Gustav Vasa, riksgrundläggaren, prisgav den södra malmen till förmån för den inre stadens säkerhet och lät av strategiska skäl rasera Maria Magdalena kapell. Under 1600-talet fingo de inre försvarsverken förfalla, och i stället planerades i mitten av seklet en ny, vidare befästningsgördel, inneslutande hela Södermalm. Denna förändring i den militära planläggningen av Stockholms försvar illustrerar den utveckling i förhållandet mellan staden och malmen, som ägde rum under den mellanliggande tiden: under denna period växer Södermalm in som en integrerande del av det stockholmska stadssamhället. Under de två första Vasakungarna uppehölls den restriktiva inställning till utvecklingen på malmarna, som var tradition från medeltiden: närings- och bebyggelsepolitiken bestämdes helt av hänsyn till den inre staden.

Att Södermalm ånyo officiellt degraderades till ett område, där »bysins fä» skulle ha sitt tillhåll, sammanhängde med bostadspolitiken för den inre staden. Redan i en förordning från 1557 hade förbjudits hållande av »kor, svin eller annat innan stadsmuren». Förbudet upprepades 1564: boskapen hänvisades här uttryckligen till malmarna, hö och halm skulle icke heller få förekomma i staden. Mot denna bakgrund har man också att se det stränga vite, som föreskrevs i 1563 års privilegiebrev, om någon grävde och gjorde marken ojämn på de områden, som voro anslagna till mulbete. I överensstämmelse med den traditionella näringspolitiken, enligt vilken all handel skulle vara förbehållen städerna, inskärpes i 1563 års privilegiebrev förbudet mot all köpslagan på malmarna. Ingen fick där köpa upp, vad som fördes in av bönderna, utan allt, som kom över land, skulle säljas på torgen i staden. Detsamma skulle gälla alla varor, som kommo sjöledes, »östen eller westen». Det var förbjudet vid 40 marks straff att köpa upp något på förhand, exempelvis »på broen wedh siöen eller annerstedz». Handelsförbudet för malmarna upprepades året därpå, då »malmköp» och »landsköp» uttryckligen jämställdes.

En nyhet i 1563 års privilegiebrev är bestämmelsen om tillsättandet av malmfogdar, alltså särskilda kommunala tjänstemän med malmarna som sina verksamhetsområden. För varje malm skulle förordnas en sådan fogde, som hade att vaka över, att de, som bodde på malmen, utgjorde sina skyldigheter till kronan och staden i gästning, dagsverken och annan tunga. Även om alltså det fiskaliska intresset från kronans och stadens sida var bakgrunden till ämbetets tillkomst, pekar denna nyordning dock framåt i tiden som det första steget till malmarnas inlemmande i stadens administration.

En mera positiv inställning till Södermalm som bostadsområde börjar trots allt göra sig gällande vid denna tid, framtvingad visserligen också den av hänsyn till den inre staden. Mot slutet av Gustav Vasas regering hade vid flera tillfällen utfärdats förbud mot trähus där med hänsyn till brandfaran. Det var oundvikligt, att den enklare bebyggelsen därigenom skulle drivas ut på malmarna. Ett kungl. brev från 1562 ålägger fogden på Stockholms slott att planera bostadsbebyggelsen på »malmen» - otvivelaktigt är det här fråga om Södermalm - för dem, som skola flytta sina hus dit.

Malmarnas definitiva myndighetsförklaring kom genom ett kungl. brev till staden av den 18 februari 1573. Det heter där i den fjärde punkten: »Wij haffue och ther till gunsteligenn samtycet, att the, som på Norremallm boendes ähre, schole lijke med them, som på Södre malm boo, her effter ware med Stockholms stadz inbyggere inräcknede vdi alle rättigheter, både med skatt, gestning, rättgangzsaker och andre vtlager, vndentagendis theris tomptörer och dagzwercker, huilcke the åhrligen schole göre till Stockholms stått.»

