Brännkyrkagatan väster om Torkel Knutssonsgatan Äldre kartor 1731    1751     1805    1861     1885 väster om Lignagatan     1885 mellan Lignagatan och Ansgariegatan     1885 mellan Ansgariegatan och Rosenlundsgatan Nutidskarta med äldre bilder Nutidskarta med nutidsbilder

.

Vid namnrevisionen 1885 blev Brännkyrkagatan nytt namn för »Stora Badstu- och Besvärsgatan samt den senares förlängning till Liljeholmsbron, upptagande delar af Hornstullsgatan». I Beredningsutskottets utlåtande 1884 hade »Brännkyrkogatan» nämnts såsom exempel på gatunamn vilka »hafva hemtats från mera kända ställen utanför de delar af staden, der gatorna ligga».

Genom 1885 års beslut blev Brännkyrkagatan namn på hela gatusträckningen från Södermalmstorg till flottbrons landfäste vid Hornstull. Till följd av de stadsplaneändringar som genomfördes under 1960-talet har Brännkyrkagatan kommit att delas upp i tre gator, varvid den östra delen har bibehållit detta namn, medan sträckan Långholmsgatan-Bergsunds Strand räknats in i Bergsunds Strand och sträckningen Långholmsgatan-Kristinehovsgatan fått namnet Hornsbruksgatan.

Karta ur Nära inpå Stockholm, Magdalena Karotynska

Den östra delen av nuvarande Brännkyrkagatan är sedan 1600-talets början känd under namnet Bastugatan. Under 1600-talet förekommer även beteckningen »Gamble Badestugegathun» (1647) och »Stora badstwge gattan» (1679). I Stora Bastugatan blir det gängse namnet fram till 1885. På Tillaeus' karta 1733 avser namnet gatusträckningen öster om nuvarande Bellmansgatan, men under 1600-talet liksom under 1700-talet räknas nuvarande Maria Trappgränd eller - företrädesvis - Pustegränd såsom gatans västra gräns. Stora Bastugatans fortsättning väster ut till Hornskroken (vid nuvarande Ansgariegatan) har i varje fall sedan 1640-talet kallats Besvärsgatan. Det är med all säkerhet den mycket branta backen uppför Mariaberget som har gett anledning till namnet. Denna har kallats Besvärsbrinken. Så är fallet i ett uppbudsprotokoll från 1694 som omtalar en gård »på Södremalm och Bastugugatan i Beswärs Brincken». År 1706 möter namnet Besvärsbacken, som ännu lever i folkmun. Ett annat namn på backen, upptecknat 1937, är Näsbultarbacken. Namnberedningen föreslog 1921, att man skulle återta namnet Besvärsgatan. Man motiverade förslaget med att det ursprungliga namnet ännu levde i folkmun. Vidare framhölls, att »utfarten till Brännkyrka gick väl fordom över Besvärsgatan, men namnet Brännkyrkagatan är numera vilseledande, eftersom utfarten nu har letts genom Hornsgatan». Beredningen upprepade sitt förslag 1923 men utan framgång.

Gator har sina skuggor, sina mörka och smala leder, som på avstånd följer de breda och vräkiga huvudstråken - som den fattige sin rike släkting. Hornsgatan har sin. Det är Brännkyrkagatan, en lång gata som löper jämsides med sin breda broder från Slussen till Hornstull. Den öppnar sig nedanför Södermalmstorg med några breda rämnar i räckan av hus fram till Gullgränd, där den nya Södergatan skurit en bred klyfta genom de gamla kvarteren. Med vacklande murar står de första husen i raden och gapar tomma mot rymden: en dyster bild som liknar en krigshärjad stads fula sår. Litet längre bort har huset med krogen Tärnan redan skattat åt förgängelsen. Det lilla hemtrevliga lokuset med Hjalmar Strååts väggmålningar är nu borta, och man kan inte längre peka ut platsen där man en gång åt en sommarlunch med en släkting från landet för att visa den vackra utsikten mot Gamla stans gränder och hus.

