Rosenlundsparken och Skånegläntan

Rosenlundsparken 1938 Östra delen, numera kallad Skånegläntan. Husen i bakgrunden ligger på Götgatans östra sida. Åsögymnasiet finns inte på länge ännu. Gatan/gången längs parken till höger löper nedanför Skånegatan (Hallandsgatan)

Rosenlundsparken är en park på Södermalm i Stockholm, som förr hette "Skånegläntan". Parken anlades 1938-1945 med lekplaner, gräsytor och en plaskdamm och avslutades först i början av 1970-talet. För upprustningen som genomfördes 2007 tilldelades parkdelen "Stranden" Sienapriset 2008. Det fanns länge storslagna planer för parken. Den skulle innehålla vattenkonst och en kanal längs hela parken. Motivet till detta var att det gamla stadsdiket som förr gått över Södermalm för bevattning av omgivande trädgårdar, skulle illustreras.

Parken skulle bli en del av ett öst-västlig parkbälte mellan Vitabergsparken och Tantolunden. Den tidigare Skåneparken utökades och plaskdamm, lekplatser samt bollplan ordnades i de östra delarna. Ytterligare lekplatser och en friluftsteater för barn anlades i de västra delarna.

Gestaltningen följde den så kallade Stockholmsstilen, en parkarkitektur som praktiserades i Stockholm sedan slutet av 1930-talet. Inom utökningsområdet för parken låg även Södermalms sopstation med stall för stadens renhållningshästar. Den sista arbetshästen gick i pension först 1953. I nuvarande parkens västligaste del (dåvarande kvarteren Stativet och Tumstocken) uppfördes 1917 nödbostäder efter ritningar av Gunnar Asplund. Området revs 1965 och 1968 byggdes bostadshus och anlades Rosenlundsparken. År 1970 hade parken fått hela sin sträckning från Götgatan i öst till Ringvägen i väst, i höjd med Södersjukhuset.

Rosenlundsparken, skiss

Under år 2007 genomfördes en omfattande upprustning och omgestaltning av Rosenlundsparkens östra del. Då skapades ”Stranden” gestaltad av Bernstrand & Co som en öppen plats med lekfullt utformade solstolar och parasoller som permanenta parkmöbler. ”Stranden” är Rosenlundsparkens nya entré från Götgatan, och den tilldelades Sienapriset 2008. Beställare var Exploateringskontoret i Stockholm.

År 2012 planeras bostadsbebyggelse i Rosenlundsparkens norra kuperade del. Enligt planerna skall cirka 225 lägenheter byggas, varav 130 lägenheter kommer att bli hyresrätter.

"Stranden" i Skånegläntan intill Västgötagatan i parkens östligaste del

Byggstarten har försenats på grund av att de boende i maj 2014 överklagade kommunstyrelsens beslut, en överklagan som avslogs av Länsstyrelsen. Efter att de boende överklagat på nytt i juni samma år gav mark och miljödomstolen Länsstyrelsen rätt i december 2014 vilket betyder att området kommer att bebyggas.

Rosenlundsparkens mellersta del mot öster

Från bussgatan nedanför Hallandsgatan mot nordväst

Dito i riktning sydost mot Västgötagatan

Något längre västerut

Vy österut

Skånegläntan från Västgötagatan västerut

Från nordost mot sydväst och Hallandsgatans puckel

Skånegläntan österut mot Västgötagatan och Skrapan

Kameran riktad något mera åt söder mot Vartoftagatan, Åsögymnasiet och Tjurbergsgatan

Skånegläntan västerut längs bussgatan nedanför Hallandssgatan

Vi går västerut, lämnar Skånegläntan vid Siargatan och beträder den egentliga och nyare Rosenlundsparken

Mellersta delen av parken mot Hallandsgatan i sydväst

Västra delen av Rosenlundsparken med hörnet Hallandsgatan/ Grindsgatan borta vid sydvästra kanten

Från västra delen av parken mot sydost och Hallandsgatan

Från nordväst mot Hallandsgatan i sydost

Område med planerade nybyggen inramat med rött

Del av parken för planerad nybyggnation sedd söderut med Katarinagården (den gula byggnaden) uppe på höjden till höger i bilden.

Rosenlundsparkens minst frekventerade men vildaste och mest spännande del där berget går i dagen nedanför den omskrivna Katarinagården på Tideliusgatan ska enligt planerna bebyggas med 200 bostadslägenheter. Hundrastgården och den lilla bollplanen nedanför bergklacken försvinner för de nya husen. Dagiset rivs. Dagis inrättas i de nya husen. Rosenlundsparkens mest kuperade del omintetgörs.

