Då den stora Slussmaskinen på 1930-talet konstruerades sopades praktiskt taget alla spår av tidigare gator och nivåförhållanden bort och den som nu vill klargöra för sig hur Slussen var ordnad för ett tjugotal år sedan måste tänka sig för ett par gånger.

Vid samma tillfälle utplånades också Södermalmstorg, visserligen står husraden kvar vid torget, men hela karaktären av sluten plats är borta och Södermalmstorg är nu ingenting annat än en del av Slussmaskinen. Något självständigt liv kan torget inte heller visa upp 1950, mängder av spårvagnar och bussar kommer och far och inga trafikanter dröjer längre på platsen än för att byta från ett fortskaffningsmedel till ett annat.

Det är på sätt och vis ett sorgligt öde för en plats som hört till stadens förnämsta. Södermalmstorg var under åtminstone tvåhundrafemtio år en mindre pendang, men i alla fall en pendang till Norrmalmstorg, nuvarande Gustav Adolfs torg, en nyckelpunkt som alla som skulle till Söder måste passera och där det många gånger hände stora och avgörande ting.

Här vid torget låg Södra Stadshuset, som då det byggdes efter Tessin d.ä:s ritningar under stormaktstidens väldiga uppsving var avsett att bli stadens främsta monumentalbyggnad. Det blev den nu inte på grund av många skäl men än i dag är i alla fall Södra Stadshuset stadens äldsta bevarade egna byggnad.

Vid Södermalmstorg låg också en avdelning av högvakten i det lilla huset, som fortfarande står som en begränsning av torget mot norr och den branta sluttningen ner mot Riddarfjärden. En lika markerad begränsning hade torget mot öster i en basarlänga, som byggdes i början av 1800-talet och även om den inte var av märkligare slag i alla fall ramade in platsen på ett tilltalande sätt.

De gator som berörde Södermalmstorg var alla av första rangen. Den viktiga korsningen av Götgatan och Hornsgatan utgjorde en del av själva torget, som också hade intim kontakt med Västra Slussgatan. Innan den stora trafikfloden efter första världskriget vällde fram och utplånade alla särdrag var det mycket av gammal god stämning över platsen. Men under de första decennierna av 1900-talet var det gamla Södermalmstorg redan utdömt av stadsplanemän och arkitekter.

Som nämnts var Södra Stadshuset avsett att bli något mycket förnämligt, men byggnaden har på något sätt haft otur med sig. Redan sex år efter det den 1674 stod färdig härjades den av en svår eldsvåda, som började i de så kallade ryssbodarna, en samling skjul för köpmän österifrån som länge legat på nybyggets plats och senare - de försvann inte fullständigt förrän på 1850-talet. Det vackra huset reparerades emellertid och var efter några år åter användbart.

Vad Stadshuset skulle brukas till behövde man inte grubbla på, då bristen på offentliga lokaler var stor och under årens lopp kom Södra Stadshuset att hysa praktiskt taget alla slag av mänsklig verksamhet. En sak var från början given: det skulle finnas en källare där och redan tidigt etablerades Södra Stadshuskällaren, som med sina rymliga och vackra lokaler blev en plats för många borgerliga fester. Och ibland fanns det andra inslag än de borgerliga; 1733 gavs till exempel en fest för den vackra Hedvig Taube som då fyllde nitton år, varvid både vinerna och silvret var från Slottet. Kung Fredrik själv gjorde också ett kort besök vid festen till heder för nittonåringen och de etthundratjugo gästerna. Mera ordinära vigslar och bröllopsmiddagar och även offentliga danser dominerade emellertid Södra Stadshuskällaren, där många modedanser lanserats.

Men det var mycket annat som försiggick innanför Stadshusets tjocka murar. Då huset var nytt uppläts en sal åt Urban Hjärne, som där höll föreläsningar och gjorde offentliga dissektioner av män-niskokroppar. Bland åhörarna märktes den unge Linné. Samma sal blev senare rysk kyrka - ryssarna hade ju som nämnts gammal rätt till platsen - och efter 1784 övertogs den av katolikerna, som stannade här till 1837 då Eugeniakyrkan vid Norra Smedjegatan byggdes.

