Många är de som idag besöker gården Kristinehov, Kristinehovsgatan 2. De kanske går dit på en studiesammankomst eller ett PRO-möte i den nuvarande föreningsgården och trivs i den fina atmosfär som ännu finns kvar i huvudbyggnaden och i de två flyglarna.

Gården är gammal men tomtens historia äldre. Den omtalas 1702 som tillhörig uppbördsmannen Hans Andersson Dotheen. Genom hans dotter Elisabeths giftermål övergick området till släkten Gother. Det var då flera små tomter som sammanslogs av maken Engelbrecht Gother och som till en början beboddes enbart av trädgårdsmästare Petter Åkerman och en "trädgårdsgosse". 1755 finns uppgift om att en "egen gård och malmgård" är bebodda av Gother med familj och trädgårdsmästare Erik Hallgren.

Elisabeth Dotheens och Engelbrecht Gothers son var handelsborgmästaren Engelbert Gother. Han var även talman vid den riksdag som började i Norrköping i april 1769 och slutade i Stockholm i januari 1770 och som kanske förebådade statsvälvningen 1772. År 1765 står han som ägare till den "bergaktige gårds tomt på Södermalm utom Horns Kroken mellan Hornsgatan och Siöen" som vi benämner Kristinehov. Han innehade gården bara i tio år. Han dog nämligen 1775.

Efter att ha passerat några ägare såldes egendomen 1786 till den kände klädesfabrikören, titulärkommerserådet Carl Gustaf Apiarie. Han överlät densamma redan efter tre år till grosshandlaren Georg Fredrik Diedrichsson, och nu börjar den stora blomstringstiden för egendomen Kristinehov.

De gamla Gotherska husen rivs, och den som fick uppdraget att bygga en ny malmgård var slottsmurmästaren Petrus Seren, vars mest kända verk var inredandet av "Herr Carl Wästmans Dans Sal vid Clas på Hörnet". Som ofta är fallet följer den färdiga byggnaden inte helt ritningarna. Huvudbyggnaden av sten fick alltså endast en övervåning i stället för planerade två. Det brutna taket utfördes dock. Flyglarna var från början mindre än vi ser dem nu. Självklart smyckades också huset med målade dörröverstycken, målade väggdekorationer och mångfärgade kakelugnar och träpendanger till dessa. Trädgården med orangeri gick i terrasser ned mot dåvarande Hornstullsgatan, senare Brännkyrkagatan. Inom detta område fanns också iskällare, portvaktsstuga och en altan.

Trädgården med orangeri gick i terrasser ned mot dåvarande Hornstullsgatan, senare Brännkyrkagatan. Inom detta område fanns också iskällare, portvaktsstuga och en altan. Bakom östra flygeln låg uthus, stall för tre hästar, ladugård för fyra kor, vagnshus, selkammare, portskjul m m.

Pengar till allt detta hade Diedrichsson tjänat på samma sätt som många andra den här tiden - genom handel av olika slag och genom sidentillverkning. 1799 hade Diedrichsson blivit ledamot av Gubbhusstyrelsen och i samband med detta överlämnade han 10 000 Rdr Bancho till inrättningen. Gubbhuset var en institution för nödlidande män från Stockholms Stads Borgerskap. När han 1806 skrev sitt testamente var det därför helt naturligt att malmgården donerades till Gubbhuset.

Diedrichsson dog 1807 och fru Diedrichsson flyttade ifrån malmgården 1811 trots att hon enligt testamentet hade möjlighet att bo kvar till sin död. Detta gjorde alltså att Gubbhusinrättningen kunde tillträda sin gåva redan 1812. Egendomen som Diedrichsson överlåtit var mycket stor. Vid en avmätning 1811 var den 357 000 kvadratalnar (ca 124 950 m2), alltså en mindre lantgård. Den sträckte sig från fd Hornstullsgatan ner till Mälaren och från nuvarande Varvsgatan till Yttersta Tvärgränd. Wirwachska tomten samt några andra små tomter får man räkna ifrån. Många minns kanske ännu den empireportal av trä på Brännkyrkagatan, som en gång ledde till Gubbhusets trädgård och som bar överskriften "För ålderstegne borgersmän". Denna kom sedan efter Lundagatans framdragande att bilda entré till en vedgård.

