munthe1.jpg SÖDERMALMS HISTORIA

Avsikten är att här samla material om Södermalms historia, allmänt sett och mera översiktligt. Där enskilda platser omnämns, görs hänvisningar till andra ställen på webbplatsen, där mera detaljerad information kan finnas.

Som utgångspunkt används Arne Munthes bok, Västra Södermalm, där även Södermalm i stort får en historisk beskrivning. Länkar finns, som leder till andra historiska framställningar. Bildmaterial är hämtat från diverse källor i källförteckningen.

Arbetet med dessa sidor kommer att ta tid och redovisas efterhand som det framskrider.

Södermalm under Vasatiden. Sturekapellet och Maria Magdalena kyrka
Stormaktstidens Södermalm. Stadsplaneregleringen och den nya bebyggelsen.
Lars Mylianders kyrkoherdetid. Församlingsdelningen år 1654.
Trolldom, häxor och pest

ÅSÖN, SÖDERMALM OCH MARIA MAGDALENA KAPELL


De väldiga naturkrafternas omskiktning av jordytan under den stora landisens avsmältning och den därpå följande landhöjningen ha format konturerna av det stockholmska landskapet med det samspel av land och vatten, som ger åt vår stad mycket av dess egenart och tjusning. De geologiska förutsättningarna äro ännu här och var skönjbara för blotta ögat. »Det synes en ibland», säger den intensive naturälskaren Rutger Sernander, »som om Stockholms natur vore okuvlig. När en blånande vårskymning drar fram uppe på Södra Bergen över den unga världsstaden och dess konturer, får man härifrån en bild, som väl föga skiljer sig från den, som mötte vandringsmannen på Sturarnas och Vasarnas tid. Förkastningsbranten, åsen och strömmen äro ännu vårt arv och eget».

Det dominerande intrycket blir dock till sist, hur mycket som förändrats och utplånats genom ingripande av människohand. Ingen har skarpare än Sernander inskärpt det ansvar inför framtiden, som vår tid ådragit sig genom alla ingrepp i den ursprungliga topografien i akt och mening att röja plats för den moderna storstaden. Genom schaktningar, sprängningar, utfyllnader och torrläggningar har den storslagna, djärvt kuperade stockholmsnaturen stycke för stycke rutats in i en schematiskt rätlinjig stadsplan och därmed på många vitala punkter berövats sin ursprungliga karaktär.

Knappast någon stadsdel kan i våra dagar bättre än Södermalm illustrera den spänningsfyllda motsatsen mellan å ena sidan »topografiens urkraft» och å andra sidan »dynamitens titankrafter». Visserligen har Södra Bergen ännu kvar sin imposanta, brant uppstigande kontur. Urberget, på vilket staden vilar, träder monumentalt tidlöst i dagen i Skinnarviksbergens av den stora landisen blankslipade rundhällar. Mariabergets och Tantobergets delvis orörda klippartier, liksom Fåfängans mäktiga massiv, Erstaklippan och Åsöberget, trotsa alltjämt den fortskridande nivelleringen och erbjuda storslagna utsiktspunkter över landskapet och den ständigt växande staden.

Å andra sidan har Södermalm, till sin natur från början kärvt ogästvänlig mot all bebyggelse, i särskilt hög grad blivit föremål för våldsamma ingrepp, icke minst genom framsprängandet av stora trafikleder, varpå den nya Södergatan är det färskaste exemplet. Mycket både av karaktäristisk natur och värdefulla kulturminnesmärken har på det sättet, ofta av nödtvång, stundom utan tvingande skäl, fått stryka på foten för den moderna storstadens pockande nyttighetskrav.

Sedan Stockholmstraktens tidigare insjörike genom den fortskridande landhöjningen förvandlats till det komplex av fast mark, på vilken en stadsbebyggelse så småningom växte upp, kom Söders mäktiga bergsplatå att utgöra ett mycket karaktäristiskt inslag i den topografiska bilden. Det ursprungliga namnet på Södermalm var Åsön.

rundhallar.jpg Skinnarviksbergen västerut

erstaklippfrtegelvik.jpg
Erstaklippan från Tegelviken

Vanligen tolkas namnet som liktydigt med »ön med åsen», syftande på den rullstensås, som korsade sjöleden mellan Mälaren och Saltsjön och nådde sin mäktigaste resning på Brunkeberg, d.v.s. brantberget, ett namn, som sedan i folkfantasien felaktigt kombinerades med drotsen Johan Brunkows avrättning på denna plats. Tänkbart är dock - och kanske ligger den förklaringen, när allt kommer omkring, närmast till hands - att namnet Åsön i stället inspirerats av den mäktiga förkastningsbranten vid strömmen. Sett från den egentliga staden ger denna onekligen det starkaste och mest omedelbara intrycket av vad som nu är den södra stadsdelen.

Som det ursprungliga namnet antyder, var Södermalm till en början - vad denna stadsdel i våra dagar åter blivit genom Hammarbyledens tillkomst - en verklig ö utan förbindelse i söder med fastlandet. För sjöfarten öppnade sig en fri passage söder om Åsön över Hammarbysjön ut till det vatten, som på 1500-talet fick namnet Baggensfjärden. Till denna sydliga förbindelseled mellan Mälaren och Saltsjön fanns en nordlig motsvarighet, Fröfjärden, vars geografiska förutsättning var Brunnsvikens obrutna förbindelse med Bällstaviken och Ulvsundasjön. Båda dessa sjöleder spärrades genom den fortskridande landhöjningen. Från den tiden kommo sunden på ömse sidor om den senare s.k. Stadsholmen att utgöra den enda vattenvägen från Mälaren till Östersjön. 900talet.jpg
Landskapet kring Stockholm har under de senaste tusen åren förändrats kraftigt genom strandförskjutningen (landhöjningen). De mörkgröna partierna återger mark som under 900-talet låg över vattenytan - idag ligger den mer än 5 m över havets nivå. De ljusgröna partierna har torrlagts sedan dess och de blå markerar dagens vattenyta. Stockholmsåsen/Brunkebergsåsen markeras av de prickade partierna i nordvästlig-sydostlig riktning.