Självfallet blev det också en rad offentliga verk och inrättningar som logerades i Stadshuset och att räkna upp dem alla är omöjligt. Det får räcka med att nämna att Södra kämnersrätten, politikolle-gium, manufakturkontoret, navigationsskolan och vissa avdelningar av rådhusrätten tid efter annan inhysts där. Att också stadsvakten skulle få en lokal var från början givet, liksom att det skulle finnas fängelse och arrest. Många dödsdömda är det som i Södra Stadshusets källare väntat på att föras Götgatan fram till Källaren Hamburg, där "sista supen" serverades och vidare till avrättningsplatsen. En av dem var Georg Heinrich von Görtz, som halshöggs 1718. Men där fanns också mängder av mindre förbrytare, till exempel de som inte förmått betala sina skulder och därför hamnat i bysättningshäktet, som inrymdes i Stadshuset tills det 1782 flyttades till Hornsgatan 82.

Mycket av detta drog folk till platsen och 1838 blev Stadshuset och Södermalmstorg vittnen till en händelse, som fyller alla anspråk på dramatisk kraft. Den fällande domen mot Magnus Jacob Crusenstolpe i majestätsbrottsåtalet, häktningen av honom och hans transport till Södra Stadshuset var upptakten till de oroligheter som följde. Crusenstolpes fängelse låg tydligen i Stadshusets norra del. Ture Nerman som ingående studerat kravallerna förmodar, att det ena av hans två fängelserum måste ha varit det som nu utgör källarrummet i hörnet mot Södermalmstorg. Det saknar visserligen nu fönster åt gatan sedan denna höjts, men det finns igenmurade fönstergluggar.

"För övrigt fanns det flera fängelserum i Stadshuset", skriver Nerman. "De andra, för gement folk avsedda, var dock gemensamhetsrum och belägna inåt gården. Där satt samtidigt med Crusen-stolpe allehanda enklare förbrytare."

Under en månad vistades Crusenstolpe i Stadshuset i väntan på att hovrättens dom skulle vinna laga kraft och den 19 juli meddelade Dagligt Allehanda att han redan samma dag skulle föras till Vaxholms fästning med en slup. Notisen var oriktig, man hade räknat fel på dagarna, men den fick i alla fall till följd att på kvällen en stor människomassa samlats kring Stadshuset. Några sjömän bör-jade kasta sten och krossade ett par fönster i Stadshuset och inom kort var en mera allmän stenkastning i gång. Folkmassan uppgick då till ett par tusen personer. Det fanns militär förlagd i själva Stadshuset för detta speciella tillfälle, dessutom låg en patrull på sjutton man vid högvakten på Södermalmstorg. Befälhavare där var en löjtnant S. A. Sandels, som då angreppen mot Stadshuset började bli alltmera hotfulla - det hördes rop om att Crusenstolpe skulle befrias - ryckte upp mot Götgatan med sina män.

Där möttes patrullen av ett intensivt stenregn, som inte upphörde trots Sandels' varning om att öppna eld. Till slut tvingades han göra allvar av sitt hot, sedan både han själv och soldaterna träffats av stenar. Två personer dödades, en förrådsdräng och en boktryckarlärling, och flera sårades. Dessutom krossades ett par hundra fönsterrutor i Stadshuset och kringliggande byggnader.

Att vakten vid Södermalmstorg måste ingripa på ett så hårdhänt sätt hörde lyckligtvis till undantagen, i allmänhet var det betydligt ofarligare intermezzon som skulle klaras upp. Huvuduppgiften för vakten var att hålla posteringar vid Riksbanken, en på Järntorget och en på Skeppsbron, och då Riksbanken flyttade till Helgeandsholmen drogs även Södermalmstorgsvakten in. Den sista vakten gick den 2: oktober 1906 och sedan har det lilla kantstötta huset, som även rymmer en arrest, använts i mera fredliga sammanhang.

