Vid samma tillfälle utplånades också Södermalmstorg, visserligen står husraden kvar vid torget, men hela karaktären av sluten plats är borta och Södermalmstorg är nu ingenting annat än en del av Slussmaskinen. Något självständigt liv kan torget inte heller visa upp 1950, mängder av spårvagnar och bussar kommer och far och inga trafikanter dröjer längre på platsen än för att byta från ett fortskaffningsmedel till ett annat.

Här vid torget låg Södra Stadshuset, som då det byggdes efter Tessin d.ä:s ritningar under stormaktstidens väldiga uppsving var avsett att bli stadens främsta monumentalbyggnad. Det blev den nu inte på grund av många skäl men än i dag är i alla fall Södra Stadshuset stadens äldsta bevarade egna byggnad.

Som nämnts var Södra Stadshuset avsett att bli något mycket förnämligt, men byggnaden har på något sätt haft otur med sig. Redan sex år efter det den 1674 stod färdig härjades den av en svår eldsvåda, som började i de så kallade ryssbodarna, en samling skjul för köpmän österifrån som länge legat på nybyggets plats och senare - de försvann inte fullständigt förrän på 1850-talet. Det vackra huset reparerades emellertid och var efter några år åter användbart.

De äldsta bevarade stenhusen på Södermalm (bortsett från ett litet hus på Klevgränd 1c) ligger i kvarteret Överkikaren och i fonden av Södermalmstorg. De uppfördes i samband med Södermalms stadsplanering som började 1641. Då planlades Malmtorgets (nuvarande Södermalmstorg) regelbundna form och härifrån drogs två gatusträckningar i rät vinkel till varandra: Hornsgatan mot väst och Götgatan mot syd. Dessa skulle bli stommen i stadsplanen för Södermalm.

Hans Marschalcks hus ligger i kvarteret Överkikaren vid hörnet Södermalmstorg 8 och Hornsgatan 2-4 på Södermalm i Stockholm. Byggnaden uppfördes på 1640-talet för vinskänken Hans Marschalck (även stavat Marschalk, död 1660). Husdelen med adress Hornsgatan 4 restaurerades 1907 i historiserande anda av arkitekt Alfred Danielsson-Bååk och fick då ett kraftigt avvikande utseende. Fastigheten är k-märkt och betraktas som ett av Södermalms äldsta och bäst bevarade profana stenhus från 1600-talet.

Hans Marschalck hade sedan tidigare en gård i området som revs i samband med gaturegleringen och på den nya hörntomten Södermalmstorg/Hornsgatan lät han uppföra ett påkostat tre våningar högt stenhus med sju fönsteraxlar och en gavelfronton i tre våningar. Byggnaden syns på Wolfgang Hartmanns kopparstick från 1650-talet.

Dessförinnan fanns vid nuvarande Hornsgatan 4 det välkända värdshuset Svanen från början av 1600-talet. Dåvarande ägare, gästgivaren Erik Andersson, fick 1605 tillstånd att sätta upp en skylt i form av en Svan utanför huset. Delar av källaren med sina valv integrerades i den nya bebyggelsen och finns alltjämt kvar.

Den attraktiva hörntomten Södermalmstorg/Hornsgatan fick Hans Marschalck till skänks av drottning Kristina som ersättning för den gård som revs. Ersättningen förlöpte dock inte helt problemfritt, troligen ville staden ha betalt för den nya tomten.

Hans Marschalck lyckades då få drottningen att den 11 december 1645 skriva ett brev till stadens myndigheter angående tomten vid Södermalmstorg där hon besvärade sig över det öde Hans Marschalck genomgått vid gaturegleringen på Södermalm. En minnestavla i portgången av huset Hornsgatan 4 påminner härom.

I huset finner man nu (1950) Julius Sjögrens järnaffär, som en god representant för den köpenskap som alltid trivts vid Södermalmstorg. Firman är inte så gammal visserligen, den började så sent som vid sekelskiftet i det sällsamma trekantiga huset, "strykjärnet", vid Västra Slussgatan. Men 1913 upptog den i sig en av Söders mest välkända gamla järnkramaffärer: Karlström och Ekman, som 1868 etablerades i det i början av 1900-talet rivna huset Götgatan 12. Den butiksinteriören minns nog många Söderbor och efter vad en fackman, förre järnhandlare Algot Nilsson berättar, var den en verkligt typisk järnkramhandel av den gamla modellen.

Butiken vid Götgatan var mycket mörk och måste även under årets ljusaste tid lysas upp med två gaslågor. Dessutom var den så kall att de anställda föredrog att gå klädda i muddar och damasker och andra värmande plagg och eftersom det var så pass lågt i tak att en fullvuxen person ideligen måste väja för alla de varor som fanns upphängda i takvalvet förstår man att personalen inte just hade några idealiska anställningsförhållanden. Men August Karlström, som startat affären, var en verklig hedersman och en mycket kunnig yrkesman och hade säkert aldrig några svårigheter att få hjälp i arbetet.

Det var många sällsamma varor som på den tiden skulle finnas i en järnkramhandels jättelager och de flesta av dem förvarades i cigarrlådor med påklistrade etiketter. Någon brist på cigarrlådor behövde för övrigt firman aldrig känna av eftersom Karlström själv var inbiten rökare och ständigt sög på en tioöres Vivi medan hans närmaste man Pettersson rökte den två öre dyrare La Calma.

Större lådor behövdes det dock för en mycket efterfrågad vara, snörlivsplanschetterna eller "ståthållarna" som de mera skämtsamt kallades. På den tiden använde ju nästan alla kvinnor snörliv och planschetterna syddes in i framkanten på plagget. Tack vare den stora påfrestningen måste "ståthållarna" ständigt bytas.

Till järnkramhandlarens uppgifter hörde inte bara att sälja dessa planschetter utan de skulle också ofta böjas efter kundens figur, han var alltså föregångare till en yrkesgrupp som numera kallas korsettiärer. Att det kunde uppstå mer eller mindre känsliga situationer då yngre damer skulle ha sina stålfjädrar böjda i passform i järnhandelns virrvarr av spiklådor och hästskotravar är lätt att föreställa sig.

Ett dussin korgmakare från Orsa som varje sommar besökte Stockholm var trogna kunder. Deras landsmål var dock så svårförståeligt att de efter några gånger tog tolk med sig som hjälpte till med förhandlingarna. De köpte järntråd, spik och gångjärn och lustigt nog skulle allesammans ha samma sortering och kvantitet.

Men Svanström hade större vyer än att bli bokhandlare i en utkant av staden, trots att hans ekonomiska resurser var mycket små. Hans pappa, som var vaktmästare vid Frimurareorden, hade nämligen dött tidigt och hans mamma försörjde sig som kokfru i förmögnare familjer. Svanströms plan var att specialisera sig på pappershandel och redan två år efter starten började affärerna gå bra och han kunde flytta till Södermalmstorg. Han fick ett par penningstarka förlagsmän - det är de som ligger bakom "companit" i firmanamnet. Redan efter tio år kunde Svanström lösa ut sina kompanjoner och hade trots sina unga år en oberoende ställning. Samma år han blev ensam ägare till firman flyttade han till Myntgatan 1, som sedan blev företagets huvudaffär tills 1927 huset Herkulesgatan 11 kom att rymma kontor och lager med en centralbutik åt Drottninggatan. 1909 avled Frans Svanström, som beskrivs som en synnerligen vänlig och avhållen chef