Wikipedia. Optisk telegraf

Optisk telegraf på Gärdet vid Tekniska Museet i Stockholm, med Kaknäs-
tornet i bakgrunden. Denna telegraf stod på Gärdet 1995-2014 för att återuppföras i Grisslehamn.

Optisk telegraf är en föregångare till elektrisk telegrafi. Den uppfanns 1792 av fransmannen Claude Chappe. Svensken Abraham Niclas Edelcrantz utvecklade en variant av den optiska telegrafen med 10 järnluckor monterade på en mast och som var och en kunde ställas i två lägen, öppna och stängda. Därigenom möjliggjordes 1 024 kombinationer. Systemet bygger på ett binärt system med 10 signalelement.

I slutet av 1700-talet utvecklades telegraflinjer, oftast enbart i statens tjänst med optisk telegraf. De optiska telegrafstationerna placerades på platser där fri sikt fanns till nästa station, till exempel i skärgårdar. Varje station utgjorde en länk i en kedja och en signal repeterades från en station till nästa, tills den nådde adresstationen. Stationerna, som benämndes telegrafer, var en plats dit man begav sig för att sända sitt meddelande, ett så kallat telegram. Den sista optiska telegraflinjen i Sverige, på Västkusten, upphörde 1881. Namn som Telegrafberget minner än i dag om tidigare platser för optiska telegrafstationer.

Det första försöket med optisk telegraf i Sverige genomfördes den 30 oktober 1794 genom att en födelsedagshälsning till kungen skickas från Katarina kyrktorn till Drottningholms slott. Sverige var efter Frankrike först att använda ett optiskt telegrafnät. Andra länder tog efter Edelcrantz lösning; Danmark 1799 med en konstruktion av Lorentz Fisker som ersattes 1811 med en utvecklad variant av Schumacher. Belgien och Holland 1809 med ett system av Antoine Lipkens, Norge samma år med ett system av Ole Olsen.

En omskriven linje gick från fyrplatsen Söderarm i Stockholms yttre skärgård och till kungliga slottet i Stockholm med förlängning till Drottningholms Slott. En mellanstation låg lämpligt nog vid Vaxholms fästning. Huvuduppgiften var att varna för eventuellt fientligt angrepp över Bottenhavet. I Sverige uppfördes kort efter försöken mellan Stockholm och Drottningholm telegraflinjer,

Optiska telegrafstationen i Furusund

1794 till Karlbergs slott samt till Fredriksborgs och Vaxholms fästningar, 1796 till Grisslehamn och över Ålands hav till Eckerö. Därefter etablerades telegraflinjer mellan Göteborg och Marstrand, vid Helsingborg och mellan Karlskrona och dess kringliggande befästningar.

Maskinrummet i Bångska huset

I samband med Finska kriget 1808 byggdes optiska telegraflinjer snabbt ut till viktiga platser på östkusten. Efter freden 1809 fick telegrafnätet förfalla "då man ej hade några viktiga meddelanden att fortskaffa", med undantag av stationerna omkring Göteborg. Under 1830-talet blev den politiska situationen i Europa spänd och svenska regeringen ansåg det nödvändigt att förstärka kustförsvaret. År 1836 befallde därför Karl XIV Johan, att de edelcrantzska telegraferna i Stockholms, Göteborgs och Karlskrona skärgårdar skulle återuppbyggas, och då uppsattes även en telegrafkår med militärisk organisation, lydande under chefen för Topografiska kåren. Linjerna från Stockholm, Göteborg och Karlskrona togs åter i bruk och utvidgades dessutom.

Efter att tidigare ha varit reserverad för officiella och militära meddelanden öppnades telegrafen den 1 maj 1837 för allmän korrespondens, något som den visionäre Georg Scheutz hade föreslagit redan 1809. Den svenska Telegrafinrättningen var det första statliga telegraf företag i världen som tillät detta. Det nya telegrafnätet fick sin största utsträckning under Krimkriget på 1850-talet, när västmakterna hade flottstyrkor som uppträdde i Östersjön.