I en resolution någon vecka senare på stadens besvär, där man bl.a. begärt att få utmönstra allt onyttigt folk, som slagit sig ned på malmarna och sig där dagligen »förmerade», förklarade sig konungen väl kunna ge sitt tillstånd därtill men tillade samtidigt, att, om något ärligt och nyttigt folk, hantverkare eller andra, som lagligen och redligen ville driva sin näring, önskade bosätta sig där, såge han gärna, att hans undersåtar såväl i staden som på malmarna »måtte fast heller blifue förmherede änu förminskede». Därmed var principen om en positiv bebyggelsepolitik i fråga om stadens ytterområden slutgiltigt fastslagen.

För den reaktionära uppfattningen, att bebyggelsen på malmarna av näringspolitiska skäl skulle hållas tillbaka till förmån för borgerskapet i den inre staden, fanns icke längre något gehör. Då den dök upp vid ett tillfälle i början av 1600-talet, blev den bestämt tillbakavisad. Stockholmsborgarna hade begärt, att de, som drevo »handel och vandel» på malmarna och i uppstäderna skulle tvångsförflyttas till Stockholm, där många hus nu stodo öde, men hertig Karl förklarade, att han icke kunde gå med på en sådan åtgärd, »med mindre än the thet sielfwe af en godh willie göre wele».

Ett tecken på att en avsevärd befolkningsökning ägt rum på malmarna, var den administrativa indelning av dessa, som kom till stånd på 1590-talet, tydligen närmast för att underlätta mantals- och skattskrivningen. Den redan på medeltiden för den inre staden gällande kvartersindelningen utsträcktes nu till malmarna. Om Norrmalms indelning i ett västra och ett östra kvarter med Brunkebergsåsens rygg som skiljelinje erinrar den ännu bevarade Malmskillnadsgatan. Södermalm tredelades i ett östra, ett inre och ett västra kvarter; indelningen framträder första gången fullt genomförd i 1591 års skottebok. Bestämmande för indelningen på den södra malmen voro de två huvudstråk över denna, som utbildats redan under medeltiden, motsvarande nuvarande Horns- och Götgatorna. I huvudsak omfattade östra kvarteret malmen öster om Götgatan, inre kvarteret trakten mellan de två gatorna och västra kvarteret området mellan Hornsgatan och Mälaren.

Bebyggelseområdet på Södermalm fick en viss markering i samband med den år 1622 införda s.k. lilla tullen, som skulle uttagas av alla varor, som infördes från landsbygden till städerna. För kontrollen uppfördes ett staket, som förband de tre på Södermalm inrättade tullstationerna med varandra. Från Skinnarviksbergens högsta krön gick staketet i sydvästlig riktning över Västertull, belägen strax innanför Hornskroken. Det fortsatte söder om Fatburssjön till Grinds tull, som låg ungefär i skärningspunkten mellan nuvarande Östgötagatan (tidigare Tullportsgatan) och Bondegatan. Öster om Grinds tull böjde staketet av i rät vinkel norrut, passerade Danviks tull, strax öster om Katarina kyrka, och slutade på den höga bergsbranten mot Saltsjön. Vid tiden för tullstaketets uppsättande hade bebyggelsen dock icke ännu, särskilt icke på västsidan, trängt fram så långt. Gränsen nåddes och överskreds först på 1660-talet.

Bebyggelsen på Södermalm vid denna tid var säkerligen mycket primitiv fastän av skiftande slag. Det måste ha varit en betydande skillnad i standard mellan de »egna gårdar», som beboddes av säkerligen mycket fattigt folk som »Döf Thomas änkia» eller »Rasmus, een gammal drabantt» antagligen träruckel av allra enklaste slag, och exempelvis det boställe vid nuvarande Götgatsbacken, som innehades av Jacques Radou, Hubert

Egna hemsidén - låt vara i mycket anspråkslös form - var i stor utsträckning förverkligad bland Södermalms befolkning vid denna tid. De på malmen befintliga gårdarna tillhörde till allra största delen den där bosatta befolkningen. Staden ägde blott två gårdar, båda belägna i östra kvarteret, en hovslagareverkstad och en repslagaregård; för den förra betalade hovslagaren Nils Jöransson 30 d. k.m. och för den senare Michel repslagare 15 d. k.m. i hyra till staden. »Mäster Hybbart», d.v.s. Hubert de Besche, debeterades 33 d.k.m. för »det rum, som hans väderkvarn är byggt på».

