Ur Historia kring Stockholm, red. Ahnlund,Hammarström, Nevéus, 1981 Per Anders Fogelström: Häxorna i Katarina Överallt, gömda bakom nuets blanka fasader, hukar skuggorna av det förgångna. Överallt där vi går i dag har generationer människor levt före oss, fötts och dött, älskat och hatat. Vi tänker väl inte så ofta på det - men någon gång kan det förflutna bli levande inför oss, de som en gång levt vid våra gator och i våra hus liksom tar sin stad i besittning igen. Stockholm 1675 och 1676. Huvudstaden i stormaktstidens Sverige, en stad som vuxit mycket hastigt. På de senaste femtio åren har folkmängden så gott som femdubblats, från dryga 8 000 invånare år 1625 till knappa 40 000 år 1675. Det är en stad där en mängd nya palats växer

Under stora festligheter och spel hade Karl X1 tillträtt som kung 1672. År 1675, hans fjärde regeringsår, var kungen tjugo år. Hans land var i krig med Tyskland, Holland och Danmark. Han hade upptäckt att det var en ganska ihålig och skröplig stormakt han fått ärva. Hans flotta hade seglat mot Danmark men tvingats vända sedan det visat sig att så gott som alla matroserna blev sjösjuka och krigsodugliga. 1675 och 1676 skulle bli olyckliga krigsår med många motgångar, snapphanarna skulle resa sig i Skåne och Blekinge, amiralsskeppet Stora Kronan förloras efter slarv och missöden. Först under senare delen av 1676 skulle krigslyckan vända sig, med segrarna vid Halmstad och Lund.

Stormaktstid - och fattigdom. Hunger, sjukdomar, mörker. Gästande främlingar förvånas över både armodet och lyxen, berättar om tiggarbarnen som ligger svältande på gatorna och om överflödsförordningarna med vilka man försöker inskränka något på de väldiga festligheterna vid finare bröllop och begravningar. Och brottsligheten är stor i denna stad. Galgen på Södermalm räcker knappast till. Avrättningarna är folknöjen, galgen står högst på berget i det kvarter som sedan länge bar namnet Justitia (numera kvarteret Navigationsskolan). Läkarna är få och i regel okunniga, omkring 1660 räknar man inte med mer än 20 läkare i hela landet. Då får man söka sig till charlataner och kloka gummor. Skvallret går i den lilla staden. Främlingarna är många, inflyttade tyskar och finnar, holländare. Man talar om de främmande och deras vanor. Och om de kloka gummorna och deras konster. Kvällarna är så långa och mörka - och i mörkret kan det kännas som om luften fylls av andar och djävlar, då kan man minnas Luthers ord i huspostillan:

Stormaktstidens Stockholm är en mörk stad i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. Vidskepelsen är allmän och mörkret är stort. Det finns ingen gatubelysning, bara en och annan lykta som svänger i vinden utanför någon av de många krogarna. Sedan vårdklockans slag förklingat kommer tystnaden, endast avbruten av stadsvaktens tunga steg och skrålet från de berusade som vacklar hemåt. Det finns inga lampor eller ljus inomhus heller i de enklare husen, men man kan förstås tända ett bloss eller samlas vid spisen. Skuggorna växer, man berättar, man skvallrar, sänker rösten och viskar om häxor, den ondes medhjälpare och sändebud.

Ingen betvivlade djävulens existens. Och att han hade mänskliga kompanjoner framgick av skriften och lagen. l bibeln lästes att man inte skall låta en trollkvinna leva, och svensk lag stadgade dödsstraff för trolldom som skadar annan persons liv eller egendom (den lagen gällde ända fram till 1864, även om den inte hade tillämpats på länge när den avskaffades).

Ute i Europa, speciellt i Tyskland, hade häxprocesserna rasat länge. Redan år 1489 utgav den teologiska fakulteten i Köln handboken Häxhammaren, en bok om hur rättvisans skipare skulle kunna både bruka och kringgå lagen för att krossa häxornas och djävulens välde. Allt dög till bevis, alla medel kunde användas. Det var misstänkt om en kvinna var vacker eller motsatsen, om hon var ett dygdemönster eller känd för otuktighet. Om hon flöt när hon kastades i vattnet var hon en häxa, sjönk hon och drunknade var hon oskyldig. Uthärdade hon tortyr hade den onde hjälpt henne, hände motsatsen var hon också avslöjad. Och när hon väl bekänt kunde hon snart förmås att ange fler oskyldiga. (I Stockholm användes aldrig vattuprovet, även om en av de olyckliga bad om det för att få bevisa sin oskuld. "Någon tortyr" fick brukas efter beslut i Svea hovrätt 9.5.1676.) Man räknar med att processerna Europa runt under århundradenas lopp kostade många miljoner människor livet. Bland dessa miljoner offer får vi inräkna de ganska få, de åtta från Stockholm (en nionde "häxa" tog sitt liv i fängelset, hon hade säkert annars avrättats).

Man kan säga att den stockholmske djävulen kom från Gävle. "Oväsendet" hade nått dit 1673, och en gammal klok präst, kyrkoherde Fontelius, gjorde sitt bästa för att sätta spärr mot hysterin. Det höll på att stå honom dyrt: strax utpekades hans hustru som häxa och kunde endast räddas genom att paret flydde.

Fru Fontelius var född Bure och hennes bror skolmästare i Katarina, magister Engelbrekt Bure. Magisterns dotter Greta kom snart att höra till de barn som sade sig vara förda till Blåkulla. Greta kom emellertid helskinnad ur processerna och gifte sig sedermera med tre komministrar i följd i Katarina, när den ene dog konserverade den andre den alltmer välkonserverade änkan. Kyrkoherdefrun räddades (och frikändes till sist i Stockholm) men en annan Gävlebo, Karen Nilsdotter, avrättades. Karen var anklagad för trolldom, blodskam och dubbelt hor. Hennes elvaårige son Johan Johansson Griis sändes till släktingar i Stockholm, hökaren Johan Johansson Lind (kanske en farbror) vid Åsögatan. I ett par hökaraffärer i närheten hade han släktingar, vid Folkungagatan bodde hans mäster som var gift med hökaren Hindrich Abrahamsson, och intill Götgatan var hans systerbarn Annika bosatt hos hökaren Per Jacobsson Möller.Pojken från Gävle kom snart att kallas för Gävle-pojken och det sägs att han kunde berätta för stockholmsbarnen om Blåkulla "som om han vore barnfödd där".

Pingsten 1675 sågs de första häxorna över Stockholm. Kanske det bara var en dimslöja mellan silverkantade moln, kanske några kraxande kajor. Orden häxa och trollpacka hade ofta använts tidigare vid gräl i gränderna. Nu blev de omtyckta skällsorden plötsligt mycket farliga. Ja, plötsligt blir allt gammalt skvaller dödligt farligt, alla gamla gräl, allt groll dras fram på nytt. Nu kan man minnas allt och ge igen. Och det finns så mycket att minnas. Södermalm var ökänt för sina svåra trätors skull, de många och långvariga grälen var en av de främsta anledningarna till att stadsdelen fått en egen domstol i det nybyggda södra stadshuset. På Södermalm, kring den nybyggda och ännu inte helt färdiga Katarina kyrka, fick de stockholmska häxprocesserna sitt centrum. Kring de små träkåkarna på berget vid Mosebacke svepte vinden och skvallret.

