Sickla är ett område på den västra delen av Sicklaön i Nacka och Stockholms kommuner. Namnet Sickla betyder ungefär ”sidlänt ställe, där vatten framkommer, småträsk”. Det var godset Stora Sickla som gav området sitt nuvarande namn.

Sicklaön är en halvö som avgränsas av Saltsjön, Stora Värtan, Skurusundet, Duvnäsviken, Järlasjön, Sicklasjön och Hammarby Sjö. Halvön, som har landförbindelse med Södertörn mellan Duvnäsviken och Järlasjön, ligger huvudsakligen i Nacka kommun, men delvis även i Stockholms kommun. Halvön utgör den norra delen av kommundelen Sicklaön. Sicklaön ligger omedelbart öster om Södermalm i Stockholm och avskiljs från denna stadsdel av Danvikskanalen och Hammarby sjö. (Wikipedia)

Översiktsbild över Sicklaön från Hammarbytoppen. Längst till vänster ligger Henriksdalsberget, i bakgrunden finns Lidingö med bland annat Larsberg och Bodal, i vattnet mellan Lidingö och Nacka ligger Fjäderholmarna. Till vänster om masten finns Alphyddans tegelklädda höghus. I förgrunden är Sickla och Sicklasjön. Bakom ligger Järlasjön med bostadsområdena Ekudden och Järla sjö. I förgrunden till höger finns Nackareservatets skogar. I bakgrunden till höger sticker höghuset vid Nacka forum upp. (Wikipedia)

Området var sparsamt bebyggt fram till 1700-talet då ett flertal

Via Kyrkviken, Sicklasjön och Järlasjön gick en vikingatida farled som sträckte sig österut via Lännerstasundet och Baggensstäket till Östersjön och västerut till Mälaren. Det farledsnära läget i kombination med tillgång till goda odlingsmarker var troligen en orsak till att människor slog sig ner här. Farleden grundades upp och höjdes genom den postglaciala landhöjningen och blev så småningom ofarbar.

De äldsta skriftliga beläggen för en gård ”Sickla” härrör från medeltiden. I Stockholms skattebok år 1460 finns även ett bondenamn, ”Mattis i Siglö” och år 1512 ”Jon i Sicla”. Gården var då ännu ett självständigt bondehemman. 1400- och 1500-talets Sickla gård låg inte där huvudbyggnaden uppfördes i slutet av 1700-talet. Enligt en ”Geometrisk Delineation” från 1690 var ”Sickla gård” då belägen strax sydväst om det som skulle bli AB Cascos industriområde på Nobelberget. Vid denna tid var Stora Sickla en ladugård under Danvikens hospital.

Formalinfabriken på Cascos tidigare fabriksområde på Nobelberget

Cattuntryckeriet

På 1720-talet etablerades vid Sicklasjön ett tryckeri för mönster på bomullstyg. På en karta från 1774 syns tryckeriet som Sickla Cattuns trÿckerir. På 1790-talet fick tryckeriet den huvudbyggnad som idag kallas Stora Sickla gård. Gårdens odlingsmarker sträckte sig österut i dalgången mot Kyrkviken, tidigare Kungsviken.

Kattun, ett tunt men tämligen tätt bomullstyg vävt som lärft samt glättat. Tryckes vanligen i brokiga färger (kattunstryckning) och var länge en av de förnämsta exportartiklarna från England, Frankrike och Schweiz till tropiska, transmarina länder.

Även i Sverige trycktes kattun, bl a här i Sickla Cattuns trÿckeri. Den förste kattuntryckaren där var Johannes de Broen, som föddes omkring år 1670 i Holland. Han var verksam som kattunfabrikör i Holland och England, där Jonas Alströmer träffade honom under en av sina resor. Alströmer lyckades därvid övertala de Broen att, tillsammans med sin familj, flytta till Sverige. År 1722 flyttade man till Sverige och startade ett kattuntryckeri på Sicklahalvön i Stockholm. Efter Jan de Broens död 1739 övertogs driften av sönerna Johan, Abraham, Isak och Jacob.