I och med att Gubbhuset övertog byggnaderna måste en del förändringar göras. De båda flyglarna tillbyggdes och gårdsplanen utökades till samma längd som den har i dag. 1868 byggdes ett stort annex på tomten, vilket lyckligtvis nu är rivet, då det inte alls gick i stil med de ursprungliga byggnaderna.

Den stora salen i huvudbyggnadens bottenvåning, som nu används vid föreningssammankomster, var då matsal. På söndagarna förvandlades den till andaktsrum. Orgel, biblar, psalmböcker m m skänktes givetvis av borgare. Kyrksalen brukades flitigt. Märta Helena Reenstierna på Årsta gård var ofta här på gudstjänster och har skrivit om dessa i sin berömda dagbok. Man kan vid ett besök på gården ännu i tankarna se hur det var vid hennes besök den 12 maj 1825 - "alla tre rummen samt förstugan packade med åhörare".

Gubbhusets behov av utrymme växte mer och mer, likaså stadens behov av mark. 1895 avträddes därför delar av ägorna. På dessa utlades sedan Skinnarviksparken, Söder Mälarstrand, Ringvägen, Eols-, Högalids-, Heleneborgs-, Lunda- och Gubbhusgatorna. I samma veva köpte Münchens bryggeri kvarteret Kofoten av Gubbhuset och uppförde där smedja och stall. Detta är nu rivet och i stället har byggts ett pensionärshotell vid namn Skinnarviken.

För pengarna som Gubbhuset fick byggde de sitt nya hem, som ännu används. Den nya adressen blev Högalidsgatan 28 och inflyttningen skedde 1908. Senare ändrades namnet till Borgarhemmet. I december 1907 sålde Gubbhusdirektionen en del gamla tomter till ett konsortium. Stockholms stad köpte tydligen sedan ägorna bit för bit. Malmgården övertogs 1927 för 1 350 000 kronor men tomtens och husets framtida användning var ännu inte avgjord. Det fanns planer 1932 på en bro över Årsta holmar och ytterligare en mellan Långholmen och Smedsudden. Under malmgården skulle denna förbindelse gå i tunnel.

I en fastställd stadsplan av den 7 dec. 1934 är tomten på 1 640 m2 och intagen som kulturreservat. Tydligen är planerna på Smedsuddslinjerna förkastade. Efter stadens övertagande av malmgården hyrdes lägenheter ut till enskilda, mindre bemedlade personer. År 1943 finns det uppgift om att två familjer bodde i huvudbyggnadens övervåning. Dessa hade alltså stora bostäder men i flyglarna bodde 24 personer, vardera med en bostadsyta på 10-13 m2.

En inventering av stadens samlingslokaler gjordes 1935 och Högalids lokalförening, som bildades i december 1932 och ombildades 4 november 1940 till Högalids Medborgarhusförening, sökte redan 1937 att få hyra Kristinehovs malmgård. Detta beviljades och den 18 maj 1943 beslutade stadsfullmäktige om iordningställande av malmgården som samlingslokal. Ombyggnadskostnaderna beräknades till 187 900 kronor, varav staten bidrog med 25 procent. År 1943 har Högalids Medborgarhusförening lokaler i gårdens bottenvåning. Planerna var då storslagna. Här skulle bli allt: expeditioner för anslutna föreningar, konditori och klubbrum i huvudbyggnaden. I en tvåvåningslänga parallellt med Högalidsgatan tänkte man sig möteslokaler, bordtennisrum, teater, konsertsal, bio, bad- och idrottsanläggning m m. Dessa planer förkastades dock senare. Det dröjde innan Medborgarhusföreningen fick tillträde till hela. huset. Dels användes delar av huvudbyggnaden och flyglarna ännu år 1943 som bostäder, dels skulle allt ordentligt renoveras. Denna stora restaurering skedde år 1955, och Högalids Medborgarhusförening kunde flytta in i hela huvudbyggnaden och den ena flygeln och starta olika aktiviteter.

1922

[ Den första svenska traditionsenliga AA-gruppen var Centralgruppen i Stockholm, som startades 1956 på Kristinehovs Malmgård på Söder i Stockholm. Denna grupp, som senare bytte namn till Malmgårdsgruppen, finns fortfarande kvar på samma plats.]

Jag tycker det är skönt att inte alla de storstilade planer som fanns på 1930- och 1940-talen kom till utförande utan att malmgården får ligga lite ensam och ha det lite lugnare. En tvåhundraåring orkar inte vad som helst.