Södermannagatan sträcker sig från Tjärhovsgatan vid Katarina norra skola till Bohusgatan vid Stora Blecktornsparken.

Det finns huvudsakligen bostadshus men den är också en av gatorna som ingår i det så kallade SoFo-området på Söder (South of Folkungagatan). Där finns många caféer, secondhandbutiker och modebutiker.

Gatan fick sitt nuvarande namn efter Stockholms stadsfullmäktiges beslut om namnrevision 16 juni 1885. Tidigare belagda namn på gatan är Sörmannelands gattunn från 1668 och Södermanlandz Gatan från 1674.

Med hänsyn till ordbildningen utgör Södermannagatan och de samtidigt nybildade Östgötagatan och Västgötagatan en enhet. Att man ändrade Södermanlandsgatan till Södermannagatan kan synas något egendomligt med tanke på att man samtidigt nybildade namn inom kategorin "de södra landskapen": Ölandsgatan, Gotlandsgatan, Blekingegatan, Skånegatan.

Sannolikt har väl gatan fått sitt namn av att man på den vägen kom till Södermanland. Norra delen av Södermannagatan - i varje fall delen norr om Kocksgatan har tidigare kallats "Söder Capels gathun" (1648) och Kyrkiegatan (1674). / Stockholms gatunamn.

Södermannagatan 26-20 (32-26) norrut i hörnet med Skånegatan

Södermannagatan 32-26 norrut (Tidigare 26-20)

Södermannagatan 28-32 söderut.

Södermannagatan 26-28. (Tidigare 20-22). Hörnet med Bondegatan 32

Bonden större 45 är en kulturhistoriskt värdefull fastighet i hörnet Skånegatan 69 / Södermannagatan 32 på Södermalm i Stockholm. Stenhuset i tre våningar är ett av de få kvarvarande, tidiga hyreshus för fattiga arbetare i Stockholm och representerar ett stort socialhistoriskt värde. Fastigheten ägs av AB Stadsholmen och är blåmärkt av Stadsmuséet i Stockholm, vilket innebär "att bebyggelsen bedöms ha synnerligen höga kulturhistoriska värden".

Tomten vid Södermannagatan köpte Sandgren den 5 oktober 1853 från bryggaren Gustav Lychou, vars far, hovbagaren Nils Lychou, ägt den sedan 1810. Sandgren ägde ytterligare ett par fastigheter längs Södermannagatan, i kvarteret Bonden mindre, där han uppförde liknade bostadshus dock något mindre, de revs i slutet av 1930-talet. Han hade även en tomt i fastigheten Skinnarviken 1 vid Bastugatan 48 där han byggde ungefär samtidigt en liknande hyreskasern för fattiga arbetare. Skinnarviken 1 finns kvar och även den är blåmärkt av Stadsmuséet.

För att erhålla stöd från fattigbyggnadsfonden fick vissa villkor uppfyllas. Fonden krävde bland annat att lägenheterna skulle vara "till beboende av fattiga hushåll ibland de arbetande klasserna". Dessutom skulle fattigvårdsstyrelsen bestämma hyresnivån och att bostadshusen skulle innehålla högst 16 och minst fyra lägenheter. Lägenheterna skulle bestå av ett rum och separat kök eller av så kallade spisrum, alltså ett rum med spis för matlagning. Enligt samtida rekommendationer var rum med separat kök att föredra, speciellt om köket utrustades med Bolinders patenterade vedspis och därigenom fick en värmekälla som gjorde även detta rum lämpligt för sovändamål.

Planlösningen är enkel och symmetrisk. Från varje trapphus når man fyra lägenheter om ett rum och kök; två till höger och två till vänster. Närmast trapphallen placerades köket. För husets två trappuppgångar (Södermannagatan 30 och 32) blev det totalt 24 lägenheter. För att bevara en harmonisk fönsterindelning utformades några fönster som blindfönster. Södermannagatan 28 var olik de andra och inreddes med en lägenhet om tre rum och kök per plan. Under huset byggdes två välvda källare med indelning för hyresgästernas ved- och matförråd. Redan 1856 inreddes även vinden med några spisrum. Under 1800-talets senare del drogs vatten och avlopp in i köken samt gasledningar. Avträden fanns kvar i uthuslängan ända fram till moderniseringen på 1980-talet.