När dessa viktiga förändringar försiggått kan icke anges med något större mått av säkerhet. Enligt tidigare godtagna geologiska beräkningar skall landtungan vid Skanstull mellan Åsön och Södertörn ha tillkommit omkring 1000 e.Kr., medan Fröfjärden uppgrundats några decennier senare; de nyaste rönen på detta vanskliga forskningsområde peka i båda fallen på ett mera avlägset tidsskede. Hammarbysjön skall ha isolerats från havet omkring år 1200. Vid samma tid, har man antagit, skall den strömtröskel, varigenom Mälarens yta lyftes över Östersjöns, ha nått sin nuvarande höjd. Även för dessa dateringar har emellertid den senaste forskningen ansett sig böra sätta ett ganska markerat frågetecken. I varje fall har Stockholmstraktens topografi varit bestämd till sina huvuddrag vid tiden för stadsbebyggelsens uppkomst, även om den fortsatta landhöjningen under seklernas gång förändrat strandlinjerna och på många, icke oväsentliga punkter förskjutit proportionen mellan vatten och land.

tillaeiarstaholmarmin.jpg
forstoringsglas.jpgTillaei karta från 1733
Nära anslutna till Södermalmslandet ligga Årsta holmar, nu sammanvuxna men ännu på 1700-talet enligt Tillaei karta tre särskilda småholmar (Alholmen. Bergsholmen och Lillholmen), samt Reimersholme och Långholmen. Till de gamla förbindelserna mellan Årstadomänen och Åsön finns anledning att återkomma i det följande. Reimersholme hette, innan ön genom en högtidlig döpelseakt under ett av det glada 1700-talets sista år fick sitt nuvarande namn, Räkningeholmen, första gången omtalad under detta namn år 1382. Ön tillhörde då den store jorddrotten Bo Jonsson Grips besittningar; det är en frestande tanke, att namnet tillkommit i detta sammanhang. Långholmen omtalas första gången av rimkrönikan i samband med Engelbrekts belägring av Stockholm 1435; namnet kräver icke någon särskild förklaring. Detta gäller också Pålsundet, det smala sundet mellan Södermalmslandet och Långholmen, som pålades igen under Gustav Adolfs tid för att säkerställa uppbörden vid Långholmstullen.

Södra Bergen, den mäktiga förkastningsbranten söder om nuvarande Mälarutloppet, bildar ur geologisk synpunkt en klart markerad skiljegräns mellan en nordlig region, som domineras av den berömda stockholmsgraniten , och Södertörnsplatån med den för odling mera kärva gnejsen som den förhärskande berggrunden. En linje tvärs över Åsön i nord-sydlig riktning markerades av rullstensåsen, ehuru denna i sin sträckning där icke på långt när, om man undantar det s.k. Kvarnberget närmast Strömmen, nådde samma resning som norr om Stadsholmen. Därmed antyddes från början riktningen av det viktigaste trafikstråket över Åsön, bestämmande för hela det senare väg- och gatunätet. Den redan av naturförhållandena angivna mittlinjen över Åsön pekar också fram mot den delning av Södermalmslandet i ecklesiastikt avseende, som kom till stånd på 1600-talet.

Ett annat, ursprungligen starkt framträdande men numera helt utplånat inslag i Södermalmslandets ursprungliga topografi utgjorde Fatburssjön. Tidigare en vik av Saltsjön, innan Stockholmslandskapet fått sina nuvarande konturer i huvudsak bestämda, var Fatburen på 1200-talet avsnörd till en insjö med avlopp åt sydväst i Årstaviken. Den rikliga tillgången på fisk är den sannolika förklaringen till sjöns namn; ännu på 1600-talet var fisket i detta vatten ett ängsligt bevakat kommunalt privilegium. Från att ursprungligen ha bildat en uppfriskande oas i Åsöns stenöken deklasserades Fatburssjön så småningom till ett osunt träskområde, riskabelt ur hälsosynpunkt för den kringboende befolkningen. Den anrika sjöns växlingsrika historia sträcker sig ända fram till mitten av 1800-talet, då området fylldes igen för att möjliggöra den nuvarande bangårdsanläggningen. fatburen.jpg
Sjön Fatburen med utlopp i Årstaviken. Från den förmodligen första handritade kartan över Stockholm, ca 1640

Frågan om Åsöns ställning i administrativt och ecklesiastikt hänseende sammanhänger med det omstridda spörsmålet om sträckningen av den gamla gränsen mellan Södermanland och Uppland. Välbekant för alla stockholmsintresserade är den stentavla med inskriften »Upplandz och Sudermannalandz skillnad», som inmurats på det Palmstedtska huset Västerlånggatan nr 27, granne till det senmedeltida hus, vars ursprungliga fasad nyligen frilagts. Den s.k. gränstavlans utsaga är föga vittnesgill, då den återgår på en tradition från så sen tid som mitten av 1600-talet. Av stort intresse men tyvärr föga klargörande är däremot den kontrovers mellan intressenter från ärkestiftet och Strängnäs stift, som är känd från slutet av det första halvseklet efter Stockholms uppkomst. Att frågan om landskaps- och stiftsgränsen aktualiserades i detta sammanhang är ett tecken på att de berörda områdena genom stadsbebyggelsen fått ökad ekonomisk betydelse.

anundsbrevmin.jpg
forstoringsglas.jpg Biskopen i Strängnäs Anunds brev med förklaring, att en del av Stockholm tillhör hans stift, dat. Färingsö den 17 juni 1288. Enligt biskopens förklaring tillhör »insula stocholm seu Parte ipsius» hans stift. En följande vändning i brevet, där det talas om »opidum in ipsa nostra dyecesi in fundo dicto suthraemalm iam de nouo constructum» - ordet Södermalm är här belagt för första gången - är av stort intresse för diskussionen om den första stationära bosättningen på malmen. Av de ursprungligen sex sigillen under brevet äro två bortfallna, och de övriga, utom ett, skadade. De härstamma alla från kyrkliga personer.
I ett bekant brev från år 1288 hävdade biskop Anund i Strängnäs, känd som en driftig ekonom både för egen och stiftets räkning, att »ön Stockholm eller en del därav» hörde till hans stift. Enligt detta, något vagt formulerade anspråk skulle gränsen alltså ha gått norr om Stadsholmen eller tvärs över denna. Å andra sidan gjorde dominikanerna i Sigtuna år 1305 under häftig polemik mot klosterbröderna i Strängnäs bestämt anspråk på Södermalm, såsom Åsön nu kallades, som sitt rättmätiga tiggeridistrikt. Till stöd åberopade de en syneförrättning från året innan, då själva den gamla folklandsgränsen skall ha konstaterats genom på klipporna mellan »Arusboavik» och »Telgede» ingjutna järnringar. Ehuru ortnamnet Telgede icke har kunnat identifieras, är det alltså tydligt, att gränsen i så fall skulle gått i Årstaviken (»Arusboavik»).