Vad Stadshuset beträffar så har det ju efter Slussregleringen fått ett ofördelaktigt läge och har genom nivåförändringarna kommit att se en smula nersjunket ut. De nuvarande arrangemangen gör inte huset på något sätt rättvisa. Förnämste hyresgäst är numera Stadsmuseet, som har stora, intressanta samlingar.

Södra Stadshuskällaren var inte det enda näringsstället på denne livliga plats. I nummer 4 Södermalmstorg öppnades 1825 ett schweizeri av en herre vid namn Bajard, som med stor framgång drev stället till sin död 1844 under namnet Bajards källare och som blev en av de mera kända restauratörerna i staden. Förteckningen över hans efterlämnade varulager finns bevarad och det står onekligen en behaglig doft kring raden av flaskor innehållande bland annat rom, arrak. crambamboli, "sherryvin", champagne och porter. Namnet på lokalen ändrades till Södermalmskällaren och den innehades vid slutet av 60-talet av källarmästare J. A. Ekström, som senare övertog Tre Remmare. Vid sekelskiftet var det mesta av den gamla glansen borta och Södermalmskällaren ett skäligen ordinärt matställe, vilket möjligen berodde på att restaurang Pelikan på andra sidan basarbyggnaden under slutet av 1800-talet svingade sig upp till de omtalade Stockholmsrestaurangernas höjder.

Södermalmstorg 4 där Bajards källare låg är ett gammalt fint hus med 1700-talskakelugnar och väggmålningar, vilket dock inte framgår av den nuvarande yttre dräkten. En ny epok inleddes för huset. då Anders Zorn 1913 flyttade dit och tog i bruk en stor ateljé i takvåningen. Den högt belägna ateljén gav Zorn nya belysningsförhållanden som han flitigt utnyttjade.

I Zornhuset Södermalmstorg 4 finner man nu Julius Sjögrens järnaffär, som en god representant för den köpenskap som alltid trivts vid Södermalmstorg. Firman är inte så gammal visserligen, den bör-jade så sent som vid sekelskiftet i det sällsamma trekantiga huset, "strvkjärnet", vid Västra Slussgatan. Men 1913 upptog den i sig en av Söders mest välkända gamla järnkramaffärer: Karlström och Ekman, som 1868 etablerades i det i början av 1900-talet rivna huset Götgatan 12. Den butiksinteriören minns nog många Söderbor och efter vad en fackman, förre järnhandlare Algot Nilsson berättar, var den en verkligt typisk järnkramhandel av den gamla modellen.

Butiken vid Götgatan var mycket mörk och måste även under årets ljusaste tid lysas upp med två gaslågor. Dessutom var den så kall att de anställda föredrog att gå klädda i muddar och damasker och andra värmande plagg och eftersom det var så pass lågt i tak att en fullvuxen person ideligen måste väja för alla de varor som fanns upphängda i takvalvet förstår man att personalen inte just hade några idealiska anställningsförhållanden. Men August Karlström, som startat affären, var en verklig hedersman och en mycket kunnig yrkesman och hade säkert aldrig några svårigheter att få hjälp i arbetet.

Det var många sällsamma varor som på den tiden skulle finnas i en järnkramhandels jättelager och de flesta av dem förvarades i cigarrlådor med påklistrade etiketter. Någon brist på cigarrlådor behövde för övrigt firman aldrig känna av eftersom Karlström själv var inbiten rökare och ständigt sög på en tioöres Vivi medan hans närmaste man Pettersson rökte den två öre dyrare La Calma. Större lådor behövdes det dock för en mycket efterfrågad vara, snörlivsplanschetterna eller "ståthållarna" som de mera skämtsamt kallades. På den tiden använde ju nästan alla kvinnor snörliv och planschetterna syddes in i framkanten på plagget. Tack vare den stora påfrestningen måste "ståthållarna" ständigt bytas. Till järnkramhandlarens uppgifter hörde inte bara att sälja dessa planschetter utan de skulle också ofta böjas efter kundens figur, han var alltså föregångare till en yrkesgrupp som numera kallas korsettiärer. Att det kunde uppstå mer eller mindre känsliga situationer då yngre damer skulle ha sina stålfjädrar böjda i passform i järnhandelns virrvarr av spiklådor och hästskotravar är lätt att föreställa sig.

