Söderport


vadersolstavlanmin.jpg
Söderport på Vädersolstavlan 1535. I bildmitt syns inre
Söderport och till höger yttre Söderport som senare blev Mellanport.
Söderport var en del av Stockholms medeltida försvar belägen vid landtungan mellan Gamla stan och Södermalm i dagens Slussenområdet. Söderport omtalas skriftligt första gången år 1409. Anläggningen bestod tidvis av minst tre torn som byggdes om och moderniserades med korta mellanrum, dels för att hålla takt med befästningskonstens senaste krav och dels på grund av svåra markförhållanden.

Söderport som försvarsverk försvann med Stockholms stadsförnyelse på 1640-talet. De sista resterna av yttre Södertorns vallanläggning grävdes bort i mitten av 1950-talet i samband med tunnelbanans förlängning från Slussens tunnelbanestation och norrut.

Ett fast försvar av Stadsholmen mot syd fanns 1280 och tillkom troligen redan tidigare. Vid den tiden låg den sydligaste delen av Stadsholmen utanför stadsmuren och porten. Hur anläggningen ursprungligen såg ut är idag inte längre möjlig att fastställa eftersom alla spår har blivit bortschaktade.

I början av 1400-talet omtalas två torn, ett inre på Stadsholmens (Gamla stans) sida och ett yttre på landtungan över Söderström, båda syns på Blodbadstavlan från 1524 och Vädersolstavlan från 1535. Här, mellan Kvarnströmen och Lilleström, fanns en kort, men viktig försvarslinje som i samband med Kristian II:s angrepp på Stockholm år 1518 fick sitt elddop. Trots beskjutning kunde de danska trupperna inte betvinga försvarsanläggningen, eller som Olaus Petri uttryckte det: ”Dock kunde han (Kristian II) därmed intet uträtta utan fick där dött folk och sårat”. Det som skadades av danskarnas tunga artilleri reparerades av svenskarna under natten. Att Kristian II ändå kunde inta Stockholm den 7 september 1520 berodde på att staden kapitulerade efter påtryckningar och en längre belägring.

Men Kristian II:s tid som Sveriges kung blev kort. Efter Befrielsekriget 1521-1523 kunde Gustaf Vasa inta Stockholm. Händelsen skildras i en monumentalmålning av Carl Larsson . I hans nationalromantiska tolkning rider Sveriges blivande regent mot inre porttornet över en smyckad vindbro, troligen den över Lilleström. Som framgår av Blodbadstavlan hade yttre södertornet blivit skadat under danskarnas belägring. Drygt tre månader efter Gustav Vasas intåg rasade det samman och var åter uppbyggt först på 1540-talet. Under 1540-talet uppfördes även ett sidotorn (ibland kallad mellantorn) intill det yttre tornet.

Till den södra försvarsanläggningen kom mellan 1548 och 1558 en vallgrav, en försvarsvall och ytterligare ett försvarstorn (”Rondellen”) på Södermalmssidan. Rondellen fick nu heta yttre Södre Torn medan det forna yttre tornet började kallas Mellantornet. Rondellens murar var 3,6 till 4,5 meter tjocka och diametern var 19 meter, grunden bestod av kraftiga gråstenar. Bottenvåningens tak var välvt och bars upp av en mittpelare. Anläggningen med sina tre torn illustreras på Frans Hogenbergs kopparstick från 1570-talet. På Södermalmssidan syns den vattenfyllda vallgraven (med båtar), rondellen med ett lågt porttorn och försvarsvallen. Bortom vallen, som upptog hela området mellan Lilleström och den nya vallgraven, märks mellanportens torn (det forna yttre tornet) och på Gamla stans sida står inre Södre Torn.

Under Johan III:s regeringstid (1568-1592) skulle Stockholms bebyggelse förskönas. Hans önskan var att ”staden måtte sirligen och på det bästa pyntad bliva”, det gällde även försvarsanläggningarna. Samtliga tre torn i det södra försvarsverket försågs med överbyggnader respektive tornspiror. Under Gustav II Adolfs regeringstid (1611-1632) hölls befästningarna vid Söderport i stånd. På Henrik Keysers Stockholmspanorama från 1637 syns yttre södertornets nya halvrunda tak och yttre söderportens tornspira.

blodbadstavlan_1520min.jpg
Blodbadstavlan 1524

gustavvasasintagmin.jpg

hogenberg_1560min.JPG
Hogenberg 1560

keyser_1637min.jpg
Keyser 1637


hartmann_1650min.jpg
Hartmann 1650
Vid 1630- och 1640-talen präglades Stockholm av intensiv stadsplane- och byggverksamhet. Sveriges tid som stormakt hade börjat och den medeltida småstaden skulle på kort tid förvandlas till en av Europas modernaste huvudstäder. Under amiralen och överståthållaren Clas Larsson Fleming utfördes de första regleringarna på Norr- och Södermalm.

Inre söderport försvann redan tidigare tillsammans med västra och östra stadsmuren. Materialet användes både som byggmaterial för nya hus och för nya utfyllnader. Mellantornet revs 1637 i samband med bygget för Drottning Kristinas sluss. Yttre Södertorn blev kvar men hade förlorat sin strategiska betydelse. Stockholms inre försvarslinje hade flyttats till Danviks skans i öst respektive Söder skans i syd. På ett kopparstick gjord till drottning Kristinas kröning 1650 av Wolfgang Hartmann syns (från vänster till höger) "Rondellen" (yttre Södertorn), bakom den söderport med tornspira, framför den stadsvallen med kanoner och den nya slussen med vindbryggan.