Flera av församlingsborna hade under år som gått stått till svars för trolldom - eller för utspridande av falska trolldomsrykten. En murmästare Friedrichs maka hade anklagat sin bror för trolldom - men det togs inte så allvarligt eftersom murarfrun var sinnessjuk. Besvärligare hade det varit när skeppare Cornelius med maka beskyllt murmästare Galles hustru för att ha förgjort hans skepp och ryckt honom av hästen när han var på väg till Dalarna. Eftersom bevis saknats hade Cornelius och hans hustru dömts till bötesstraff 1668 - men bataljerna fortsatte, med avdragna mössor, bösskott och skällsord. Galles hustru, Britta Sippela, är överhuvudtaget inblandad i många stridigheter. Muraren hade varnats av beskäftiga vänner före äktenskapets ingående och till och med Brittas syster Anna kallar henne "en elak människa".

Britta är gift med en fattig och förmodligen ganska slarvig murare. Hennes syster Anna har det bättre, bagaren Bengt Eriksson Bråk har egna hus, bod vid Södermalmstorg och kvarn där Sofia kyrka nu står. Anna berättar med en viss stolthet att de får in 300 daler per dag för försålt bröd och bagarns rikedom skapar nog avund. Prästänkan Karin Lang (som för en hård strid för att få gifta sig med någon av sin mans efterträdare) får en del "nödhjälpsarbete" hos bagarns. Men 24 skjortor som bagarfrun lämnat åt Karin Lang att sy tar hon tillbaka igen och då utsprider prästänkan svåra anklagelser: det är den onde som kommer med pengar till bagaren.

Annat gammal groll: flickorna Wikmans mor, Karin Melis, har spottat på Karin Lang i kyrkan. Elisabet Sperling och Anna Månsdotter har slagits i Storkyrkan och grälat om en gammal skuld. Britta Sippela har grälat med Kerstin Staffansdotter om ett mösstyg, det för med sig att Britta har en lång kniv i muffen när hon ska möta Kerstin i rätten (och Kerstin är mor till den kanske värsta häxanklagerskan, Lisbet Carlsdotter). Stadskapten Remmer har beslagtagit varor som ryttmästare Gråå försökt smuggla in i staden, Gråå har också varit i gräl med Anna Sippela och Anna Månsdotter. Gråå som har nio barn är den som anordnar den första "vakstugan" på berget, i hemmet intill kyrkan, vid Nytorgsgatan.

Vakstugorna var ett försök att bevaka barnen nattetid så att de inte skulle bli bortförda av häxor. Barn från flera familjer samlades i ett rum, övervakade av vuxna. Åtgärden fick helt motsatt verkan än vad som avsetts - "stugorna" elev snart centraler för skvaller och hysteri.

Kring de två systrarna Sippela, Anna och Britta, kommer processerna i Stockholm att kretsa i hög grad. Systrarna med vänner och fiender spelar en stor roll i dramat. De var döttrar till den tyskfödde bollmästaren Georg (Jöran) Sippel som förestått bollhuset intill slottet. Vid denna tid var Georg Sippel död och bollhuset sköttes av hans söner. Sippel hade anställts av drottning Kristina och förpliktats att se till att det fanns goda racketar och bollar tillhands när han skulle öva hovjunkare och pager i spel. 1648 hade han lånat pengar av postmästare Johan von Beijer och uppfört "lilla bollhuset". Beijers arvingar processade sedan i många år med Sippels för att återfå pengarna, först på 1690-talet fastslogs den dom enligt vilken bröderna Sippel fick överlämna hus och tomt till Beijers söner. (1725 sålde Beijers arvingar det lilla bollhuset till finska församlingen - det är i dag Finska kyrkan vid Slottsbacken.)

Systrarna Sippela skulle bli anklagade som häxor. Familjen Beijer slapp undan med att få sin trädgård intill Fatburssjön skandaliserad: den nämns oftast som platsen för Blåkulla. Britta Sippela bodde med make och döttrar (varav en i ett tidigare äktenskap) intill Tjärhovsgatan. I kvarteren närmast intill (vid kyrkan) hade hon skollärarfamiljen Bure, klockare Simonsson och brännvinsbrännare Jöransson. I dessa tre familjer fanns barn som skulle uppträda som ivriga häxanklagare. Helt nära bodde också den som skulle kallas anklagerskornas "läromor", skräddardottern Lisbet Carlsdotter. Anna Sippela hade förmodligen hamnat i ett ännu värre ormbo. Bagarfamiljen bodde i kvarteret Dagakarlen (mellan Kocks-, Södermanna-, Åsö- och Östgötagatorna). I samma kvarter hade drottningens

I dessa fem kvarter, på en yta mindre än 200 meter i kvadrat, bodde fem av processernas dödsoffer. Samt minst ett tjugotal andra inblandade.

Systrarna Sippela var som nämnts av tysk härkomst (de kallas ibland finskor, kanske det finskklingande namnet misslett). Två kvarter ifrån bagaren, vid Götgatan och Fatburssjön, bodde en annan inblandad tyska: Karin Melis Wikman som själv tog livlig del i pratet och vars två döttrar, Gertrud och Christina, hörde till anklagerskorna. Karin Melis var dotter till föreståndaren i tyska församlingen och änka efter den förskingrande kyrkvärden och bryggaren Wikman Andersson. En halvsyster till Karin var gift med borgmästare Olof Thegner (som hade hus och trädgård i kvarteret söder om Wikmans). I det Wikmanska hemmet vistades ofta Lisbet Carlsdotter, ibland följde Lisbet flickorna Wikman till vakstugan hos en annan tyska intill Götgatan: Anna Folz som var gift med skollärare Cron och bodde i ett hus vid Urvädersgränd, som ägdes av organisten vid Tyska kyrkan, Johan de Kroll. Anna Folz hade tidigare varit gift med en snickare Wellendorf som också bott intill Götgatan. Båda hennes barn hörde till anklagarna, särskilt skulle flickan Lisbet Wellendorf komma att höras.

Snett över Fatburssjön från Wikmans räknat, vid Högbergsgatan i kvarteret Markattan, bodde Anna Simonsdotter Hack, en tyskfödd skräddarhustru som kallades Tysk Annika. Hon avrättades som häxa, anklagad av bland andra Anna Folz och hennes barn.

Tyskorna i processen var många, även finskorna. Drabanten Myras båda inblandade pigor var finskor. Flickan hos Trippelfuss, Margareta Matsdotter som angav sig själv, var också finska och anklagade sin förra matmor, "Göstas finska", den 84-åriga Agnes Johansdotter som bodde vid Bondegatan. En annan omtalad finsk häxa var Rumpare Malin (Malin Matsdotter) som bodde på Mariaberget och anklagades av sina två döttrar.

Det är omöjligt att bedöma hur mycket av rädsla för och motvilja mot "de främmande" som kan ha spelat in. Tyskorna och finskorna återfinns på båda sidor, som anklagade och som anklagare. Häxprocesserna i Stockholm kom sent i gång - till lycka för staden skulle vinden snart vända. Långsamt, nästan motvilligt, börjar rättens kvarnar mala.

