När vi i dag talar om Reimersholme tänker vi på Vin- och Spritcentralen eller moderna, vackra HSB-hus. Den vi främst borde tänka på är hattstofferaren Anders Reimers, som givit holmen dess namn. Hans vänner hade en namndöpningsceremoni på Reimers malmgård den 24 juni 1798 och gav den namnet Reimersholm, vilket namn sedan hela holmen övertagit.

Vi går längre tillbaka i tiden. Den obebyggda Räkningeholmen (Räkenholmen, Räkneholmen) tillhörde 1382 den rike och mäktige Bo Jonsson Grip, men först på Biurmans karta 1751 ser vi ett litet hus med flyglar på den östra sidan av ön. Där bodde prästen vid spinnhuset på Långholmen. Han var antagligen först som åretruntboende, men han fick ro till och från sitt arbete, eftersom det inte fanns någon bro. Holmen fick sin första bro omkring 1815, vilken ersattes av en järnbro 1889. Den nuvarande betongbron var färdig 1942.

Räkningeholmen hade hört under Hägerstens gård, men inlösts av Kronan för att användas som prästboställe. Då prästen flyttade över till spinnhuset på Långholmen behövdes inte holmen längre, och Anders Reimers fick år 1782 arrendera östra delen av ön. Han var då sedan 1777 direktör för spinnhuset. 1784 köpte han gården, enligt Forsstrand, (Köpmanshus i gamla Stockholm : nya bidrag till skeppsbroadelns historia / af Carl Forsstrand, 1919), från ryttmästare Christian Henrik von Schnell på Årsta säteri. Räkningeholmen omtalas nämligen då som "rå- och rörstorp under Årsta", men inget köpekontrakt har hittats. Hägersten avsöndrades från Årsta säteri år 1763.

Reimers var bördig från Norrköping och kom år 1744 som sjuttonåring till Stockholm. Han började snart utbilda sig till hattstofferare, vilket tog honom åtta år. Vi skulle säga att han var kunnig i allt som hörde till herrekipering. Hans arbetsförmåga, kunskaper och allmänna duglighet måste ha varit anmärkningsvärda. Han blev nämligen i rask takt rådman, riksdagsman, ledamot av, medlem av, direktör för, direktör vid den ena efter den andra av huvudstadens offentliga institutioner och inrättningar. Detta förde även med sig en allt bättre och bättre ekonomi. Han omtalas senare som grosshandlare. Privat hade det också inträffat stora förändringar för Reimers. Hans första hustru, Agatha Christina Amnaeus, hade dött och han hade gift om sig med Hedvig Sophia Fahlborg. I första äktenskapet föddes sex barn, av vilka två dog i späd ålder, i andra äktenskapet föddes tre barn.

Stockholm var vid den här tiden en inte särskilt renlig stad och den hade jämte Paris den största dödligheten bland Europas huvudstäder. Linne tyckte den "luktade privet". Allt detta tillsammantaget var nog anledningen till att Anders Reimers sökte sig en sommaregendom på malmarna. Det första envåningshuset av trä byggdes på och till år 1794 och fick då brutet tegeltak. Samtidigt byggdes flyglarna samt troligen den kolonnburna entren. Huvudbyggnaden placerades mycket elegant. Från densamma gick en kort allé ned till Pålsundet och i fonden av detta syntes Riddarholmskyrkans spira.

En malmgård måste ju också ha vissa ekonomiutrymmen. Alltså byggdes på norra sidan ladugård för sex kor, stall, ank- och hönshus samt uthus. Den likaså obligatoriska trädgården placerades söder om manbyggnaden. Givetvis med ett växthus. Väster om gården ordnade Reimers en engelsk park. Han sprängde berg, fyllde ut stränderna, uppförde terrasser och förde dit jord på pråmar, eftersom det inte fanns mycket jord på holmen. Troligt är väl att detta bidrog till den unika floran på ön. Där lär finnas inte mindre än 270 olika växter.

Reimers var alltså verksam på en mängd områden. Det är inte utan fog som hans vänner vid en fest den 24 juni 1798 reste en sten med vidstående inskrift.

Vandringsman Skåda Här Den fordna Räkenholmens Klippor Till blomstrande Fält och Trädgårdar Förvandlade Genom den Förtjente Rådmannen i Stockholm Herr Anders Rejmers Flit och Kostnad Från år 1784 till 1798

Har han här användt Lediga Stunder Att af Sjö och Berg Tilldana frugtbart Land. In uti Ålderdomen Gagnande Lärer Han Dig At Nyttig Flit är Hvila. Vänner Reste Honom Stenen Och Stället blef Kallat Reimersholm Den 24 Junii År 1798

Gården fick alltså detta år namnet Reimersholm. Den hade tidigare, från år 1787, hetat Sophieberg efter Reimers andra hustru, vilket namn finns belagt i en lagfartshandling.