Historik

Den första officiella kartan över Stockholm skapades av stadsingenjören Petrus Tillaeus 1733. I området där Södra station med bangårdar byggdes efter 1850-60 i anslutning till Södra Bantorget (senare Medborgarplatsen) fanns under många år en sjö som kallades Fatburen. Ordet betyder “förrådsrum” eller “magasin” och sjön var rik på fisk. Under medeltiden sträckte sig sjön från nuvarande Östgötagatan till Roselundsgatan och hade sitt utlopp via Zinkensdamm ner till Årstaviken. Det inramade området motsvarar på ett ungefär dagens Rosenlundspark.

Från 1500-talet började invånarna på södermalm att tippa sitt avfall i sjön som med åren blev allt grundare. Någon gång under 1600-talet ströps det naturliga utflödet mot Årstaviken och ersattes med det Stora Stadsdiket, ett konstgjort utflöde. Den östra delen av sjön torrlades när Götgatan skulle moderniseras enligt 1640-talets stadsplaner. Mot slutet av 1700-talet beskrevs sjön “som ett stinkande träsk, fyllt av stillastående vatten”.

Under 1850-talet fylldes det mesta av sjön igen och när Stockholm fick sin första tågstation anlades den på Södermalm. Linjen Södertälje-Stockholm öppnades den 1 december 1860. Men spår av sjön – i form av smältvattenpölar och vassruggar – fanns kvar ända in på 1980-talet när nuvarande bostadsområdet Södra station byggdes.

Från renhållningsstation till bostadsområde

På bilden till höger: Skånegläntan och Siargatan 1964. Spårvagnen kör på Skånegatan (nuv Hallandsgatan).Skånegatan gick tidigare tvärs över Södermalm, hela vägen från Sofia kyrka bort till Rosenlund. När Åsö Gymnasium byggdes delades gatan i två delar och 1963 döptes den västra delen om till Hallandsgatan. Skåneparken bytte 1966 namn till Rosenlundsparken. Men smeknamnet “Skånegläntan” lever fortfarande kvar. Då var den mycket mindre och sträckte sig bara fram till Siargatan, som möter Hallandsgatan mittför spårvagnen på bilden. Den var en del av “den ideala 30-talsparken som skulle bjuda på lekplatser för barnen med stora ytor för lek och spel”. Längsmed parkens norra sida byggdes flera moderna funkishus som fortfarande står kvar.

1995

Väster om Siargatan låg en renhållningsstation och några äldre bostadshus. De revs 1967-1970 när det var dags att utvidga grönområdet västerut och göra Rosenlundsparken större. Längsmed den norra sidan av den nya västra delen av parken byggdes kvarteret Linjalen – fyra fristående hus (lamellhus) och ett u-format hus närmast Åsögatan.

Skatteskrapan med Götgatan bakom sig. Hitåt (västerut) är Södergatan fortfarande inte överbyggd och kvarteret Passaren intakt. Hitom detta kvarter döljer sig Västgötagatan mellan huskropparna längst ned i det vänstra hörnet av bilden. Året är 1962. Nere i det högra hörnet löper Skånegatan västerut från Götgatan, och varken Åsötorget eller Åsögymnasiet har byggts.

Kvarteret Stiftet

Från Skatteskrapan västerut. Gatan som leder rakt västerut i vänstra kanten av bilden är Skånegatan (senare Hallandsgatan) Strax hitom nedre kanten på bilden finns Västgötagatan utanför bilden. Därefter precis i nederkanten av bilden ser man Siargatan. Nästa gata till vänster från Skånegatan är Grindsgatan. Längst bort fonden reser sig Södersjukhuset och hitom ligger Rosenlunds ålderdomshem med kyrkan till höger. Rakt framför Rosenlundshemmet hitåt (österut) ligger kvarteret Stiftet med sina nödbostäder mellan Swedenborgsgatan och Timmermansgatan.

Skånegatan (Hallandsgatan) västerut. Hallandsgatan smalnades av 1975 och blev en bussgata. Bilden är tagen 1964 och visar den östra delen av det som skulle bli Rosenlundsparken samt Siargatan, från höger, som då ledde fram till Hallandsgatan. (Foto ur Håkan Trapps samling i boken “Söder-TUR 1 från Trafik-Nostalgiska Förlaget). I uppföljaren “Söder-TUR 2" finns fler bilder från Rosenlundsområdet. Båda böckerna rekommenderas varmt! Ytterligare några bilder samt text ur dem finns med nedan. Längre fram till vänster syns korsningen med Grindsgatan. Till höger skymtar tegelstallarna på nästa bild.