Istället för befästning blev området efterhand ett ekonomiskt centrum för Sveriges järnexport. År 1662 flyttades järnhanteringen och Stockholms järnvåg från Järntorget i Gamla stan hit och den gamla vallgraven blev Järngraven. Hur "Järn-Grafwen" och trakten vid yttre "Södre Torn" tedde sig 1674 syns på en karta i Holms tomtbok.

På en samtida illustration upprättad av Lorenzo Magalotti 1674 framgår att området var befäst med tio kanoner, som stod utplacerade på stadsvallen. På Järngraven syns intensiv verksamhet med hantering av stångjärn som transporteras av så kallade järnbärare från Mälarsidan till Saltsjösidan. Till Mälarsidan anlände järnprodukterna med skuta från Bergslagens talrika hyttor. Tidvis fanns här världens största järnupplag.

År 1698 revs rondellens övre våning och porttornet till grunden. Samma år ”bortfördes södervallen”. På stadsarkitekt Johan Eberhard Carlbergs situationsplan från 1771 framgår den nu torrlagda vallgraven och yttre södertornet med sina tjocka väggar. Tornet har blivit en del av den övriga bebyggelsen vid Järngraven.

jarngraven_rondellen_1771min.jpg
Holms tomtbok 1674. Järngraven och "Rondellen" samt Kristinaslussen (norr är nedåt).

magalotti_1674min.jpg Magalotti 1674

vallgravsmuren_1955min.jpg
Vallgravsmuren 1955
Tornets grundmurar fanns kvar under bebyggelsen vid Södermalmstorg och kunde undersökas i början av 1930-talet i samband med bygget för trafikapparaten Slussen. Yttre vallgravsmurens fundament bortschaktades slutligen i mitten av 1950-talet när tunnelbanans södra gren förlängdes från Slussens tunnelbanestation mot norr.

Kvartersbeteckningen Södre Torn, mitt i Pelikanslingan i Slussens trafikkarusell påminner än idag om Stockholms södra försvarsanläggning. Kvarteret är platsen för Kolingsborg uppförd 1953–1954 efter ritningar av arkitekt Arthur von Schmalensee och kommer att rivas i samband med bygget av Nya Slussen.



Kolingsborg är en byggnad med adress Pelikanslingan 2 vid Slussen i Stockholm. Huset uppfördes 1953–1954, efter ritningar av arkitekt Arthur von Schmalensee. Byggnaden inrymde i början lokaler för bland annat Stockholms Hamnar och senast en nattklubbslokal med namnet Kolingsborg som stängde i december 2013. Kolingsborg, som av Stockholms Stadsmuseum klassificerats som kulturhistoriskt värdefull, är planerad att rivas i samband med bygget av Nya Slussen.

Namnet Kolingsborg är ett arv från stuvarnas tidigare lokal som uppfördes vid den gamla Nils Ericsons sluss efter en strejk på 1890-talet. Denna barack fungerade som uppehållsplats för sjåarna vid en tidigare utropsplats under uppfartsbron mot Södermalm. Byggnaden kom att kallas Borgen, eller Kolingsborg efter Albert Engströms slitna stuvarkarikatyr Kolingen. År 1980 öppnades en ny personallokal i Stockholms Frihamn som ersatte Kolingsborg. Den nya lokalen kallades ”Nya Borgen”.

Nuvarande byggnad uppfördes av byggmästare Olle Engkvist för Stockholms Hamnarbetarkontor 1953–1954, efter ritningar av Arthur von Schmalensee. Kolingsborg upptar hela öppningen i Västra slingan (numera Pelikanslingan) i Slussens trafikapparat. Här fanns tidigare bara en stor öppning ned till den underliggande hamnbangården (numera Slussens bussterminal). Längs öppningens östra sida löpte den övertäckta Gula gången, som byggdes in i den nya byggnadskroppen.

Huset har en våning ovanför Pelikanslingan samt en indragen takvåning och flera källarvåningar. Fasaderna är klädda av emaljplåtar i grågrön kulör. Sockeln har en yta av grågröna mosaikstenar. Den till formen elliptiska byggnaden kom att inrymma kontor för Stockholms Hamnar, Stuvareförbundet, Hamnarbetarfackföreningen samt personalutrymmen och avlöningskontor för hamnarbetarna. Under en tid fanns även den allmänna arbetsförmedlingen i huset.

Medan de övre planen inreddes för kontor utformades de nedre planen som en utropshall med två upphöjda talarstolar. Från dessa utropades dagens jobb fyra gånger om dagen, och hamnarbetarna fördelades här på de inneliggande fartygen. Utropshallen försågs med väggmålningar med motiv från hamnarbetarnas arbete, utförda av konstnären Ingemar Callenberg. Hallen byggdes om och förvandlades till diskotek, där bland annat de gamla avlöningskassorna kom att fungera som garderob och utropningsplatserna som discjockeybås, men Callenbergs målningar skyddades under paneler och finns kvar än idag. Lokalen fungerade som inspelningsplats för diskotekscenerna i Staffan Hildebrands film G – som i gemenskap från 1982. Sedan slutet av 1990-talet var nattklubben Kolingsborg känd för sina alternativ- och gayklubbar fram tills att lokalerna stängdes i december 2013 inför den planerade rivningen. År 2014 började Stockholms stadsmuseum demontera delar av fasadbeklädnaden som ett led att insamla föremål från platsen inför ombyggnaden för Nya Slussen.

Kolingsborg

kolingsborg_2010min.jpg
Kolingsborg 2010

kolingsborg_byggsmin.jpg
Kolingsborg byggs 1954

pelikanslingan_2014min.jpg

kolingsborg_2009min.jpg