17. Sista Styverns Trappor

Sista styverns trappor som nu går från Fjällgatan upp till Stigbergsgatan hette tidigare Mikaelsgränd eller Mikaels Trappgränd. Sitt nuvarande namn fick den 1967. Orsaken till namnbytet var den spridda men osäkra uppfattningen att det var 1600-talsbödeln Mäster Mikael som gett upphov till namnet. En annan orsak till namnbytet var att man ville återupp-liva ett färgstarkt södernamn. Sista styverns trappor var namnet på en av de trappor, som från Stadsgården ledde upp till Fjällgatan. Trapporna har framför allt blivit kända genom August Blanches skildring av striden mellan »klarister« och »katrinister« i romanen Flickan i Stadsgården. Blanche skriver bl.a. att trapporna »belägna alldeles vid slutet av Stadsgården, äro af trä samt mycket smala och ännu mer branta. På dem kommer man från Stadsgården upp till ryggen af det berg, hvarpå Södermalm, den till omfånget betydligaste delen av Stockholm, hvilar.«

1923

Namnet Sista Styvern hör till krogen med samma namn som låg nere i Stadsgården. Här tog sjömännen den sista färdsupen innan de seglade ut och här kanske också hamnsjåarna slängde upp sina sista ören för en färdknäpp innan den mödosamma klättringen uppför trapporna begynte. De ursprungliga Sista styverns trappor revs 1899.

Ur Ett berg vid vattnet, Per Anders Fogelström, 1969

Man har ibland talat för att öppna fler av de många små gårdarna och täpporna på Stigberget för allmänheten, Anna Lindhagen gjorde det. Naturligtvis vore det trevligt om fler fick vandrai dem och glädja sig åt dem. Men samtidigt är det riskabelt att skapa många små gömda"prång", det tycks inte som om samhället vore moget för en sådan frihet. Nu vårdas täpporna bakomplanken av husens invånare och grönskan väller upp och ger ändå en bild som blir till glädje också för de tillfälliga besökarna. Medan "de hängandeträdgårdarna" tyvärr alltför ofta blir "tillhåll" som hyggliga besökare oroligt skyndar förbi.

Om hur man levde i trädgårdarna intill trapporna berättar en tidningsartikel från 1907:

"Här ha barnen den bästa lekplats, här dricker man sitt kaffe i lusthus och bersåer, här en poetisk litenvrå där man läser i lugn sina läxor eller en rolig bok. Ja, när man kommer från stenöknen därnere blir man riktigt avundsjuk."

Sista styverns trappors fortsättning ner mot Stadsgården gick inte mellan täppor utan över ett mera kalt berg. Ändå fanns det (före hamnutvidgningen) ett åttkantigt lusthus av sten intilltrapporna, där bodde på 1870-talet (enligt P. L. Lindgren) en spannmålsbärarförman Karlssonsom kallades Smålands-Kalle eller "Kungen i åttkanten" (Karl XV kallades ju "Kalle i Fyrkanten").

Man kom in till lusthuset genom en port i planket ett trettiotal trappsteg ovanför hamnen. Karlsson hade låtit inreda lusthuset så att det fått tambur, ett rum och kök. Rum och kök skildes från varandra bara genom en uppsatt skärm, i köket fanns en järnspis och intill spisen stod vattenhinkarna på en pall. I rummet fanns husets säng, ett s.k. dragspel. Några meter ifrån lusthuset hade man byggt en vedbod och ett torrdass. Vid Söderbergs klappbrygga hade Kalle sin roddbåt förtöjd.

Omslag till Emil Norlanders "Tre fattiga pojkar". (C.Schubert,1910)

Det är i denna (nu försvunna) del av trapporna som August Blanches tappra "klarinister" utkämpar sin väldiga strid med de fruktade"råttorna" från Katarina.

"Sista styverns trappor, belägna alldeles vid slutet av Stadsgården, äro av trä samt mycket smala och ännu mera branta. På dem kommerman från Stadsgården upp till ryggen av det berg, varpå Södermalm, den till omfånget betydligaste delen av Stockholm, vilar. Dessa trappor, som sålunda slingra sig utefter den branta bergväggen, äroonekligenden mest farliga plats man kan välja för lekar av det slag som det ifrågavarande; ty om också den styrka, vilken innehar och behärskar dem, utan svårighet kan försvara sig mot de fiender, somanfalla nerifrån, så äventyrar den på samma gång, för den händelse anfallet kommer ovanifrån, att med lika lätthet bliva kastad utför trapporna rakt i gapet på fienden därnere, i fall man dessförinnan icke brutit halsen av sig.Pauli, detta generalsämne, hade noga uppfattat dessa båda omständigheter och på dem byggt sin stora strategiska plan" (August Blanche: "Flickan i Stadsgården", 1847)

Styrkan från Klara skrämdes dock litet av de kusliga, förfallna trapporna. "Gud vare lov att man inte bor på Söder", säger en av kämparna medan en annan bättrar på: "Det är som pappa säger, på Söder bor det bara patrask."

"Patrasket" från Katarina skola var dock inte sämre än att de tänkt ut lika fulländade strategiska planer som "generalsämnet" från Klara varför striden i Sista styverns trappor slutade med ettförkrossande nederlag för de invaderande styrkorna.

Det som i dag återstår av Sista styverns trapporutgör en av de sista riktiga gamla Söder-trapporna, omgärdad av hus och långa plank. Det är en unik bild man får, något som absolut måste bevaras - inte minst planken som ju annars nästan försvunnit i staden.

Medan tomterna på Fjällgatans nordsida sträckte sig ned mot Stadsgården klättrade de på sydsidan upp mot Stigbergsgatan. Den försvunna 28-an vid Fjällgatan hade samma ägare som den likaså för-svunna 31-an vid Stigbergsgatan (det område som nu är park). Till Fjällgatan 30 hörde också de två hus som nu har ingång genom planket mot trapp-gränden samt det gamla lusthuset intill Stigbergsgatan. Och därför finns det också gott omsmå smala och trappiga interna förbindelseleder, gångar och trappor som slingrar sig förbi redskapsbodar, torrdass, soptunnor och planteringar.