Mot nordväst. Området som skulle bli Rosenlundsparken bestod länge av ett sjukhus och ett ålderdomshem samt en brokig blandning av bostadshus i sten och nödbostäder i trä samt enklare skjul av olika slag. Här låg även Södermalms sopstation med stall för stadens renhållningshästar - tegelhuset på bilden ovan. Den sista arbetshästen gick i pension först 1953. En lite udda och bångstyrig miljö som kanske inte riktigt passade in i den moderna stadsbilden.

Mot nordost

På bilden till vänster har spårvagnen på väg västerut på Skånegatan nått korsningen med Grindsgatan (Swedenborgsgatan), och på höger sida ligger kvarteret Stiftet med sina nödbostäder, strax nedanför Rosenlunds Sjukhem.

På nästa bild ser vi Skånegatan från andra hållet, österut, och spårvagnen har just passerat Grindsgatan (Swedenborgsgatan) och nått fram till nödbostäderna uppe på backen i kvarteret Stiftet.

Här är perspektivet österut. Hallandsgatupuckeln syns till höger och träden till vänster hör till Nödbostäderna i kvarteret Stiftet. Gatukorsningen nedanför hör till Swedebborgsgatan till vänster och Grindsgatan till höger

Samma korsning som förra bilden men något längre västerut. Till höger går Grindsgatan söderut från Hallandsgatan som sträcker sig bortåt i bilden österut.

Bilden tagen från väster med förflyttning något norrut i förhållande till förra. Närmaste tvärgata är Grindsgatan och vid nästa kvarter går Siargatan. Skatteskrapan går bra att orientera sig efter.

Samma motiv som förra bilden från längre håll. Åsögatan österut rakt fram, Grindsgatan närmast och Siargatan nästa tvärgata. I detta kvarter, Linjalen, hade gautukontoret sitt högkvarter.

Nödbostäder i Stockholm
Wikipedia

Kring sekelskiftet 1900 rådde det svår bostadsbrist i Stockholm. Trots att en byggnadsstadga och en byggnadsordning hade tillkommit för att förbättra bostadsvillkoren ledde den stora befolkningstillväxten till ökad bostadsmisär. Till följd av den industriella revolutionen och den därmed förorsakade inflyttning till Stockholm nästan fördubblades folkmängden i Stockholm, från 168 000 till 300 500 individer mellan 1880 och 1900. Staden var helt oförberedd på denna anstormning och under den värsta krisen på 1800-talets slut ordnades provisoriska bostäder i övergivna fabriker, kaserner, gymnastiksalar och sjukhus. En sådan nödbostad kunde vara ett med brädor avgränsat och upptill öppet bås, men det var ändå bättre än ett kritstreck på golvet och ett draperi som fick markera "bostaden".

Trots intensivt bostadsbyggande av stora hyreshus saknades många bostäder för arbetarklassen och "mindre bemedlade", och de som hade en lägenhet bodde mycket trångt. Hyresmarknaden var oreglerad och stat eller kommun tog inget ansvar. Lägenheterna i de spekulationsbyggda hyreskasernerna bestod av ett rum med eller utan kök. Rum utan kök kallades "spiselrum", det vill säga ett rum med "kakelspis" där en järnspis (för matlagning) var infälld i kakelugnen. I källaren fanns potatis- och vedförråd och på gården stod längorna med avträden. De nyuppförda stenhusen innehöll ofta byggfukt som måste torkas ut innan uthyrningen kunde ske. En metod att förkorta uttorkningstiden var att upplåta bostaden gratis eller till mycket låg hyra till fattigt folk som kallades "uttorkare" eller "svampar".

Det fanns ett system med inneboende som gav de boende, i regel redan själva trångbodda och fattiga, möjlighet att hyra ut sängplatser och på så sätt få in lite extra intäkter. 1903 beskrevs Stockholms bostadssituation i ett brev på följande sätt: Hvar fjärde människa i Stockholm är i en eller annan form inneboende. Bostäderna öfverfyllas af familjemedlemmar och främmande, ofta om hvarandra i samma rum. Etthundratusen människor i Stockholm sakna det för kroppsligt välbefinnande nödiga luftutrymmet per individ. Därtill kom att hyrorna steg i Stockholm med nästan 80 procent mellan 1884 och 1913. Något skydd mot uppsägningar fanns inte och Hyresgästföreningen kämpade mot ockerhyror. De som inte kunde betala vräktes, vilket var vanligt och familjens ägodelar hamnade på gatan.