Full klarhet torde aldrig kunna vinnas i denna fråga, där två uppfattningar från så gammal tid stå oförmedlat mot varandra. Av geografiska skäl är det sannolikt, att gränsen gått omedelbart norr eller söder om Åsön.

I motsats till en äldre uppfattning är den nyaste forskningen mest böjd för att antaga, att Åsön i äldsta tid varit orienterad söderut, i riktning mot den gamla kulturbygden i Brännkyrkatrakten. Självklart är å andra sidan, att efter stadgrundläggningen å den senare s.k. Stadsholmen Åsön ganska snart skulle börja räknas till den uppväxande stadens intressesfär. Mot denna bakgrund förstår man bättre, hur konkurrerande kyrkligt-ekonomiska intressen, för vilka lämnades ett visst spelrum genom att den gamla gränsdragningen fallit i glömska, kunde göra sig gällande på det sätt, som här relaterats.

Samstämmiga skäl tala emot, att någon fast bosättning förekommit på Åsön under förstockholmsk tid. Stockholmstraktens bebyggelsecentra före stadens uppkomst äro numera ganska klart kartlagda på arkeologisk väg. Det är påfallande, att inga gravfält, fornfynd eller runstenar ha påträffats på Åsön. Ortnamnen tyda icke heller på tidig bebyggelse. Namnet Ersta, som är sent belagt men av ålderdomlig typ, är säkerligen ett uppkallelsenamn efter ett äldre Ersta i Brännkyrkatrakten. I Sigtunamunkarnas klagoskrivelse från 1305 talas visserligen om vissa »villae», tillhörande Solna socken och belägna söder om Stockholms ström och bortom tranbodarna på Södermalm (vid nuvarande Stadsgården). Sigtunaklostret skulle tidigare ha bedrivit tiggeri där - enligt vad en klosterbroder intygat för trettio år sedan, enligt ett annat vittnesbörd »för många år sedan» - men därefter hade dessa platser icke besökts, då de råkat i förfall. Som något säkert bevis för en tidig bosättning på Åsön kunna dessa upplysningar knappast gälla, då ordet villa enligt latinskt språkbruk även kan beteckna annan form av bebyggelse än bondby och det dessutom icke är alldeles klart, att de åsyftade platserna verkligen legat på Åsön.

I och för sig var Åsöns karga bergsplatå föga ägnad att locka till en fast bosättning. De snåla utrymmena mellan klippor och bergsknallar kunde räcka till planteringar och nödtorftigt mulbete, men knappast till åkerbruk i större omfattning. Floran var torftig och faunan otrivsam. Åtskilliga av de djurnamn, som i mitten av 1600-talet togos upp som kvartersnamn inom Maria församling, torde bevara minnet av den ursprungliga, primitivt ogästvänliga miljön på Södermalmslandet. Den brokiga förteckningen upptar sådana namn som ormen, uven, ugglan, mullvaden och marsvinet; kattor måste ha förekommit i särskilt riklig mängd, då detta djurnamn av de tydligen icke allt för uppfinningsrika namngivarna pressats på alla tänkbara möjligheter (kattan, kattfoten, katthuvudet, kattryggen och kattrumpan).

En särställning ur bebyggelsesynpunkt intog trakten kring Fatburssjön, särskilt sluttningen i nordost ner mot sjön. Den omtalas flerstädes i Stockholms stadsböcker från 1400-talet under beteckningen »löten» på Södermalm, ett namn som antyder riklig tillgång på öppen betesmark. Här funnos naturliga förutsättningar för en bosättning. Att området tidigt blivit utnyttjat är mycket sannolikt, men det behöver inte ha skett i form av stationär bebyggelse. De ur odlingssynpunkt mera gästvänliga partierna av Åsön kunna ha tagits i anspråk som betes- och slåttermark av någon eller några av de utanför Åsön belägna byarna. Man får i så fall tänka sig, att bebyggelsen utgjorts av några lador eller fäbodar »av det slag en sådan från hemgårdarna avlägsen kreatursskötsel kunde kräva».

Det har understrukits av den senaste forskningen, att hemgårdarna eller hemgården icke nödvändigtvis behövt ligga på Norrmalmslandet. Uppmärksamheten har i stället riktats mot Brännkyrka, gammal vikingabygd ehuru icke lika rikt utvecklad som Botkyrka och Salem. Mycket tidigt har Årsta haft karaktären av ett fast sammanslutet stamgods, sträckande sig ända fram till Årstaviken. Vid flera tillfällen i långt senare tid ha ägarna till Årsta gjort anspråk på förfoganderätt över marken på den gamla Åsön. En kvardröjande tradition pekar alltså i samma riktning som de kulturgeografiska förutsättningarna. Av allt att döma har Åsön under förstockholmsk tid närmast varit att betrakta som en utmark till Årstagodset. Den primitiva bebyggelsen, i den mån en sådan förekommit, har fått sin speciella karaktär av detta förhållande.

Föreställningen om en urgammal riksväg mellan Uppland och Södermanland, i en etapp löpande över Åsön i rullstensåsens sträckning, är numera övergiven. Något behov av en sådan allmän landsväg fanns knappast i äldre tid. Den förutsatte också en broslagning mellan holmarna, hindersam för sjötrafiken, som då hade en ojämförlig större betydelse. Rullstensåsarna bildade i varje fall ett gott underlag för anläggande av vägar, ehuru det är oriktigt att föreställa sig dessa åsar som några obrutet fortlöpande höjdsträckningar. Den allmänna väg, löpande från Söderport till Skanstull, som omtalas vid flerfaldiga tillfällen under den senare medeltiden, har också nära följt åsens sträckning över Södermalmsområdet. Denna »allmänningsväg» härstammar säkerligen från tiden efter Stockholms uppkomst, sedan bebyggelsen på Stadsholmen skapat ett direkt behov av en ordnad landförbindelse söderut. landsvag.jpg

Om Åsön, som man har anledning att tro, tidigare vänt sitt ansikte söderut, kom dess utveckling från mitten av 1200-talet att bestämmas av förhållandet till staden, som växte upp i norr på andra sidan Söderström. Visserligen samverkade ekonomiska intressen och tvingande försvarsskäl till att den medeltida staden ängsligt isolerade sig från den kringliggande bygden. Var bebyggelsen livskraftig, bröt den dock snart igenom de ursprungliga, snävt utstakade gränserna. Den närliggande bygden drogs in i stadens intressesfär och utnyttjades för dess syften utan att dock länge erkännas som fullt jämbördig mark. Södermalmsområdets historia under hela medeltiden kom att bestämmas av detta dubbla perspektiv i förhållande till den växande bebyggelsen på Stadsholmen.