Mantalslängd för Södermalm 1627

En del adelsmän och borgare i staden hade gårdar på Södermalm, ganska enkla besittningar, som de själva i regel icke bebodde men som kunde vara nyttiga som trädgårdar och för grönsaksodling. Till pionjärerna på Söder hörde Johan Skytte, vars namn sedan blev knutet till ett av de tre stenhusen i kvarteret Överkikaren, som ännu bildar fasad mot Södermalmstorg men nu hotas av förstörelse. Skytte har tydligen ägt hus både i östra, inre och västra kvarteren. På malmen bodde också hans skaffare, Nicodemus Persson, och hans trädgårdsmästare, Peder Månsson, båda i egna gårdar. Johan Skyttes äldre broder, Lars Skytte, ståthållare på Stockholms slott, hade en gård i västra kvarteret, och även två av hans tjänare bodde på Södermalm, inhyses i andra gårdar. Claes Fleming, vilken senare som överståthållare skulle göra en sådan epokgörande insats för både den inre stadens och malmarnas planering, hade en gård i östra kvarteret; där bodde bl.a. hans tjänare Nils snickare. Kusinen, överste Henrik Fleming, hade gårdar både i östra och västra kvarteren. Andra av adeln, som vid denna tid hade fastighetsintressen på Södermalm, voro Johan Bagge, Åke Axelsson (Natt och Dag) och Erik Ryning.

Flera av de ledande kommunalmännen, som genom sin ställning hade särskilda möjligheter att bevaka fördelaktiga tillfällen på fastighetsmarknaden, äro representerade bland gårdsägarna på Södermalm vid denna tid. Dit höra borgmästarna Olof Nilsson och Olof Andersson samt Jakob Grundel och Wilhelm Leuhusen, båda också senare borgmästare och knutna även till det nya Södermalm, som växte fram efter den stora stadsregleringen. En annan kategori av gårdsägare tillhörde den lägre ämbetsmannavärlden, såsom Abraham Cabiljau, den kände generalbokhållaren, och räntmästaren Peder Pedersson (adl. Bergenfelt).

Den större eller mindre glansen kring dessa ägarenamn bör icke leda till någon överdriven föreställning om standarden av deras fastigheter på Södermalm, som ännu icke gått in i den epok, då den betraktades som ett med den egentliga staden jämbördigt bostadsområde. Det torde vara i någon mån karakteristiskt att bland hyresgästerna i Johan Skyttes »gamla byggnad» i västra kvarteret bl.a. redovisas två »löskonor». Jacques Radous gård har sitt särskilda intresse, då det var på denna domän som Louis De Geer senare byggde upp sin ståtliga privatbostad, senare mest känd som Ebba Brahes palats.

Som redan anmärkts har man icke anledning att anta, att någon av adeln vid denna tid varit fast bosatt på malmen. Den personal, som redovisas under rubriken »Adelsmans tjänare», bodde i regel i egna gårdar eller i sådana, som icke tillhörde deras herrar; då det senare i några få undantagsfall är fallet, är det ändå tydligt, att herrskapsfolket icke varit bosatt där. Däremot ha hantverkarna utgjort ett dominerande inslag bland befolkningen, helt i överensstämmelse med den egentligen enda fasta linjen i den något vacklande bostadspolitik, som tidigare förts i fråga om den södra malmen. Om man bortser från familjemedlemmar, yrkesbiträden och tjänstefolk, upptas något över 200 män som tillhörande borgerskapet. För något mindre än hälften är

