Gamla Lundagatan

kartalundag1993.jpg
1993

Äldre kartor
Panorama av Heinrich Neuhaus, 1870

Ur Kulturhus på Söder och Djurgården, Arne Eriksson, 1999


Reservatet omfattar åtta bostadshus med nio bostäder. Till husen hör stora trädgårdsområden. De flesta byggnaderna är från 1700-talet. I slutet av 1960-talet renoverades de och fick då modern standard. Husen har mycket olika karaktär, vilket självfallet påverkat lägenheternas utformning. Från flera av husen finns hänförande utsikter över Riddarfjärden och Norr Mälarstrand. I andra fall kan utsikten njutas från de högre belägna delarna av trädgårdarna.

Reservatet ligger på Skinnarviksberget och utgör stadsbebyggelsens norra gräns mot det obebyggda berget. Nuvarande Gamla Lundagatan omtalas i Holms tomtbok 1679 såsom »Nybegynter gatta till Mårten Sommes gwarn«; denna kvarn har gett upphov till det ännu existerande kvartersnamnet Somens Kvarn. År 1686 kallas den av Holm omtalade gatan för »Soms gwam gata« och 1724 »Somens gwamgatan«, men 1742 »Lilla Skinnarviksgatan«. Det namnet behåller den till namnrevisionen 1885, då man byter ut det mot Lundagatan, som i sin tur i sin östra del år 1961 ersätts av Gamla Lundagatan.

I slutet av 1960-talet uppfördes moderna bostadshus söder om reservatet. Den äldre bebyggelsen revs men kvar blev de nu bevarade kulturhistoriskt intressanta husen på den norra sidan av gatan.

Området kring Gamla Lundagatan har författaren Irja Browallius skildrat i två romaner - Josef gipsmakare och Ljuva barndomstid. Hon ger där levande verklighetsskildringar från 1800-talets slut och 1900-talets första årtionden.

I den första romanen Josef gipsmakare skildras morfaderns - gipsmakarens - och moderns - »Skinnarvikens ros« - liv vid Skinnarviksberget. Morfadern hyrde först bostad och verkstad för sig och sin familj i det s. k. Hallmanska huset. Det var en av den tidens ökända proletärkaserner som låg på den delen av berget som sprängdes bort för Torkel Knutssonsgatan. Gipsmakarfamiljen flyttade sedan till det ännu bevarade Gamla Lundagatan 19. Efter föräldrarnas skilsmässa kom Irja Browallius med sin mor tillbaka till moderns barndomstrakter, till den nu rivna Gamla Lundagatan 11, halvvägs upp i gatubacken. Här bodde hon i tio år. lundag6motvast.jpg
Gamla Lundagatan västerut med nummer 8 i bakgrunden. Skinnarviksberget till höger.

Browallius beskriver i Ljuva barndomstid ett stycke fattigsöder bortom all ära och redlighet, halvt idyll halvt förfall. Längs den knaggligt stigande gatan, som egentligen bara är en backe med gräs och maskrosor mellan bergknallarna, ligger de små rödmålade husen med sina vildvuxna trädgårdar bakom höga plank. Här bodde enkelt folk från fabrikerna, krokiga gummor och orkeslösa gubbar, de flesta vinddrivna existenser med ett trasigt förflutet men med livslögnen i behåll. Romanens figurer är tecknade efter verkligheten. Där finns »ogifta Bergkvist«, en försupen före detta lärarinna som går och säljer skrumpna äpplen på kaféerna, »lilla Öhman« som övergetts av sin karl och ensam får sörja för sin flicka, »fröken Bock«, som uppvaktas av ett gammalt hjon från arbetsinrättningen och många andra. Trots allt elände finns det också förnöjsamhet. På sommarkvällarna spelas det kort vid planken, och i gränderna kan höras tonerna från ett handklaver. Under den mörka tiden kommer lykttändaren med sitt långa spö på ett bestämt klockslag för att tända gaslyktorna:

En gång i veckan hade lykttändaren stege med sig. Han var då iklädd blått förkläde, och han steg ledigt och elegant på stegen, sedan han först hade stöttat den väl mot den lykta, som just då var aktuell och så gned han glasen invärtes och utvärtes och spottade ibland nitiskt på trasan. Så undersökte han med huvudet på sned lampan och fyllde på den och putsade veken.