Försvarssynpunkten var länge den helt dominerande. Det är möjligt - men ingalunda säkert - att grannholmen i norr visat en hotfullt varnande uppsyn mot Åsön redan före stadens uppkomst. Får man tro en uppgift av Olaus Petri i hans Svenska krönika, skall kastalen vid Norrström, det vakt- och försvarstorn - enligt vad man tidigare antagit från slutet av 1100-talet - som sedan växte ut till borganläggningen Tre kronor, ha haft en motsvarighet vid Söderström, Snorre Sturlassons Konungssund. Den södra kastalen skall ha legat på platsen för det senare svartbrödraklostret, vars ännu bevarade källarvalv vid Bennickebrinken, mitt emot källaren Freden, höra till de märkligaste sevärdheterna från det medeltida Stockholm. Emellertid ha inga spår av den södra befästningsanläggningen påträffats. Den senaste forskningen ifrågasätter icke »södra slottets» existens men vill göra gällande, att detta, liksom den norra kastalen, tillkommit först i samband med stadsgrundläggningen i mitten av 1200-talet som stödjepunkter i den sammanhängande försvarsanläggning, som då kom till stånd.

vadersolhalv.jpg
forstoringsglas.jpg Vädersolstavlan
blodbadmin.jpg
forstoringsglas.jpg Blodbadsplanschen

Den nya staden omgärdade sig på medeltida sätt med en ringmur, antagligen anknuten till de två kastalerna. Den första stadsmuren byggdes i åskanten. Enligt de senaste forskningarna på området följde den på östra sidan utsidan av Baggensgatan och Bollhusgränden, medan Prästgatan markerade dess sträckning på västra sidan." Först efter stadens tillkomst är det säkert känt, att en broförbindelse funnits mellan Stadsholmen och Åsön. Bron över Söderström - säkerligen försedd med en vindbrygga - omtalas första gången år 1280.

Stockholm har sedan, som Olaus Petri uttrycker det, blivit förökad »utan murarna». Genom landhöjningen och utfyllningar vidgades holmens markyta, och bebyggelsen sträckte ut sig utanför den skyddande muren, som därigenom kom att ligga mitt inne i staden. En trämur, avpassad efter denna nya situation, uppfördes efter Nyköpings gästabud 1317 för att tjäna som ett tillfälligt försvarsverk, och möjligen har man att räkna också med en andra trämur med samma uppgift tillkommen under senare hälften av 1300-talet. Båda kunna betraktas som föregångare till den senmedeltida stadsmuren av sten, som i motsats till den första stenmuren uppfördes i strandkanten. I samband därmed förstärktes befästningarna på de strategiskt viktigaste punkterna i norr och söder.

soderport.jpg
Detalj ur Vädersolstavlan (ovan)
Den befästningsanläggning, som under medeltiden successivt byggdes ut för att trygga Stadsholmens vanskliga sydfront, gick under det sammanfattande namnet Söderport. Med hänsyn till broförsvaret måste ett porttorn ha funnits på sydsidan av Stadsholmen redan på ett tidigt stadium. Från början av 1400-talet är det säkert känt, att torn funnits på brons båda landfästen: Inre och Yttre Södertorn. Inre porttornet var - åtminstone senare på 1400-talet - beläget på nuvarande Slussplan, medan det yttre tornet vilade på spetsen av den från Södermalm utskjutande udden, icke, såsom tidigare antagits, på en utfyllnad mitt i Strömmen. Befästningsanläggningarna vid Söderström hade därmed i huvudsak fått det utseende, som framgår av de första bevarade Stockholmsbilderna från förra hälften av 1500-talet (blodbadstavlan och vädersolstavlan). Tornen, som nu voro försedda med vingar och flankerades av pålkransar i strömmen, bar upp en enkel träbro, enligt senare uppgifter rödfärgad och försedd med en tjärad körbana.

Den första direkta förbindelsen mellan Stadsholmen och Åsön hade alltså karaktären av en militär anläggning och var som sådan noggrant övervakad. Nycklarna till tornportarna förvarades av olika borgare som en kommunal förtroendesyssla. Passagen övervakades av särskilda »brokikare», en funktion, som kan antagas ha gett upphovet till kvartersnamnet Överkikaren i Maria församling.

Den rättsliga grundvalen för stadens förfoganderätt över marken på Åsön är icke fullt klar. För uppfattningen, att Åsön - i så fall genom en kunglig donation - redan från början tillagts det nygrundade stadssamhället som dess allmänning, har knappast kunnat anföras tillräckligt vägande skäl. I stadslagen från mitten av 1300-talet heter det emellertid uttryckligen, att Åsön är »Stockholms mark», ett stadgande, som sedan med åberopande av gammal hävd återkommer som en stående punkt i stadens privilegiebrev. Redan enligt Bjärköarätten från slutet av 1200-talet var stadens jurisdiktion utsträckt till Åsön.

Bakom de tomtdonationer på Åsön, som gjordes av Magnus Ladulås, kunna möjligen ligga de segt hävdade äganderättsanspråken från herrarna till Årsta säteri, men det är mera sannolikt, att konungen tidigare förvärvat denna mark. På det hela taget blev den södra malmen fastare knuten till staden än den norra, som enligt Gustav Vasas privilegiebrev från 1529 i fråga om tomtören och dagsverken skulle ligga under slottet »såsom gammalt och fornt är».

