningar och vågade tillrop: - Ta na medan hon är varm! Men det hela avbröts av Sotarfrun, som svartklädd, mörkhårig, tyst, utan ett ord trängde sig fram genom klungorna, tog Sotarn vid handen och ledde in honom under gårdslyktans ljuscirkel alldeles vid porten med järngrindarna och borstade av honom med en borste som hon höll i handen. Därpå gick de tysta, med orörliga ansikten till ett av borden, fyllde ett par vinglas, skålade högtidligt med varandra, varpå Sotarn gömde sig i vimlet kring spelmännen på mattpiskarställningen. Sotarns fru sades vara religiös och dansade inte.

Vid sista valsen, damernas, nalkades den yppiga brunetten Matilda Fläder Sotarns plats och lade lätt sin vita, ringprydda hand på Sotarns axel (hon var änka sedan ett halvår; "ung änka, sorglös", vitsade Perka Bäver, som var opcrettkritiker i veckotidningen Charme och skrev novelletter under pseudonymen Don Juan). Sotarn snurrade runt, såg vem det var, gjorde en artig bugning och förde ut henne i valsen (man spelade "Efter balen"). Men den här gången drog de sig in mot den mörka vrån vid pumpen, där Hempas brorsa raspade på med sin jamande banjo och där cementbeläggningen gjorde det lättare att dansa.

Mitt i kretsen av halvstora pojkar och flickor stod Sotarn och Matilda och vaggade mot varandra likt ett kråmande par, hon i brokig spansk schal med ros vid örat och en i barmen, han med svartblå skäggbotten och glänsande pomada i håret. Det låg något exotiskt, sinnligt, glödande över scenen, och de halvstora flickorna i korta kjolar och pojkshinglat hår slutade dansa med varandra och stod slutligen bara och glodde medan Hempas brorsa smög sig närmare paret med sin banjo så att de slutligen bara hörde de jamande tonerna i en shimmy och inte märkte när de andra spelmännen slutat och att balen var över.

Matilda hade pressat sig närmare Sotarn som förde henne runt i allt vidare ringar så att de slutligen lämnade den jämna cementgården vid pumpen och kom ut bland kullerstenarna. Hempas brorsa följde med, banjon tryckt mot bröstet, tungan spelande mellan sina svullna läppar medan han med plektron ivrigt rev över de hårt spända strängarna. Plötsligt snubblade Matilda, Sotarn föll tungt framåt, över henne, och sedan dråsade båda omkull. Det var alldeles i hörnet vid bortre väggen, och Matilda satte sig pladask med ryggen stödd mot väggen, utbredda ben och kjolen uppdragen så att de vita, mjuka, stora låren skymtade över de svarta strumporna med sina veckade band av siden. Sotarns ansikte var djupt inborrat i det vita ryschet över hennes yppiga, flämtande bröst. Han andades tungt och såg ut som om han sov. Matildas kinder glödde, de svärtade ögonfransarna sänktes, rosen hade lossnat ur hennes barm och fallit ned mellan hennes fötter.

Banjon hade tystnat. Hempas brorsa försvann in bland de andra, som stod i en vid ring och såg ned på paret. En av de kulörta lyktorna flammade plötsligt upp, tog eld och började brinna med ett flackande, oroligt sken. Det belyste spöklikt det sittande paret: Matilda med sina röda kinder och glänsande ögon, och Sotarns huvud mot hennes barm, hårt tryckt mot den, med slutna ögon, glänsande svart, pomaderat hår.

Och så kom slutet: ringen bröts och med rak rygg, högburet huvud och egendomligt stela, struttande steg kom Sotarfrun gående. Hon böjde sig ned över paret, ryckte upp Sotarn med ett häpnadsväckande kraftigt och snabbt grepp, ställde honom på fötter som om han varit en vaxdocka, och när han igenkänt henne, räckte hon fram den långa borsten som liknade ett vapen. Därpå tog hon en hastig omväg runt de nyfikna, tysta klungorna och smög in i skuggorna från portvalvets mur, sneddade hörnet med pumpen och försvann in i gårdsporten. Ljuset var släckt i hennes båda fönster.

Sotarn stod och glodde fånigt på borsten som han höll i handen. Matilda Fläder hade vigt rest sig upp och stod nu framåtlutad och skrattade för full hals, tänderna glimmade mellan hennes målade, röda läppar och svettdropparna glänste som matta pärlor under det bruna hårburret på hennes breda, vita panna. De nyfikna hade skingrats, men för att släta över det pinsamma intermezzot, tog de halvfulla spelmännen upp en sista, hackig vals, som slutade i otakt och under vresigt mummel från de par som sökte ta sig en dans på nytt.