De första häxorna tas till förhör i underrätterna. Det är märkligt att finna hur flera av dessa, som anklagas för så svåra brott, mer eller mindre fritt vandrar in och ut i rättegångslokalerna - i ett fall (Ängsjöpigan) får "häxan" bo hemma hos sina föräldrar praktiskt taget ända fram till avrättningen.

Kämnärsrätten börjar rannsaka våren 1675 och insänder sina protokoll till hovrätten. Till hösten har härvan växt så att en extra rätt måste tillsättas. Denna sammansätts enligt kunglig order av det kyrkliga konsistoriets medlemmar, borgmästare Thegner och några rådmän. Rätten håller sina sammanträden i Katarina kyrkas sakristia, från den 16 oktober 1675 till den 31 januari 1676. Hovrätten dröjer med att ta upp underrätternas många fall, bävar kanske inför den väldiga anhopningen. Då skriver olyckliga föräldrar i Katarina en böneskrift och berättar att deras barn varje natt "genom Satans instrumenter och häxor bliva till Blåkulla förda". Skriften som ställs till riksrådet och presidenten i Svea hovrätt Bengt Horn framhåller också att barnens framträdande inför den kyrkliga rätten varit utan effekt, häxorna

Några dagar senare kommer ännu en klagoskrift undertecknad av 48 oroliga föräldrar. Något måste ske. Karl Xl sänder två stränga brev till Svea hovrätt för att få fart på förhören. Och den 11 april 1676 börjar hovrätten "trollrannsakningen" med att inkalla Christian Sessmans hustru, mössmakerskan Anna Månsdotter, kallad "Vipp-upp-med-näsan".

Anna Månsdotter umgicks med systrarna Sippela och bodde intill Högbergsgatan-Östgötagatan, i farligt grannskap till Elisabet Sperling (som hon slagits med i Storkyrkan), Lisbet Carlsdotter och klockare Simonsson. Anna säger att klockaren är den som först anklagat henne. Som en särskilt graverande omständighet framdras att Anna varit så orolig för att bli misstänkt. Hon har varit nere i Hindrich Abrahamssons bod (vid Folkungagatan) och frågat vem barnen nu säger sig vara förda av. Där har hon både fallit på knä och bett om förskoning - och förbannat brännvinsbrännaren Jöransson som hörde till hennes ovänner.

Till att börja med försvarar sig Anna Månsdotter skickligt och inte utan framgång. Hon har inte förbannat Jöransson utan läst ett stycke ur en bok. Hon får kaplanen Myranders fru att vittna att Anna inte kallat kyrkoherde Pontinus i Jacob för "den halte djävulen" utan endast frågat vem den gamle mannen med käppen var, som så enträget förhört henne i den kyrkliga rätten. Hon försvarar sin bekantskap med Britta Sippela, Britta är döpt och kristen, säger hon. Och mössmakerskan går också till motattack: hon berättar att fru Gråå lärt sina barn skrika skällsord och spotta efter Anna, hon anklagar hökare Abrahamsson för att han sålt öl mot förbud. Tillfrågad om varför hon inte gråter (ett farligt tecken!) svarar hon att de i fängelset minsann hört henne gråta och "får jag en bok att läsa i så kan jag gråta". Hon tillfrågas också om varför hon burit salt och råg på sig i kläderna. Om saltet säger hon inget, rågen förklarar hon vara ett prov hon tagit för att fråga sin man om de skulle köpa.

Men övermakten är fruktansvärt stor. Anklagarna löper fram, den ena formationen efter den andra. Från Hindrich Abrahamssons bod kommer hökaren med sin brorsdotter Kerstin Michelsdotter (fadern var död och flickan bodde hos hökaren) och en annan piga. Klockaren har två söner i elden och ryttmästare Gråå två döttrar och en son. Den gamla fienden Elisabet Sperling (förmodligen maka till Nicklas Sperling som hade garveri vid Tegelviken) vittnar. Och massor av barn står redo med anklagelser. Ett tag håller också Annas syster Kerstin på att bli indragen men hon gråter förtvivlat och berättar att hennes husbonde på alla sätt prövat henne, ofta har han väckt Kerstin mitt i nätterna för att kontrollera att pigan inte är bortförd.

Annas uppträdande i Blåkulla kartläggs. Först far hon på sitt riddjur (en ko, en häst, en hustru) till kyrkklockorna för att skava av en del av den invigda malmen. Sedan bär det av till Blåkulla där hon bär in mat, dansar med den fule och ligger med honom under bordet. Flickorna som Anna fört piskar hon med flätade ormar.

Mössmakerskan nekar till allt. Och svarar: "Om jag kunde frälsa barnen med mitt blod ville jag gärna låta mitt liv. Och skulle väl barnen bli frälsta om föräldrarnas arghet inte vore så stor utan de bedit till Gud och inte skyllt på den oskyldiga och icke (låtit barnen) löpa på gatorna. Vore bättre de hölls i skolan, jag ville gärna hålla präst åt dem fastän jag skulle bli fattig.

Den första dagen i hovrätten är Anna Månsdotter ensam svarande. Nästa rannsakning äger rum den 17 april och då inkallas även de två systrarna Sippela. Med systrarna Sippela kommer något som saknats i fallet Anna Månsdotter: ett drag av mystik. Det finns det annars inte mycket av i de stockholmska processerna, de är mest en blandning av skvaller och ganska enkel, "standardiserad" vidskepelse.

Man har ibland spekulerat kring frågan om det kan ha funnits något faktiskt bakom allt tal om Blåkulla. Kanske hemliga sällskap, någon sorts kvinnligt ordensväsende med hemliga riter och orgier. Man har undrat om mystiska salvor förvarats i smörjhornen och om dessa salvor kunnat innehålla rusande eller fantasieggande gifter. En del kvinnor har uppträtt som om de vore verkliga häxor, begagnat smörjhorn, alrunor och besvärjelser. Men ingenting sådant förekommer under processerna i Stockholm, inte ett enda smörjhorn visas upp. Hos systrarna Sippela finns ändå något av mystik. Underligt nog inte mest hos den "elaka" Britta utan främst hos bagarmor, Anna Sippela-Bråk.

Britta är den som hörs först av de två systrarna. Redan i den kyrkliga rätten har ryttmästare Gråå inlämnat en hårtuss som han påstår tillhört Britta. När familjen Gråå höll vakstuga och hade en piga och en hustru vakande över barnen hade häxorna Anna Månsdotter och Britta Sippela försökt tränga sig in i huset. Det skedde på häxornas vanliga sätt: de satte en nål i väggen och tog sig på så sätt in. De två vakterskorna hade jagat längs väggarna i den mörka stugan med yxan i hand och lyckats hugga av en hårtuss. Britta Sippela erkänner sina fel: hon har stämt sin egen far inför rätta och har av fattigdom tvingats arbeta på söndagar. (Fattigdomen understryks när hennes syster, bagarfrun, och kaptenskan Remmer vittnar att de ibland gett Britta bröd.) Tillfrågad om varför hon uppträtt med en väldig kniv i muffen inför rätten svarar hon att hon hellre vill dö för begånget dråp än oskyldig som trollkvinna. Hon förnekar all bekantskap med "trolldomssynden" och förnekar också att hon använt sig av signeri.