Södermalmsområdet betecknas i Erikskrönikan som den mark, »där bysins fä gik ok thera hiord», - en lapidarisk karakteristik som länge i huvudsak behöll sin giltighet. Åsön utnyttjades av stadens borgare som betesmark för kreaturen; »fri fägång» var ett angeläget önskemål med tanke på det starka inslag av lanthushållning, som utmärkte de medeltida städerna. Stockholmsborgarna började väl även tidigt att skaffa sig en del täppor på lämpliga ställen, föregångare till de kålgårdar, som ofta omtalas i de mera rikligt flödande källorna från slutet av medeltiden. I bergsskrevorna mot Söderström uppstodo en del enklare nyttighetsanläggningar, som sammanhängde med sjöfarten och fisket. soderport1570min.jpg
forstoringsglas.jpg Söderström från östra Södermalm 1570

Trankokningen, grundvalen för den icke oviktiga exporten av sältran, ansågs det lämpligt med hänsyn till den intensiva stanken att förlägga utanför stadens hank och stör. Tran- och sälbodar på Södermalm, belägna på platsen för nuvarande Stadsgården, omtalas från början av 1300-talet. I fråga om sill och kalk gjordes ett undantag från stadslagens allmänna förbud mot köpslagan på malmarna. Så småningom uppstod också en fast bosättning, blygsam till omfattningen och av enklaste typ, ett förhållande, som knappast märkbart ändrades under hela medeltiden. I Strängnäsbiskopens tidigare berörda brev från 1288 talas om »det i vårt stift nyligen anlagda 'oppidum' på 'fundus' Södermalm».

Ordalagen äro svårtolkade och till sin innebörd högeligen omstridda. De måste i varje fall tyda på att en stationär bosättning numera fanns på Åsön och. därmed också ekonomiska intressen att bevaka från de kyrkliga myndigheternas sida. Den egentliga staden befann sig vid denna tid i en stark expansion, som satts i förbindelse med uppkomsten av gruvhanteringen i Bergslagen, för vars produktion Stockholm var den naturliga exporthamnen. Tydligen är det mot denna bakgrund, som man bör se den första egentliga bosättningen på de bergiga områdena söder om strömmen.

Det är betecknande, att namnet Södermalm i detta sammanhang framträder för första gången. Visserligen är det ont om skriftliga minnesmärken från denna tid, men mycket äldre än 1288 kan namnet icke ha varit. I ett brev två år tidigare förekommer ordet malm utan lokal differentiering, vilket tyder på, att man ännu vid den tidpunkten endast räknade med den norra malmen. Till skillnad från det äldre, geografiskt betingade namnet Åsön, som så småningom helt trängdes ut, var Södermalm ursprungligen »ett bebyggelsebegrepp, knutet till den främre vid trakten av Söderström belägna delen av Åsön, bildat, liksom namnen Söderström och Söderbro, efter de nordliga motsvarigheterna Norrmalm, Norrström och Norrbro».

Det uppges i Sigtunadominikanernas klagoskrivelse från 1305, att de sjuka bland folket vid tranbodarna på Södermalm besöktes av Stockholmskyrkans präster och att de, som avledo, begrovos på dess kyrkogård. Om Södermalms stiftstillhörighet till följd av sammanstötande ekonomiska intressen var omtvistad vid denna tid, är det alltså i varje fall tydligt, att den direkta själavården åvilade prästerna i Nicolai. Vid århundradets mitt kom så den första ansatsen till en egen församlingsbildning på Södermalm genom grundandet av Maria Magdalena kapell. Senare fick även den östra delen av malmen ett eget anspråkslöst tempel, det s.k. Helga kors kapell, beläget invid »löten», där södra delen av Katarina kyrkogård nu ligger. Redan under medeltiden kan alltså spåras den första ansatsen till en delning av Södermalm i två församlingar.

*


Sommaren 1347 avfärdade Magnus Eriksson en ambassad till Clemens VI i Avignon för att anhålla om påvens stadfästelse på en rad önskemål av mycket varierande art. I en av de överlämnade böneskrifterna anhöll konungen om rättighet för prästerna vid det kapell, som han ämnade grunda i Stockholm på endera malmen - »in altero malminum» - att där få begrava alla fattiga, som dogo i staden, utan särskilt tillstånd av kyrkoherdarna. Lovordande konunugens goda avsikt biföll påven denna anhållan genom en bulla, utfärdad den 8 september samma år, om man så vill Maria Magdalena kyrkas första fundationsbrev.

Då det förutsattes i den kungliga suppliken, att särskilda präster skulle vara knutna till det nya kapellet, måste detta från början ha varit tänkt som gudstjänstlokal, samtidigt som det skulle fylla uppgiften som begravningskapell för stadens fattiga. Ehuru ordalagen beträffande läget tyda på en viss tveksamhet, får man antaga, att konungen från början haft den södra malmen i tankarna, då den norra redan hade sitt S:t Jacobs kapell. Det är sannolikt, att det nya kapellet uppförts utan dröjsmål, sedan den påvliga sanktionen erhållits. I annat fall bör bistert nödtvång ha lett till dess snara färdigställande, då digerdöden ett par år senare nalkades de nordiska länderna. Påven beviljade 1352 avlat åt det S:ta Maria Magdalena kapell inom Uppsala stift, som invigts för de fattigas begravning, väl doterat med kungliga gods. Att därmed avsågs det nya Maria Magdalena-kapellet på Södermalm får tagas för givet, då en kyrka där med samma namn året därpå ihågkoms i en tysk köpmans testamente. Den påvliga bullan gav samtidigt ett indirekt men slutgiltigt svar på den gamla tvistefrågan om Södermalmsområdets stiftstillhörighet.

Det i mitten av 1300-talet uppförda kapellet låg på samma plats som nuvarande Maria Magdalena kyrka. Tre år innan kapellet demolerades som en följd av Västerås riksdagsbeslut, avbildades det på ett träsnitt, föreställande Kristian Tyranns intåg i Stockholm; detta träsnitt har legat till grund för ett av Dionysius Padt-Brugge år 1676 utfört kopparstick. Även om man icke får ställa allt för


mariamagdalenakapellmin.jpg
forstoringsglas.jpg Maria Magdalena kapell några år före dess demolering. Detalj av Padt-Brugges stick 1676 efter ett träsnitt 1524.
stora krav i fråga om realistisk exakthet på stadsbilderna från äldre tid - och i detta fall dessutom föreligga dubbla felkällor - torde sticket från 1676 dock ge en ungefärlig föreställning om kapellets utseende under dess sista tid.

Bilden på Padt-Brugges kopparstick, den s.k. blodbadstavlan, visar oss en fästningslik kyrkobyggnad med kor i öster, långhus med huvudportal åt sydsidan samt ett torn med spetsig spira i väster. Norr och nordost om kyrkan äro boställshusen belägna, medan kyrkogården, av bilden att döma, mot sedvanligt bruk legat i söder och öster. Hela området är omgivet av en mur med en hög port i söder.