Vid gatan fanns bland annat en lumphandlare med stall och åkarhästar, ett trädgårdsmästeri och en skräddare med träben.



Gamla Lundagatan 6-10, Kv Haren

Husen är från 1700-talet. Det gäller också nr 6 A, som ursprungligen uppfördes på Lilla Fågelsången vid sjön Trekanten i Gröndal. Huset flyttades hit i samband med ombyggnaderna 1969.






Gamla Lundagatan 12, Kv Haren

Huset, en »parstuga«, troligen uppfört vid 1700-talets mitt, senare tillbyggt. I 1850 års mantalslängd anges att huset då ägdes av en badmästare C. G. Palmblad bosatt i Gamla stan. Palmblad hade tjugosju hyresgäster. Tre stod som arbetskarlar, en av dem med hustru och två barn, för övrigt den enda familjen i huset. Vidare fanns en timmerman, en gatläggare, en kakelugnsmakaregesäll, en borstbindarlärling, en skräddarlärling, en tapettryckarlärling, en före detta brandvaktssoldat samt en avskedad trumslagare. För det kvinnliga inslaget stod två sidenväverskor, den ena med två barn, tre pigor, en med en halvvuxen pojke, samt fyra änkor. Sammansättningen av hyresgäster var i stort sett likartad i de andra husen vid gatan.


lundag2_3_7.jpg

Lundagatan 2 ("Typografhotellet") till höger, 3-7 till vänster,
västerut från bron över Torkel Knutssonsgatan, 1898


lundag3_7_2.jpg
lundag8_12.jpg
Lundagatan 8-12 västerut




nutidskv39min.jpg
forstoringsglas.jpg Nutid 2002




glundag8min.jpg
forstoringsglas.jpg Lundagatan mot öster år 1906.
Första huset till vänster är Gamla Lundagatan 8. Husen till höger är rivna idag.

nutidspunkt.jpg   Nutid 2002 Nr 8 och 6.





glundag12min.jpg
forstoringsglas.jpg Lundagatan österut 1944.
Nr 12 närmast t v. I fonden hus
vid Torkel Knutssonsgatan

nutidskv22min.jpg
forstoringsglas.jpg 2002. Lundagatan 12 längst bort till höger.



lundagmotvastmin.jpg
forstoringsglas.jpg Lundagatan mot väst

nutidspunkt.jpg   Nutid 2002

Gamla Lundagatan 14, Kv Haren

Tomten uppläts 1763 men byggnadsåret är okänt. Huset finns avbildat ca 1840.

Ett berg med en sådan utsikt som Skinnarviksberget måste naturligtvis attrahera en fåfängebyggare. Så blev också fallet. Vid Yttersta Tvärgränd, på bergets västsida, bodde polisövergevaldigern Jakob Martin Titz i eget hus i nr 6. Han ägde flera gårdar i Skinnarvikskvarteren. På berget tvärs över gränden byggde han 1824 sin fåfänga. Det var ett timrat lusthus som han låtit måla i imiterad tegelmuming - ett litet tempel för svärmisk naturdyrkan. Titz avled 1833 men »Titzens fåfänga« levde länge kvar som benämning på det nuvarande huset.