Stora Sickla 1910

1960

Stora Sickla gårds mangårdsbyggnad uppfördes år 1795 och var en stor tvåvåningsbyggnad i trä, gestaltad i sengustaviansk stil. Byggnaden hade två korta och med huset sammanbyggda flyglar. Huvudentrén var vänd mot norr och accentuerades av en stor veranda som bars upp av fyra träkolonner i dorisk ordning. På fotografier tagna 1977 av Stockholms läns museum framgår att huset var målat i blekgul kulör med ljusgråa detaljer.

Mot slutet av 1800-talet var Stockholmstraktens storjordbruksepok över, så även för Stora Sickla gård. Marken såldes för exploatering och 1892 hade Sickla gård förvärvats av järnvägsaktiebolaget Stockholm-Saltsjön.

År 1891 bildades Järnvägs AB Stockholm – Saltsjön. Finansmannen K. A. Wallenberg (Knut Wallenberg), som var VD för Stockholms Enskilda Bank åren 1886-1911, blev ordförande i järnvägsaktiebolaget och hans halvbror Gustaf Wallenberg blev verkställande direktör. De första aktierna var undertecknade av K.A. Wallenberg, Gustaf Wallenberg och grosshandlaren Theodor Nygren. Den senare anses gav det avgörande tipset att anlägga en påkostad villa- och badort vid Baggensfjärden.

Den 1 juli 1893 invigde kung Oscar II och drottning Sofia Stockholm-Saltsjöns Järnväg

Fram till 1913 bedrevs trafiken med ångtåg, därefter elektrifierades banan

Snart etablerade sig diverse industrier i området, bland dem AB Diesel Motorer (senare namn Atlas Diesel och Atlas Copco) som anlades 1898 strax norr om Sickla gård.

I början av 1900-talet användes herrgårdsbyggnaden som sommarhus av några konstnärer som Per Ekström och Victor Forsell. Därefter byggdes gården om till arbetarbostäder. På 1960-talet fanns planer på att riva Stora Sickla eftersom ägaren, Atlas Copco, inte var beredd att skjuta till medel för en upprustning. Rivningen stoppades 1977 i sista stund, men byggnadens förfall fortsatte och gården blev tillhåll för uteliggare. År 1989 förstördes byggnaden slutligen i en brand.

Av gården, som låg ungefär vid södra gaveln av Fredells byggvaruhus, återstår numera bara spår av kulturpåverkad vegetation som kan berätta om ett tidigare öppet odlingslandskap i dalgången vid Kyrkviken. Längs den allé som ledde fram till gården och som idag kallas Sickla allé finns fortfarande några alléträd bevarade. Numera ramar de in en gång- och cykelväg. (Wikipedia)

MERA OM STORA SICKLA Källa: Infobank Nacka En fornlämning i form av gravar från vikingatiden vittnar om att gården har en odlingshistoria som går mer än tusen år tillbaka i tiden.

Stora Sickla, som omfattade en stor del av Sicklaön, lades 1551 under Danviks hospital. Manbyggnaden låg sedan gammalt vid stranden av Långsjön (Sickla sjö) och nybyggdes sista gången under 1790-talet. Ännu under 1970-talet diskuterades att bevara byggnaden, som då var den sista kvarvarande resten av Stora Sicklas omfattande gårdsbebyggelse. Men så blev det inte.

Förutom ladugårdsbyggnader, arbetarbostäder och andra nödvändigheter för jordbruket har Sickla också haft en tidig industrianläggning. Det var ett kattuntryckeri där man tryckte vackra mönster på tunna bomullstyger ("kattun" är den tyska stavningen av det arabiska ordet “katon” för bomull). Verksamheten startades 1727 av "Societeten af Cattuns Tryckerie och Blekerie" och pågick i drygt hundra år. Den hade här nära båtförbindelse med textilindustrin på Södermalm och samtidigt gott om markutrymme att lägga ut tyger för blekning. Den sysselsatte som mest ett hundratal anställda. Det var för övrigt medan kattuntryckeriet arrenderade Stora Sickla som den nu nedbrunna herrgårdsbyggnaden uppfördes.

