Borgmästare och råd skulle ha fria händer att utdela, sälja eller mot tomtören upplåta mark åt dem, som ville bygga och bo på ön. Bara några år efter donationen eller den 5 april 1649 gjordes en förackordering »med Jockem Allstädh bryggare att han skulle giva detta året för Långholmen 14 dal. smt och så med holmen handla som han vill, dock icke bebyggjan.» Åtta år senare sägs, att han skulle 'få bruka holmen i tre år mot årligt arrende av 20 dal. smt, och det sägs nu också att han må bygga och förbättra på holmen mot ersättning när han avträder. I ett kungligt brev till borgmästare och råd den 22 juni 1666 omtalas att Jochum Ahlstedt några år tidigare börjat »excolera» holmen och nu ville inrätta mälteri och bryggeri samt anlägga fiskdammar, »där alltid inländsk och främmande fisk kunde för billig penning bekommas». Året därpå fick han tomten på fri och egen grund.

Ahlstedt var av tysk härkomst och född i Lübeck 1611, inflyttade till Sverige på 1630-talet och blev omsider bryggarnas ålderman i Stockholm och en självrådig sådan. Kammarkollegiet hade i juli 1675 slutit kontrakt om bryggning av dricka för skeppsflottans räkning. För ändamålet ställde kollegiet korn till förfogande, som bryggarna skulle fördela sinsemellan, mälta och av varje tunna korn brygga fyra tunnor dricka.

Ahlstedt lät för egen del mälta hela partiet ute på Långholmen, sitt bryggeri hade han i staden. När han inte inom föreskriven tid kunde fullgöra sin leverans till flottan, kallades han inför kollegiet, där han av riksskattmästaren blev »hårdeligen tilltalad för sådan Hans Kungl. Majas sidvördnad». Den förste kände långholmaren framstår alltså som den förste kände brottslingen på ön, och man kan väl säga att han slapp lindrigt undan med det »hårda tilltalet».

Ahlstedt, som utnämnts till hovbryggare, blev en mycket förmögen man, var gift tre gånger och hade i sina äktenskap 14 barn. På den vidsträckta tomt han förvärvat på Långholmen anlade han en magnifik trädgård och en till synes ståtlig malmgård, Allstavik, identisk med det av Johan Spalding till rasp- och spinnhus försålda stenhuset (nedan).

Ahlstedt hade lagt ned stora kostnader på sina domäner. År 1693, efter hans död, sades det att »berörda plats har bestått av en stenig ödemark och berg, så att många tusen lass jord och sand ha måst tillföras, förrän man sig av någon växt kunnat hugna». Trädgården brukades under hela spinnhustiden, utarrenderades vanligen till enskilda trädgårdsmästare. En del stora lövträd, framför allt ekar, helt säkert från Ahlstedts tid, står ännu kvar invid Västerbron.

I Kungl. bibliotekets bildarkiv (Tilas IV:49) förvaras en »Geometrisch Affritningh aff Alstawijk som det nu för tiden på Långholmen beläget ähr. Anno 1681». Ritningen omfattar det av gångar inrutade park- och trädgårdsområdet och även fasaden till ett slottsliknande hus i tre våningar med hög takresning och frontespis, med pilastrar och en monumental yttre trappanläggning. Vidare upptar bilden en planritning över första och andra våningarna i huset, upptagande tillsammans elva rum. Åt norr är huset utbyggt i rät vinkel med en flygel. Huset finns alltjämt kvar och är lätt att efter den gamla planritningen lokalisera till det hus, där bl.a. fångvårdsanstaltens arbetsföreståndarekontor senast varit beläget.

Fängelsets kök har flyttats några gånger genom seklerna, men det är intressant att notera att det nu sedan många år är beläget just där 1600-talsbyggnadens kök finns markerat. Ingenting finns längre kvar av pilastrar och blomsterornament under vissa fönster, som enligt ritningen skulle ha utmärkt byggnaden. Frontespis och fritrappa är också borta. Bara den ståtliga inre stentrappan och takets kryssvalv är ännu på plats. Härom året upptäcktes efter en vattenläcka rester efter takmålningar från husets storhetstid.

Tomtområdet på ritningen upptar 21 trädgårdskvarter, »Stora stenhuset», Träbyggningen, Mälthuset, Smedjan och Kölnan, Kvarnen samt fem fiskdammar i Pålsundet, då åtskilligt bredare än nu.Man kan följa tomten och dess bebyggelse på senare ritningar och kartor. På en sådan ritning från 1746 framstår stenhuset ännu i någorlunda ograverat skick. Pilastrar och blomsterornament är borta, men frontespisen är antydd och den förnäma fritrappan åt söder är ännu kvar.

Ahlstedt blev som nämnts en rik man, och i bouppteckningen efter honom (han dog 30/1 1680) upptages hans malmgård på Långholmen till 60 000 dal. kmt och hans tre stenhus vid Kornhamn, Järntorget och Gråmunkegränd till respektive 30 000, 18 000 och 7 500 samma mynt. För Långholmsegendomen redovisas hästar, nötkreatur, svin och gäss. Ahlstedts namn levde ännu på 1880-talet kvar i Jochum Bryggares gränd, nedre delen av Tyska brinken mellan Stora Nygatan och Mälartorget.

