Tantolunden

Tantolunden mot NO. I bakgrunden hus vid Hornsgatan. Kv Pålen, Tapeten

Flygfoto över Tantoområdet. Vollmar Yxkullsgatan med Högalids vårdhem på vänster sida.

Bekvämlighetsinrättningen i Tantolunden. I bakgrunden Ekermanska malmgården.

Kälkbacke i Tantolunden 1915

Närmast Brännkyrkagatan från Högalidskyrkans torn söderut. Längst bort Tantolunden. Hitom den syns Högalids vårdhem. Bilden från 1926.

Skridskobanan i Tantolunden 1915

Tantolundens Friluftsteater 1930

Tantolundens friluftsteater på Söder i Stockholm invigdes sommaren 1919 med Björn Hodells När byskräddaren och byskomakaren gifte bort sin pojke. Edvard Janse var teaterns första chef. Senare drevs den av Thyra Janse-Juberg. 1924-47 spelades nitton av Gideon Wahlbergs populära pjäser, bl.a. de från TV välkända Söderkåkar (1930) och Grabbarna i 57:an (1935).1950-57 svarade Sigge Fischer för repertoaren. Från sommaren 1958 till avslutningen 1961 med sånglustspelet Södercharmören var operettsångaren Ingmar Billow chef. Teatern hade plats för hela 1400 åskådare. (Ur Myggan Erikssons Nöjeslexikon)

Teateraffisch 1930. Förstoring övre och undre delen för sig.

På Söder är jag vuxen opp.
Vid Söder är jag bunden.
Jag minns väl än den tid jag lopp
som pilt till Tantolunden.
På ligagossars trevna vis
jag trotsat ordning och polis.
Polis, polis, potatisgris!
Sen smet jag bakom hörnan.

Harry Blomberg "Söder"

Kort om stan. 95 bilder från
Stockholm av Harald
Norbelie, 2002

GRABBARNA HAR PLACERAT SIG strategiskt med bra span på barnjungfrurna vid Tantobommen. Fast den gamla, riktiga Tantobommen, tullen vid Tanto, var svårare att passera. Kanske inte heller lika fridfull om man ska sätta tilltro till Bellman, som berättar om ett förfärligt råkurr i närheten av "Dantobommen" en kulen höstnatt. Bommen var en vintertull vid Årstaviken, och namnet är efter en Hans Tanto som under andra hälften av 1600-talet hade hus på Besvärsgatan, idag Brännkyrkagatan, och dessutom ägde mark ner mot Årstaviken. På Bellmans tid låg krogen Rosenlund alldeles i närheten och det var där som folk uppförde sig så illa den där höstnatten.

Det fanns kanske fler skäl för Bellman att intressera sig för Tanto. Sockerbruket övergick på hans tid till brännvinsfabrik och poeten har prisat den "sublima Dantosupen", vilket med all säkerhet var överord, kanske ett dagenefteromdöme. Sannare bild av brännvinets sublimitet ges antagligen i teckningen "Bellman vid morgonsupen" av Sergel, där skalden grinar förfärligt illa då han tvingar i sig finkeloljan för att någotsånär smörja lederna och få rätt alkoholhalt i blodet.

Brännvinskonsumtionen var groteskt hög mot slutet av 1700-talet och supar morgon, middag, kväll ingick i normal livsföring. Krogarna låg tätt. Sjuhundra krogar på sjuttiotusen invånare. Folk söp som svin. Kanske var Bellmans omdöme om Tantosupens prima kvalitet inställsamt smicker. Det är som bekant dumt att bita den hand som föder en, och skaldens beroende av kungens välvilja var avgörande för hans ställning i Stockholm.

Gustav III satte stopp för hembränning och införde kronobrännerier på 1770-talet. Till en del hade det säkert med bekymmer över folkhälsan att göra, men mer handlade det om bekymmer över landets ekonomi. Bellman var inte sen att skriva gott om detta i övrigt så impopulära beslut. Kungen tyckte nog att det var smart. Nyktrare folk och mer pengar till statskassan. Men det fanns en liten hake: om staten verkligen skulle tjäna på arrangemanget måste folk konsumera statsspriten. Vilket ledde till brännvinsrea, vilket ledde till att folk söp ännu mer. Dessutom blev folk så förbannade att de gav tusan i bestämmelserna och brände hemma.

Frågan är om det finns någon lärdom som kan dras ur dessa historiska erfarenheter?

Tantolunden är numera ett märkligt berg: det är Stockholms enda kvarvarande obebyggda klippa. Här kan man se ett stycke av stockholmsnaturen som den såg ut innan storstaden tog hand om den. De släta, av isarna slipade hällarna, välver sig och i skrevor och dalgångar ligger kolonistugor med täppor, även de ett vackert minne av äldre tider.

Den norra delen av höjden är ordnad som park och i den fanns Tantolundens friluftsteater, en av de anrika. En hel del av det som åstadkoms på buskteatrarna var hantverk och död rutin, men i Tantolunden glimmade det till i början av 30-talet då författaren och skådespelaren Gideon Wahlberg verkade där. "Kärlek och landstorm" var en stor succe och ännu större blev 1930 års pjäs, "Söderkåkar". Den återkom på ljudfilm och 1970 också i TV.

Det mesta i Wahlbergs pjäser var rester av 1800-talets folkliga teater, där fanns alla de välkända typerna: den grymma fadern, den söta flickan, den hederliga bonden eller arbetaren, den högfärdiga frun och den slagfärdiga pigan. Men Wahlberg hade en artistisk begåvning som gav mer än det vanliga, ett "sentimang" som kom även 70-talets TV-publik att smälta.

Den lokala förankringen var stark i Tantolunden, det hör man på titlar som "Bröllop i Tanto" och "Folket i Skinnarviksbergen". Teatern hade också sina egna klart lysande stjärnor, till exempel Julia Caesar, som var oslagbar då det gällde att framställa ampra käringar, Ruth Holm, som gick i den lojt sensuella genren och Dagmar Ebbesen, expert på rejäla fruntimmer som inte duperas av fina maner. Märkligt nog var den så kallade spinnsidan kraftfullare än karlarna, men det berodde väl på att man skildrade en miljö, där kvinnorna sedan gammalt dominerat eftersom männen var bundna av en orimligt lång arbetstid.

Till det lokala hörde också "snacket", den speciella söderdialekten. Språkforskare menar att Söders ungdom knappast talat annorlunda än andra folkligt betonade stadsdelar och att "snacket" nog i viss grad var ett konstspråk, som odlades just av friluftsteatrar. Med "Kväsarvalsen" lanserades redan vid sekelskiftet vad som då kallades "söderamerikanska" och längre fram dök både skådespelare och kåsörer upp som byggde ut "snacket" till ett riktigt språk. På 60-talet blev de stockholmska tongångarna vanliga hos den radikala, intellektuella ungdomen - det var ett sätt att verka folklig och visa att man inte var akademiker - och med dem fördes dialekten vidare till televisionen. Även där har en modifierad stockholmska varit ett bevis för radikalt sinnelag. Men nog var det lättare att tro på genuiniteten på krönet av Tantolunden, då solen började sjunka bakom Högalidskyrkans tvillingtorn och blomdoften från kolonistugornas täppor drog in över parketten med den svaga kvällsvinden.