Timmermansgatan sträcker sig från Bastugatan i norr till Fatbursgatan i söder och är cirka 750 meter lång. Norr om Bastugatan slutar Timmermansgatan i en trappa upp till Mariaberget och Monteliusvägen.

Timmermansgatan fick sitt nuvarande namn fastställt år 1857, men redan 1647 omnämns den som Timbremans gathun. Namnet härrör från timmermansämbetets gård som låg i hörnet Timmermansgatan och Högbergsgatan. Delar av gatan hade tidigare olika namn, som Bengt Bryggares gränd (1670), Arfweds Dawids gata (1674), Arfwidh Dawidz gata (1679) och Arfwids Dawids gatan (1754). Denne Arvid Davidsson var en rådman som hade sin trädgård vid gatan.

Timmermansgatan passerar mellan Hornsgatan och Sankt Paulsgatan kvarteret Rosendal mindre. Hörnhuset mot Hornsgatan i detta kvarter uppfördes på 1970-talet medan Södermalmsskolan med adress Timmermansgatan 21 ritades av arkitekten David Dahl i funkisstil på 1930-talet.

Vid Timmermansgatan 2 ligger det kulturhistoriskt värdefulla huset Mälarborgen som restes 1889 enligt Gustaf Hermanssons ritningar och vilket genom sitt läge vid Mariabergets brant är en omisskännlig del av bergets siluett.

Eugène Fredrik Jansson föddes 18 mars 1862 i Jakobs församling i Stockholm, dog 15 juni 1915 på Stockholms sjukhems avdelning på Skuru i Nacka. Konstnären växte upp i ett fattigt hem, men med föräldrar som var angelägna att ge honom en god uppfostran.

I mitten av nittiotalet fann han sin mest bekanta motivkrets - utsikter från Söders höjder ner över staden och Mälaren, ofta i blåaktig tonskala, med en summariskt behandlad förgrund som ger djup till motivet. Han låter gärna långa, ringlande rader av gatlyktor reflekteras i vattnet, och har ofta kommit att kallats för blåmålaren.

Dessa dukar utmärker sig med en frisk och solig stämning, med noggrant studium av det anatomiska. Bakom dessa målningar föreställande nakna män låg något djupare än enbart ett intresse för den mänskliga kroppen.

Efter Janssons död brände hans familj hela hans korrespondens för att dölja hans läggning. Han är begravd på Norra begravningsplatsen utanför Stockholm.

Ulla Winblad, en av Carl Michael Bellmans mest kända figurer, är nymf och prästinna vid Bacchi Tempel. Ulla Winblad är löst baserad på den verkliga personen Maria Kristina Kiellström, Timmermansgatan 25. Hon uppträder först i Bacchi Ordenskapitel, där hon är nymfernas anförare och talar på alexandriner. I Fredmans epistlar är hon desto mer fåordig, och har endast tre repliker.

Sven Stolpe har skrivit att "Det märkliga, ja kanske helt unika, med hennes gestalt är att hon både är den vulgära, naturalistiskt tecknade skökan och den bellmanska rokokons obestridda, av alla dyrkande skönhetsdrottning."

Namnet Ulla Winblad är en hopsättning där förnamnet kommer från Kiellströms bästa väninna, Ulrika Ek som kallades för Ulla, och efternamnet är Kiellströms styvmors.

Det är svårt att inte se Bellmans Liksom en herdinna, som en drift med den goda smaken. Han har blivit sedd över axeln som en enkel underhållare, nu har han tagits till nåder av tidens ledande författare Johan Henric Kellgren, som skrivit ett vackert förord till epistlarna. Detta betyder rimligen ett statusmässigt lyft för Bellman. Men han har blivit den klassiker han är idag på grund av att han inte följde tidens smak och litterära regler. Skall han nu bli fin och flytta in i salongerna med sitt persongalleri av förfallna bohemer?