Götgatan var inte bara borgarnas och den idoga flitens gata, den var också krogstråket par preference på Södermalm. Ännu på 1870- talet hade man sexton olika ställen att välja mellan, eller, statistiskt uttryckt, en krog på drygt var hundrade meter. Frestelserna började redan i Götgatan 5, där J. O. Ramdahl stod för rusthållet. Mat serverade han inte, endast brännvin och öl, med det obligatoriska hårda brödet som enda tilltugg. Krogen hörde just inte till de ansedda. Stamkunderna var mest hantverksgesäller, droskkuskar och åkare, som tog sig en paus innan de forcerade Götgatsbacken.

Det mera rputerliga Söder höll sig i dessa trakter till Pelikan nere vid Brunnsgränd eller gick på källaren Solen, som låg några steg från Götgatan i huset S:t Paulsgatan 8. Källarmästare A. M. Thörnström döpte under Vegafebern på 1880-talet om Solen efter Nordenskiölds fartyg Vega. Några år senare,1889, flyttade källaren ned till hörnet av Götgatan, S:t Paulsgatan 2a, och blev restaurang med fin festvåning.

   
Pelikan, Brunnsbacken

Källaren Solen

Pelikan till Blekingegatan

Uppdraget att utforma huset på Blekingegatan 40 under början av 1900-talet hade gått till arkitekten Sam Kjellberg. Byggnaden uppfördes som restaurang med personalbostäder. Kjellberg ritade en jugendinspirerad byggnad med elegant svängd takfot och ett stort bågfönster till matsalen. År 1904 stod huset vid Blekingegatan 40 färdigt. En restaurang inrättades i det nybyggda huset av Stockholms utskänkningsaktiebolag och den fick namnet Port Arthur, av stamgäster kallad Pottan.

Från 1904 fram till 1931 existerade Port Arthur på Blekingegatan och Pelikan vid Brunnsbacken parallellt, båda så småningom ägda av det statliga SARA-bolaget.

År 1969 köpte SARA krogen på Blekingegatan och bytte namn på den från Port Arthur till det traditionstyngda Pelikan, som sedan 1931 varit ett vakant restaurangnamn. År 1984 köptes etablissemanget av två kvinnor som kom att driva det i nästan trettio år. I december 2013 trädde nya ägare in som förutom Pelikan bland annat driver anrika restaurang Blå Porten på Djurgården.

*********

Restaurang Vega blev också konstnärstillhåll. Anders Zorn och Albert Engström, som på 1890-talet var Söderbo, kom hit och samlade ett glatt lag omkring sig. Det glada laget var väl inte alltid så penningstarkt, men källarmästare Ernst Linderoth, som då var värd på stället, tyckte om konstnärer och tillhandahöll i värsta fall sina varor mot deras alster.

I ett inre rum, tillbyggt 1890 och enligt traditionen avdelat för Zorn och hans vänner, fick - fortfarande enligt traditionen - Vicke Andrén och ytterligare två fastsupna konstnärer måla av sin skuld. Motiven låg nära till hands. Här ser man, fartyget självt och en pittoresk provkarta på alla de folkslag besättningen kom i kontakt med , från tjuktjerna vid Pitlokaj, det sibiriska fångstlägret där Vega övervintrade 1878-79, till skönt snedögda geishor, frappanta parisiskor och blonda Stockholms-

damer. När restaurang Vega stängdes, lämnade Bacchus - åtminstone officiellt - lokalen och onestep och charleston drog 1920- talets Söderungdom till danslokalen Blå Tuppen. Den konstälskande källarmästaren dog 1919, Vega stängdes året därpå, men i det café som senare öppnades i de gamla restauranglokalerna, finns fortfarande minnen från den Linderothska tiden.

Litet längre upp i Götgatsbacken, i hörnhuset vid Hökensgatan, där Södra Pariserbazaren nu lockar ungdomen med sina leksaksfönster, låg Furstens, välkänd destillationsfabrik med tillhörande utskänkningsställe. Erik Wilhelm Furst, som vann burskap som traktör 1848 men sedermera titulerade sig destillator, levde länge i Söderbornas minne som ofrivillig välgörare, sedan den augustikväll 1857 då Mosebacketeatern brann och han, för explosionsriskens skull, på kunglig order lät hälla ut tusentals kannor brännvin i Götgatsbacken, där folk låg med muggar och fat för att ta vara på gudsgåvorna.

