|
Stadsgården syftar traditionellt på de av Stockholms Hamnars kajanläggningar mot Östersjön, som sträcker sig på Södermalms nordsida mellan Slussen i väster och Masthamnen i öster. Namnet "gård" syftar på "skeppsgård", vilket är den äldre svenska benämningen på område för hamn- och varvsverksamhet.
Ur Stockholmsliv, Andra bandet, Söder om Strömmen, Staffan Tjerneld, P.A. Norstedt & Söners förlag, 1950
|
|
Stadsgårdens anor som hamnanläggning går tillbaka till åtminstone 1500-talet. Hogenbergs utsikt från Södermalm på 1570-talet visar vågbrytare, bryggor och skepp i bukten närmast Sö-dermalmstorg. Redan följande årtionde finner vi namnet Stadsgården belagt, närmare bestämt 1594 i konung Sigismunds privilegiebrev för Stockholm. Häri kan man för övrigt också läsa om ett förslag till
skeppsvarv i Stadsgården.
Den sluttande terrängen vid Södermalmstorg och trakten närmast öster därom var lämplig, men det är ovisst om projektet någonsin genomfördes. Till den tidigaste hamnbebyggelsen hörde däremot Ryssbodarna, en sammangyttrad, plankinhägnad
|
Under 1700-talet fortsatte utbyggandet med vinglande trätrappor och pålade bryggor, bostadshus och magasin, så att Stadsgården mot slutet av seklet fått det utseende den i huvudsak bevarade ännu på 1870-talet, när den nya tiden började för denna del av Södermalm.
Erstaklippan med Tegelviken i förgrunden. Ca 1800
|
|
"Nästan lodrätt stupa bergväggarna och bada sin fot i hamnen", så beskriver Baedekermedhjälparen och Sverigeturisten Louis Passarge sitt intryck av Stadsgården, när han 1863 besökte Stockholm. De "badande bergväggarna" var Erstaklippan och bergen nedanför Katarina kyrka. Men Passarge glömde den långa magasinslängan som klängde vid stranden där emellan, och inte heller nämner han den pittoreska husraden i Stadsgårdens västra del.
|
|
Stadsgården 2-14
|
|
Den senare började med M. U. Linds kruthandel, ett lågt tvåvåningshus, som, liksom grannfastigheterna Stadsgården 4 och 6, låg mitt i uppfarten för senare tiders Katarinaväg. I 4:an fanns den första av Stadsgårdens krogar, Kyrkan, så benämnd efter de höga valven i bottenvåningen, där krogen var inrymd. Huset; som för övrigt endast innehöll magasinslokaler, härrörde ursprungligen från 1600-talet.
Därefter följde fyra och femvånings hyreshus fram till nr 10, vars ståtliga, kolonnprydda portal lånade namnet Stenpelaren åt nästa krog i Stadsgården. På 1870-talet fick den också heta Kornjuden efter krögaren, en spannmålsbärarbas, som hade namn om sig att vara noga med måttet på suparna. Mot slutet av seklet inrättade Frälsningsarmen värmestuga och sitt "Härbärge Metropol för män" i fastigheten.
Stadsgården 12, en låg tvåvåningslänga, avslutade kvarteret Tranbodarna. Här hade Stockholms sjömanshem på 1870-talet sitt första tillhåll, innan det nuvarande hemmet i Peder Myndes backe i oktober 1891 högtidligt invigdes av Oscar II. De ganska ruskiga lokalerna i gamla 12:an användes sedan för möten av olika slag. Bland andra har helbrägdagöraren F. A. Boltzius predikat där under sina Stockholmssejourer.
|
|
|
|
|
Tranbodarne
Kvarteret är beläget mellan nuvarande Katarina vägen - Stadsgården - Borgmästartrappan. Den östra delen av kvarteret hette tidigare Glasbruket nedra. KF:s kontorsbyggnad uppfördes i kvarteret 1909-1912 med ombyggnad 1936 och 1972. Det s k Dubbska huset fanns på Stadsgården 14 fram till rivningen 1906. Ett jugendpalats byggdes på samma plats 1909. Det brandskadades 1969 och revs 1971 för att ge plats åt KF:s utbyggnad.Kvarterets namn kommer av de många bodar och magasin på platsen som tillhörde sjöfarten och i synnerhet de bodar där man kokade och sålde tran.
