Söders Mont Blanc Sofia kyrka Mont Blanc ger oss associationer om svindlande bergsstup och himlastormande isiga höjder - en turistattraktion av första klass. Översatt till svenska, Vita Berget, får vi bilden av en oskuldsfull rund kulle på Södermalm prydd med stumpen av en spetsad blyertspenna i jätteformat - Sofia kyrka. Ingen får svindlande känslor inför denna stenkoloss, som alla ser upp till i Sofia, vare sig de vill eller inte. I slutet av 1800-talet räknade statskyrkan ut att Stockholms nio församlingar lämpligen borde ombildas och uppdelas på sex nya enheter. Förslaget mötte protester från församlingsherdarna som ogillade inskränkningar av deras revir. Men utvecklingen hade sin gilla gång och för östra Södermalms del ledde det till bildandet av Sofia församling genom delning av Katarinas distrikt.

Förverkligandet skedde emellertid inte förrän 1917, långt efter det att församlingskyrkan invigts. Till en början var Sofia annex till Katarina kyrka.

I mitten på 1890-talet lyckades kyrkoherden i Katarina att för ett tilltänkt kyrkobygge genomdriva en lyckad markaffär med Stockholms stad. Församlingens tomtmark vid Hammarbysjön och kvarteret Bondesonen Större såldes till staden mot inköp av kyrkplats på Vita Bergens krön. Överskottet avsågs att finansiera bygget utan att de många fattiga församlingsborna skulle behöva belastas med extra pålagor. En år 1899 utlyst arkitekttävling vanns av Gustaf Hermansson, Oscarskyrkans arkitekt.

Vid grundläggningen deltog Oskar II som högtidligen i sockeln murade in en kopparlåda innehållande bland annat bibel och mynt. Det inspirerade en av byggets murare att ta efter. Hans lille son fick äran att också han infoga en slant i muren - en tvåöring. Skulle någon arkeolog om 2 000 år finna slanten skall han veta att givaren hette Edvin Olofsson.

1906 stod kyrkan klar för invigningen, vilken förrättades den 18 mars. Kronprins Gustav (Gustav V) och ärkebiskop Johan A Ekman medverkade som representanter för kronan respektive kyrkan. Oskar II och drottning Sofia, efter vilken kyrkan döptes, beklagade att de inte kunde närvara. Med ålderns och skröplighetens rätt stannade de hemma.

Det nya templet på Södermalm fick av vissa kritiker ett hårt omdöme för dess enligt dem röriga och överlastat dekorerade inre. Tor Hedberg i Svenska Dagbladet såg Sofia kyrka som ett alster av förtorkad, andelös, plebejisk smak ...!

Kanske var de fördömande orden färgade av skribentens aversion mot de något vänsterbetonade åsikterna hos kyrkobyggets bakgrundsgestalt, kyrkoherden i Katarina församling, Axel Landquist.

Åren 1948-1951 restaurerades den häcklade kyrkan, varvid de tidigare brokiga inomhusväggarna lugnades ner med övermålning. En ny predikstol och ett nytt altarbord ersatte de tidigare. Nu tillkom också Hilding Linnqvists monumentala frescomålning på temat Svärdet som smiddes om till plog - en tankeställare efter det blodiga andra världskriget. Vid den senaste nyligen genomförda renoveringen beklagade man övermålningarna vid förra omgestaltningen.