Som exempel på mera talrika företrädare för en viss yrkesgrupp kunna nämnas 12 murmästare, 10 skräddare, 9 linvävare och 5 bagare. Man fäster sig vid att skinnare, krukmakare och repslagare, yrken som tidigare haft en viss anknytning till Södermalm, äro relativt svagt representerade; av de fem namngivna skinnarna bodde endast en i västra kvarteret med tänkbar anknytning till Skinnarviken. Däremot kan man till östra kvarteret lokalisera en fast sammansluten krets av sju gårdar, bebodda av fiskare med sina drängar och familjer. En annan i någon mån yrkesbetonad miljö, som är möjlig att urskilja, var den, som tidigt gav upphov till namnet Badstugatan: i slutet på förteckningen över västra kvarteret redovisas tre badstugårdar.

Dagsverkskarlarna, vilka också redovisas som en särskild, relativt talrik kategori, voro i viss utsträckning anställda i stadens tjänst och alltså närmast jämförliga med våra dagars kommunalarbetare. För den enda antydan ännu vid denna tid till en mera fabriksbetonad verksamhet på Södermalm svarade fortfarande de två tegelbruken med anor från medeltiden. Driften hade vid denna tidpunkt, kort före den stora byggnadsperiodens början, en begränsad omfattning. Arbetsstyrkan vid Grind och Horn utgjordes endast av 5, respektive 7 man. Styrkan kan, om man så vill, betraktas som en föregångare till industribefolkningen på Södermalm i en senare tid men knappast till det arbetarproletariat, som under en viss period på 1700-talet blev ett besvärande socialt problem: av arbetarna vid Grinds tegelbruk bodde alla utom en i egna gårdar, vilka anspråkslösa förhållanden, som än kunna täckas av denne generella benämning.

Södermalm, halvtannat decennium före början av dess första storhetstid, rymde alltså en icke ringa del av Stockholms dåtida befolkning, men socialt var malmen ännu ett fattigt och föga ansett förstadsområde till den inre staden. Bebyggelsen i den till stora delar karga och ogästvänliga miljön, som dock också rymde vidsträckta partier av uppfriskande lantlig idyll, var i regel av enklaste typ. Kärnan av befolkningen utgjordes av småhantverkare. Med dem blandade sig allehanda löst folk, ofta säkerligen ganska ljusskygga element, som icke så lätt fångades in i mantalsskrivarens längder. Ett talrikt men föga stabilt befolkningselement utgjorde också det på malmen stationerade krigsfolket, sannolikt ett mycket färgstarkt, men i åtskilliga stycken oroligt och besvärande inslag i malmens vardagsliv.

Den sistnämnda synpunkten betonades starkt i en skrivelse från magistraten till regeringen året före Gustav Adolfs död, där också den allmänna fattigdomen på malmen skildras i mörka färger: »uti förledne åren hava vi icke allenast tagit till båtsmän ogifta karlar utan också borgare, som hava gård och grund på Södermalm, på det man då må kunna uppfylla talet på 120 båtsmän, som staden årligen bör hålla. Men nu befinnes, att de ogifta äro mestadelen bortrymda och de gifta, uti stort armod råkade, försålt både gods och grund och sig härifrån begivit och på andra orter nedsatt. Därtill med befinnes, att på Södermalm äro allenast 79 man, som borgerlig tunga draga, och mesta parten leva i stort armod och fattigdom, så väl för det starka besvärs skull, som de i förledne åren utstått hava och ännu dageligen utstå måste med åtskilliga pålagor och beskattning, såsom och för det våld och röveri, som dem av främmande krigsfolket tillfogat är».

Under den period, som här skildrats, hade Södermalm i fråga om befolkningstalet vuxit ut till en betydande del av det dåtida Storstockholm och så småningom blivit administrativt jämställd med den inre staden. Ett annat resultat av utvecklingen var tillkomsten av en egen församlingsorganisation, så småningom med den nyuppförda Maria Magdalena kyrka som medelpunkt.