Så här gick kattuntryckning till där det, som i Sickla, ännu inte fanns maskiner. Bilder av arbete och resultat från "Uppfinningarnas bok"

Sickla har också avsatt spår i den svenska religionshistorien. Det var efter Karl XII:s misslyckade krig, när människor misstrodde överhetens ämbetsmän och försupna präster. De som ivrigast hävdade att varje människa hade rätt att hitta sin egen väg till Gud kallades pietister. Flera av dem samlades en sommarlördag år 1723 i Sickla krog för att med bön och sång förbereda sig inför den följande dagens gudstjänst i Nacka kapell. Men pietisterna misstänktes av de högkyrkliga prästerna

Domstolen var lyckligtvis oenig och pietisterna klarade sig från straff bara för att lagarna inte ansågs tillräckligt tydligt skrivna. Men resultatet av mötet i Sickla blev det så kallade Konventikelplakatet som i 130 år förbjöd alla gudstjänster utanför Statskyrkan i ett försök att hindra varje försök till frikyrkorörelse. Gemensam bön till Gud skulle inte få förekomma med mindre än att den leddes av statskyrkan tillhörig präst.

På grund av busliv på den populära krogen vid Nacka bro beslutade länsstyrelsen 1837 förbjuda all krogrörelse i Nacka. För att kringgå beslutet uppfördes i stället en ny krog på andra sidan bron, på Sicklanäset, som ju låg i Sickla och inte i Nacka. Den nya rörelsen kallade sig Nackanäs värdshus för att dels utnyttja den dragningskraft som låg i namnet Nacka och samtidigt markera att man lade an på lite finare gäster. För att underlätta kundtillströmningen startade och drev värdshuset bland annat ångslupsförbindelse med Barnängen på Södermalm.

Foton av Nackanäs värdshus från runt sekelskiftet 18-1900 - sommar och vinter. I den lilla paviljongen ute i sjön hölls alltid en festlig kräftpremiär med lyktor och alla tillbehör. På Sicklasjösidan (Långsjön) fanns också en brygga för angöring, så att man kunde gå iland till värdshuset utan att bron för den skull skulle behöva öppnas för genomsläpp varenda gång en båt anlände. På sista bilden har Nackanäs brygga just angjorts av ångslupen Nackanäs som fraktade gäster från Södermalm ut till värdshuset. Till vänster, på motsatt strand syns Lilla Nynäs som ligger bakom Stora Nynäs utmed gångvägen till Lilla Sickla gård.

Anders Richard Westerdahl föds i Landskrona i Skåne och var ett av fem barn till handelsmannen Hans Westerdahl och Maria Westerdahl i Landskrona. fadern dog dock då han var liten och modern avled 1851. Han flyttar troligen till Stockholm under 1860-talet. Han arbetar på bagerier i Stockholm innan han under 1870-talet troligen kommer i kontakt med Wilhelm Karsten som drev det välkända bageriet Karstens på Mäster Samuelsgatan 56. Under 1880-talet blir de

Westerdahl startar alltså under 1893 en jästfabrik i Sickla som utnyttjar möjligheten som den nya Saltsjöbanan medför. Detta bolag, Bageriidkarnas Jästaktiebolag ingick från 1919 i Svenska Jästfabriks AB, för att under 1960-talet byta namn till AB Fannyudde. Anders Richard gifte sig med Fanny Maria Elisabeth (född Sannberg). Tillsammans fick de sex barn.