När man går omkring på holmen skall man inte försumma att titta på minnesstenen och inte heller på det kors som reser sig mot skyn på öns högsta punkt. Det är ett Arla Coldinukors. Vid en Arla Coldinu-festlighet på ön 1790 restes ett kors. (Arla Coldinu var ett hemligt ordenssällskap, som stiftades 1765 i Stockholm.) Vid en ny festlighet år 1810 byttes detta ut och ett tredje kors uppsattes år 1947. Kvar från 1810 finns en metallplatta i Coldinuchiffer. En likalydande inskription hittades gömd i taket på Reimersholms malmgård. När denna blivit löst visade det sig vara tre bibelställen: Matteus 28:6-7, Johannes 20:29 och Esaia 54:10.

Reimers kom att älska sin malmgård. Som många andra gjorde han den därför till fideikommiss. Hittills hade allt gått honom väl i livet, men innan han dog, nära 90 år gammal, den 5 sept. 1816, skulle han få uppleva många sorger. Han fick följa sina båda hustrur och sex av sina nio barn till graven. Detta gjorde att han flera gånger ändrade sitt testamente och dess fideikommissbestämmelser. I de slutliga förordningarna av år 1809 insattes dottersonen Jacob Anders Peterson som fideikommissarie mot att han till sitt eget namn lade namnet Reimers. Så blev det ej. Dottern Sophia Wilhelmina Kemner flyttade in på gården och bodde där till sin död år 1853. Därefter upphävdes fideikommisstiftelsen och gården försåldes vid en auktion den 17 juli 1858 i "Schweizerilokalen vid Lilla Cathrineberg strax utanför Hornstull".

Läs Filip Ströms skildring av sin ungdom på Reimersholme - även brännvinskrigen

Sex sjundedelar av lägenheten Reimersholm såldes av arvingarna till Gustaf Fredrik Richter, som 1859 sålde till textilfabrikören Carl Johan Stenström. Denne startade en yllefabrik alldeles intill Långholmskanalen. Arbetskraft kunde han få billigt. 300 av Långholmens fångar användes under 1870-talet av fabriken. För dessa inrättades en särskild bro mellan de båda öarna. Stenström överlät sitt företag redan år 1866 till Reymersholms AB. Detta i sin tur gjorde konkurs år 1868. Då bildades Stockholms Yllefabriks AB, som arbetade under goda förhållanden ända till 1934. Fabriksbyggnaderna revs 1941. Arbetarbostäderna byggde Yllefabriken i Reimers engelska park bland ekar och ovanliga växter.

Den återstående sjundedelen, som ärvts av Wilhelm Ludvig Reimers, såldes också till Richter. Näste köpare var Henry Orland Jones. Även han startade en fabrik. Sommarnöjesön blev industriö. Jones' fabrik tillverkade Amerikansk Fotogen Olja. I mitten av 1860-talet framställde den ca 200 000 liter fotogen per år. Inte heller detta företag gick bra och därför såldes fabriken redan efter fem år, då på exekutiv auktion. Köpare var Lars Ohlsson Smith, kanske mera känd som "Brännvinskungen".

Anders Reimers skrev 1812 i ett tillägg till sitt testamente: "Rejmersholm far aldrig utarrenderas till wärdshus eller näringsställe." Värdshus blev det inte heller men en spritfabrik, som kom att bli bestående till år 1978, då den flyttade till Årstadal.

Läs utdrag ur boken om LO Smith

Lars Ohlsson var en fattig bondson från Blekinge född år 1836. Om honom sägs det att hans färd från fattigdom till rikedom förefaller som en saga. Som ung togs han om hand av konsul Carl Smith i Karlskrona och fick tillstånd att ta hans namn. Han kom till Stockholm 1849, bildade 1858 en grosshandelsfirma, L O Smith & Co, köpte en sjundedel av Reimers egendom 1869, startade där en spritfabrik, som han utvidgade i flera omgångar, och dog slutligen i Blekinge fattig och bitter. 1870-80 bodde Smithen under somrarna också i närheten av sitt företag. Karlshäll på Långholmen blev hans "avkopplingsställe". Där kunde han promenera i den oas som räknades "bland de mest välskötta trädgårdarna i Stockholm". Tjänstemannen vid fängelset på Långholmen Gustaf Löfdahl har berättat om den: "överallt i bergssluttningarna fanns fruktträd, äpplen, päron, plommon, ofta ädla sorter, som hemförts av Smith från hans långa resor".

Efter den lysande sommarnöjestiden under Anders Reimers har själva malmgårdsbyggnaden använts i mindre festliga sammanhang. 1870 bor 14 personer i gården. På 1940-talet började HSB bygga på ön och malmgården förvandlades till daghem. Industriön hade blivit bostadsö.

Charlottenburg

Minnestavlan finns kvar, rådmannens blomstrande fält och trädgårdar likaså, om också i betydligt mindre format, och hans malmgård har bevarats; även om perspektivet längs Pålsundet med Riddarholmskyrkan i fonden nu är väsentligt beskuret. När Reimers holme gjordes om till modernt HSB-område vid mitten av 1940-talet, restaurerades malmgården och blev stadsdelens stora lekstuga. 1700-talsbyggnaden ligger trångt, det skall erkännas, men den är ändå rätt lyckat inkomponerad i den moderna miljön - man får ju vara tacksam att höghusen inte blivit gårdens närmaste grannar. Och det är en smidig sammankoppling av folkhem och förgånget ståndssamhälle, när barnen nu leker i de rum där rådman Reimers tog emot sina goda vänner från andra sidan Årstaviken, den dagboksskrivande Märta Helena Reenstierna och hennes make ryttmästaren Henrik von Schnell, som ursprungligen ägde den gamla Räkningeholmen.