De små lägenheterna om ett rum och kök kostade 140 kronor i årshyra år 1863. Det var inte ovanligt att de boende hyrde ut i sin tur till inneboende. År 1863 bodde 43 personer i trappuppgång Södermannagatan 32, bland dem arbetskarlen Petter Andersson med inneboende tvätterskan, änkan Charlotta Hansson, dottern Ulrika, sonen Carl och pigan Anne Höglund. På samma adress bodde gaständaren N.F. Andersson med hustru Maria, sonen Oscar, dottern Angnes och fostersonen Carl Andersson samt skräddargesällen August Åberg (utan anställning) med hustru Christina, fosterson Kurt Emil och inneboende fabriksarbeterskan Carolina Carlsson. Bostadssituationen förvärrades därefter och 1880 bodde 63 personer i samma trappuppgång, därav 14 inneboende. Årshyran hade stigit till 240 kronor.

År 1898 omändrades bottenvåningen Södermannagatan 32 till butik och verkstadslokal. En liknande ombyggnad utfördes av bottenvåningen vid Södermannagatan 28. Ytterligare butiker byggdes till längs med Skånegatan på 1920-talet. På ett fotografi från 1961 syns denna tillbyggnad som sedermera revs igen. Fastigheten övertogs av Stockholms stad 1939 respektive 1978. På 1970-talet var bebyggelsen i mycket dåligt skick och skulle rivas, vilket avslogs.

Istället lät Staden utföra en varsam upprustning som genomfördes av AB Familjebostäder efter ritningar av arkitekt Lennart Lindberg. De små lägenheterna slogs ihop till två rum och kök. Istället för fyra lägenheter per plan blev det nu två per plan. I interiören finns delvis bevarade detaljer från ursprungstiden, bland annat runda vita kakelugnar och några murade spisar med kåpa. Gårdshuset upprustades och inreddes med tvättstuga, soprum och cykelförråd.

Södermannagatan 40-34 t h, närmast 40. Katarina Bangata 37-31 t v, närmast 37. Kv Bondetorpet

Södermannagatan 44. Tidigare biografen Ugglan, numera Frälsningaarmén Kår 393

Över entrén fanns en lång, kopparklädd baldakin och innanför en rymlig entréhall. På baldakinen fanns uppåtriktade strålkastare som belyste husfasaden. Själva salongen anordnades en trappa ner. Här liksom i salongen fanns väggmålningar av Einar Forseth.

Fastigheten förvärvades 1941 av Frälsningsarmén som stängde biografen den 25 maj 1941. Man behövde lokalen för sin egen verksamhet och lät bygga om biografsalongen till samlingslokal. Då tillkom en takljuskupol av glasblock som släpper in dagsljus i lokalen. Den tidigare biografen nyttjades sedan som bland annat kår- och gudstjänstlokal. Idag har Frälsningsarméns Kår 393 sin verksamhet här. Även baldakinen är kvar och vittnar om att det har funnits en biograf en gång i tiden.

Harry som började arbeta som springschas direkt efter folkskolan kunde, trots en klar skepsis mot "kissedoggar" som realskolegrabbarna kallades, ta realexamen genom kvällsstudier. Han fortsatte sedan genom stipendier till studentexamen 1940 och tog också civilekonomexamen på Stockholms handelshögskola 1949.

Blecktornsområdet är resultatet av ett kommunalt initiativ att skapa goda bostadsområden med förhållandevis låg exploatering och fick en för Per Olof Hallman typisk stadsplan med slingrande vägar. Han skapade vackra gatuperspektiv och gårdsbildningar med en bebyggelse som anpassades till den kuperade terrängen.