|
|
På andra sidan den smala Borgmästartrappan, betydligt blygsammare än 1911 års pampiga stentrappor, låg ett av Stadsgårdens största hus, det Dubbeska, sex våningar högt. På 1870-talet byggdes det om och sänktes en våning, men fick i gengäld en präktig romersk renässansfasad. Den verkade onekligen litet främmande i grannskapet, som ännu dominerades av en mer blygsam svensk 1700-talsarkitektur.
|
|
|
Dubbska huset - det högsta i mitten av bilden
|
|
|
|
Borgmästartrappan mitt i bild mellan Tranbodarne och
Glasbruket nedre
Fastigheten intill ägdes av Stockholms stad,
som här hade budningskontor och logement för renhållningshjon. Senare uppläts den till Frälsningsarmen för att i dess regi redas in till bastu.
|
Drottsgården
Här vid Stadsgården 14-16 byggdes 1909 ett högt jugendpalats i kvarteret Glasbruket nedra för AB Drott. Vid denna tiden ersattes den gamla branta Glasbruksgatan med den nya Katarinavägen. De gamla husen försvann således och kom att ersättas av nya med en helt annan skala. AB Drotts hus väckte stort uppseende med sina tio våningar över Stadsgårdskajen och betecknades av tidningen som en skyskrapare. Högsta tillåtna höjd enligt byggnadsstadgan var vid tidpunkten 22 meter, men genom att projektet egentligen bestod av två hus ställda på varandra; ett nere vid Stadsgården och ett vid den högre liggande Katarinagatan båda med laglig höjd, så kunde reglerna kringgås. Arkitekterna var kluvna i den samtida livliga debatten huruvida Söders siluett var dömd att offras. Det höga huset kom dock snart att följas av flera höga grannar så som KF-huset och Saltsjöbanans stationshus.
Drottsgården inrymde bland annat hamnkontoret för Stockholms Hamnar 1922-1967. 1913 flyttade konstnärsparet Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén in i en av husets lägenheter med adressen Katarinavägen 13A. Man inrättade en gemensam ateljé uppe i det närbelägna stationshuset och utsikten från Katarinaberget återfinns i flera av parets främsta verk.
Januari 1968 överlät Stockholm Stad byggnaden åt KF för att de skulle kunna bygga ett nytt huvudkontor på platsen. Efter stora protester från allmänheten och även viss ockupation av Drottgården sköts planerna upp. I mars 1969 utbröt en brand på Drottgårdens vind vilken blev svårsläckt eftersom brandkårens stegar inte nådde ända upp. Man lyckades släcka branden genom att gå in från Katarinavägen. Skadornas omfattning ansågs inte så stora att huset behövdes rivas enligt brandkåren, men inga reparationer gjordes och 1971 revs huset till slut för att ge plats åt KF:s glashus.
Nr 18 och 20, tidigare magasin och bostadshus, revs och nybyggdes på 1880-talet och har nu ett visst intresse som de enda fastigheterna i egentliga Stadsgården som står kvar sedan förra seklet.
|
|
Drottsgården 1909
Borgmästartrappan 1911
|
|
|
Det mest traditionsrika huset i kvarteret Glasbruket nedre var 22:an, där den mångomsjungna Bellmanskrogen Lokatten var inrymd. Skylten med "Lokattens lysande tassar och klor" var försvunnen när Louis Passarge gästade Stockholm 1863, men krogen fanns kvar. Sjåare och sjömän från världens fyra hörn utgjorde fortfarande stampubliken, säkert van vid betydligt enklare drycker än det "Vin och Danziger doppeltbier, flaskor med silvertulpaner i kanterna och Gullbrännvin", som ställdes fram på Carl Michaels tid. Sitt klassiska namn, Lokatten, hade stället mist med skylten, och åtminstone på 1870- och 80-talen talade folket i Stadsgården om Skräddarns eller Fagerbergs krog efter siste krögaren där, tidigare skräddare. Efter 1888, när det Peyronska huset - nr 20 - stod klart, flyttade spritserveringen dit, och den anrika Lokatten fick framsläpa sina sista decennier som fröken Hellmans nykterhetscafé.
