Ett berg med en sådan utsikt som Skinnarviksberget måste naturligtvis attrahera en fåfängebyggare. Så blev också fallet. Vid Yttersta Tvärgränd, på bergets västsida,
bodde polisövergevaldigern Jakob Martin Titz i eget hus i nr 6. Han ägde flera gårdar i Skinnarvikskvartéren. På berget tvärs över gränden byggde han 1824 sin fåfänga. Det var
ett timrat lusthus som han låtit måla i imiterad tegelmurning - ett litet tempel för svärmisk naturdyrkan. Titz avled 1833 men »Titzens fåfänga« levde länge kvar som benämning
på det nuvarande huset.

Under sommartid kunde dock berget vara en leende idyll. Kakelugnsmakare, båtsmän och arbetskarlar drog hit om söndagarna, medförande familj, matsäckar, instrument och dryckjom allt efter råd och lägenhet. Här fann de inbjudande grässlänter mellan bergknallarna, inramade av vildrossnår och lysande av styvmorsviol. Och sist men inte minst - en hänförande Stockholmsutsikt i bakgrunden.

Skinnarviksberget är Stockholms högst belägna naturliga utsiktspunkt. Panoramat är vidsträckt. Stora delar av staden kan betraktas och beundras vid vackert väder.


Skinnarviken har fått sitt namn efter skinnarna eller garvarna. De tillhörde de grupper av hantverkare som tidigt flyttade ut till malmarna. Skinnarnas arbete krävde god tillgång på vatten. De slog sig därför ner vid stränderna bl. a. vid Skinnarviken - en del av Riddarfjärden. Bergsområdet kallades först Skinnarberget men från slutet av 1600-talet blir Skinnarviksberget den vanliga namnformen.

Pojkar bygger majbrasa på Skinnarviksberget 1925