Den kultplats, som uppstod på östra delen av malmen, anknöt till stadens avrättningsplats, belägen på den höjd invid stora landsvägen söderut, som senare kallades Pelarbacken. På dess

högsta punkt reste sig vid denna tid som ett skräckinjagande varningstecken den stenmurade galgen. På Södermalms avrättningsplats mötte marsken Torgils Knutsson år 1306 sitt öde, svekfullt utlämnad till sina fiender av den konung, som han troget tjänat.

Det ligger närmast till hands att av dessa uppgifter sluta sig till, att ett enkelt altare med ett kors uppsatts för att minna om marskens dödsplats men att något egentligt kapell icke funnits här vid tiden för krönikans skildring, antagligen början av 1320-talet. Något kapell på denna plats omtalas heller ingenstädes under hela århundradet. Sedan minnet av den bakomliggande händelsen bleknat bort, kom altaret med korset att i stället fylla en uppgift som kultplats för de vägfarande, som där kunde be en bön för god reslycka eller tacka för lycklig hemkomst. I anslutning till denna kultplats uppfördes - man kan antaga i början av 1400-talet - det kapell, som sedan i stadsböckerna vid lokaliseringen av tomter på västra delen av malmen ofta omtalas som »Helga kors kapell i löt». Kapellet, som tycks ha restaurerats eller byggts om på 1480-talet, låg alltså icke på själva Pelarbacken utan på östra sluttningen nedanför vid den tidigare omtalade s.k. löten.

Under den senare unionstidens snabba scenväxlingar och böljande strider, då det alltid förr eller senare blev fråga om herravärldet över huvudstaden, trädde Södermalm gång efter annan fram i händelsernas brännpunkt som uppmarschområde eller slagfält. Utan tvivel ha fortifikatoriska hänsyn i första hand legat bakom bestämmelsen i Karl Knutssons privilegiebrev av 1456, att på malmarna endast skulle tillåtas kålgårdar och »lätt byggning». Drastiskt illustrerades denna politik året därpå, då den svenske konungen i ett desperat försök att rädda sin vacklande ställning lät bränna malmarna inför det hotande anfallet från ärkebiskop Jöns och hans anhängare. Den fullföljdes av den nye unionskonungen, Kristian I, som 1461 proklamerade totalförbud mot bebyggelse på Södermalm. Under Sturarnas tid offrades malmen vid flera tillfällen av militära skäl.

Även ur en annan synpunkt var det ett intresse för staden att hålla tillbaka bebyggelsen på malmarna: det gällde behovet av erforderligt mulbete under en tid, då boskapsskötsel ännu ingick som en integrerande del av stadsbornas näringsfång. Önskemålet blev väl tillgodosett i det första stora privilegiebrevet: som en nyhet lades nu hela Siklaön till de områden, som skulle stå till stadens förfogande som betesmark. I 1442 års brev utpekades Åsön och Siklaön som den mark, där borgarna skulle ha »fri fägång». Av lätt insedda sanitära skäl sökte myndigheterna - mer eller mindre framgångsrikt - att få så mycket som möjligt av boskapsskötseln flyttad utanför stadens hank och stör. I burspråk 1462 och 1463 uppmanades borgarna att driva sina svin på malmarna och »utan port». Liksom tidigare var man också benägen att hänvisa till malmarna sådana yrken och hanteringar, som av olika skäl voro obekväma inom staden. Ett undantag från det absoluta förbudet mot bebyggelse där gjordes redan två år efter dess utfärdande i fråga om åkarna.

Sina näringspolitiska privilegier bevakade stadsborgarna ängsligt i förhållande till malmarna. Redan i Magnus Erikssons stadslag förbjöds all handel utanför murarna. Uppkommande incidenter gåvo då och då anledning till förbud och varningar genom burspråk eller deklarationer av borgmästare och råd. Ingen fick skeppa sitt gods på malmarna, den södra eller norra, eller i annan olaga hamn, då allt gods, som utfördes, först skulle vägas. Ingen fick slakta något fä på Söder- eller Norrmalm eller annorstädes utanför portarna. Böter fastställdes för olaga handel med råg på malmarna. En där bosatt smed fick icke smida åt andra »utan gårds». Andra förbud syftade närmast till att bevara malmarnas tjänlighet som betesmark. Ingen fick skära taktorv där eller förstöra gräsvallen och »betan». Likaledes var det förbjudet att hugga ved eller »knipa hö».

Under 1400-talet, då källmaterialet börjar flöda något rikligare genom de bevarade stadsböckerna, får bilden av de faktiska förhållandena på malmen litet klarare konturer. Staden hade då vissa verksamhetsgrenar att bevaka i denna trakt. Kvarnverket i Söderström var vattendrivet, men de dekorativa väderkvarnarna hade börjat erövra Söders höjder. Bergspartiet sydost om Maria Magdalena kapell hette redan nu Kvarnbacken; priorn i Svartbrödrakonventet sade 1487 upp det »kvarnrum», som staden där hade upplåtit åt klostret. I Stadsgården - »vid östra salta vattnet» låg stadens timmergård och här fanns också ett tjärbränneri. Antagligen var timmergården kombinerad med ett skeppsvarv: i kämnärsräkenskaperna för 1471 talas om »skyttabathen», som byggdes på Södermalm. En allmänningsbrunn på Södermalm omtalas 1475, och andra gamla brunnar, belägna i kvarteren Pelarbacken mindre och Göta ark, ha påträffats vid arkeologiska utgrävningar under de senare åren.

Till de äldsta ortnamnen på Södermalm höra Horn och Grind, båda förbundna med staden tillhöriga tegelbruk. Horns tegelbruk omtalas 1422 men har varit i gång tidigare; då stadens ämbetsbok börjar 1419 funnos redan två tegelmästare, Kort van Ryne och Werner Gäst, bland de kommunala befattningshavarna. För stadens byggnadsverksamhet mot medeltidens slut spelade bruket en stor roll; betydande tegelleveranser från Horn gingo då till förstärkningsarbetena på Södertorn och byggnadsverksamheten vid Sanct Nicolai. Tegelbruket låg, då platsen första gången säkert kan bestämmas med hjälp av Johan Holms tomtbok från 1679, strax söder om fästet för Liljeholmsbron. Man vet, att »tegelladan» flyttades 1643 men antagligen icke något större avstånd. Grinds tegelbruk låg vid samma tid invid Årstaviken, strax väster om Götgatan. Dess äldsta historia är höljd i dunkel. Ute vid Grind bodde under senare hälften av 1400-talet en holländsk konsthantverkare, Gödert pärlstickare, som också hade sitt egna lilla kapell . Utlänningarna i Stockholm sökte sig i senare tider - också av religiösa skäl - ofta ut till Södermalm. Ur den synpunkten kan mäster Gödert betraktas som en pionjär för den holländska bosättningen på malmen under 1600-talet.