Den egna församlingsorganisation, som uppkom på Södermalm under medeltiden, har tydligen efter hand försvagats för att sedan definitivt upphöra, i och med att Maria Magdalena-kapellet revs i slutet av 1520-talet. Malmen lades åter i ecklesiastiskt avseende under Nicolai församling. Med befolkningsökningen framträdde behovet av en ny kyrklig organisation, men först mot århundradets slut blev frågan provisoriskt löst; definitivt löstes den först några decennier senare. Det kom att dröja ungefär hundra år, innan den på västra delen av malmen kvarstående kapellruinen slutgiltigt omskapades till Maria Magdalena kyrka och fick överta uppgiften som medelpunkt för den nya församlingsbildningen på Södermalm.

Kapellet på östra delen av malmen var från början i renässanstidens anda också tänkt som ett minnestempel över offren för Stockholms blodbad. Konungen förordnade, att en stor sten skulle sättas upp där med inskrift på »alla de herrers namn, som rättade och brände blevo». Tanken förverkligades sedan av Gustav II Adolf. Kapellet fick också namnet Sturekapellet - alternativt förekommer senare namnet Store kapellet - och förlades i anknytning till det tragiska minnet öster om den plats, där det medeltida kapellet legat, närmare bestämt något sydväst om mittpunkten på Katarina församlings nuvarande kyrkogård.

Sturekapellet men icke Maria Magdalena kyrka hann fullbordas under Johan III:s livstid. Arbetet på kapellbyggnaden hade satts i gång utan dröjsmål. Material forslades fram redan på senhösten 1586, och våren därpå - allt byggnadsarbete låg på den tiden i regel nere under vinterhalvåret - började väggarna resas; tegel levererades från Grinds närbelägna tegelbruk. På senhösten 1588 var man i färd med att mura upp ett stentorn och påbörjades taktäckningen. Följande år var byggnaden fullbordad till det yttre. Inredningen utfördes under år 1590, och i november detta år stod kapellet helt färdigt att tagas i bruk, sedan bänkarna levererats.

Det nya kapellet på Södermalm var till omfånget en ganska anspråkslös byggnad, ungefär 20 meter lång och 8 meter bred, med plats för omkring 400 personer. Dess plan var rektangulär icke korsformig - Nordberg, den senaste skildraren av kapellets historia, har påpekat, att uttrycket »med korsbyggning» i de första byggnadsdirektiven helt enkelt bör tolkas så, att arbetet skulle utföras i korsvirke. Kapellet var försett med ett lågt stentorn i öster, där koret var beläget. Både långhuset och tornet hade tegeltak. Templet kröntes med ett kors av koppar.

Samtidigt med kapellbygget hade kyrkobygget på västra delen av malmen pågått, ett företag av betydligt större dimensioner, som krävde helt andra resurser, ekonomiskt och materiellt. Bevisligen var man i gång också med detta arbete redan sommaren 1587. Både platsen och byggnadsplanen bestämdes här av den kvarstående kapellruinen, som var tänkt att ge stommen till den nya kyrkan. I de direktiv för den kyrkliga byggnadsverksamheten i huvudstaden, som konungen meddelade i april 1588, föreskrevs emellertid bl.a., »att Maria Magdalena kyrka måtte tagas längre och bredare, än den tillförene har varit», alltså en utvidgning av det ursprungliga programmet. Byggnadsarbetet, för vilket borgmästaren Lars Eriksson hade högsta ansvaret, pågick under de följande åren men avbröts genom Johan III:s död 1592. Enligt Lundmarks utredning hade kyrkan då hunnit uppföras minst till valvhöjd.

