Huset ritades av den kände arkitekten J. F. Åbom. Gröna gården var på sitt vis en föregångare till senare tids kollektivhus. Där fanns bland annat gemensam bagarstuga som eldades upp en gång i veckan för alla familjerna. Varje lägenhet bestod av ett rum och kök. I köken var de öppna spisarna kvar ännu vid 1900-talets början. Så länge var man nödsakad att laga sin mat i trefotsgtrytor.

Längst ut på Folkungagatan, med adressnummer 182 numera Kvastmakarbacken 1, ligger en gulputsad tvåvåningsbyggnad på hög stenfot och med brutet tak. Byggnaden är uppförd i en obestämd traditionell stil, utan andra utsmyckningar än sina bägge portaler, och ligger inne i en halvt förvildad park. Detta hus med sin vidsträckta tomt förvärvades av staden år 1931 - marken erfordrades för att dra fram Ringvägen, som eventuellt skulle föras vidare i en Österled över till Djurgården. Eftersom denna plan inte har förverkligats, står huset kvar som "ett minne af den allmänna glädjen öfver H M Konungens återställande till helsan efter en långvarig och hotande sjukdom" år 1853. Inte många känner till husets egenskap av minnesmärke, minst de som bor där, och därför kan det finnas anledning att redogöra för dess tillkomst.

Kung Oscar I:s tillfriskande skulle firas på kvällen den 9 februari 1853 genom att offentliga och enskilda byggnader illuminerades med marschaller, transparanger och andra ljusdekorationer, vilket också genomfördes och finns bevarat åt eftervärlden i ett album med planscher. Men några dagar tidigare hade tre av stadens högsta styresmän publicerat ett tidningsupprop med inbjudan till en insamling "till beredande af ett mera varaktigt minne" av de rojalistiska känslorna genom "upförande af sunda och tjenliga bostäder åt de arbetande klasserna, till hjelp och lindring i dessa klassers betryckta, mången gång djupt nödställda belägenhet".

Mycket tack vare förslagsställarnas goda förbindelser blev resultatet lyckat, och det insamlade beloppet överlämnades till Stockholms Stads Nämnd - föregångare till Fattigvårdsnämnden - som inköpte en tomt med egen brunn i kvarteret Barnängsbacken Större och lät uppföra en byggnad efter ritning av arkitekten Johan Fredrik Åbom.

Nämnden hade tidigare erfarenhet av arbetarbostäder och hade några år tidigare utverkat att Stockholms Stads Brandförsäkringskontor inrättade en "fattigbyggnadsfond" för lån på gynnsamma villkor till personer som ville uppföra "fattigbyggnader" för arbetarklassen. Man hade nämligen ansett det lämpligare att "bibehålla den enskilda industriens medverkan" än att försöka nå resultat genom kommunens ansvarstagande - utan tvivel en realistisk bedömning. Bostäderna skulle vara enkelrum eller ett rum och kök, och "för att ej skapa fattigkaserner och för att inom huset kunna med lätthet vidmakthålla ordning och trefnad" skulle varje sådan byggnad få innehålla högst 16 lägenheter. Ritningar och kostnadsberäkningar skulle godkännas av nämnden och hyrorna bestämmas av nämnden och inte få höjas utan dess medgivande. Lånet uppgick till halva byggnadskostnaden, löpte utan ränta och skulle amorteras på 25 år. På dessa villkor uppfördes ett tjugotal hus, av vilka några fortfarande står kvar, bland annat vid Södermannagatan och Yttersta Tvärgränd.

Nu utnyttjade nämnden själv fattigbyggnadsfonden för att uppföra detta hus, och i protokollet heter det att "lägenheterna skulle blifva betydligt rymligare och af vida bättre beskaffenhet än någon av de localer som för enahanda ändamål är vorden med bidrag från Brandförsäkringskontorets s k fattigbyggnadsfond inom hufvudstaden upförd". Till varje lägenhet hörde källare och i två uthus vedbod och avträde. Ett av uthusen innefattade badrum, tvätt- och bagarstuga och mangelbod för gemensamt bruk. Läget beskrevs som sunt och hälsosamt, och den rymliga gårdsplanen skulle lämna tillfälle till trädgårdsplantering och blomsterodling.

1855 stod huset färdigt. Det innehöll 16 lägenheter om ett rum och kök samt i vindsvåningen en lika stor lägenhet för en tillsyningsman; denna lägenhet hade utgång åt bägge trapphusen. Tillsyningsmannen skulle vaka över att hyresgästerna förde "ett stilla och anständigt leverne", att de sopade trappor och förstugor varje dag och skurade dem varje vecka, allt enligt de ordningsregler som gällde för fattigbyggnaderna. Även hyresgästernas egna bostäder tas upp i reglementet - rum och kök skulle skuras minst varannan vecka, och i lägenheterna fick inte inhysas främmande, dvs inneboende. Från denna regel har man tydligen måst medge undantag, men mantalslängderna vittnar om att undantagen var få.

Husets första uppsättning hyresgäster var arbetarfamiljer i 30-årsåldern. De flesta männen arbetade på skeppsvarvet eller i William Lindbergs mekaniska verkstad i anslutning till varvet. Familjerna hade 2-3 barn i allmänhet, men i en lägenhet bodde en 42-årig sockerbruksarbetare med hustru, två söner och fem döttrar. Sammanlagt bodde i huset 38 vuxna och 34 barn. Årshyran för lägenheterna var 80 riksdaler riksgälds (= kronor), 75 för ett par mindre lägenheter. 1856 ville Stadsnämnden höja hyrorna till 100 resp 85 riksdaler, vilket ledde till att 14 av de 16 hyresgästerna sade upp sig - de ville gärna bo kvar men förmådde inte betala den höjda hyran. Nämnden sänkte då sitt krav till 5 kronors höjning för 80-kronorslägenheterna.

Fram till första världskriget bor hela tiden ett 70-tal personer i huset, bortsett från en ökning under 1870-talets bostadsbrist. Andelen barn minskar stadigt, dvs barn under 18 år, men många vuxna barn bor kvar i föräldrahemmet. Yrkena visar en större spridning än förr: mannen kan vara maskinist eller eldare på ångfartyg, f d kvarnföreståndare, tullpackhuskarl eller automobilförare, barnen först springpojke, springflicka, sedan revolversvarvare, kemigraf, affärsbiträde, bokbinderska, stenograf. Efter första världskriget tunnas befolkningen ut, och barnen blir allt färre. Strax före moderniseringen bodde blott 17 vuxna och inga barn i huset, några lägenheter stod obebodda och huset var en "rövarkåk", vilket inte framgår av mantalslängderna men av uppgifter från äldre hyresgäster som nu är döda. Tidigare hade invånarna varit som "en enda stor familj", man hade firat midsommar på gården med majstång och handklavér eller, vid ett tillfälle, Finnboda Varfs musikkår. Många hyresgäster bodde kvar i decennier, men när de dör och staden har tagit över förvaltningen så inrangeras huset, omodernt som det är, bland stadens övriga slumhus och befolkas av ett annat slags hyresgäster än förut.

De som flyttade in efter moderniseringen 1970 var dels några tidigare hyresgäster, dels folk som evakuerades från andra av stadens hus som stod i tur att moderniseras. Eftersom hyrorna är förhållandevis låga, har många lägenheter fömedlats via de sociala myndigheterna, och befolkningen har tidvis varit vad man kallar blandad. Nu ger både huset, trädgården och hela omgivningen ett försummat intryck. Det här är ett hus som har sett bättre dagar.

Vidare till Kvastmakarbacken