Vid mitten 1870-talet friköper Anders Richard ett 5 hektar stort område i Sickla som tidigare ingått i Stora Sicklas ägor. På denna mark, precis vid Hammarby sjö, uppför Westerdahl 1877 en sommarvilla kallad Fannyudde efter hustrun Fanny (1850-1926). Huset uppfördes på en udde vid Hammarby sjö, strax väster om platsen där jästfabriken senare byggdes (1893). Kring villan anlades en park med slingrande gångar. Genom sänkning av Hammarby sjö under 1920-talets mitt förlorade huset kontakten med vattnet och ligger sedan dess som en isolerad enklav omgivet av nyare bebyggelse. Detta hus står kvar på samma plats idag (2011).

Karta 1930

Fannyudde från Lugnet mot sydost. Villan syns längst till vänster innanför udden.

2011

2003

Dominerande företag i Sickla blev AB Diesels Motorer som etablerades i Sickla 1898 och växte sig allt större under namnen AB Atlas Diesel och Atlas Copco tills man 1991 beslöt att flytta bort all tillverkning från Sickla och bara behålla vissa kontorsfunktioner.

Andra företag som haft tillverkning i Sickla är AGA Plåtförädling vid Sickla bro som byggdes för att leda Värmdövägen över Saltsjöbanan. (Flygfoto: Erik Claesson, 1965)

Till de mer spektakulära anläggningarna i Sickla hör Klint Bernhardts brokigt bemålade fabrik som uppfördes alldeles intill Värmdövägen i början av 1950-talet. På platsen hade färgtillverkning bedrivits sedan 1917. Verksamheten lades ned 1993. (Foton: Gunnar Sillén, 1993)

Framtidens Sickla station är Sicklas första höga hus, ett 23 våningar högt landmärke med fokus på mötesplatser framtidens arbetsplatser och kommunikationer. Här ryms tunnelbanestation, kontor, handel, service, hotell och en sky-lobby. Byggnadens form har kopplingar till omgivande arkitektur och dess historia, samtidigt som den har ett tydligt eget avtryck och identitet. Med förskjutna, staplade volymer bidrar byggnaden till en intressant stadssiluett i det stora och i det lilla lockar den upplysta midjan till att röra sig upp i huset, vilket skapar en balans mellan det lekfulla, eleganta och robusta. Byggnaden är en viktig del i Sicklas utveckling till stad och stationen blir en viktig länk mellan Nacka och Stockholm.

Dieselverkstaden

Atlas Copcos kontor på Sickla industriväg

Ecks fabriker Se nedan!

Klint Bernhardts

Namnet Atlas syftade till en av titanerna i den grekisk mytologin. Det var jätten som bar upp hela himlavalvet på sina axlar och Atlas fabriksområde fick även det passande kvartersnamnet Jätten. Affärsidén var att tillhandahålla all slags utrustning som behövdes för att bygga och hålla igång ett järnvägsnät, speciellt det svenska järnvägsnätet som befann sig i en expansiv uppbyggnadsfas. År 1887 fick företaget en ny VD, Oscar Lamm, som tidigare varit chef för Separator-Alfa Laval. Under Lamms ledning minskade förlusterna, men det krävdes fortfarande drastiska åtgärder för att rädda bolaget. År 1888 stängdes verkstaden i Södertälje och varvet i Gävle. Bolaget rekonstruerades 1890 som Nya AB Atlas

År 1917 slogs Nya AB Atlas samman med AB Diesels Motorer som sedan 1898 hade sin tillverkning av dieselmotorer för fartyg i Sickla. Båda bolag ingick i Wallenbergsfären och ett samgående kändes naturligt. Det nya företaget döptes till AB Atlas Diesel och samma år lades ånglokstillverkningen ner. Det sista loket, Atlas No 174 levererades till SJ. Verkställande direktör för Atlas Diesel blev Gunnar Jacobsson, som tidigare haft samma befattning på Nya Atlas. Under Jacobssons ledning utökades tryckluftssortimentet med nya verktyg och även kompressorer. Under första världskriget bröt återförsäljarnätverket samman och exporten av tryckluftsdrivna verktyg avstannade. Verksamheten hämtade sig aldrig efter kriget och 1924 beslöts att lägga ned verkstad och kontor i Stockholm och flytta till Sickla. Flyttningen avslutades 1927, fabriksområdet rensades och bostäder uppfördes istället. Stadsplanen upprättades av Per Olof Hallman och vann laga kraft den 13 juli 1928. Trakten kallades sedermera Atlasområdet. Idag påminner gatunamn (Atlasgatan, Atlasmuren) och kvartersnamn (Loket, Tendern, Kolven, Pistongen) om den tidigare industriverksamheten.