Branden på Mosebacke ägde rum den 26 augusti 1857 på nordöstra Södermalm i Stockholm. Eldsvådan totalförstörde 25 byggnader, bland annat den nyuppförda Södra Teatern. Efter branden anlades Mosebacke torg i en del av det drabbade området. Branden bröt ut i fiskköparen Rölings hus nummer 13 vid Hökens gränd (nuvarande Hökens gata). Man hade hållit på att värma tjära för att stryka huset. Elden tog fatt i trävirket och spred sig snabbt mot norr och syd. Branden drabbade byggnaderna i delar av kvarteren Urvädersklippan Större och Mindre samt Fiskaren Större ner till Svartensgatan och kvarteret Mosebacke inklusive Södra Teatern. Navigationsskolan (litt. "C" på kartan) klarade sig. 25 byggnader förstördes och omkring 600 personer blev husvilla. Södra Teatern var brandförsäkrad och fick återuppbyggas av dåvarande ägaren C.A. Wallman. Den östra delen av kvarteret Fiskaren Större återuppbyggdes dock inte utan här skapades Mosebacke torg.

Brandspridningsområdet (röd linje) Händelsen uppmärksammades i bl a Ny Illustrerad Tidning.

Solen, sedermera Vega, hörde till de bättre ställena på Söder, Fursten drev utskänkning mer som binäring till destilleringen, medan Mellringens ytterligare ett stycke upp i Götgatsbacken - nu Götgatan 29 - svarade bättre mot begreppet krog i vedertagen mening. Däri ligger intet förklenande om krögare Mellrings rörelse, »den hörde till de ställen det var trevnad på», för att citera en gammal Söderbo. Krogen var inrymd i samma fastighet som H. S. Glassels hökarbod. På gården fanns bondkvarter, och bönder från Sorunda och andra socknar söder om huvudstaden hörde till stamkunderna.

Entrén från Götgatan ledde rakt in i krogrummet. De kala, limstrukna väggarna saknade alla prydnader, så vida man inte dit kunde räkna en pittoresk rökslinga i ena hörnet från kaminen, rummets enda värmekälla. På det sågspånsströdda golvet trängdes ett tiotal grova, gulmålade bord. Vid varje bord stod fyra stolar, gulmålade även de och av en typ som man såg på alla krogar: fyra raka ben, enkel fyrkantig sittbräda, lågt ryggstöd och överhuvudtaget byggda för att stå emot påfrestningar. Duktyg på borden var osedd lyx; den enda dekor som förekom var oavsiktlig och utgjordes av otaliga ringar efter glas. Dominerande möbel var den zinkklädda krogdisken med hyllor på baksidan för krögarens kassalåda och bröd, servis samt ölflaskor.

Bakom disken stod ett stort brännvinsfat uppallat på bockar. Fatet rymde bortåt fyrahundra liter, och innehållet räckte till cirka tvåhundra påfyllningar i den brännvinsflaska som krögaren hanterade vid disken. De två uppasserskorna, som skötte serveringen vid borden, hade varsin flaska, för vilken skulle redovisas innan ny påfyllning ägde rum. Före Göteborgssystemets tillkomst - varom mera nedan - serverades suparna i tre olika storlekar: stora, som rymde sex à sju centiliter och kostade åtta öre, randiga, om cirka fem centiliter à sex öre och små supar på tre à fyra centiliter för fyra öre.

När krögaren slog upp fluidet höll han sig över spillbrickan, en perforerad zinkplåt med uppsamlingskärl för spillvaran. Brännvinet fick en frän smak av zinken, men ratades inte för den skull utan spetsades med malört och såldes på nytt som »besk». På disken hade krögaren också tilltugg till suparna: dels en korg med hårt bröd, brutet i småbitar och till fritt förfogande - en liknande brödkorg stod på varje bord - dels en bricka med bredda smörgåsar och småassietter, sill, halstrad saltströmming, rödbetor och gurka. Smörgåsarna var ofta bredda med istersmör, en då ganska vanlig restaurang- eller åtminstone krogblandning, som krögarna själva smälte samman av ister och lök och kryddsatte med peppar. I en ställning på krogdisken hängde mattavlan, en svartmålad träskiva, där dagens rätter noterades. Maten bestod av vanlig husmanskost, och portionerna brukade vara rejält tilltagna. Många ställen hade sina specialrätter, hos Mellringens var det måndagarnas saltströmming med löksås.