Ofta omtalad i de medeltida stadsböckerna är repslagarbanan på Södermalm, första gången nämnd 1430. Hanteringen behövde tillgång till vatten, och den medeltida »repebanan» har antagligen legat på stranden norr om Fatburssjön, nedanför det berg, där Södra Latinläroverket nu ligger. Åtminstone i början av 1600-talet ägdes repslagarbanan av staden, till vilken innehavaren betalade hyra.

Ett sedan gammalt traditionellt inslag i bebyggelsen på Södermalm utgjorde de vid norra stranden hopgyttrade tranbodarna; trankokningen var en illaluktande hantering, som icke tåldes i den inre staden. Man finner så sent som 1508, att borgmästaren själv, Anders Svensson, brutit mot förbudet genom att ha en »själabod» i staden; han fick nu i stället köpa en tranbodstomt på Södermalm, belägen »under berget» väster om Hans Falkenstens tranbod och öster om Jöns Matsons »rum och pålverke» - bestämningarna ge en viss lokalfärg åt miljön, liksom en annan lokalisering, som talar om en sälebod »med pålbyggning, karpanna och allt sitt tillbehör». En tranbod på Södermalm ägdes av Gråbrödraklostret.

I hög grad färgades Södermiljön vid denna tid av de talrikt förekommande småträdgårdarna och grönsakstäpporna, som innehades av borgare bosatta i staden. Det alldeles övervägande antalet av de i tänke- och jordeböckerna bokförda tomtöverlåtelserna gällde »kålgårdar»; den 1524 omtalade »svartmunketomten» var tydligen också en sådan, ägd av Svartbrödraklostret. I regel torde det här ha varit fråga om husbehovsodling av vitkål och andra besläktade arter, som genom västeuropeiskt inflytande blivit ett populärt inslag i borgarnas kosthåll. Någon fast bosättning förekom knappast i detta sammanhang, även om kålgårdstomten någon enstaka gång var kombinerad med en »byggning». Däremot kan en sådan möjligen förutsättas då benämningen malmgårdar dyker upp vid medeltidens slut. Detta i Stockholmstraktens bebyggelsehistoria klassiska begrepp fick sin bestämning på 1600-talet i betydelsen lantligt residens eller högreståndsbetonat sommarnöje. Innebörden, då det först framträder, torde närmast ha varit liktydig med kolonistuga.

I den stationära befolkningen på malmen - i den mån man kan tala om en sådan under medeltiden med dess prohibitiva bebyggelsepolitik och ständigt återkommande krigiska ödeläggelser - kan urskiljas en fast kärna av olika yrkesutövare. Åkarna hade på ett tidigt stadium hänvisats till Södermalm, och till det typiska malmklientelet kunna även räknas fiskare och smeder. En yrkesgrupp, som särskilt tydligt avtecknar sig i det bevarade källmaterialet, är gryt- och klockgjutarna; deras lokalisering till malmens norra strandlinje torde ligga bakom det uppdykande namnet Klockviken, som emellertid hastigt försvinner. Allmänt har antagits att namnet Skinnarviken haft en liknande bakgrund. Förklaringen är i och för sig synnerligen plausibel, och garveriyrket hörde visserligen till de hanteringar, som illa tåldes i den inre staden. Namnet måste emellertid i så fall avspegla mycket gamla förhållanden. Någon lokalisering av skinnare till Mälarstranden nedanför Skinnarviksbergen eller till malmen över huvud taget kan icke påvisas med hjälp av det tillgängliga källmaterialet. Däremot ha arkeologiska fynd nyligen avslöjat en senmedeltida kruk- och kakelugnsmakareverkstad, som legat i norra sluttningen mot Fatburssjön. De varmbadhus, som funnos både på den södra och norra malmen - talrikast på den senare - tycks tämligen väl ha överlevat de utrotningsdekret, som utfärdades av myndigheterna med hänsyn till brandfaran. På Södermalm kom denna hantering så småningom att lokaliseras till strandområdet väster om uppfarten till malmen, vilket återspeglas vid uppkomsten av de första gatunamnen på Söder (ex Bastugatan).

karta1620min.jpg
forstoringsglas.jpg 1620
Det bebyggelseområde, som existerade på Södermalm under medeltiden, var i huvudsak begränsat till trakten mellan stränderna vid »färska» och »salta» vattnet på ömse sidor om Yttre Söderport i norr och Fatburssjön med dess närmaste omgivningar i söder. Huvudstommen i det mycket slingrande och oregelbundna vägnät som uppkom här, kan bestämmas med hjälp av tänkeböckernas visserligen mycket vaga lokaliseringar vid tomt- och fastighetsöverlåtelser på Södermalm; det bevarade materialet täcker ungefär medeltidens sista halvsekel.

De viktigaste gatustråken, som anges här, kunna utan större svårighet urskiljas på de tidigaste 1600-talskartorna över Södermalm, vilket betyder, att det medeltida vägnätet i sina huvuddrag levat kvar ända till den stora gaturegleringen på 1640-talet.

Endast i ett fall har genomgångstrafiken - tillsammans med de lokalgeografiska förutsättningarna - varit bestämmande för vägnätets utformning, nämligen i fråga om trafikleden söderut. De viktigaste stödjepunkterna ha annars varit de två kyrkliga centra, som uppkommit på det medeltida Södermalm: Maria Magdalenakapellet på den västra delen av malmen och Helga kors kapell på den östra delen. Den närmare förgreningen har anknutits till andra fasta lokaliteter, exempelvis repslagarbanan på stranden norr om Fatburssjön.