Men annars är Brännkyrkagatan sig lik. Att följa den i hela dess längd är som att gå genom seklen. Den har stämning. De gamla husens patina och de mörka portarnas ålder, de små och låga fönsterna ger den ett tycke av småstadsgata från adertonhundratalet. Det är bara dess längd som bryter bilden; den är för rik, för skiftande och framför allt alldeles för lång för att man någon längre stund skall tro sig vandra omkring i ett August Blanches småstads-Stockholm med lykttändare, järnbärare, bensvarvare och andra medlemmar av de utdöda yrkenas skrå. Förresten är den äldre än så; den är bellmansk uppe vid skaldens egen gata, ja, det finns lite av sextonhundratal här och var. Den har mörka minnen från industrialismens slyngelålder, den är både proletär och hantverksmässig, där finns både funkis och kåkidyller, den har både patricierhus och vanliga hyreskaserner, skinande stålportar och snaskiga prång, balkonger och burspråk, uråldriga skyltar och modern reklam på väggarna. Jag vet ingen gata som mer liknar ett tvärsnitt genom Södermalms historia, och samtidigt är den som en bild av livet självt, det långa, brokiga och skiftande livet. Jag råkar vara född just på den gatan, och hade det skett i början av den, så skulle jag vilja dö vid dess slut. Men nu är det tvärtom: jag framföddes i ett av husen långt nere vid Hornstull med den berömda söderackuschörskan Rosendorffs hjälp och döptes av brännkyrkapastorn Lagerkranz i kyrksalen, som var inrymd i ett av de gamla tullhusen vid gatans slut - små låga hus som en gång hyst både Bellman och Elias Sehlstedt under sina mörka valv.

Brännkyrkagatan är alltså barndomens och minnenas gata, ty jag har bott i olika omgångar vid den. Men den är också en ränna genom seklen, en klyfta med mörka och ljusa öden, en kanal för livets flöden av tyst nöd, grå fattigdom, ung glädje och stapplande åldringars steg. Man följer den hand i hand med minnen från barndomens lekar i var och varannan port. En grå vinterdag ser man den från Slussen stigande upp mot Besvärsbackens krön, där en klunga småpojkar är samlade kring sparkstöttingen eller den hemmagjorda skridskokälken, som dundrande och gnistrande över de blankslitna kullerstenarna rutschar ner mot djupet, där Ragvaldsgatan och Maria Trappgränd mynnar ut. Om vårarna glittrade smältvattnet i smala slingor mellan samma kullerstenar, gröna strån växte upp vid planken, dassen doftade, syrenernas klasar vällde ut mellan spjälorna och stadens sommarmoln bolmade upp över de svarta taken. Regnet vätte bergssidorna i klippmassivet längre upp, nära Timmermansgatan där det låga sextonhundratalshuset är upphängt som en strandad ark på detta Söders Ararat, skratten klingade i Blecktornsgränd och mattpiskningens kanonader steg över de mörka gårdsbrunnarna, kanariefåglarna sjöng från öppna fönster och rymden ekade av hesa ångvisslor från Riddarfjärdens blå vattenspegel.

Följde man den vidare kom man till den djupa klyftan vid Uppfartsvägen, där den långa gatan fick ett förlamande hugg: man måste vika av till höger och gå över träbron mittför Lundagatan, fortsätta ner mot skrotupplagens lutande plank för att komma in på Brännkyrkagatan igen, utanför järnstaketet till Wicanders korkfabriker, där de tuktade kandelaberlindarna surrade av bin och fågelkvitter. I mörka vinterskymningskvällar lyste gaslyktornas sjuka ögon genom diset. Glåmigt fönsterljus, lyktskimmer och snötöcken kunde blandas till en sugande klärobskyr i vilda virvlar - som på en målning av Eugene Jansson.

Vid Ringvägen öppnade sig den trånga gatan, fick rymd och vidd med gröna planteringar och blänkande spårslingor från alla linjer som löpte in i spårvagnsstallarna. En öppen plats upp mot Yttersta Tvärgatan som om vinterkvällarna liknade farleden in till en hamn med svängande röda och gröna ljus, visslingar, hesa rop, klirr från växelspetten och ett gnistrande fyrverkeri från luftledningarna. De tomma spårvagnarna kördes ut och in, gnisslande i kurvorna, vakterna svängde med sina flaggor eller lyktor och nere från Hornsgatan hördes den stora trafikens brus.

Så steg den långa gatan upp mot Hornskrokens röda kåkar, gjorde en liten sväng kring den gamla malmgården på krönet och stupade sedan rakt ned i fattigdom och mörker mot Hornstull. För att sluta vid den gamla flottbron som förde över till Liljeholmen. Bron bågnade under bönders och åkares foror, bryggarhästarna stegrade sig framför det uppsprutande sjövattnet under fogarnas skrällande järnplåtar. Eller hejdades vid bommarna när bron öppnades och en skutas svarta skrov med grå segel ljudlöst gled förbi. Från plankfästet mellan de gamla tullhusen tutade otåligt Mercedesbilarnas hesa horn, piskor knallade, mjölksurrorna klingade av tomflaskor och rymden rök av ångor och svordomar.

Här var gatan slut. Dess sista längd liknar en enda lång bakgård med trista hyreskaserner mot berget med barackerna nedanför Högalidskyrkan; med plank och kåkar och lummiga träd längre upp mellan Varvsgatan och Hornskroken. Nu har nya skinande hus sprängt denna del och raserat de gamla rucklen, men bara på ett litet område som knappast bryter bilden.

Den långa gatan, barndomens gata, försvinner vidare in i mörkret, mättad av år, minnen, öden -