Liksom vid de flesta krogar med matservering fanns även här en källaravdelning eller så kallat gästrum för litet bättre publik. Gästrummen brukade vara helt skilda från kroglokalerna, och till Mellringens kom man via gården. Rummet var rätt litet och rymde endast en sex, sju bord. Standarden var väl något högre än ute på krogen, men kunde absolut inte kallas luxuös. Det stundom nyskurade golvet saknade sågspån, men hade heller inga mattor, utom en liten stump vid dörren att torka fötterna på. Väggarna var kala - ibland kunde man dock på gästrummen se enklare oljetryck - och möblemanget av samma typ som på krogen, ehuru litet smäckrare till dimensionerna. Soffor och stoppade stolar hörde ännu på 1870-talet till källare och finare ställen. En mindre disk, eller rättare skänk för koppar och glas, stod i ena hörnet. Då så kallad disksupning inte förekom på gästrummen, behövde den ingen framträdande plats. Däremot fanns ständigt ett stort smörgåsbord framdukat borta vid fönstret. »Utan vidare spisning» kostade detta 75 öre, i vilket pris också ingick en karaffin med tre supar. Karaffinen var graderad med ett streck för varje, och man fick avdrag om inte allt brännvinet hade gått åt. »Men», för att åter citera, »det fanns ju de som var så fulla i fan att de hällde i ättika i karaffinen och lämnade tillbaka den».

De interiörer som nu skisserats upp kan i stort sett gälla som beskrivning på alla krogar längs Götgatan - och för övrigt i hela Stockhalm - kring 1870-talet. Ungefär så såg det ut på Glada Laxen och Tullkrogen i Götgatan 16 respektive 24(nu 22 och 30), hos Brännpelle i hörnet vid Bangårdsgatan och i Strykjärnet vid Tjärhovsgatan, där nu Söders nya storhotell tagit plats. I någon mån utgjorde den förut nämnda Hamburg i Götgatan 55 (nu 53) och Drufvan i hörnet av Falkenbergs-, nu Åsögatan undantag.

Källaren Drufvan

Källaren Hamburg

Malmen, där Strykjärnet låg

Drufvan var ursprungligen en vanlig krog, men på 1880-talet rustades stället upp, fick stoppade möbler i gästrummen och kungaporträtt på väggarna samt blev källare med gott anseende. Innehavarinnan, fru Anna Zetterholm, som ärvt Drufvan efter sin man, dog 1898, men traditionerna förvaltades väl av efterträdaren C. A. Borgström, som gått i Bengt Carlssons och Ivar Bäckströms skola på du Nord. Det pittoreska 1700-talsnuset där källaren var inrymd stod i vägen för 1900-talets nya Götgata, varför Drufvan flyttade norrut, först till hörnet av Kocksgatan, sedermera snett över Götgatan till nr 72, där den fortfarande håller till.

           
Drufvan 1900                      Drufvan Götgatan 72 1967           Interiör 1969

2018 bl a Hemtex på hörnet Åsögatan/Götgatan 72

Längre upp i backen, vid nuvarande Götgatan 91, visade en skylt med en konstrikt målad ekorre vägen till näringsstället med samma namn. I slutet av 1890-talet flyttade Ekorren ner till Blekingegatan och förvandlades efter hand till våra dagars Port Arthur.(Se Pelikan ovan!) Här fanns på samma plats även utskänkningsstället "Nr 73".

I hörnet av nuvarande Ölandsgatan låg Holländarkrogen, uppkallad efter kvarnen Holländskan i kvarteret mitt över Götgatan. Innehavare var samme Johan Oscar Romdahl som hade krogen i Götgatan 5 (ovan)

Ankaret kallades en illa ansedd krog där Åhlen och Holms stora affärskomplex nu ligger, och mittemot, slutligen, vid nuvarande Götgatan 105, levde och verkade destillator J. F. Hagberg. Det var till Hagbergs slaktardrängarna vid Fredriksdal gick för att dryga ut pengarna - här kostade brännvinet bara ett öre centilitern, men serverades inte i mindre partier än tolv centiliters »hagbergare» och »vargskott» på sexton centiliter.