I Johan III:s främjande av den kyrkliga byggnadsverksamheten var omsorgen att förbättra församlingsorganisationen en minst lika stark drivkraft som det estetiska intresset. Då Sturekapellet stod färdigt, borde han ha kunnat räkna med, att också den tilltänkta egentliga församlingskyrkan på Södermalm under hans vakande öga skulle kunna fullbordas inom en snar framtid. Trots detta skyndade sig konungen tillförsäkra Södermalm en egen församlingsorganisation med det nybyggda kapellet som medelpunkt. Vad som väl ursprungligen var tänkt som ett kortvarigt provisorium kom att vara i ungefär trettiofem år.

Genom en kunglig fullmakt den 25 juli 1591 utnämndes Johannes Laurentii »att vara kyrkieherde uti det nyss uppbyggde kapellet på Södermalm». Redan den titel, som här tillerkännes den utvalde prästmannen, om vars tidigare biografi ingenting är känt, konstituerar Södermalm som en egen församling, lösgjord från det traditionella sambandet med moderkyrkan Nicolai.

Till underhåll för kyrkoherden på Södermalm anslogs först tionden från Edbo och Hargs socknar. Johannes Laurentii efterträdare fick sedan också åtnjuta den förstärkning av underhållet för prästerskapet i Stockholm, som på hans tid infördes i form av tilldelning av vissa slaktoxar. Boställe för den nye kyrkoherden kunde församlingen, så fattig, som den ännu var, först ordna åtskilliga år efter hans tillträde. Frågan löstes i slutet av 1590-talet, då man inköpte en gård, belägen »ytterst på malmen vid Åkermyran», (vintertullen Åkermyran låg troligen längst västerut på nuvarande Fatbursgatan) i vilken förre befallningsmannen i Östergötland Jöns Persson och profossänkan Brita Åkesdotter ägde var sin hälft; i köpeskilling erhöllo de 30 daler var. Av underhandlingarna om köpet framgår, att kyrkoherden bott i denna gård ända sedan han tillträtt sin tjänst, antagligen också några år tidigare.

Det första kyrkoherdebostället på Södermalm låg i en då ännu lantlig trakt norr om Fatburssjön. Man får föreställa sig anläggningen som ett prästboställe på landet. Till huset hörde kryddgård och »åkertäppa», båda inhägnade - åkerarealen var antagligen betydligt större, än vad som antydes genom det blygsamma namnet.

Södermalms förste kyrkoherde under nya tiden, Johannes Laurentii, avled sannolikt 1608, då han efterträddes av Sven Laurentii. Denne tilltvingade sig ämbetet med stöd av en kunglig fullmakt trots hårt motstånd både från församlingen och de kyrkliga myndigheterna. Synbarligen ytterst motvilligt gick konsistoriet först med på att för sin del acceptera utnämningen, sedan den nye kyrkoherden lovat att liksom sin företrädare predika alla tisdagar i Storkyrkan. Representanter för borgerskapet på malmen vände sig då till magistraten för att få ändring i saken: man ville ingalunda ha herr Sven till sin själasörjare, »helst emedan han hade förskaffat sig brev dem oåtspord». Till sist lät man dock tala med sig och gick med på att »försöka honom på någon tid».

Icke heller i fråga om Sven Laurentii är något närmare känt om hans tidigare levnadsöden: hans namn förekommer en gång med tillägget »Vestrogothus», varav man kan sluta sig till hans härstamning. Ett bidrag till hans personliga kontur ger en träta, som drogs inför magistraten mot slutet av hans levnad. Den dåvarande, utomordentligt driftige kyrkvärden på Södermalm, Erik Eriksson, besvärade sig i februari 1627 över att herr Svens hustru »uti ärligt folks samkväm» kallat honom kyrktjuv och gett hans dotter åtskilliga mycket nedsättande benämningar. Bakom kyrkoherdefruns ärekränkande tillmälen låg tydligen dels ekonomisk avundsjuka och dels vissa strandade giftermålsplaner för en systerdotters räkning. Kyrkoherden, själv, tydligen en fridens man, gjorde allt för att gå medlande emellan. Han erkände villigt, att hustrun hade »ett galet huvud och en förflugen mun», mot vilken inga förmaningar hjälpte. Det obetänksamma språket ansåg han vara en speciell svaghet hos kvinnokönet: »en kvinna kan sakta vräka ur sig ord, som hon sedan ångrar». Motparten var också gärna villig till försoning, sedan herr Svens hustru gjort avbön och kyrkoherden »med gråtande ögon» bett om överseende för denna gången för sitt kalls och ämbetets skull.