Med »gatan, som löper rätt norr och söder nordan före bronen» avses uppenbarligen det gamla huvudstråket över malmen, förbindande Uppland och Södermalm, ursprunget till nuvarande Götgatan. I sitt äldsta skick tog denna, malmens under medeltiden dominerande trafikled, sin början i sydöstra hörnet av nuvarande kvarteret Överkikaren, gick därefter med en svag böjning i nordöstlig riktning för att sedan kraftigt böja av åt öster, därmed kringgående de försumpade markerna på denna sida av Fatburssjön.

På västra delen av malmen omtalas längst norrut »nedersta allmänningsgatan» - den sistnämnda benämningen var reserverad för de större gatorna eller vägarna med minst 8 alnars bredd, en kvalifikation, som väl dock knappast alltid uppfylldes, åtminstone inte på dåtidens primitiva Södermalm - och i anknytning till denna anges en gränd, som löper ned till sjön. I ett annat sammanhang - tydligen är det fråga om samma gata - åberopas »den gatan, som löper längs med sjön väster för porten» (d.v.s. Yttre Söderport). Identisk med denna är säkerligen också, vad som en gång kallas »Sjögatan». Den återfinnes på 1600-talskartorna före stadsregleringen, tagande sin början vid nuvarande Brännkyrkagatans mynning och svängande i en båge mot Mälaren.

karta1642.jpg
Ca 1640. Klicka i fyrkanten för förstoring! Endast Hornsgatan och Götagatan har ännu reglerats.

Längre upp över västra delen av malmen löpte de »båda vägarna, som man går från staden och till Sancta Maria Magdalena». Att döma av senare kartbilder utgingo de i en gemensam stam från Malmtorget (Södermalmstorg ) för att sedan grena ut sig på ömse sidor om kapellkyrkogården. Den norra vägen slutade redan kort efter det den passerat kyrkogårdens nordöstra hörn. Den södra fortsatte ett stycke längre, närmast pekande i riktning mot Årsta holmar. Tydligen har genomgångstrafiken västerut före Liljeholmsbrons tillkomst på 1660-talet icke haft den omfattning, att den verkat vägskapande. Till den senare Hornsgatan ger vägen söder om kapellet endast en mycket svag antydan.

På östra delen av malmen omtalas två allmänningsgator eller allmänningsvägar, som från Yttre Söderport löpte till korset och kapellet. De äro skönjbara på det tidigaste kartmaterialet men utplånades sedan helt i den stora stadsregleringens rektangulära system. Avgrenande sig från den övre av nyssnämnda gator gick en väg till »repebanan» norr om Fatburssjön. Slutligen omtalas den allmänningsgata, »som löper till grytgjutarebodarne». Någon säker identifiering är det icke möjligt att ge i detta fall.

Veterligen det enda exemplet på ett medeltida gatunamn på Södermalm är den ovan nämnda Sjögatan; då det använts endast vid ett tillfälle, kan det näppeligen ens sägas ha fått karaktären av ett namn. Det samma gäller om Jacob Bengtssons väg, också detta namn belagt blott en enda gång.

Där kapellet stod - som en stenbastion på åsens krön - måste det ha varit en strategiskt viktig position under alla strider, som förekommo på malmen. Krigsskador framkallade antagligen de reparationsarbeten på 1460-talet, som intygas genom tegelleveranser från Horns bruk; restaureringsarbetet tyder på att malmens utrymning vid denna tid knappast varit så total, som det annars finns skäl att antaga.

Får man tro Messenius i hans Stockholmskrönika - antagligen går hans berättelse tillbaka på några nu förlorade källuppgifter - skall Sten Stures kapellan Anton Keller, vid ett besök i Rom 1489 ha utverkat avlat för Maria Magdalena kapell. Det ligger närmast till hands att antaga, att avlaten behövts för en ny restaurering av kapellet. Märkligt nog är bevarad en registraturanteckning, som omtalar, att avlat året innan utgått till Helga Kors kapell. Är traditionen icke förvanskad, har alltså vid denna tid båda de kyrkliga anläggningarna på Södermalm rustats upp.

Helga Kors kapell blev sedan definitivt ödelagt, antagligen under striderna på malmen i början av 1500-talet. Maria Magdalena-kapellet däremot - ånyo demolerat, men återställt - återinvigdes 1514. Härom berättar tänkeboken för den 9 augusti: »Om onsdaghen ther nest wigdes Sancta Maria Magdalena kappel pa Södre malm och med biskops Mattis wigelse». Vigningsförrättare var alltså Strängnäsbiskopen Matthias Gregersson, senare det första offret vid Stockholms blodbad.

Under unionstidens dramatiska slutskede trädde den södra malmen gång på gång fram i händelsernas blickpunkt. På Kalvarieberget, nära den plats, där Helga Kors kapell tidigare hade stått, lät kung Kristian anordna det stora kättarbålet över blodbadets offer. Också herr Stens stoft, som grävts upp i Svartbrödraklostret, kastades på elden för att ytterligare inför allas ögon legitimera blodbadet som en kättarexekution. Händelsen gjorde på samtiden ett outplånligt intryck och levde kvar i eftervärldens minne - det var på denna plats, som Johan III lät uppföra det kapell, som han till ett äreminne gav Sten Stures namn.

Med Maria Magdalena-kapellet är förbundet en bekant episod från Gustav Vasas befrielseverk. Under striderna på malmen skall hans fältöverste Peter Fredag ha inneslutit sig i kapellet med en skara på 500 man och sedan fallit danskarna i ryggen. Då händelsen berättas i Peder Swarts krönika, är det icke osannolikt, att konungen själv är sagesmannen i detta fall.

Midsommaraftonen 1523 drog ånyo en minnesvärd procession genom Söderport: Gustav Vasa höll sitt intåg i den befriade huvudstaden. En epok var till ända. För riket randades en ny dag men knappast i Södermalms historia. Den store riksgrundläggaren var en de hårda realiteternas man, och den södra malmens strategiska betydelse för Stockholms försvar hade stått särskilt klar under unionstidens sista strider. Efter beslut på Västerås riksdag 1527 revos kyrkorna på båda malmarna. Man gick dock icke allt för grundligt fram; tillvägagångssättet blev väl närmast, att de utdömda kyrkorna vid behov fick fournera material till nya byggnadsarbeten, särskilt på stadens befästningsverk. Ännu på 1570-talet, att döma av Hogenbergs stick, stod Maria Magdalena kapell kvar som en tornliknande ruin, en eggande erinran till den tid, som ånyo var beredd att knyta an till en gammal tradition.


Södermalm under Vasatiden. Sturekapellet och Maria Magdalena kyrka