Det kanske viktigaste beviset mot Britta är en stor röd fläck på rygghuden. Barnen har berättat att den onde slagit Britta med klubba och ris. Barberarna Schultz och Gerting och klockare Simonsson får besiktiga murarfrun i fängelset. Hon är först ovillig att blotta sin kropp men koketterar sedan litet inför dem, frågar om Schultz nu är säll när han fått se henne naken. Britta skyller på att hon legat illa i fängelset. Men den stora fläcken på ryggen är ett farligt tecken.

Samtidigt meddelar Gråå att hans ena dotter piskats i Blåkulla. Schultz och Gerting besöker henne men kan inte finna några tecken på att flickan slagits. "Dock ömmar hon när man aldrig så sakta stryker på kroppen, eljest slår pulsen som hon skulle hava en hetsig sjukdom." (Även den häxanklagade Smeds-Karin, från Norrmalm, beses: hon anses se ut som om hon var slagen. Karin menar att märkena beror på det hårda fängelset.)

I många frågor från rätten och i barnens anklagelser talas om bränder. En skuta, Västervik, hade på grund av skepparens oförsiktiga tobaksrökande brunnit och elden hade hotat flottans fartyg. En olyckshändelse inträffade i samband härmed då en åskådare, ryttmästare Sparre, träffades av kringflygande splitter och dödades. Häxorna, speciellt systrarna Sippela, misstänktes för att ha planerat branden i Blåkulla, och i sitt andra brev till hovrätten hade Karl Xl hänsyftat på Västerviks brand.

Stamtruppen anklagare ställer upp mot Britta Sippela: Lisbet Carlsdotter och Gävle-pojken, Myras pigor och Gråås döttrar, klockarens pojkar och flickan Wellendorf. Även stallmästare Gietrops dotter Annika hör till de främsta anklagerskorna här, fadern som hade hus i samma kvarter som familjen Wikman hade varit med om att organisera vakstuga hos hökare Abrahamsson.

Britta går till hårda motattacker, bland annat påstår hon sig ha sett Satan klädd som hökare Abrahamssons hustru - i röd ylleskjorta. Och när de anfäktade barnens föräldrar ska begå ed vill hon få Elisabet Staffansdotter utesluten "eftersom hon var förnedrad". Rätten tar sig en funderare men låter vittnet, en änka som bor i samma kvarter som Anna Månsdotter begå ed, eftersom han sedan tog henne till äkta hustru. Inte ens att hennes egna döttrar, 6 och 15 år gamla, vittnar emot henne tycks Britta ta så hårt. "Gud bättre, hon är som de andra barnen", säger modern vid ett tillfälle. Men när döttrarna vittnar mot sin moster, bagarhustrun, grips Britta Sippela plötsligt av en ny oro. Rasande anklagar hon systern för att ha förfört hennes barn, oroligt frågar hon vad hon ska göra och säger sig först nu förstå de arma föräldrarnas oro.

Om Britta Sippela förefaller mörk och hetsig ger Anna Sippela-Bråk intryck av att vara ljus och kall. Bagarhustrun hade tidigare frikänts i underrätten sedan en gosse som anklagat henne återtagit sin "bekännelse" då han hotats med ris.

Nu, sedan anklagarna återkommit med nya berättelser om Annas uppträdande i Blåkulla, inkallas hon till hovrätten. Hennes yttrande ger intryck av lugn. saklighet, bagarmor håller på sin värdighet och poängterar att hon tillhör en annan samhällsklass än hennes fattiga syster och mössmakerskan. Bagarfrun umgås med stadskaptenskan Remmer och berättar, nästan stolt, om sin kunnighet när det gäller tillverkande av salvor och mediciner. Förklarar att hon bara använder naturliga medel som hon inköpt på apotek och bland hennes kunder nämns borgmästarfruarna de la Vallee och Thegner.

Tydligen har bagarfruns gifta döttrar varit granna brudar, för vittne efter vittne berättar att Anna klär brudar i Blåkulla. Alla har de klätts till brud: Lisbet Carlsdotter, flickorna Gråå, Gietrop och Wellendorf, Myras pigor, flickorna i hökarboden.

I fallet Anna Sippela går hovrätten mycket grundligt fram - man beslutar att inkalla flera som är eller varit anställda hos bagaren. Och nu faller ett mystiskt sken över Bagar Annas, ljusa bild. Nittonåriga Sara Johansdotter som tidigare tjänat ett halvår hos bagarns vill inte fram med vad hon har att berätta: hon blygs. Men hon befalls att tala och säger då att hon varit anställd hos bagaren vid den tid då hon fått sin första menstruation. Denna hade bagarfrun begärt att få. Då pigan nekat hade Anna Sippela bett flickan stryka blodet över hela kroppen och skriva ett namn på pannan med det. Om någon frågade skulle pigan säga att hon blött näsblod. Men Sara hade bett Gud bevara sig för sådant. Sara Johansdotter säger också att hon gått ärenden till Anna Månsdotter mellan klockan 10 och 12 på nätterna. Anna Månsdotter hade hållit hemliga sammanträden med bagarparet i brödkammaren.

Anna Sippela nekar till beskyllningarna och förklarar att pigan varit otrogen, hon "lopp bort i otid" och tänkte stjäla vetemjöl, vilket en annan piga avslöjat. Anna Månsdotter har lärt bagardöttrarna att sy och när döttrarna stått brud kan det väl hända att mössmakerskan blivit kvar sent i bagargården. Men några nattliga möten har inte förekommit. En gång har hon sänt efter Anna Månsdotter - då skulle bagare Bengt ha mössmakerskans gårdbrev i pant för en skuld. Nu blir det pigans tur att neka till beskyllningarna. Och domarna undrar om hon inte berättat för någon om bagarfruns otuktiga begäran. Sara hänvisar till sin syster Annika som arbetar hos kanslisten Berg på Nygatan. Denna Annika bekräftar att systern kommit till henne och säger att hon rått Sara att tala med borgmästare Thegner. Detta hade Sara inte vågat eftersom hennes matmor "går där i huset var dag". Då hade Annika föreslagit henne att gå till borgmästare Jerner - men denne hade inte ansett att man borde vidta någon åtgärd emedan "äpplet faller inte ner förrän det blir moget".

En annan piga, Maria Svensdotter, har också några iakttagelser att komma med. Hon berättar att bagarfrun haft en märkvärdig vana: hon har regelbundet tagit karbad. Det sägs att hon gör så därför att hon lider av fransoserna, säger pigan. (Annas syster Britta kallades "Näslöskan" därför att "fransoserna" ätit upp näsan på hennes man, "Näslösen".) Någon vidskepelse hade pigan inte sett brukas hos bagaren, men när hon och andra pigor varit nere i källaren och tänkt dricka hade ljuset slocknat, så att de ej vågat dricka om de inte varit mycket törstiga. Det fanns alltid pengar i källaren. Och på gårdsplanen gick en underlig hund som bagarfrun sagt vara "ett starkt rå" som spökade där, eftersom galgen förr stått på tomten.