I samband med den nya stadsplanen för Blecktornsområdet på 1920-talet fick kvarteren och gatorna namn med anknytning till fiske. Området bebyggdes i två etapper med Stockholms Kooperativa Bostadsförening som byggherre. Husen i kvarteret Draget uppfördes 1922-1923 med Sven Erik Lundqvist som arkitekt och kvarteret Ryssjan bebyggdes 1926-1929 efter ritningar av Edvin Engström med Sven Erik Lundqvist som arkitekter.

Kvarteret Ryssjans gatuadresser är Metargatan 16-36, Blecktornsstigen 18-26 och Notvarpsgränd 1-3. Kvarteret är ett storgårdskvarter intill Stora Blecktornsparken. Husen är mellan tre och fem våningar höga utan hiss. Lägenheterna saknar balkong. Fastigheten har ett fåtal garageplatser. Kvarteret har totalt 208 lägenheter.

Kvarteret Draget rymmer en stor grönskande innergård. Ryssjans bebyggelse sluter sig som en skyddande mur kring en parkliknande gård, som kan nås via två stora portiker. Fasaderna gestaltades i en lätt nationalromantisk stil, som var mode vid denna tid. Husen är uppförda i sten och putsade med grovputs samt avfärgade i kraftiga varmröda och varmgula kulörer, en del fasader framhävs genom vita pilastrar, horisontella band eller vita inramade gavelspetsar. Taken är täckta med taktegel på sadeltak och en del portomfattningar är huggna i röd sandsten.

Hela området är blåklassat av Stockholms stadsmuseum vilket innebär att bebyggelsens kulturhistoriska värde av stadsmuseet anses motsvara fordringarna för byggnadsminnen i Kulturmiljölagen.

Stora Blecktornet, Södermannagatan 61(tidigare 29), var arkitekt Ferdinand Bobergs och hustrun Annas hem på Södermalm i Stockholm. Här bodde paret mellan 1930 och 1935. Namnet "Blecktorn" härrör enligt Björn Hasselblad från en byggnad, "blektornet" där man blekte tyger och som hörde till den tidigare närbelägna klädesfabriken, Barnängens manufaktur, i Barnängen.

En byggnad med namnet Blectorn fanns redan på Petrus Tillaeus' karta från 1733. Det var handelsmannen Jöran Bröms som lät uppföra den som en malmgård åt sig själv och sin familj. På den tiden var det en enkel oisolerad byggnad med ett åttakantigt torn. Först 1856 skedde en större ombyggnad genom Vilhelm Diurberg, som resulterade i en vinterbonad stenbyggnad med två torn. Under 1880-talet förvärvade Stockholms stad gården och inrättade där ett så kallat skolkarhem för "vanartiga" barn. 1902 var här 26 pojkar mellan 10 och 15 år intagna. 1907 stängdes verksamheten, sedan stod huset tomt under många år.

Stora Blecktornet, vestibulen, 1930

Stora Blecktornet från öster

Stora Blecktornet från SO 1902

I motsats till andra genomgripande renoveringar, som Boberg genomförde behölls husets exteriör nästan oförändrad. Invändigt gjordes dock mera omfattande ingrepp. . Huset fick ett stort modernt kök och badrum, rumsindelningen förändrades och för Anna Boberg anordnades en ateljé i norra tornet.

Byggnadens slätputs avfärgades i en roströd kulör som den hade fram till 1990-talet. När Anna dog 1935 ville Ferdinand inte bo kvar där längre och huset hyrdes av en direktör Curt Schwang. Efter 1970 fanns Stockholms stads distrikt av Centerpartiet som hyresgäst och idag har Stora Blecktornet en daglig verksamhet som drivs av personer med lindrig utvecklingsstörning, med stöd av personal, vars huvudsakliga uppgift är konferens- och kaféverksamhet.

Namnet "Blecktorn" härrör enligt Björn Hasselblad (Stockholmskvarter) från en byggnad, "blektornet" där man blekte tyger och som hörde till den tidigare närbelägna klädesfabriken, Barnängens manufaktur, i Barnängen. (Se ovan om Stora Blecktornet!) Per Anders Fogelström m.fl. (Stockholms gatunamn) ifrågasätter dock denna tolkning och menar att förleden "bleck" eller "bläck" möjligen kan syfta på tornets taktäckning bestående av bleckplåt.