Här låg Hagbergs och mittemot i kvarteret Åkern (Åhlen o Holms) fanns Ankaret.

Fortsättning i högerspalten!

Listan över Götgatans näringsställen skall kompletteras med några namn, som i Söderborgarnas öron hade bättre klang än de enklare krogarnas. I hörnet av Högbergsgatan residerade vinskänken Anders Thunström, bekant inte bara för sina stenborgare - en blandning av bland annat arrak, rom och brännvin - och toddar på jamaicarom, utan också känd som populär arrangör av slädpartier för Söderborna. När Thunströms rättigheter inlöstes 1877 kom cafeet Göta Källare till lokalerna. Mitt emot, i sydöstra hörnet av Högbergsgatan, hade källarmästare Henric Kahn på Mosebacke en filial. Kahns källare, som försvann 1877, var berömd för sin goda mat, och festvåningen en trappa upp hyrdes ut till bröllop, begravningar och ordenssamkväm. På tomten, där sedermera Andreaskyrkan byggdes, fanns en stor vacker trädgård långt upp efter Högbergsgatan. Här hade källarmästaren en av Söders mondänaste sommarserveringar med tillhörande kägelbana.

Götgatan norrut. Korsningen med Högbergsgatan.
På hörnen av högra sidan låg Thunströms och Kahns Källare.
En bit upp till höger på Högbergsgatan ligger Andreaskyrkan.

Den 30 september 1877 fanns i Stockholm 193 krogar - följande morgon var antalet beskuret till långt mindre än hälften. 106 krogtillstånd drogs in, när Stockholms utskänkningsaktiebolag började sin verksamhet den i oktober 1877. I dagligt tal kallades institutionen Göteborgssystemet efter rikets andra stad, där ett aktiebolag några år tidigare fått koncession på all utminutering av brännvin. Rätteligen borde det ha hetat Falusystemet, ty den första inrättningen av detta slag, som sedermera vann berömmelse och tillämpning långt utom landets gränser, såg dagen i Falun redan 1850.

Bolagsmännens syfte var idéellt, utan hänsyn till egen vinning skulle vinsten gå till sociala ändamål, dock att de ansågs böra få 5% ränta på insatta penningar. Göteborgssystemet inrättade också särskilda utminuteringsställen. Föreståndarna för de av bolaget inlösta krogarna berövades all inkomst av spritförsäljningen, men fick i gengäld avlöning och fri bostad.

Vad mat- och ölservering beträffar var de fortfarande fria företagare. Systemet höll däremot noggrann uppsikt över att den mat som serverades hade anständig kvalitet, liksom på utskänkningslokalernas skick. Sågspånen försvann från golven på krogarna, som skulle vara »sunda, ljusa och rymliga och lagda under allmänhetens ögon». Noggranna föreskrifter utfärdades angående öppethållande: 8-21 om vardagar. 13-16 sön- och helgdagar, och man skrev paragrafer om maximiförtäring vid dygnets olika timmar.

Säkert ondgjorde sig många på bägge sidor om krogdisken över detta S:t Byråkratius' ingripande i den personliga friheten. Mest kanske på förhand; kvällen innan Göteborgssystemet började sin verksamhet gick vilda rykten om totalförbud. Många krogar hade fri traktering, och skrålet från samtliga ljöd högre än vanligt. Polisen var manstark ute på gatorna, men behövde aldrig ingripa för att avstyra något upplopp. När man följande morgon fann att brännvin fortfarande stod att få och efterhand märkte förbättringen i såväl mathållning som allmän skick och reda på krogarna, tystnade protesterna och Göteborgssystemet inlemmades utan större knot i medvetandet. Att systemet också tjänade ett samhällsgagnande syfte inses av det faktum, att fylleriförseelserna sjönk från 49 till 40 fall per 1000 invånare redan under första året av verksamheten.