Atlas Diesel 1930

Atlaskompressor från 1915 på Marcusplatsen i Sickla Marcusplatsen har fått sitt namn efter torget i Venedig men också efter Wallenbergssfärens tidigare ledare Marcus Wallenberg.

Atlas sammanslagning med Diesels Motorer i Nacka medförde inga större organisatoriska förändringar. De båda divisionerna (tryckluft och diesel) var separata enheter och hade även olika affärskulturer. Tekniker och konstruktörer på de båda avdelningarna hade inte mycket kontakt med varandra, men dieseldivisionen ansågs vara lite ”finare”. Personal från dieseldivisionen fick de viktigaste befattningarna i företagets gemensamma funktioner. Men det blev Atlas’ tryckluft som skulle bli företagets framtid. 1948 såldes dieselmotortillverkningen till Nydqvist & Holm AB i Trollhättan. Den sista dieselmotorn som tillverkades i Sickla levererades till Slite den 1 februari 1951. Totalt tillverkades 5 447 dieslar av Atlas Diesel. Sedan dieseltillverkningen lagts ner ändrades företagsnamnet 1956 till Atlas Copco AB. "Copco" efter ett belgiskt dotterbolag (Compagnie Pneumatique Commerciale). Företagets huvudprodukter blev tryckluftsmaskiner, främst bergborraggregat och kompressorer. På 1960-talet hade Atlas Copco omkring 2 100 anställda i Sickla. År 1992 flyttades tillverkningen från Nacka till Örebro. Idag (2014) finns bara Atlas Copcos huvudkontor och provgruva kvar i Sickla, en testanläggning för Atlas Copcos bergborr- och gruvmaskiner belägen under Sickla Köpkvarter i Sickla.

Gruvan anlades 1938 i urberget under Atlas Copcos (dåvarande Atlas Diesel) fabriksområde 20 meter under jord. Här skulle inte brytas malm utan här testade och demonstrerade företaget sina bergborrar och gruvmaskiner under realistiska förhållanden. Gruvan under Sickla växte så småningom till att omfatta tre kilometer tunnlar i två plan: 20 respektive 40 meter under jord. Den övre anläggningen, 20 meter under marken, slutade användas på 1990-talet, men på 40-metersnivån pågår fortfarande arbetet med hemliga tester. 20-metersnivån gjordes 2012 tillgänglig för allmänheten, men bara vissa tider och enbart med guide. De publika visningarna är ett samarbetsprojekt mellan Nacka kommun, Stockholms läns museum, Atrium Ljungberg och Atlas Copco.

Atlas Copcos testgruva 1966

För närvarande (2013) har en ny gruvort drivits för interna visningar av företagets produkter i gruvmiljö. Orten är cirka 100 meter lång och ansluter till ett nytt hiss-och kommunikationsschakt under Atlas Copcos huvudkontor. Sickla industriväg 17. Eftersom verksamheten kräver mycket tryckluft, installerades även två nya kompressorer nere i gruvan för utvecklingsverksamhetens försörjning. Överskottsvärmen från kompressorerna används för uppvärmning av tilluften till gruvan. Nere i gruvan finns också en hörsal och ett kafé.