|
Mer efterhängset var namnet på de gamla trätrapporna bredvid krogen, Lokattens trappor. Ursprungligen kallades de Munckens efter byggherren, Petter Munck, som vid slutet av 1600-talet lät anlägga denna genväg mellan Stadsgården och sitt där ovanför belägna glasbruk. Ännu Carl Michael Bellman talar om Munckens "trapplösa trappor" - antingen han nu anspelade på deras bristfälliga skick eller tänkte på, som en långt senare skribent uttryckte det, att "det värsta var, att rätt som man höll på att gå uppför dem, kunde det hända, att man plötsligt tappade bort dem. Den försvann utan vidare, och var man främling på platsen, fick man leta en god stund innan man åter träffade på den försvunna."
Omdömet kan för övrigt gälla alla trapporna i Stadsgården. Lokattens levde kvar längst av dem; de revs först i oktober 1911, samtidigt som den gamla kroglokalen, för nybyggnader vid Saltsjöbanans station.
|
|
|
|
Strax bortom Lokatten smalnade kajen, som dittills varit mellan tjugo och trettio meter bred, till knappa sju meter och övergick i vingliga träbryggor ute i vattnet. Här slutade också den egentliga Stadsgårdshamnen. Även den var pålad -1879 fick den för övrigt en ny träskoning - men hade en ordentlig körbana, som dock ej var stensatt.
Själva hamnen var indelad i tre tilläggsplatser. Närmast järnfraktarna, som gjorde an vid Nedre järnvågen intill Järngraven, var tre skeppslängder reserverade för ryska och finska båtar med last av viktualier och hampa. De gamla traditionerna från Ryska bodarnas dagar levde kvar - och lever kvar än, fastän Sestroretsk och andra Leningradbåtar nu placeras ännu ett stycke österut.
Fram till Lokattstrappan låg vedskutor, och de återstående hundra meterna av Stadsgårdshamnen upptogs av hö-, halm- och kolskutor. Ytterligare några farkoster, av mindre angenämt slag, lade till vid Lokattstrappan: latrinpråmarna. Här fanns en avstjälpningsbrygga, där renhållningskärrorna körde ut och tömde avfallet direkt i pråmarna nedanför. Den illaluktande trafiken skedde visserligen nattetid, men stanken låg kvar dygnet om - knappast förbättrad av de primitiva allmänna avträdeshusen i grannskapet - och trakten vann betydligt i hygieniskt hänseende, när soptipp och avträden försvann vid mitten av 1870-talet. På dagarna bogserades latrinpråmarna ut till Fjäderholmarna, där vedskutor och "sandkilar" från Roslagen tog last i retur, som med god avans såldes till gödsel i hemorten.
|
|
Söderbergs trappor
Redan år 1750 ägde en strumpvävargesäll vid namn Anders Söderberg en tomt vid Högbergsgatans slut i kvarteret Mäster Mikael mindre. Denna tomt har gått i arv, först till tröjvävare Ulrik Söderberg och sedan till strumpfabrikör Johan Söderberg. Den sistnämnde gjorde sig en förmögenhet på att tillverka och sälja halsdukar av ylle, så kallade comfortables. Han var också känd som en givmild donator till Stockholms Högskola.
|
|
För hamnarbetarna och fartygsbyggarna i Stadsgården gick den kortaste och naturligaste vägen upp till söders höjder över Söderbergs tomt eftersom Katarinaberget i väster och Stigberget i öster var för branta. Någon av herrarna Söderberg tröttnade uppenbarligen på springet över tomten och lät bygga en trappa längst tomtens östra sida. Denna första trappa var av trä och gick vinkelrät mot strandlinjen från Stadsgården upp till "Katarina östra kyrkogata" (idag delad i Mäster Mikaels gata i väster och Fjällgatan i öster).