Den för församlingen ojämförligt viktigaste händelsen under Sven Laurentii tid var återupptagandet av bygget på Maria Magdalena kyrka. Under jämnt tre decennier hade denna fråga pockat på en lösning. Det har litet tycke av stillsam anklagelse mot ansvariga myndigheter, då Johannes Messenius i ett arbete från 1611 i förbigående erinrar om Maria Magdalena kyrka, »den ännu, tyvärr, ofullkomnad står och förfaller». Som så mycket annat i tidens liv skulle också denna fråga till sist bringas till en lycklig lösning tack vare Gustav Adolfs initiativ och inspirerande intresse.

Innan Gustav Adolf drog ut i det polska fälttåget med de ovissa framtidsutsikter detta innebar, var det tydligen en för honom personligen angelägen sak att äntligen få i gång arbetet på Maria Magdalena kyrka. Mitt under de sista, hektiska krigsförberedelserna hade han tid för denna fråga. Den 7 juli 1621, samma dag konungen lämnade Stockholm för att gå ombord på den i Älvsnabben väntande flottan, undertecknade han en skrivelse, som gav tillstånd för Södermalmsborna, »att draga kring om hela riket och söka hjälp till dess kyrkobyggnad». Med all rätt kan Maria Magdalena kyrka betrakta Gustav Adolf som sin särskilde skyddsherre.

Församlingsborna själva hjälpte till - genom dagsverken och på annat sätt att bygga sin kyrka. På murmästare och timmermän fanns god tillgång i församlingen; de, som voro engagerade vid kyrkobygget fingo icke enligt konungens förbud tagas därifrån. Den direkta ledningen av arbetet har tydligen med obestridd myndighet utövats av en enda, sällsynt dugande kraft, kyrkvärden Erik Eriksson. Det torde icke vara någon överdrift att säga, att näst konungen själv har han den största hedern av Maria Magdalena kyrkas fullbordan.

Då det blev aktuellt med kyrkobygget, var Erik Eriksson en av de två kyrkvärdarna vid Sturekapellet. Troligen redan nu, i varje fall några år senare, bodde han i egen gård i västra kvarteret, säkerligen i grannskapet av Maria Magdalena kyrka. Då han 1627 återfinnes där, var kyrkan, ehuru ännu icke helt fullbordad, tagen i bruk, och platsen var tydligen välbelägen för kyrkans folk: hos Eriksson innebodde ringaren Josef Hindersson och i granngården logerade Mårten dödgrävare.

Erik Eriksson var vid denna tid en välbärgad män. I den tidigare relaterade trätan med kyrkoherdens fru erkände hon - visserligen icke något sanningsvittne - att vad som stuckit henne i ögonen var, att han köpt sig sex gårdar utan att hon kunde förstå, var han fått pengarna. Från mera pålitligt håll härrör omdömet, att han var arbetsam och »försiktig», vilket senare väl betyder detsamma, som att han hade utpräglat ekonomiskt sinne. Till bilden hör också, att han var en fordrande arbetsgivare och ingen vän av höga arbetarlöner.

För kyrkobygget påtog sig Erik Eriksson en arbetsbörda, som gick vida utöver hans egentliga förpliktelser som kyrklig förtroendeman. På sommaren 1624 tog han självständigt kontakt med magistraten för att utverka leverans av bjälkar till den nybyggda kyrkogården. Då han två år senare av staden arrenderade Horns tegelbruk, den viktigaste materialleverantören till kyrkobygget, sammanhängde det tydligen med hans ledning av detta; sedan uppgiften fullföljts, släppte han också ifrån sig arrendet.