Pigan klagar över att hon inte ofta sluppit i kyrkan när hon arbetat hos bagarns - men det hölls bön och sjöngs i huset varje kväll och matmodern var mycket gudfruktig. De kärnade inte och hade inga kor. När pigan tagit avsked hade bagarfrun lagt fram en karbas och en ny klänning och bett henne välja, hon hade dock inte slagit. Efter att ha slutat bagartjänsten hade flickan legat sjuk till sängs i tre år.

Anna Sippela svarar, berättar att hon aldrig lidit av fransoser men däremot varit sjuk efter barnsäng och höger hand varit som borta. Barberarna Fuchs och Valentin hade då ordinerat henne att bada. Något spökeri förekom inte på gården och hon hade aldrig skrämt pigan, lika litet var hon skuld till hennes sjukdom. Inga pengar förvarades i källaren.

En 13-årig flicka berättar att hon lärt sig sy ute på Årsta och en gång fått en rädisa av Anna Sippela där och blivit sjuk. Anna erkänner att hon varit på Årsta. Hon hade haft måg och barn med sig och bjudit dem på mat, om hon gett en okänd flicka en rädisa mindes hon inte. Till råga på allt exploderar också plötsligt Anna Månsdotter och berättar allt skvaller hon hört om bagarfolket. Det är "tal", mer vet hon inte: om fan som kör vagnar med pengar till dem, om nyckelknippan som försvann och återfanns på Galgberget, om tomten som bor i källaren. Anna Sippela är fortfarande lugn: ryktet om pengarna kom i omlopp sedan de lånat en summa av Casper Robbert, nyckelknippan stals för silvererkedjans skull och nycklarna återfanns under porten osv.

Det är många farliga vittnesmål. Men värre blir det. Det meddelas att Anna när hon nerförts till fängelset har spottat på en skräddare hos fröken Horn. Mannen börjar hosta blod och dör kort därefter. Kaplanen Sparrman berättar att skräddaren bekänt detta på sitt yttersta. Men bagarfrun svarar avvisande: Jag spottar aldrig på folk. (Sparrman återkommer senare som en av de mest vidskepliga ledamöterna av kommissorialrätten.) Senare, sedan Anna Sippela avrättats, berättas att vaktmästaren på gäldstugan (där Britta Sippelas dotter Annika sitter fängslad) har dött - enligt flickan Annika därför att han råkat få se Anna Sippela i ansiktet i hovrättens förmak. Domarna är skyddade för den farliga blicken eftersom de står i Guds ställe, är Annikas lugnande hälsning.

En imponerande rad av vittnen framträder den 20 april, avlägger ed och vittnar att Anna Månsdotter och Britta Sippela är skyldiga till barnaförande. Vittnena är femtio till antalet, de flesta fäder eller mödrar till "förda" barn. Sedan de avträtt förekommer en femtonårig skepparpojke, Christian Trullsson Wiss, i ett underligt mellanspel. Han berättar om Blåkullalivet - han har två fruar där, Ve mig och Ta mig. Fan ligger under bordet och skrattar så att hela Blåkulla skakar, och emellanåt tappar gästerna öl ur fans rumpa. Dagen därpå, sedan pojken fått reda på att åtalade Smeds-Karin hängt sig i fängelset, återkommer han med nya detaljer. Fan har sagt att han ska flå Smeds-Karin och blåsa upp skinnet. Dessutom ger pojken en koncentrerad skildring av sin rymdfärd: "de foro så högt i vädret att stjärnorna syntes stora som en hatt." Fråga: Om han icke ljuger? Svar: Nej. Befalldes avträda.

Britta Sippelas äldsta dotter, Annika Persdotter, förefaller att ha lidit av samma oro som modern. Hon betraktades som ett huvudvittne mot modern och mostern. Men tydligen ångrar hon sig. En dag när hon uppkallas säger hon plötsligt att hon aldrig har förts, hon har bara tagit efter de andra barnen som hon hört i den kyrkliga rätten. Senare berättar hon också att hon inför kaplan Myrander erkänt att hennes anklagelser mot mor och moster var lögnaktiga (bekännelsen gjordes före de anklagades död) - men kaplanen hade uppmanat henne att stå på sig. Det blir aldrig utrett hur det förhåller sig, eftersom kaplanen råkar vara utgången när rättens bud söker honom.

Det kan också tänkas att vaktmästaren Lars Andersson (han som sedan dog för Anna Sippelas blick) gjort sitt för att få Annika att inte ta tillbaka anklagelserna, flickan talar om att han hotat henne. Hur som helst - hon "bekänner" på nytt. Och nu är det verkligen som om "fan flugit i henne": hon anklagar också två förnäma herrar och Söderbor, borgmästare Thegner och rådman Frank. (Frank var gift med en dotter till postmästare von Beijer. Han hade hus och trädgård intill Södermannagatan, trädgården uppges ibland som plats för Blåkulla.) De ska ha varit i Blåkulla och Thegner har pressat blod ur Annikas finger och präntat hennes namn i en bok. Dessutom håller han förhör och dömer alla han vill och rådman Frank skriver in domarna i en bok. Herrarna i hovrätten blir verkligt bekymrade. Man skrivet ett artigt brev till Thegner och ber honom också underrätta Frank. Naturligtvis tror man inte ett ögonblick att två så betrodda och välkända herrar varit i Blåkulla (vilket väl annars hade varit frestande nog för en del av de adliga herrarna i rätten -

Den 24 april faller domen över Anna Månsdotter och Britta Sippela: de ska halshuggas och brännas på bål. Mössmakerskan avrättas två dagar därefter, in i det sista bedyrande sin oskuld och begärande nattvarden. Några dagar senare avrättas systrarna Sippela. Smeds-Karin (47-årig hustru till en amiralitetssmed på Norrmalm) hade som nämnts begått självmord den 20 april. En del glada föräldrar berättar att deras barn efter Karins död blivit fria från förandet vilket togs som ett gott tecken på att det hjälpte om häxorna dog.

Efter de olika avrättningarna inkallar också hovrätten en del av de mer fantasibegåvade barnen för att få underrättelser om hur avrättningarna mottagits i Blåkulla. De tre första fallen som hovrätten tar upp ägnas tid, intresse och många förhör. Snart blir behandlingen snabbare. Tre nya fall väntar. Två av dessa häxor har angett sig själva. Ängsjöpigan från Norrmalm och den unga finskan Margareta Matsdotter från Trippelfuss' gård erkänner villigt. Ängsjöpigan förklarar att hon lärts av Smeds-Karin och en häxa från Ladugårdslandet, bösskytten Olof Lärkas hustru. Margareta skyller på sin tidigare matmor, den gamla finska hustrun Agnes Johansdotter från Bondegatan. Gumman har lärt Margareta att mjölka drabanten Myras kor och göra plåtar som hon förvarat i en skreva på Galgberget. Myras fru och ena piga följer med till rätten och berättar att de bett Margareta bekänna. Och Margareta skildrar hur gamla Agnes kan mjölka mer än kor: gumman sätter en kniv i en vägg eller i sitt eget bröst och mjölkar ända tills det kommer blod. (84-åriga Agnes är en av de "häxor" som enligt hovrättens beslut utsätts för "någon tortyr". Gumman bekänner dock inte.)