Tapetfabriken får nytt liv I den så kallade Tapetfabriken, som idag är en kontorsfastighet, startade den prisbelönta tapettillverkaren Kåbergs tapettillverkning för över 100 år sedan. Kontorsfastigheten ska nu byggas om till 9 700 kvadratmeter hotell och kontor samt garage. I visionen att fortsätta utveckla Sickla till att bli en ännu mer levande stadsdel hotellsatsningen är en viktig del. Efterfrågan på hotell är också stor i området.

Nordic Choice Hotels kommer att öppna ett hotell med 156 hotellrum och 2 000 kvadratmeter lobbyyta med restaurang, evenemangsytor och konferenslokaler. Genom att omvandla den tidigare slutna kontorsbyggnaden och skapa hotell, med öppen bottenvåning med mötesplatser och restaurang för allmänheten, tillförs ytterligare stadskvaliteter till Sickla.

Hotellet invigs våren 2020 och visionen är att skapa en spännande byggnad där gammalt möter nytt på ett kreativt sätt. Tanken är att bygga vidare på Sicklas industriarv genom att behålla byggnadens tegelfasad men med en helt ny insida, samt att bygga på tre våningar i glas och stål. En ny mötesplats mitt i hjärtat av Sickla med entré mot Marcusplatsen och i direkt anslutning till handelsplats, kontor, restauranger och service.

I september 2018 togs det första spadtaget och hotellet planeras stå klart under tredje kvartalet 2020.

Ecks fabriker på Värmdövägen 86 i korsningen med Sickla Industriväg var på sin tid en av Nackas största arbetsgivare med omkring 150 anställda. Här tillverkades främst radiatorer. Fabriken revs 1984 och lämnade plats för nuvarande Quality Hotel. Foto ca 1980. Sickla park (Sickla udde)

Trots de stora fabrikernas intåg i Sickla var området länge känt för en naturskönhet som jämfördes med Djurgården. Det var framförallt Sickla gårds vackra park på Sickla udde som var ett omtyckt utflyktsmål i Hammarbysjön för familjer så väl som för sportande stockholmare. Hammarby rodd- och idrottsförening började kring sekelskiftet 1900 ordna dans- och nöjestillställningar i parken. Men också nykterhetsfolket i Stockholm drogs till udden för organiserade fester och möten.

Man åstadkom med Saltsjöbanans goda minne en verklig folkpark med talarstolar och med en stor dansbana med musikestrad mot Hammarbysjön och dessutom en musikpaviljong för promenadkonserter. Bolaget som bildades för att driva denna folkpark kallade sig AB Sickla Djurgård. I parken fanns också en koloni enkla stugor uppförda för sommaruthyrning till arbetare.

Sickla park 1898

Branting talar 1905

Stora Sickla 1969

Sickla udde 2018

Längs Hammarby sjö fanns Sickla park som var en samlingsplats inte minst för många som bodde på Södermalm. På helgerna sökte man sig hit för avkoppling; bland annat så var Sickla park nykterhetsrörelsens stora samlingsplats. Området ansågs överträffa Djurgården i skönhet. Vattnet i Hammarby sjö stod fram till 1920-talet fyra meter högre än i dag, och sjön gick ungefär ända fram till Södra länken vid sommarnöjet Fanny udde. På den mark som skapades ligger idag stadsdelen Södra Hammarbyhamnen med bostadsområdet Hammarby sjöstad.

Hjalmar Branting talar i parken 1905. Det året rådde en långvarig verkstadskonflikt och det var bara Bergsunds arbetares musikkår som kunde spela i parken. Bergsundsarbetarna ägde själva sina instrument medan de andra verkstädernas musikkårer hade sina instrument till låns och var tvungna att lämna tillbaka dem till sina arbetsgivare under konflikten.

Folkparken upphörde och området omdanades som en följd av Hammarbysjöns sänkning 1917. Vid en gränsjustering 1930 överfördes Sickla udde och park från Nacka till Sofia församling.