Hans insatser blevo efteråt vältaligt intygade och hederligt belönade. Genom ett kungl. brev den 9 oktober 1630 - innan arbetet var helt slutfört - beviljades han frihet från borgerlig tunga »för den flit och omvårdnad han haver använt på kyrkiones byggning». Då han tio år senare tillerkändes en penningbelöning av församlingen, heter det utan omsvep, att han hade »med stor möda och flit uppbyggt Södermalms kyrka ifrån år 1622 och intill år 1635».

Sedan Sturekapellet spelat ut sin roll som församlingskyrka, var det meningen, att byggnaden efter den ursprungliga tanken skulle stå kvar som ett minnestempel; Gustav Adolf lät nu uppsätta den redan av Johan III påbjudna minnestavlan. En särskild kyrkvärd, Mats Nilsson spelare, förordnades vid kapellet, men det verkar, som om han icke lagt ned någon större möda på uppgiften. Då byggnaden började förfalla redan efter ett år, genom att åkare på malmen använde grunden som sandtag, så att balkarna föllo omkull, blev det den energiske och vaksamme Erik Eriksson, som fick gripa in. Kapellkyrkogården användes fortfarande för fattigt folk. Den ofärdige Peder dödgrävare begärde 1628 att bli förskonad från stadens tunga, då han haft ett trälsamt arbete: han hade »grävt neder en hop soldater och de, som voro upptagna av sjön, och andra fattiga, som dit föras».

År 1653 uppläts kapellet som gudstjänstlokal åt det i huvudstaden stationerade krigsfolket. En kort renässans upplevde Sturekapellet sedan som provisorisk kyrka för den nybildade Katarina församling, innan dess nya ståtliga kyrkobyggnad kunde tagas i bruk. Därmed var dess tid ute. Material från det raserade Sturekapellet kom till användning vid det fortsatta bygget på Katarina kyrka och muren kring dess kyrkogård.

I anslutning till att Maria Magdalena kyrka togs i bruk som gudstjänstlokal, utfärdade Gustav Adolf från fältlägret i Dirschau den 1 september 1626 ett särskilt privilegiebrev för kyrkan. Den bestämmelse i privilegiebrevet, som hade störst principiell betydelse, senare ofta omstridd, gällde rätten i fråga om prästval: församlingen skulle äga att »som en annan kristlig församling lagligen välja sig en rätt luthersk predikant, när nöden så kräver, och ingen skall dem med våld eller list påträngd varda».

Maria Magdalena kyrka från väster och begyggelsen däromkring. Detalj av Johan Sasses kopparstick 1650-52.

Det verkliga motivet till ifrågavarande privilegium var säkerligen en näraliggande händelse: striden kort innan om Sven Laurentii kyrkoherdeutnämning, som resulterat i att församlingen påtvingats en ursprungligen icke önskad prästman. I den kyrka på Södermalm, som fullbordades på Gustav Adolfs initiativ och fortfarande står kvar, fastän omdanad på mångahanda sätt - utvidgad, svårt härjad av brand och ånyo återställd ingå murrester från det medeltida kapellet. Till detta, Sancta Maria Magdalena kapell, går alltså en alldeles obruten tradition. Det är ett uttryck för naturlig pietet att bevara denna också i namnet. Tidigt uppkom den korta formen Maria, tydligen genom en förväxling med den heliga jungfrun, som namn på kyrkan och församlingen. Vid församlingsdelningen 1924 fastställdes Maria Magdalena som det officiella namnet. Församlingen är i sin fulla rätt att slå vakt omkring det historiskt givna namnet, Sancta Maria Magdalena, även om det av praktiska skäl faller sig naturligt - både i tal och skrift - att använda någon av de kortare namnformerna. Stormaktstidens Södermalm. Stadsplaneregleringen och den nya bebyggelsen.