I början av 1900-talet byggdes Stadsgården ut och delar av Stigberget sprängdes bort, och med det också Söderbergs trappor. Samtidigt drogs Katarinavägen upp från Slussen och anslöts till Renstiernas gata. I det hörnet byggdes inte bara Stadsgårdshissen utan även en ny inkarnation av Söderbergs trappor, denna gång i sten och parallellt med den utsprängda klippväggen. Stadsgårdshissen stängdes i oktober 1971.
|
|
|
|
|
Ur Ett berg vid vattnet, Per-Anders Fogelström, 1969:
Intill Söderbergs trappor uppfördes 1907 Stadsgårdshissen - "en fullt modern, med elektricitet driven hiss - av stor betydelse i kommunikationshänseende, rymmer två av varandra oberoende hisskorgar, vardera med plats för tio passagerare", heter det i presentationen av nyheten i "livar 8:de dag". Hissen användes huvudsakligen av hamnarbetarna i Stadsgården, 1957 önskade granskarna av stadens räkenskaper att den ganska olönsamma rörelsen skulle nerläggas, liknande påstötningar gjordes f.ö. redan några år efter det att hissen byggts. Särskilt betydelsefull blev den väl aldrig men är ändå ännu i bruk och får väl betraktas som en nödvändig bekvämlighet trots det dåliga ekonomiska utfallet. I början kallades hissen Sofiahissen (Katarina och Maria hade ju sina hissar), initiativtagare till anläggningen var "Panama-konsuln" E. W. Djurling som bodde vid Fjällgatan. 1960 utbyttes en av de gamla "originalgondolerna" mot en modern automatisk hiss. Omkring sekelskiftet sträckte sig den utsprängda delen av Stadsgården ungefär fram till Söderbergs trappor och där låg då några vändskivor för järnvägens hamnspår.
| |
|
|
|
Söderbergs trappor var den officiella benämningen på kajen fram till Sista Styverns trappor ett par hundra meter längre österut. "Kaj" är kanske inte rätta ordet för den smala träbryggan, här och där endast några meter bred, med plankorna gungande på pålar och bristfälliga stenkistor. På bockar med lösa bräder mellan båtarna och magasinen, som klängde fast vid strandkanten, fick hamnarbetarna balansera med sina bördor: spannmål till Öhmans torkria, saltsäckar till Tempelmans magasin, linfrö till Sommelius' oljeslageri. De sista husen i kvarteret Stenbodarna var impregnerade med sillake: här låg Långströms sillmagasin och upplag för konserver och lutfisk.
|
År 1872 började det nybildade Stockholms Magasinsaktiebolag uppföra en jättebyggnad vid Stadsgården 34-36, där förut de Tottieska och Godeniuska magasinen legat. Sjuvåningskomplexet, som än i dag (1950) dominerar kajen, skulle få de mest vittgående följder för Stadsgårdens framtid och vållade höga vederbörande åtskilligt huvudbry i samband med byggandet av stationsbyggnad för Saltsjöbanan.
|
|
|
Saltsjöbanan
Tolv år tidigare hade järnvägen kommit till Stockholm, 1871 rullade de första tågen över sammanbindningsbanan och det var helt naturligt att man också skulle ha järnvägsförbindelse med Saltsjön. Utan tvivel var Stadsgården den lämpligaste platsen. Här var visserligen trångt, men nära Slussen skulle det inte vara någon svårighet att få mera utrymme genom utfyllningar i sjön. Värre blev det längre ut, där det nya magasinet spärrade vägen och tvingade till utfyllningar på betydligt djupare vatten. Med det minsta förutseende borde naturligtvis denna situation aldrig uppkommit. Nu kunde man inte anständigtvis lösa in och låta riva det splitter nya huset, utan tänkte trots allt bygga ut en nära tjugofyra meter bred kaj framför magasinet. Då framlade stadens dåvarande byggnadschef, major C. J. Knös, ett förslag att i stället spränga bort berget bakom magasinet och på så sätt dra fram kajen mot Ersta.