År 1917 infördes hyresreglering i Stockholm. År 1918 antog riksdagen ett förslag att ge statliga och kommunala bidrag till byggandet av "tillfälliga bostadsbyggnader av trä" i de värst drabbade svenska städerna. I Stockholm byggdes under sju år runt 1920 cirka 2 500 sådana nödbostäder, som ibland även ritades av kända arkitekter, exempelvis Gunnar Asplund, Sven Erik Lundqvist, Gustaf Larson och Axel Wetterberg. Under 1940- och 1960-talen revs de flesta områdena.

Flest provisoriska bostäder byggdes på sydvästra Södermalm. De bestod dels av baracker, dels av arkitektritade små samhällen. Exempelvis fanns intill Årstalundens reservoar, på området för nuvarande Södersjukhuset ett helt barackläger bestående av 17 längor och strax söder därom på platsen för nuvarande Eriksdalshallen och Eriksdalsskolan fanns ytterligare 18 längor. I närheten låg två välplanerade områden: i kvarteren Stativet och Tumstocken (ritad av Gunnar Asplund) och intill i kvarteret Stiftet.

I kvarteren Tumstocken, Stativet och Stiftet mellan Skånegatan (Hallandsgatan) och Blekingegatan och i hörnet med Ringvägen byggdes således 1917-1918 ett av Stockholms större områden med nödbostäder. Se kartan! För stadsplaneringen och utformningen stod arkitekt Gunnar Asplund. Stadsplanen var ovanlig för sin tid och bestod av åtta lamellhus i två våningar ställda vinkelrätt mot en lång, svängd bostadslänga, även den i två våningar. Fasaderna var målade i röda, gula och gröna nyanser. Det hela gav ett idylliskt intryck av småstadsatmosfär men husen var ytterst enkla i utförande och standard. Ändå lyckades Asplund att skapa en ombonad, småskalig kvartersbebyggelse kring grönskande gårdar.

På 1960-talet gjordes försök att bevara området och ett ombyggnadsförslag lades fram. Förfallet hade dock gått för långt och en eldsvåda i mars 1965 som förstörde stora delar av kvarteret satte slutligen stopp för räddningsaktionen. Därefter revs bebyggelsen. För området fastställdes 1965 en ny stadsplan som medgav bostadsbebyggelse i högst sex våningar och 13 meter husdjup. På platsen finns idag Rosenlundsparken och ett enformigt bostadskvarter från slutet av 1960-talet.

På 1930-talet fanns planer på att strax väster om Götgatan skapa ett modernt Kungsträdgården på Södermalm. Förvandlingen av området inleddes med att ett antal fristående funkishus byggdes i kvarteren längsmed Åsögatan. Två av de nya gatorna mellan husen i kvarteren Mallen och Ritbesticket döptes efter Möre och Tjust. Den tredje gatan fick sitt namn efter Emanuel Swedenborg som efter 30 år som assessor vid Bergskollegium blev filosof på heltid. Namnet Siargatan tyckte man passade bra då den är parallellgata till just Swedenborgsgatan. Intill de nya funkishusen byggdes åren 1937-1939 Skåneparken med en plaskdamm och gott om plats för lek och spel för traktens barn.

Åren gick och i den här fortfarande lite ruffiga delen av Södermalm byggdes 1956-1959 ett höghus för Skattemyndigheten. Skatteskrapan har 26 våningar och är 86 meter hög. Den ritades av arkitekten Paul Hedqvist som några år senare även ritade Åsö Gymnasium. Det innebar en stor förändring för området då den 1,3 km långa Skånegatan klipptes av.

Väster om det nya Åsötorget förverkligades nu planerna på en större stadspark. Under 1960-talet revs renhållningsstationen och den lilla “Skånegläntan” sträcktes ut till en långsmal stadspark som 1967 döptes till Rosenlundsparken. Namnet kommer från krogen Rosenlund som låg vid Tantolunden och som Carl Michael Bellman nämner i Fredmans Epistel N:o 53:

Längst bort, Gutår! Bort vid Grimshage
ligger krogen Rosenlund
Krögarn är känd för sin röst och mage,
för musik och friska sprund
Drick och slå takten!
Kring denna trakten
syns tobakslador, trädgårdar och fält
Kråkors skrän hörs skarpt och gällt

Idag finns andra krögare i kvarteren. Som stadsdelspark är Rosenlundsparken ett populärt vardagsrum för boende i området. I den östra delen finns, som tidigare nämnts, “Stranden” som vann Sienapriset när den invigdes 2008 – en öppen plats med lekfullt utformade solstolar och parasoller som permanenta parkmöbler. I den västra delen finns bergknallar och grässluttningar som blir älskade pulkabackar om vintrarna. Och precis som på Bellmans tid hörs kråkors skrän, skarpt och gällt.