»Ensamma huset« har ofta återgivits i bild. Den markanta silhuetten på bergstoppen drar än idag blickarna till sig. I stugan bodde 1906 tretton personer. Där fanns bl. a. en kakelfabriksarbeterska, en kaffesortererska, två sömmerskor - en med ett barn - två tvätterskor, en arbetskarl med hustru och ett barn och två arbetaränkor utan anställning. Författaren Erik Asklund bodde sina sista tolv år, 1968-1980, i huset.


glundag14bmin.jpg
forstoringsglas.jpg Gamla Lundagatan 14 från NV

glundag14min.jpg nutidskv16min.jpg forstoringsglas.jpg
forstoringsglas.jpg Gamla Lundagatan 14 från NV

Gamla Lundagatan 16, Kv Haren

Tomten uppläts 1736 varför trädelen av huset bör ha tillkommit runt denna tid - stendelen tillkom senare. I trädelen ryms en ateljé med fri takhöjd. Byggnadskroppen förnyades helt 1966. Skulptören, professor K. G. Bejemark, bekant bl. a. för sina skulpturer av Taube och Ferlin, har tidigare bott i huset. nutidskv19min.jpgforstoringsglas.jpg

Gamla Lundagatan 19, Kv Haren

Tomten uppläts 1733, då troligen det lilla reveterade timmerhuset byggdes.

nutidskv21min.jpg
forstoringsglas.jpg
Det var till det här huset Irja Browallius morfar, gipsmakaren Josef Pisani, i mitten av 1880-talet flyttade in med sin familj. Bakom gipsmakarens bosättning på Söder låg en familjetragedi. Pisanis far var italienare, hans mor holländska. Familjen bosatte sig i Bergen i Norge och fick 18 barn. Sonen Josef, född 1818, gifte sig i Bergen och bildade egen familj. Driven av sitt okuvliga vandringslynne övergav han i mitten av 1870-talet sin familj och med stav i hand och några gipsformar i ränseln sökte han sig över till Sverige.

Här slog han sig ihop med en gift kvinna från västkusten och bildade en ny familj i Stockholm. Den gamle reslige gipsmakaren med sitt böljande skägg blev med tiden en känd gestalt på Söder. Pisani dog 1908 - nittio år gammal. Irja Browallius har beskrivit morfaderns hus:

Det var ganska högt och avlångt i en våning och låg i ena hörnet av den stora trädgården. Allting var lustigt och oregelbundet här. Det såg ut som om många människor under årens lopp hade rått om huset och var och en av dem hade ändrat det efter sin smak och också planterat i trädgården, vad de ville ha, medan allt det gamla fick vara kvar. Så hade någon byggt till huset på kortsidan, ty där var ett stort rum, som låg mycket lägre än de andra.

Irja Browallius mindes särskilt att taket sackade ner i mitten av stora rummet. Det gick bäst att stå rak i hörnen. I trädgården fanns en stor syrenberså, plommonträd och potatisland. Gårdsplanen var omgärdad av träd och buskar och över den sluttande marken slingrade sig gångar och stigar. Morfadern byggde själv tre lusthus på tomten, det ena med hjälp av mågen, premiäraktören vid Operan Carl Browallius, Irjas far.

Josef Pisani lyckades så småningom själv köpa in huset de bodde i. Förut hade de varit hyresgäster hos ägaren, en byggmästare. Amorteringarna klarades på 71/2 år och vid 75 års ålder, 1893, blev Josef husägare.

Då Stockholms stad 1909 skulle lösa in fastigheten visade det sig att Pisanis och flera tidigare ägare inte hade lagfart på köpet. Detta innebar att staden hade rätt att lösa fastigheten för den köpesumma som gällde vid den senaste lagfarten (420 kronor år 1841). Istället sänktes det begärda priset från 15.000 till 10.000 kronor och familjen fick bo kvar i änkans livstid för 150 kronor i årshyra.

År 1880 hyser huset 5 vuxna och 2 barn. De vuxna har titlar som arbetskarl och skoarbetare. År 1910 bor här 2 vuxna, inga barn. De titlar som anges är änka och ogifta. År 1940 hyr en ensam man huset som sommarbostad för 100 kr. Hans titel är handelsbiträde. År 1970 bor en skulptris i huset.