|
|
Projektet ställde sig visserligen något dyrare, men i gengäld slapp man risken att hamnen blev underminerad av strömmen, samtidigt som man hade fördelen att kunna bygga alla erforderliga anläggningar på fast berg. - Byggnadschefens förslag gick igenom, och den 2 juni 1875 beslöt stadsfullmäktige att arbetet omedelbart skulle sättas i gång. Man började i närheten av Lokattens trappor, röjde undan bland täppor och småkåkar ovanför och sprängde sig fram genom bergväggen, som här var c:a femton meter hög. Inalles forslade man bort 18 940 kubikmeter sten längs den 172 meter långa sträckan. Trots, som en samtida tidningsskrivare uttryckte det, "de mödosamma sprängningsarbetena, som, märkvärdigt nog i slutet av nittonde århundradet, utföras med tillhjälp av handborr, släggor och skottkärror" - han kunde ha tillagt krut - hade man 1882 hunnit bort till Söderbergs trappor, där man tills vidare gjorde halt.
|
|
|
Stadsgården hade fått ett nytt ansikte. Gamla hus revs eller restaurerades och nya fastigheter murades upp. På den femtiofem meter breda hamngatan drogs järnvägen fram, ångvinschar monterades upp, och några år senare, 1887, strålade Stadsgården i elektrisk belysning. Från Stadsgårdshissen sprängdes 1891-1893 en tunnel genom berget fram till Tegelviken, Stadsgårdstunneln. Den 643 meter långa tunneln var - näst Nuoljatunneln på linjen Gällivare-Riksgränsen Sveriges längsta. - och julaftonen 1893 invigdes stationen vid Lokattens trappor. 1914 restes ett nytt stationshus där, numera känt som Sjömansinstitutets hus.
1936 drogs banan fram till Slussen. Före den sista förlängningen beräknades järnvägen, inklusive rullande materiel, ha kostat i runt tal 5,5 miljoner kronor, en summa som med hänsyn till dess 15,3 kilometer gjort den till Sveriges dyraste.
|
|
Stora Tullhuset är formgivet av Ferdinand Boberg 1906-1910 och visar den för Boberg typiska industriarkitekturen från sekelskiftet 1900, där rött murtegel som fasadmaterial dominerar. Liksom på Värtagasverket, Brunkebergsverket och Tulestationen, även dessa ritade av Boberg, smyckas fasaden med detaljer i sandsten eller granit som påminner om verksamheten i byggnaden. Fasaden är numera k-märkt. Huset består av en högdel mot öst och en långsträckt lågdel mot väst. Den totala våningsytan är på 11 000 kvadratmeter.
|
|
|
|
|
Byggnaden har under åren använts för tullverksamhet, tullskola, lager samt flera andra verksamheter. Förtullningen upphörde 1975. Fastigheten ägs och förvaltas av Stockholms stad genom Stockholms Hamnar. Byggnaden renoverades och upprustades från 2007 till en beräknad kostnad av 235 miljoner kronor. Stora Tullhuset inrymmer bland annat Svenska Fotografiska museet, som öppnades för allmänheten den 21 maj 2010. Planen var tidigare att Tullhuset skulle bli ABBA-museet, men idén skrinlades.
Arkitektföretaget ETTELVA har projekterat för en varsam ombyggnad i syfte att bibehålla fastighetens yttre karaktär i kombination med en total omgestaltning av interiören. Här inryms en kryssningsterminal och ett antal kontor där den största hyresgästen alltså är Fotografiska, som har gjort byggnaden till ett landmärke känt över hela världen. Byggnaden är Q-märkt med originalutsmyckningar i jugendstil.
|
|
Sista Styverns trappor mellan Stenbodarne större och Stenbodarne mindre hade namn efter en krog med denna bittert betecknande benämning. Krogen låg nere i Stadsgården. Här tog sjömännen den sista färdsupen innan de seglade ut och här kanske också hamnsjåarna slängde upp sina sista ören för en färdknäpp innan den mödosamma klättringen uppför trapporna begynte. De ursprungliga Sista styverns trappor revs 1899.