Lilla Blecktornets kvarvarande huvudbyggnad uppfördes inte lång från Hammarby sjö som malmgård för fabrikören Niklas Sjöberg efter ritningar av murmästaren Johan Wilhelm Elies och stod färdigt 1787. Det rör sig om ett tvåvåningars stenhus med inredd vind under ett brutet och valmat sadeltak. På samma plats låg i slutet av 1600-talet Södermalms surbrunn, en hälsobrunn vars vatten dömdes ut av läkaren Urban Hjärne som "varande ett vackert samkväm för grodor, iglar och andra maskar". Då bedrevs redan en omfattande verksamhet med textilfabrik, lantbruk och trädgårdsskötsel på platsen.

Till anläggningen hörde flera byggnader. Utöver Sjöbergs nya malmgård fanns ett äldre boningshus, ladugård, stall, vagnshus, arbetarbostäder och bodar. Vid Södermannagatan låg en grindstuga och därifrån sträckte sig en askallé rakt österut fram till huvudbyggnaden. En liten rest efter denna allé finns fortfarande bevarad i dagens Lilla Blecktornsparken. Söder om den nuvarande parken låg jordbruket och närmast huvudbyggnaden en mindre trädgård.

Strax öster om huvudbyggnaden låg ett åttakantigt lusthus som byggdes i början på 1700-talet och 1743 smyckades med en takmålning utförd av mästaren Anders Balck. Lusthuset revs 1929 men takmålningen tillvaratogs redan 1915 och överfördes till Stockholms stadsmuseum 1929. Takmålningen har en diameter på 430 cm och visar med klara färger ett perspektiviskt målat landskap med nio personer bakom en

I början av 1800-talet övertogs Blecktornsfabriken av släkten Lamm som utvecklade företaget. 1801 sysselsatte man tre mästare, tolv gesäller och tre diversearbetare. Här tillverkades bland annat kattun, nättelduk och tryckta schalar som såldes över hela Sverige. Från 1826 till 1861 innehade släkten Lamm malmgården Heleneborg vid Pålsundet. Där utökades verksamheten under Salomon Ludvig Lamm med vaxdukstillverkning, klädfärgning samt ljustillverkning. Produktionen här räknas som en fortsättning av Blecktornsfabriken.

P A Fogelström om Surbrunnen och området däromkring

Inkörsporten 1906 från Södermannagatan via den långa allén som fanns fram till Lilla Blecktornet. Nordvästra hörnet av Lilla Blecktornsparken

Hammarby IP, Kanalplan, är en idrottsplats med fotbollsplan i konstgräs. Anläggningen är belägen mellan Bohusgatan, Tullgårdsgatan, Södermannagatan och Stora Blecktornsparken. Kanalplan invigdes den 12 september 1915. Kanalplan är hemmaarena för Hammarby IF:s damlag i fotboll.

1915 hände två viktiga saker för Hammarby IF:s framtid. Det ena var invigningen av Kanalplan den 12 september. Idrottsplatsen invigdes av självaste kronprins Gustav Adolf. Den blivande "gamle" kungen gjorde enligt rapporterna inte samma fadäs som farsan V-Gurra gjorde 20 år senare vid invigningen av Råsundastadion. Gustav V kallade då nationalarenan för "tennisbana".

En lite kul grej är att man rätt snart "upptäckte" att det lönade sig att spela mot Hammarby sjö eftersom banan sluttade något ditåt. Detta efter någon månads spelade matcher.

Att Klara SK:s fotboll uppgick i Hammarby, som därmed blev representerat i världens största sport var också avgörande för Hammarby. Fotbollen är kanske den viktigaste anledningen till att Hammarby blivit en av Sveriges populäraste föreningar. Spelet, och supportrarna, har charmat i 100 år. År 2001 gick Hammarby Fotboll från att vara mest älskat, till att även bli bäst på plan.