De flesta industrierna har idag upphört, och många av de gamla fabriksbyggnaderna har återanvänts. På Atlas Copcos före detta industriområde ligger idag Sickla Köpkvarter. Dieselverkstaden används idag av Nacka kommuns kulturavdelning, där det bland annat finns bibliotek, biograf och flera scener. På initiativ från personalen, bildades ett kooperativ som 2005 övertog driften av kulturverksamheten i Dieselverkstaden.

Lugnets industriområde är ett tidigare industriområde i Södra Hammarbyhamnen i Stockholm. Området började växa fran i slutet av 1920-talet och revs år 2002 för att ge plats åt nya bostäder. Idag ingår området i Hammarby Sjöstad. l Lugnet blev allmänt känt som ett av de sista mest seglivade "skjulområdena" i Stockholmsområdet – jämförbart med kåkstäder. Fisksjöäng fanns kvar lite längre än Lugnet men revs 2003, och idag finns bara Snösätra industriområde kvar. Marken där Lugnets industriområde fanns var ursprungligen sjöbotten, men efter sänkningen av Hammarby Sjö 1918–1925 lät Stockholms stad i brist på stadsplan upprätta området som provisoriskt småindustriområde. Under årens lopp har det sedan funnits en rad planer för området, bland annat ett kafferosteri för Kooperativa Förbundet. Inga av dessa har emellertid blivit förverkligade.

Lugnets industriområde 1968

Lugnets industriområde 2005

Lugnets industriområde 1968

Lugnet kom under 1950- och 1960-talen att växa i omfattning, för att även infatta gamla Sickla park. Utvecklingen och investeringarna stannade dock upp under slutet av 1980-talet då planerna för nuvarande Hammarby Sjöstad började ta form. Många av småindustrierna och verkstäderna flyttade sedan efter hand för att ge plats åt mer ljusskygg verksamhet. Under slutet av 1990-talet hade industriområdet förvandlats till ett ökänt tillhåll för missbrukare, hemlösa och kriminella mc-ligor. 1996 inleddes rivningen av industriområdet. De sista skjulen i Lugnet försvann under 2002. Lugnet var känt för att inte likna något annat område i Stockholm. Här fanns småindustrier, många av husen var bara skjul i korrugerad plåt. Området var rivningshotat länge, alla kontrakt var ettåriga, därför ville ingen heller investera i mer än nödvändiga byggen eller renoveringar. Det var även svårt att bebygga marken på grund av stabilitetsproblem (gammal sjöbotten). På slutet, då det fanns en hel del ljusskygg verksamhet, brukade det stå rader av bilvrak och husvagnar utefter husväggarna.

Dockan var namnet på en olje- och fotogendepå, belägen vid Svindersvikens västra slut i Nacka kommun. Dockans lastplats hette en 1964 nedlagd station på Saltsjöbanan. På denna plats vid Svindersviken nedanför Henriksdalsberget låg sedan 1900-talets början en stor av- och omlastningsstation för petroleumprodukter från fartyg. Det fanns en brygga för angöring och härifrån gick sedan distribution i små kvantiteter in till Stockholm. Hanteringen skedde manuellt och med små fat. Fram till 1964 hade Saltsjöbanan sin station ”Dockans lastplats” här. Efter avvecklingen av oljehanteringen fanns en skrothandel på platsen.

Dockans lastplats 1960-talet

2013

Den tidigare verksamheten förorsakade bland annat oljespill, vilket ledde till omfattande markförorening. Under skrothandelns tid kan även metallförorenad olja ha hamnat i marken. Alla tidigare byggnader och installationer är numera rivna och kommunen lät påföra ett cirka en meter tjockt fyllnadslager. Bristen på yta, trafikstörningar från Värmdöleden samt att två huvudvattenledningar korsar fastigheten gör att den troligen inte kommer att exploateras med ny bebyggelse. Området har av Länsstyrelsen i Stockholms län klassats som ”måttlig risk”. Idag (2013) går en promenadväg över området där Dockan en gång låg. .