Ännu på 1860-talet fanns krogen kvar, belägen ett tjugotal steg uppför trapporna. Det var här August Blanche lät Pauli, Axner och de andra clarinisterna utkämpa sitt förtvivlade slag med katrinisterna, bättre bakhåll än dessa tunggångna, trånga och oändligt långa trätrappor kan man inte tänka sig.
|
|
|
|
|
Trapporna har framför allt blivit kända genom August Blanches skildring av striden mellan »klarister« och »katrinister« i romanen Flickan i Stadsgården. Blanche skriver bl.a. att trapporna »belägna alldeles vid slutet av Stadsgården, äro af trä samt mycket smala och ännu mer branta. På dem kommer man från Stadsgården upp till ryggen af det berg, hvarpå Södermalm, den till omfånget betydligaste delen av Stockholm, hvilar.« Det är i denna (nu försvunna) del av trapporna som August Blanches tappra "klarinister" utkämpar sin väldiga strid med de fruktade "råttorna" från Katarina.
"Sista styverns trappor, belägna alldeles vid slutet av Stadsgården, äro av trä samt mycket smala och ännu mera branta. På dem kommer man från Stadsgården upp till ryggen av det berg, varpå Södermalm, den till omfånget betydligaste delen av Stockholm, vilar. Dessa trappor, som sålunda slingra sig utefter den branta bergväggen, äro onekligen den mest farliga plats man kan välja för lekar av det slag som det ifrågavarande; ty om också den styrka, vilken innehar och behärskar dem, utan svårighet kan försvara sig mot de fiender, som anfalla nerifrån, så äventyrar den på samma gång, för den händelse anfallet kommer ovanifrån, att med lika lätthet bliva kastad utför trapporna rakt i gapet på fienden därnere, i fall man dessförinnan icke brutit halsen av sig. Pauli, detta generalsämne, hade noga uppfattat dessa båda omständigheter och på dem byggt sin stora strategiska plan" (August Blanche: "Flickan i Stadsgården", 1847)
|
|
På andra sidan fortsatte träbryggan, Sista Styvern och magasinen. Närmast kom det stora Mattonska magasinet - på Blanches tid ägdes det av firman C. P. Möller & Co. - som hyrdes ut till olika grosshandelsfirmor. Så följde Sveagården, Lundströms kolgård, tidigare ägd av Ångbogseringsbolaget Flink, och det Slöörska magasinet, varefter man åter hade en förbindelseled med trakten ovanför via Ersta trappor.
På vattnet nedanför gungade mot slutet av seklet badhus och klappbrygga, på 1870-talet hitflyttade från Söderbergs trappor. Förbi saltupplag och Bröderna Amelns sillmagasin fortsatte så Ersta bro bort till den för obehöriga stängda Grönlandsporten till Södra varvet.
|
|
Sista styverns trappor hette tidigare Mikaelsgränd eller Mikaels Trappgränd. Sitt nuvarande namn fick den 1967. Orsaken till namnbytet var den spridda men osäkra uppfattningen att det var 1600-talsbödeln Mäster Mikael som gett upphov till namnet. En annan orsak till namnbytet var att man ville återuppliva ett färgstarkt södernamn. Sista styverns trappor hade för länge sedan varit namnet på en av de trappor, som från Stadsgården ledde upp till Fjällgatan.
Stadsgårdshamnen är inte färdigbyggd ännu. Sedan ett tiotal år arbetar man med den femhundra meter långa Masthamnen längst österut, nedanför Fåfängan. Själva kajen var färdig 1950 och så småningom kommer magasin och varuskjul. I slutligt skick blir Stadsgårdshamnen allt som allt två kilometer lång och får en avsevärt större kapacitet, särskilt som Masthamnen har ett djup av över tio meter och kan ta emot även oceangående fartyg.
|
|
|
|
| |