Anders Reimers köpte inte hela ön. På udden i väster fanns redan tidigare en skedvattens-, d. v. s. salpeterssyrefabrik med tillhörande manbyggnad, som fick sitt namn Charlottenburg troligen efter apotekarfrun Charlotta Görges, vars make innehade stället vid sekelskiftet 1800. Vid Charlottenburg, som stod kvar ännu på 1930-talet, fanns under senare delen av 1800-talet en betydande handelsträdgård.

Reimersholme från väster med Charlottenburg på 1780-talet

Reimers holme hade vid denna tid blivit något av ett industriområde. Intill Charlottenburg grundades på 1860-talet Stockholms Yllefabrik, nedlagd 1934, som strax före sekelskiftet hade 110 vävstolar i gång och specialiserade sig på tillverkning av kläden, sjalar och filtar. Och snett emot, intill bron, drevs och drivs fortfarande den fabrik, som gjort Reimers holme riksbekant och lagt ett rusigt skimmer över ön: spritfabriken.

Början gjordes av L. O. Smith, brännvinskungen och socialreformatorn, som 1869 anlade ett reningsverk på ön. Fabriken byggdes ut följande år, och driften rationaliserades alltmer. Vid mitten av 1870-talet, fick Smith kontakt med en fransk forskare, professor A. Marvaud, som utexperimenterat en ny och effektivare reningsmetod. Nya apparater installerades på Reimers holme, och Smith kunde annonsera om sitt fem- och tiodubbelt renade brännvin, vida överlägset det gamla kolrenade, som aldrig kunde befrias från den skadliga finkeloljan. Med detta vapen till sina övriga resurser stod Smith väl rustad i kampen mot Stockholms utskänkningsbolag och de härmed allierade destillatörerna.

Hösten 1877, när stadsfullmäktige skulle besluta om krogrättigheterna, inlämnade L. O. Smith ett anbud, som väsentligt underskred Utskänkningsbolagets. Stadsfullmäktige, där många av bolagets representanter satt, tog det högre. Smith erbjöd då Utskänkningsbolaget att få köpa brännvinet femton öre billigare per kanna (2,6 liter) än destillatörerna offererat. Bolaget avböjde.

Detta blev upptakten till en våldsam kampanj, det första brännvinskriget, som gjorde den förut icke okände L. O. Smith tiff Stockholms mest omtalade man. Den 12 september förkunnade jätteannonser i tidningarna, att en nyinrättad spritbutik den 1 oktober skulle öppnas på Reimers holme - det är att märka att ön hörde till Brännkyrka och därmed låg utanför Utskänkningsbolagets räjong - och att ångslupar gratis skulle föra kunderna fram och åter. »Fix» och Färdig», som de första båtarna hette - det kom flera sedan - började sina turer, lade till nedanför den Smithska villan Karlshäll på Långholmen, och därifrån ringlade en ständig ström av människor till butiken på Reimers holme.

Besökssiffran kunde vissa dagar nå upp till 2 5 000 personer. Men så erbjöd också »Brännvinssmithen» konkurrenskraftiga priser: 1: 75 per kanna för det tiodubbelt och 1:60 för det femdubbelt renade brännvinet. För den som föredrog det gamla finkelbrännvinet fanns också den sorten. Det kostade 1:50 kannan - Utskänkningsbolaget tog 2 kronor i sina butiker. L. O. Smith gnuggade händerna, herrarna i Utskänkningsbolaget vred sina. Myndigheterna blev oroliga och började söka efter angreppspunkter. Man letade rätt på en gammal förordning som föreskrev, att hamnavgift skulle erläggas för från landsorten infört brännvin. Avgiften var human, 1 öre per kanna, och trafikanterna tog det från den skämtsamma sidan - till skillnad från den, naturligt nog, ganska irriterade hamnbetjäningen. Utskänkningsbolaget vände sig till sockenstämman i Brännkyrka för att förmå den att dra in utminuteringsrätten för Smith. Denne svarade med

Påverkade härav, beslöt svenska riksdagens brännvinskommitte förorda det tiodubbelt renade brännvinet. Destillatörerna kunde bara framställa kolrenat, och Utskänkningsbolaget kom därigenom i en ännu sämre ställning. Till tåga på allt erbjöd Smith. staden att få köpa reningsverket på Reimers holme, men endast på det villkoret, att blott det tiodubbelt renade skulle tillverkas. Och då, äntligen, gav Utskänkningsbolaget upp. Destillatörerna vände sig till Reimers holme och ett nytt bolag bildades, där Smith hade huvudparten av aktierna. Den 12 januari 1879 avblåstes det första brännvinskriget.