Svindersvik Vi närmar oss nu slutet på denna kortfattade exposé över Sickla, och ett ofrånkomligt intryck är nog i ärlighetens namn, att slutet av 1800-talet och första halvan av 1900-talet dominerats av tung industrietablering på bekostnad av lantlig idyll. Ännu idag är det framförallt företagsetablissemang i modernare tappning, täta handelscentra och kommunikationsanläggningar som trängs i form av vägar, rondeller och järnvägsbroar som dominerar det första intrycket. Några undantag står dock att finna, framförallt vid Sickla sjö och strand - och en pärla på norra sidan: Svindersvik. Framställningen kommer därför att avslutas med ett referat om Svindersviks herrgård. Claes Grill

Svindersvik, som är för litet för att kallas slott eller herrgård, är ett av våra äldsta bevarade sommarnöjen. Det är en exklusiv föregångare till grosshandlarvillorna och våra dagars sommarstugor. Svindersvik är ett stycke välbevarat 1700-tal mitt i det moderna Nacka.

Claes Grill och Carl Hårleman

Svindersvik byggdes i början av 1740-talet för bruksägaren Claes Grill, en av dåtidens mest inflytelserika och förmögna finansmän och så småningom en av direktörerna i svenska Ostindiska Kompaniet. Huvudbyggnaden ritades av arkitekten Carl Hårleman i franskinspirerad rokoko. Under vinterhalvåret bodde Claes och hans hustru Anna Johanna Grill inne i Stockholm, men somrarna tillbringade de på sitt sommarnöje. Familjen roddes ut till Svindersvik med båt. 1780 såldes egendomen och efter flera ägarbyten köpte sidenfabrikör K A Almgren Svindersvik 1863. 1949 överläts Svindersvik till Nordiska museet. Det är en av anledningarna till att anläggningen fortfarande är så välbevarad och har fått behålla sin idylliska 1700-talsprägel.

I husets största sällskapsrum är väggarna klädda med kinesiska rispapperstapeter med blomster- och fågelmotiv och taket i ett av kabinetten är målat som en luftig sommarhimmel med flygande svalor. I rummen står kakelugnar och sidenklädda sittmöbler. Många av möblerna har stått här sedan 1700-talets slut. Ett och annat av senare datum har dröjt sig kvar så att man kan känna kontinuiteten genom generationer av ägare. På övervåningen dominerar ett stort biljardrum med biljardbordet från 1700-talet bevarat. Byggnaden är uppförd i tegel. Elektricitet eller moderna uppvärmningsanordningar finns inte.

Förutom huvudbyggnaden finns köksflygeln som är något yngre än huvudbyggnaden. Köksflygeln står på en äldre grund, förmodligen från 1500-talet. Köket var för tiden mycket modernt med inbyggda underskåp, marmorklädda arbetsbänkar och vask med vattenavrinning.

Nere vid stranden finns en paviljong i tegel som är byggd i gustaviansk stil och används som festsal. Salen rymmer cirka 200 personer och innehåller bland annat en av Sveriges högsta kakelugnar (4,65 meter). Paviljongen uppfördes runt 1750 och byggdes till på 1780-talet. Salen har välbevarad väggdekor från 1700-talets slut, en magnifik ljuskrona och sannolikt Sveriges högsta kakelugn. Här ryms också en svit gästrum, alla med möbler och inredning från 1700- och 1800-talen.

Från början var den formgiven i en annan stil, men man byggde om den som en överraskning åt kung Gustav III till ett av hans besök. Om Gustav III någonsin vistades på Svindersvik är dock oklart. Runt huvudbyggnaden finns några mindre, röda stugor avsedda för tjänstefolk och trädgårdsmästare. Brygghuset är numera ett café. Det finns även en vacker park. En del av parken försvann i samband med bygget av Värmdöleden. De gamla knotiga äppelträden i parken härstammar från 1700-talet.

Salongen

Festsalen i paviljongen

Huvudingången

Svindersvik från Saltsjön