Ahlstedts dotter Brita Christina gifte sig med en handelsman Carl Brander. I sin tur blev Branders döttrar Anna Christina och Brita Elisabeth gifta med respektive Johan Spalding och Anders Dahlström, den senare liksom Spalding kramhandlare i Stockholm. Brander dog 1712, men att döma av hans bouppteckning hade han långt tidigare frånträtt det av honom förvärvade Allstavik eller »Branderska huset», som det senare helt enkelt kom att kallas, till döttrar och mågar. Dahlström men alldeles särskilt Spalding var kända män i Stockholms dåtida handelsvärld och kommunala verksamhet. Spalding blev dessutom riksdagsrepresentant för borgerskapet.

Det nya rasp- och spinnhuset skulle enligt 1698 års stadga under en första tid förläggas till barn- och tukthusbyggnaderna på S:ta Clara gärde på Norrmalm, området på norra sidan av nuvarande Barnhusgatan från Drottninggatan till Norra Bantorget, men redan 1699 utsågs en tomt med åbyggnad vid Lilla Rörstrand, och man hade anskaffat raspar och andra verktyg samt stora mängder bresiljeträ. Allt var sålunda väl förberett, när Kungl. Maj:t den 3 juli 1700 bestämde att med utförandet av de beslutade åtgärderna, bl.a. iståndsättande av Rörstrandshuset, skulle anstå till bättre tider. Sådana tider lät vänta på sig.

Först den 23 juni 1722 uppdrog regeringen åt kommerskollegiet att fullfölja de gamla planerna. Åren hade gått, och de ursprungliga riktlinjerna hade ändrats. Under 1600-talets sista år hade man avsett att rasp- och spinnhuset skulle vara en stadens angelägenhet som i Holland och som i Stockholm, när det gällde tukthuset. Det var också till staden, som konungen skänkt Rörstrandstomten, och det var på borgerskapet som kostnaderna skulle slås ut. Det var staden som i gengäld skulle dra nytta av rasp- och spinnhuset genom att tiggeriet kunde förväntas avtaga och man fick hjälp med gaturenhållningen.

År 1722 blir det alltså kommerskollegiet, en statlig myndighet, som får uppdraget att fullfölja anstaltsplanerna. Lokaliseringen till Rörstrand hade övergivits. Kommerskollegiet påpekade i skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 april 1722 att Rörstrandsgodset visserligen på sin tid hade reducerats till kronan men hade av det Rosenstiernska sterbhuset återsökts » så att det med ingen säkerhet av publico kan nyttjas». Om det skulle inlösas, skulle det också bli för kostsamt.

Nu krävdes alltså statsmedel till nytt tomt- och fastighetsköp och till igångsättande och underhållande av verksamheten. För underhållet fann man särskilda lösningar, som strax skall redovisas, men till tomtköpet fanns inga andra pengar än de 12 000 dal. kmt, som för ändamålet testamenterats av kommerserådet David Hildebrand, död 1720. sin skrivelse föreslog kommerskollegiet inköp av en handelsmannen Johan Spalding tillhörig egendom på Långholmen, för vilken Spalding begärde 37 000 dal. kmt.

Den 23 juni 1722 godkände Kungl. Maj:t detta förslag, som föreföll både bättre och ekonomiskt förmånligare än Rörstrandsegendomen, och uttalade att det vore önskvärt att rasp- och spinnhuset komme igång snarast möjligt. Så blev dock inte fallet, ty det visade sig mycket svårt att få fram medel. Det var bara de Hildebrandska medlen som stod till omedelbart förfogande.

I augusti 1722 undersökte man möjligheten att ta resterande 25 000 dal. kmt av vissa konfiskationsmedel. I oktober följande år började Spalding bli otålig, och kommerserådet Adlerstedt anmäler i kollegiet: »Spalding hade begärt att med första bliva förnöjd den köpeskilling som kollegium honom betingat för det hus, som han till rasp- och spinnhus upplåtit emedan han eljest haver tillfälle detsamma på annat sätt försälja.» Otåligheten är förklarlig; han hade ännu inte ens fått de Hildebrandska pengarna, men nu fick Adlerstedt i uppdrag att fråga honom om han läte sig nöja med att nu få dessa pengar och resten senare. Spalding svarade nej, han ville ha hela köpesumman på en gång.

Mot julen 1723 utfärdade statskontoret en assignation på 8 333 dal. 10 2/3 öre smt (motsvarigheten till 25 000 dal. kmt), men räntmästaren Råfelt anmälde att så mycket pengar fanns inte inne av de konfiskationsmedel, som skulle anlitas för köpet. Ännu på våren 1724 hade Spalding ej fått allt vad han skulle ha och hotade åter med att sälja åt andra. Restsumman delades upp på två omgångar, av vilka den sista, 12 000 dal. utbetalades genom protokollsbeslut den 13 juli s.å. Den 3 juni hade köpebrev utfärdats. Detta må belysa den statliga ekonomien efter de många åren av krig.