Men det fanns mycket annat i lagret. En massageapparat bestående av en räfflad rulle med invävda metalltrådar, vars "elektriska ström" skulle bota även den svåraste huvudvärk, var en tid en uppskattad artikel trots att den kostade hela 4:55. Och så var självfallet buntarna av förtend tråd ofta i rörelse, det var nämligen nära till Glasbruksgatan, där många av stadens bur- och råttfällemakare bodde. Råttplågan var svår i äldre tiders Stockholm och det fanns hantverkare som helt specialiserade sig på råttfällor; bland de mest kända var ungraren Birsack och tysken Steioff. De vandrande råttfälleförsäljarna, som bar fällorna hängande i ett rep på ryggen medan fågelburar fick vara motvikt på bröstet, var ett välkänt inslag i gatubilden. Och de var överallt välkomna, hade man nämligen för ovanlighetens skull inte råttor i huset så hade man säkert behov av en fågelbur. Hos nästan varje familj kvittrade dåförtiden några slags burfåglar.

Ett dussin korgmakare från Qrsa som varje sommar besökte Stockholm var trogna kunder. Deras landsmål var dock så svårförståeligt att de efter några gånger tog tolk med sig som hjälpte till med förhandlingarna. De köpte järntråd, spik och gångjärn och lustigt nog skulle allesammans ha samma sortering och kvantitet.

En ovanlig handelsvara för en järnbod var dock strömming, men det förekom också. Bönderna brukade ha avtal med sina statare om att i staten skulle ingå en fjärding salt strömming och Karlström. som var angelägen om att hålla sig på god fot med sina landsortskunder, åtog sig att inköpa strömmingsfjärdingar från Ålandsskutorna nere vid Kornhamnstorg.

I Södermalmstorg 4 har Svanströms pappershandel en affär nu liksom på 1860-talet och företaget hör alltså till de mera ärevördiga Stockholmsfirmorna. Det var 1855 som Bokförläggareföreningen fick en ansökan om kommissionärsrättigheter från en tjugotreåring, Frans Svanström, som då redan öppnat ett litet lånebibliotek i Hornsgatan 16. Men bokförläggarna var betänksamma och kommissionärskapet beviljades med tvekan "enär hr Svanström kommer att anlägga sin bokhandel å Södermalmstorg där hittills ingen ordentlig bokhandel funnits".

Men Svanström hade större vyer än att bli bokhandlare i en utkant av staden, trots att hans ekonomiska resurser var mycket små. Hans pappa, som var vaktmästare vid Frimurareorden, hade nämligen dött tidigt och hans mamma försörjde sig som kokfru i förmögnare familjer. Svanströms plan var att specialisera sig på pappershandel och redan två år efter starten började affärerna gå bra och han kunde flytta till Södermalmstorg. Han fick ett par penningstarka förlagsmän - det är de som ligger bakom "companit" i firmanamnet. Redan efter tio år kunde Svanström lösa ut sina kompanjoner och hade trots sina unga år en oberoende ställning. Samma år han blev ensam ägare till firman flyttade han till Myntgatan 1, som sedan blev företagets huvudaffär tills 1927 huset Herkulesgatan 11 kom att rymma kontor och lager med en centralbutik åt Drottninggatan. 1909 avled Frans Svanström, som beskrivs som en synnerligen vänlig och avhållen chef.