Några märkliga scener utspelas under förhören med Margareta. En flicka, Liskin Persdotter, har sagt att hon förs av Margareta och den unga finskan är villigt med på allt. Men när domstolen förhör flickorna var för sig stämmer skildringarna inte alls. Liskin har varit i bara särken när hon förts bort -- ändå har hon stoppat en slant i kjortelfickan. Och enligt Liskin har de farit ut genom skorstenen och in genom väggen, medan Margareta påstår sig ha tagit ut flickan genom fönstret och in genom dörren. När skillnaderna påvisas säger Margareta att hon inte minns så noga, det var nog som Liskin sagt.

När Margareta möter sin förra matmor, gamla Agnes, säger flickan: "I skulle givit mig bättre mat." Häxprocesserna var nog -också ett pigornas uppror Margareta Matsdotter anmälde sig samma dag som domen föll över Anna Månsdotter och Britta Sippela, 24 april. Hon avrättades den 12 maj, samtidigt med Lärkas hustru och Ängsjöpigan. Lärkas hustru var Ladugårdslandets speciella häxa och hade dömts att brännas levande (eftersom hon inte ville erkänna) men sedan Ängsjöpigan och Margareta "behandlat" henne de sista dagarna hon levde erkände hon och belönades med att halshuggas före brännandet. Dessa tre samtidigt avrättade var de enda avrättade häxor som erkände sig vara skyldiga. Ängsjöpigan anmälde sig redan den 17 april men fick större delen av tiden bo hemma hos sina föräldrar som ansvarade för henne. Hennes far besökte rätten dagen före

Anklagarna känner hur de fått luft under vingarna - allt är möjligt! Lisbet Carlsdotter skryter med att om hon vill ska det inte finnas tre människor kvar i staden. Andra sträcker ut sina tentaklar mot allt förnämare villebråd. Stadskaptenskan Remmer är redan i nätet, anklagad och häktad. Och nu ränner en flicka i vakstugorna och anklagar grevinnorna de la Gardie i Braheska palatset vid Götgatan.

I ett brev från krigets Skåne ger kungen order om tillsättandet av två kommissorialrätter, en i Stockholm och en i Uppsala. Den 30 juni sammanträder den nya stockholmsrätten med dess sex andliga och sex världsliga ledamöter. Bland "de världsliga" finns Sveriges väl främste botanist före Linné, Olof Bromelius, den gotländske häradshövdingen Chronander (som även framträtt som författare), Peder Bromeen (som senare skulle bli vice president i Svea hovrätt) och den unge läkaren Urban Hjärne. Bland "de andliga" är kaplanen i Riddarholmskyrkan Olof Sparrman (som vittnade mot Anna Sipella) och Storkyrkans kaplan Erik Noraeus vars insatser i rätten kanske orättvist kommit helt i skuggan av Hjärnes. Ordförande (först avdelad till sekreterare) är W. J. Coyet som senare blir kansler i Pommern och vice president i Wismarska tribunalet.

Rätten beslutar att idogt arbeta alla dagar utom lördagar. På dörrarna "av Stadshuset på Södermalm där Kungl. Kommissorialrätten hålles" anslås tiderna: från 8 till 12 ska man sammanträda.

Två dagar senare döms Tysk-Annika, något lindrigare: att halshuggas och därefter brännas. Båda avrättades den 5 augusti, Tysk-Annika var andäktig och sjöng, medan Malin "stigandes friskt upp på bålet, svarade prästerna dristigt" och nekade ta sina döttrar i hand. De två var de sista häxorna som brändes i Stockholm. Den 6 september tar den nya rätten upp fallet Margareta Staffansdotter Remmer. Den myndiga och frodiga kaptenskan hade dömts till döden av underrätten.

Familjen Remmer bodde vid Östgötagatan intill Högbergsgatan - i kvarteret Häcklefjäll, vilket ju kan låta oroande. Därifrån hade kaptenen inte långt till stadsvaktens kvarter i Stadshuset, samma hus som under lång tid skulle bli hans hustrus fängelse. Remmer förefaller att ha varit en bullrande, ibland hotfull men också ganska rädd herre. En berusad vinskänk som mitt i natten börjat skjuta och bråka på Norrbro hade kapten Remmer inte försökt anhålla, och vid ett krogslagsmål hade han och hans män körts ut av slagskämparna. Men inför rätten tar han gärna till stora ord. Han hotar Lisbet Carlsdotter med stryk av käppen i rättens förmak och säger att om han visste att hans fru var en trollkvinna skulle han riva ner sitt hus och bränna henne på en tjärtunna. Herr Bromeen i rätten berättar också att kaptenen fört "ett förskräckligt samtal" med honom i enskildhet och sagt att han önskar att fan måtte ta alla barnen. Det förbättrade inte hustruns sak! Kanske det var familjen Remmers olycka att kaptenen en gång varit litet för beskäftig i sin yrkesutövning och kommit på ryttmästare Gråå under hans smugglingsförsök. Det är nu främst fru Gråå och hennes barn som sprider rykten om kaptenskan - men ryktena tas villigt upp och fler och fler anklagare träder fram. Fru Remmer gråter inför rätten och säger att en massa folk som hon inte känner

Men fru Remmer har en modig piga i sin tjänst som berättar att de två anklagerskorna överfallit kaptenskan i rättens trappor och att Lisbet Carlsdotters mor skrutit med att "jag har knåpat huvudet av tre sådana komperskor förr". Pigan kan skaffa vittnen, ett av vittnena kan också meddela att barnen börjar ta tillbaka sina vittnesmål. Men Annika hos Myra har hoppat fram och knäppt vittnet på näsan och skriat: "Du sakramenskade kona, ska jag ta igen mina ord som kostar liv och ära, mitt namn är bekant hos både herrar och grevar, men fan vet vad du är för en."

Rätten irriteras ibland av vittnenas många svordomar - pastor Noraeus har räknat att han hört Lisbet Carlsdotter svära tjugu gånger i följd. Hur kan det egentligen vara med dessa vittnens tillförlitlighet? Nu berättar fru Remmers piga att Lisbet Carlsdotters mor för ett förfärligt liv, hon träter och slåss och förbannar det foster hon bär. (Skräddare Carl Börjesson med familj bodde helt nära Remmers.)

Men raden av anklagare fortsätter, alla de vanliga: Karin Melis med döttrar, Gråås barn, Kerstin från hökarboden och pojken Michel som alltid syns i hennes sällskap, Myras pigor och flickan Maria som lever på de allmosor hon får i vakstugorna. Om och om igen berättar de sina standardhistorier om livet i Blåkulla. I fallet Remmer spelar den anklagades klädsel en viss roll: en korpralsdotter beskriver hur fru Remmer är klädd i sammetsjacka och sidentyg, en annan piga säger att kaptenskan på söndagarna kommer till Blåkulla i sidentröja och kjortel medan hon på vardagarna nöjer sig med en röd kjortel och reggarnströja.