Med hängande huvud och liksom slappa, tyngande armar gick Sotarn rakt genom klungorna mot sin gårdsport och försvann. Därpå blev det tyst. Sen samlade man ihop det nödvändigaste och försvann var och en till sitt. Lyktor tändes och visade vägen över den mörka gården, glas och porslin klirrade, låga röster hördes, fnissningar och skratt från de halvstora pojkarna och flickorna. Till slut lyste bara månen i ett dunkelt halvljus över gården, och skuggorna från lindens krona framträdde allt tydligare. I bortre hörnet, mitt i månskenet, glödde Matildas ros.

Ringdans runt Skinnarviken

Men annars var hela området sig likt sådant jag minns det från min barndom, och jag återvände alltid dit på sentimentala promenader till det förflutna. Det var länge sen man såg den i sitt forna skick, för nu har också hela detta område sanerats, de flesta av de gamla kåkarna har rivits, och det dröjde inte länge förrän punkthusen eller höghusen också erövrade denna del av Söders höjder med den hänförande utsikten över Riddarfjärden, Kungsholmen och Gamla stan. Men länge levde Lundagatan sitt avsides liv, som,om sommaren var en serie idyller i grönt och rött. På vårarna porlade dess rännstenar som vårbäckar, i mars låg issjoken som gula sköldar runt den ensamma pumpen högst uppe, där en kvinna från den närliggande kåken hämtade vatten. Under kalla vinterdagar stod pumpen och rann för att inte frysa, och då lät den som en porlande bäck eller en liten fors. Men under varma försommardagar var den tyst, fågelsången klingade från täpporna och bakom planken gungade syrénbuskarna sina blå klasar, rabatterna prunkade av blommor och gräs, och grönskan virade sin girlang runt denna armodets idyll, för där bodde bara gamla, folkpensionärer och andra, som trots allt trivdes med sina obekväma bostäder, och när man intervjuade dem, inte sade sig vilja flytta in i modernare - och dyrare - hus.

På hösten var gatan fläckad av gula och bruna löv och liknade en brokig zigenarklänning eller resterna från en klädnad som höstens huldra lämnat efter sig när hon naken försvunnit i regnet. Jag tycker mig själv ha sett henne, huldran. För femti år sedan var hon en ung flicka med långa flätor som hoppade hage eller kastade boll mot planket, men nu var hon en gammal gumma med stickad mössa, som noppade sina pelargonior i fönstret och vattnade fuchsian. En regnig julidag ställde alla tanterna ut sina krukväxter på gatan, och då liknade den en blomsterutställning där man kunde avläsa blommodet hos tre generationer.

Lundagatan steg brant, i avsatser, upp mot Skinnarviksberget, och kåkarna liksom lyfte sig över varandra, stöttade varandra, blickade in över varandras plank, gårdar och skjul. Längst upp till höger låg det gamla, låga värdshuset, som var en riktig landsvägskrog. Men det är så längesedan att inte ens de äldsta minns det. Men jag har en gång hört en gammal gälbgjutare tala om Lundagatan som Den Stora Landsvägen, som gick rakt genom Söder och slutade vid portvalven nere vid Hornstull, de gamla tullhusen som nu är rivna. Det måtte ha varit på Elias Sehlstedts tid, när han var tullnotarie därnere. Eller också tog gubben fel på Lundagatan och Brännkyrkagatan. Fast jag minns Lundagatans fortsättning i västlig riktning med sina tobakslador, åkerier och den höga trappan, ungefär där de stora HSB-husen nu ligger och spärrar utsikten mot den gamla malmgården vid Hornskroken och Heleneborgs herrgård, som nu är kringbyggd av höga hus.

Men så såg man Lundagatan: en backig landsväg mellan kåkarna. På hörnet av den gamla långa längan kunde man avläsa kvartersnamnet på skylten; där står: Somens kvarn. Men ingen minns den längre. Den finns bara på gamla gravyrer och stick från förra seklets mitt. Kanske den var en av de tjogtals kvarnarna på Söder, som svängde sina vingar från höjderna. Och jag vill gärna föreställa mig Lundagatans krön med bilden av en väderkvarns svängande vingar, mjölnaren stående i dörren och bondkärrorna med sina lurviga hästar i rader nedanför.

Att se en bil, ett elegant dollargrin, på Lundagatan var som en anomali. Men att möta en åkarskjuts var fullt i stil med det hela. Och på sommarsöndagarna flanerade Söderborna fram och tillbaka på Lundagatan, blickade nyfiket in bakom planken och de låga portarna och småpratade med de gamla, som satt och solade sig på trapporna nedanför de små låga kåkarna. En gång såg jag en blå turistbuss långsamt backa nerför den gropiga och knaggliga gatan - som om den kommit fel och diskret ville dra sig tillbaka för att inte störa.