Herrarna i rätten blir alltmer misstänksamma och beslutar sig för att noggrant jämföra vittnenas skildringar med vad de berättat inför underrätten. Och Hjärne har tillsammans med apotekare Herneus besökt en del barn som legat avdånade - när han placerat en flaska ammoniak under näsan på dem har de kvicknat till. Märkligt - varför var djävulen så rädd för ammoniak?

Denna dag, den 11 september, uppskjuts bara avrättningen av dessa två anklagade. Förhören fortsätter sedan rutinmässigt i stadshuset. En sillpackares son skickas hem sedan han inte kunnat svara på de kristendomsstycken man förhör honom på. En femtonårig piga klagar över att hon piskats så hårt i Blåkulla att hon inte längre orkar bära en fjärdings så och därför förlorat sin tjänst. Men när flickan pressas litet hårdare i förhöret... då händer det!

Femtonåriga Annika Thomsdotter, en stadsvakts styvdotter och intill nyligen piga hos en åkare (i samma kvarter som Myras) börjar plötsligt gråta och bekänna att det är Myras pigor som lärt henne tala om Blåkulla. Hon har aldrig varit där utan tvingats att säga så. När hon tillfrågas om hon känner andra barn som förmåtts att ljuga nämner hon en sextonårig flicka som är i tjänst hos brännvinsbrännaren Jöransson på Tjärhovsgatan, Kerstin Jönsdotter.

Denna Kerstin har inte heller något emot att lätta sitt samvete. Hon berättar att Myras pigor anlitats för att vaka över hennes husbondes små söner - och att pigorna och Lisbet Carlsdotter tvingat henne att säga sig vara förd.

Ytterligare åtta unga vittnen följer samma mönster, alla erkänner de att de tvingats eller lockats att ljuga. En del har nupits och hotats tills de lovat vara med. Klockan är tolv. Denna förmiddag har tio vittnen tagit tillbaka sina anklagelser. Hela spelet har förändrats och det börjar stå klart för rättens ledamöter att de utsatts för ett jättelikt bedrägeri, en sammansvärjning.

Enligt programmet skulle dagens förhandlingar nu avbrytas. Sex av ledamöterna avtågar (två var frånvarande) men fyra, Hjärne och Noraeus, Bromeen och Coyet kan inte vika från rättssalen. De vill se mer, de vill fortsätta att slita upp hela den kvävande väven av lögn och skvaller. Flera vittnen förs in. Nio barn faller till föga sedan de fått höra talas om morgonens bekännelser. Bland dem är två av dem som samlats i vakstugan vid Urvädersgränd: Christina Wikman och Lisbet Wellendorf. Lisbet hämtas ur källaren där hon förvarats för sina anklagelser mot organisten de Kroll (när Kroll klagade över att det var för bråkigt i hyresgästen Anna Folz' vakstuga blev han snabbt anklagad för att spela på klockorna i Blåkulla. I stadshusets korridorer stod raden av vittnande ungar och låtsades spela när Kroll passerade för förhör.) Lisbet Carlsdotter däremot framhärdar, hon går fortfarande ed på att fru Remmer för henne. Ändå erkänner hon att den som först talat med henne om Blåkulla är Kerstin i hökarboden. Kerstin vill inte heller bekänna. Inte Myras pigor, 20-åriga Annika och 18-åriga Agnes. Denna Agnes Eskilsdotter har antagits vara dotter till åkaren Eskil som hade gård på den plats där Katarina kyrka byggdes. Det vore intressant om så vore - åkaren var en märklig gammal bov som åtalats för hustrumord. Men Agnes var född i Åbo och 18 år - åkaren dog minst 6 år före hennes födelse.

Nu får vaktmästare Holger Sharp order att placera de båda "myrorna" i fängelsekällaren, medan Lisbet Carlsdotter pressas på nytt. Om hon bara kommer till en god bekännelse ska hon slippa straff, lovar man. Till sist börjar den annars så hårda Lisbet gråta. Hon vet ingenting om Blåkulla, har aldrig varit förd, vare sig av Näslöskan eller fru Remmer eller någon annan. Hon skyller på en rad barn som tvingat henne, främst Gävle-pojken och hökarens Kerstin. Och Myras pigor som vill beskylla alla människor i hela staden. Lisbet har inte velat bekänna tidigare därför att hon då skulle få skämmas som en lögnerska inför sin mor och inför sina morbröder som har förnäma tjänster. Bubblan har brustit. De fyra domarna vandrar hem genom en mörk stad. Klockan har blivit nio, det är mycket sent i 1670-talets Stockholm.

Visst böljar det något fram och tillbaka de närmaste dagarna. Lisbet Carlsdotters mor besöker dottern i fängelset och försöker förmå flickan att stå fast vid sina anklagelser. Myras pigor erkänner att de ljugit och kommit med falska beskyllningar - men väl återförd i fängelsekällaren tar Agnes Eskilsdotter tillbaka den nyss avgivna bekännelsen. En rad föräldrar till barn som erkänt sina lögner kommer och tackar rätten för att sanningen kommit fram - samtidigt lämnas en del intressanta uppgifter. Man får veta att Lisbet Carlsdotter fått kläder, skor och pengar för att hon förmått barn att bekänna att de är förda. Särskilt är det fruarna Folz och Melis-Wikman som underhållit Lisbet. Michel Jacobsson, en femtonårig pojke som haft sitt "tillhåll" i Abrahamssons hökarbod berättar att det var Myras Agnes som gav honom idén att berätta om Annika Svensdotter som ljusstake. Han säger också att barnen "samlat sig" före sina besök i rätten och kommit överens om vilka häxor de ska säga sig vara förda av.

Bland dem som vittnar är en moster till en landsortsflicka som kallas Närkespigan. Mostern har skickat flickan tillbaka till landet, flickan har inte kunnat freda sig mot de mera tilltagsna stockholmsbarnen utan tvingats att vara med och "bekänna". Mostern säger också att stallmästaren Gietrop och fiskalen Thilman hört till dem som befrämjat oväsendet, de har bland annat hållit vakstuga hos Hindrich Abrahamsson. Praktiskt taget alla beskyllningar kan till sist föras tillbaka på en liten grupp anklagare: Lisbet Carlsdotter, Gävlepojken, Myras pigor, Kerstin och Michel i hökarboden. Alla de andra har lärt sig av dem. Den 19 september frikänns Britta Sippelas man, murmästare Galle. Några pojkar som påstått att muraren trollat i Blåkulla agas med ris i stadshusgången av sina mödrar under vaktmästarens överinseende. Den 27 september frikänns fru Remmer - den ängslige Sparrman vill dock ställa henne "under Guds dom". I mitten av oktober släpps den 84-åriga Agnes Johansdotter, i november blir kyrkoherdefrun från Gävle (Karin Fontelius),

Gång på gång påvisas i slutskedet att en del av de vuxna envist försöker få barnen att hålla fast vid sina lögner. Lisbet Carlsdotter har tillrättavisats i de hökarbodar där hon visat sig - både Hindrich Abrahamssons och Per Jacobsson Möllers hustrur har förebrått henne. Lisbets mor och Myras hustru och svägerska har besökt flickorna under den tid de suttit i fängelse och uppmanat dem att ljuga vidare. Hindrich Abrahamsson har kört ut pojken Michel ut boden sedan pojken erkänt. Christina Wikman gråter ängsligt i rättssalen, säger att hennes mor kommer att tvinga henne att varje morgon säga sig vara förd av någon under natten.

Några av de tidigare så aktiva försvinner däremot diskret och försiktigt ur bilden. Ryttmästare Gråå med familj hörs inte längre av. Och inom kort "ror" Hindrich Abrahamsson febrilt för att hamna på rätt sida, nästan varje dag springer han i rätten och berättar om hur sträng han är emot Kerstin och om hur oskyldig han varit till allt. Vakstugan som ordnats i hans hus hade han ingen skuld till, säger han nu. Det var kyrkoherde Svibelius (senare ärkebiskop) som bett honom upplåta lokal för de anfäktades möten.

En av de flickor som nu är illa ute heter Maria Nilsdotter, en 22-årig flicka som en tid satts in på Danviken för sitt löpande i vakstugorna. Hon hade haft "oväsendet som näringsmedel", säger man. Maria hade gjort sig anfäktad i rätten, i kyrkor och vakstugor och på offentliga platser. Hon hade även varit oförsiktig nog att uttala direkta anklagelser mot grevinnorna de la Gardie.

En 1600-talets Söder-ligist, Melcher Olsson, erkänner utpressning. Han har sagt till en del föräldrar att han kan återfå deras barns namn som finns inskrivna med blod hos djävulen, Melcher själv hade förpantat namnen. Sedan han fått pengar går han till Liljeholmen, stjäl en hönå och skriver barnens namn med dess blod på lappar som han ger föräldrarna. Melcher döms att löpa gatlopp.

Och nu erkänner också Gävle-pojken, att han aldrig varit i Blåkulla, bara "lärt i Gävle det beskriva". Det blir farliga dagar för angivarna. Hindrich Abrahamsson gömmer sin brorsdotter Kerstin, och Lisbet Carlsdotter får ett gömställe hos flickorna Wikmans mor. Men kapten Remmer (och inte minst hans nu frigivna fru) är ständigt på språng och har stadsvakterna Per Näsvis och Per Tistel ute. Kerstin återförs godvilligt av hökaren medan två stadsvakter inför Lisbet. Fru Remmer ber att hennes plågoandar ska få kännbara straff och rätten lovar "tillse huruvida henne kan ske ett nöje".

Ett fall är besvärligare. Lisbet Carlsdotter har en gång lovats frihet från straff. Men sedan dess har hon hållit sig dold och tagit tillbaka sina bekännelser. Är man då bunden av det gamla löftet? Det blir ett långvarigt röstande och diskuterande den 11 december. "Såsom Guds heliga namns fasliga försmäderska, såsom en mörderska, såsom en menederska, såsom en vederstygglig lögnerska och såsom många enfaldiga barnasjälars fördärverska" bör hon avrättas, anser herr Bromgen. Och rätten beslutar också till sist att Lisbet ska avrättas tillsammans med Myras Agnes och Maria Nilsdotter.

Den annars så illa utsatta Kerstin Michelsdotter (som nekat i det längsta) slapp lättare, hon skulle bestraffas av farbror hökaren. Han återkommer med en skildring av hur djupt Kerstin ångrat sig och om hur sträng han varit. Först sedan två hustrur bönat för flickan har han återtagit henne i sin tjänst och i sitt hem.

Rätten anser sig ha kommit till klarhet om häxerierna. Urban Hjärne har skrivit ett kort betänkande över de anfäktade barnens förra klagans återkallelse och den nya bestämmelsen inför den kungliga kommissorialrätten i Stockholms stadshus som begynte den 11 september 1676 och intill dato kontinuerat.

Men när bestraffningarna av anklagarna ska äga rum visar det sig att folk i allmänhet inte hunnit svänga lika snabbt. När Myras Annika och Rumpare-Malins Maria piskas på Östermalmstorg kastar folk sten och snöbollar på "gubbarna" som utför bestraffningen. Detta sker sedan flickorna ropat att de plågats nog av den onde och inte nu behöver lida av människor. Till straff får de stå en timme på samma torg med ris i handen och skämmas - innan piskandet fortsätter på Södermalmstorg, Gustav Adolfs torg och Hötorget. Av flickorna som dömts till spöstraff avlider Annika Persdotter Galle av sviterna sedan hon avlagt "en vacker och ångerfull syndabekännelse" i tukthuset kort före jul.

På Hötorget avrättas de tre dödsdömda pigorna den 20 december. Kring Lisbet Carlsdotter står strid även efter hennes död. Modern erhåller tillstånd att föra hem liket efter avrättningen och anhåller hos kyrkoherde Duraeus om att få begrava dottern på vanligt sätt (som om hon dött en naturlig död). Kyrkoherden anmäler hennes begäran till rätten men modern väntar inte på beskedet utan övertalar kaplanen Myrander att ta hand om begravningen på Katarina kyrkogård. Lisbet kläs med krans på huvudet och får pärlkrona på kistan. Kaplanen säger i liktalet att flickan gått "oskyldig till den försmädliga döden" (trots att han sagt till rätten att Lisbet ljugit om Blåkulla-färderna). Kaplanen uppläser också en för Lisbet hedrande

Under det spännande och blodiga året 1676 hade också en romantisk historia utspelats. Urban Hjärne hade hunnit med att förälska, förlova och gifta sig. Han hade umgåtts med giftermålsplaner länge och tänkt gifta sig rikt och förnämt - men i en dröm sett sig fira bröllop med en ung och vacker men fattig jungfru.

En dag i mars 1676 igenkänner han flickan från drömmen i en ung dam han ser vid Skeppsbron. Han följer henne och ser henne gå in i den gamle arkitekten Nikodemus Tessins hus, flickan var systerdotter till Tessins fru. "En vacker flicka och ett ganska täckt fruntimmer men av alldeles medellösa villkor." Den 2 november 1676 firas bröllopet.

Historien blir kanske något mindre romantisk om man tillägger att Hjärne hann gifta sig två gånger till och få sammanlagt 25 barn med sina tre fruar.

På Söder där oväsendet börjat har det också först tystnat, konstaterar Hjärne. Och Närkespigans moster deklarerar att det åter är en fröjd att bo på Malmen, "där de förr så besvärliga barnen blivit mycket glada och lika som andra människor".

Det som en gång har varit blodigt allvar har blivit lek i dag. Vi kan le när våra barnungar klär ut sig till häxor och ränner omkring i hyreshusens trappor. I några av de husen levde kanske en gång de som var med om verklighetens härproblem.

Vi kan le, vara glada åt varje våg av hysteri, varje art av vidskepelse, som förpassas in i historiens kuriosakabinett. Men kanske vi i det sammanhanget inte alldeles ska glömma vår egen tids farsoter: rasförföljelser, koncentrationsläger. Kanske vi inte har så mycket att förhäva oss över. Det kan vi fundera på medan gamla hus som varit med när häxor brändes på bål ännu står kvar, medan kanske någon skugga från det förgångna lyssnar efter jämmern från Södra stadshusets källare eller söker efter Lisbet Carlsdotters grav på Katarina kyrkogård.