Och nedanför ligger de gamla spårvagnsstallarna, som snart ska rivas sedan den nya Söderhallen blivit färdig vid Danvikstull. Nu har bilarna gjort sitt intåg här, och planen utanför är full av nya, skinande vagnar av 1967 och 1968 års modell. Men här samlades vi pojkar efter kulspelet på Yttersta Tvärgränd och indianstriderna i Skinnarviksbergen och såg släpvagnarna kopplas på. Här tjuvåkte vi och "hängde bak" på de gamla öppna sommarsläpvagnarna. Ofta smög vi upp på vagnarna och letade efter tappade tioöringar eller småpratade med spårvagnsvakterna, som svängde med sina signallyktor medan hjulen gnisslade i kurvorna, bromsarna gnällde och de tomma vagnarna skrällde och ekade inne i den stora hallen, det blixtrade som ett fyrverkeri från luftledningen och ett magiskt grönt sken lyste upp våra förväntansfulla ansikten.

Men oftast satt vi uppe i Skinnarviksbergets skrevor och såg ut över en blekblå, stillnad mälarfjärd, som liknade en sörmländsk insjö med rykande sommarnattsdimmor och vita måsar som seglade genom rymden. En skutas svarta skrov gled förbi med topplanternan lysande som en vandrande stjärna, pråmarna knirkade nere vid Söder Mälarstrands kajer, lyktorna tändes och lyste som en ramp över de mörka vattnen, medan häruppe den sista fotogenlyktan glimmade som ett gult öga på sin trästolpe, och lukten av malt från det närbelägna bryggeriet steg som en ånga över berget. Den höga skorstenen flammade av gnistor och bredde ut en tjock rökslöja. Jag såg alltid på den med skräck och bävan, för en gång hade jag klättrat upp på den, krupit innanför järnkramporna och när jag nått nästan ända upp gripits av panik, ropat på hjälp och genom dalkullorna, som var buteljsköljerskor i bryggeriet, fått larm till brandkåren, som kom och hämtade ned mig med stegvagn och linor.

Den sista april flammade det väldiga valborgsmässobålet högst uppe på Skinnarviksbergets krön, och hela Lundagatan och Yttersta Tvärgränd blev svarta av folk. En enda dag på hela året upplevde de små gatorna en formlig invasion, blev översvämmade av långa led med nyfikna människor, som ville fira våren. Det var långt innan valborgsmässofesterna började hållas i kommunal regi, och vi medlemmar av Skinnarviks- och Lundaligorna hade själva skaffat bränsle till bålet.

Minnenas ringdans fortsätter. Vid Söder Mälarstrand låg klappbryggorna, som ekade av smällar och kvinnoröster i ljusa sommarkvällar. Där låg också det gamla badhuset, där vi tog våra första prövande simtag innan vi blev elever hos simläraren i gamla Giörckes vid Tegelbacken. Där fanns också kolpråmarna, där vi snattade kol under första världskrigets nödår eller satt och metade mört och braxen vid avloppstunnornas utlopp. Och i bryggeriets stall fick jag mitt första jobb med att vattna och fodra hästarna innan jag antogs som så kallad matsäck och fick göra min första resa uppspetad på kuskbocken till en skramlande bryggarvagn med ölutköraren sittande bredvid och de järnskodda hjulen dundrande bakom hästarnas hovar.

Yttersta Tvärgränd har kvar sin stämning av småstadsgata sedan mitten av förra seklet, och det gamla stenhuset med årtalet 1852, som ett slags ankarjärn inmurat i fasaden, ger besked om dess verkliga ålder. Kvartersnamnet, Kaninen minsta, påminner mig om barfotadagarna på Skinnarviksbergets nedre platå, där nu de stora stenvillorna i engelsk stil reser sig, då vi repade gräs och "kniade" maskrosor åt våra kaniner, som vi hade i en lång rad burar på samma plats där nu parksofforna står i Skinnarviksringens plantering. Jag sjunker ner på en av sofforna denna varma försommarkväll och låter blicken svepa över Riddarfjärdens glasgröna yta. Solen står lågt över Västerbron, som ännu dånar av en tät trafik, motorbåtarna knattrar ut från Pålsundet och en vit mälarbåt går spöklikt tyst över den blanka fjärden. Koltrasten spelar, tornsvalornas skrin ekar över vattnet, gatornas trafik har stillnat och sommarkvällens frid insveper allt i en förtätad stämning av det förflutnas ekon och nuets verklighet. Och medan jag sluter ögonen och söker minnas min barndoms sommarkvällar kring Skinnarvikens snart försvunna idyller stiger en gammal Bellmanssång ur det undermedvetnas djup, Fredmans Epistel nr 48, kanske den enda rent litterära bild vi har av denna miljö, som snart kommer att helt förändras. Den handlar om Ulla Winblads hemresa från Hessingen i Mälaren en sommarmorgon 1769. Och en strof lyder: