Vill man göra bekantskap med ett verkligt fattighus, sådant nya Stockholm önskat inrätta det, skall man begifva sig till Södermalms fattighus, hvilket är ett försörjningshus för fattiga människors återstående lifstid och icke, såsom Allmänna försörjningshuset eller Arbetsinrättningen, hufvudsakligen afsedt för mera tillfälligt behof.

Stockholm fick först år 1752 fattighus i alla församlingar. De berodde hufvudsakligen på församlingarnas frivilliga sammanskott, men fingo äfven kanske något bidrag från andra källor, t. ex. bötesmedel af dem som under gudstjänsten fasttogos, sakören vid domstolarne, tjufgods som ingen velat vidkännas, afgifter af "komedianter och savoyarder", hvilket sist nämnda bidrag dock tyckes ha varit mycket opålitligt, enär, såsom det heter i en gammal handling, "föga eller intet influtit, utom af equilibristen Stuart 100 dal. kpmt (kopparmynt) och en Pauli, som visade konsthästar, 72 dal. kpmt."

Den inre stadens församlingar, d. v. s. Storkyrkans, Tyska, Finska, Franska reformerta och Riddareholmsförsamlingarna förenade sig om ett gemensamt fattighus, till hvars upprättande källarmästar Valentin Sabbats f. d. egendom Sabbatsberg, förr kallad Rinkeshof, inköptes. Dit flyttades under senare tiden öfriga fattighus på Norrmalm, Kungsholmen och Ladugårdslandet, under det Maria och Katarina församlingars två fattighus stannade på Södermalm. Men på 1880-talet beslöts att de två södra församlingarna skulle få sina gamla och allt annat än ändamålsenliga fattighus utbytta mot ett nytt gemensamt.

Plats därtill utsågs å bergsplatån i närheten af södra vattenledningsreservoaren. Arbetena börjades hösten 1885. 1 januari 1888 ditflyttades de första fattighjonen. Kostnaden gick till 821,027 kr. jämte ännu några tiotusental för diverse arbeten.

Byggnaderna synas vida omkring. Om man från Timmermansgatan svänger in på Fatbursgatan (förr Tantogatan) och passerar en af järnvägens öfvergångsbroar samt sedan sträfvar upp för Rosenlundsgatan, kommer man kanske snart nog i sällskap med en gammal individ som har alla kännetecken af att vara ett "hjon", och det på lifstid. Vi gifva oss i språk med gubben.

"Hör herrn till inrättningen där uppe?"
"Herrn ?"
Den tillfrågade kastar en misstänksam blick på oss och tillägger: "Jag heter Andersson, Johannes. "
"Nå, Andersson bor där uppe?"
"Jo, gör jag så ... Se, jag är öfver sexti och har arbetat i mina dar."
"Det tro vi nog", förklara vi.
"Ja, jag har varit med om kaj- och brobyggnader, skall jag säga. Det är styft arbete, det, och något helt annat än att hänga näsan öfver en bok."

Samtalet återgifves ordagrant. Vi låtsa icke om piken, känna oss kanske till och med liksom smickrade af att misstänkas för att "hänga näsan öfver en bok" och fortfara att sträfva uppåt i kaj- och brobyggarens sällskap.

Andersson, Johannes, ser icke alldeles arbetsoduglig ut, men har synbarligen slitit ondt i sina dar. Han är als icke ovillig att förtälja sin lefnadssaga. Denna är enkel och icke ovanlig. Det är en skildring af arbetarens lif i allmänhet: släpande och trälande under årtionden, med knapp inkomst och kanske äfven icke synnerligt stor lust att spara, ända till dess arbetskrafterna är utslitna.

Detta är fattighjonet, icke någon typ, men en individ ur verkligheten och som nog har sina likar. Med lifvet och kosthållet på fattighuset förklarar han sig mycket nöjd, något som åtminstone i de gamla fattighusens tid var ganska sällsynt.

Se så, nu äro vi uppe på höjden. Hvilken vidsträckt utsigt, hvilken frisk luft! Det är ett bland de många bevisen på huru man nu mera söker efter högt belägna punkter för våra sjukhus och barmhärtighetsinrättningar, huru man önskar göra de förra till verkliga tillfriskningsanstalter och icke vill att de senare skola förkorta lifvet på pensionärerna. Gården här har därför ock en parkanläggning.

De stora byggnadskomplexen består af två lika logementsbyggnader, hvilka med jordvåningen resa sig i fyra våningars höjd, samt mellan dessa en förvaltnings- och ekonomibyggnad, i hvilken kyrkan också befinner sig och som genom täckta gångar förenas å ömse sidor med logementsbyggnaderna.

De senares jordvåningar ligga delvis under och delvis öfver marken. I jordvåningen inrymmas värmeledningarna, inrättade efter professor Cederbloms system, samt badrum med afklädningsrum. Jordvåningen innehåller dessutom kaffekök, ett rum för oroliga hjon samt, utom nödiga källare, åtskilliga bostäder för tjänstepersonalen.

Bottenvåningen och våningarna en och två trappor upp äro hvarandra lika och innehålla hvardera sex större salar, 13 fot höga, 35 fot långa och 22 fot breda, med plats för 16 hjon i hvardera. Dessutom finnas i hvarje våning två rum afsedda för 2 hjon, samt två rum för 4.

Breda och ljusa korridorer korsa våningarna. Rummen äro ganska bekväma och lemna den härligaste utsigt, men det behöfs också högt läge och god tillgång på frisk luft då sexton personer skola äta och ligga i samma rum, äfven om, hvilket här tycks vara fallet, den strängaste ordentlighet iakttages, och man måste erkänna, att någon dålig lukt märkes just icke. Å vinden äro fyra arbetssalar samt magasin för hjonens tillhörigheter. I en särskild byggnad finnas ock verkstäder.

Anordningen i detta fattighus, så väsentligt olikt de gamla barmhärtighetsinrättningarna, visar att man söker följa med den nyare tidens sträfvan att göra lifvet drägligt äfven för fattighjonet, och det sätt hvarpå anstalten ledes af den nu varande sysslomannen, hr J. Lundberg, samt hans biträde, hr J. T. Nylén, bägge icke blott erfarne, utan äfven bildade män, ehuru den sist nämnde icke tvekat att mottaga vaktmästaretjänsten vid inrättningen.

I afseende på själfva anordningarna måste dock brist i ett afseende falla i ögonen på de besökande. Det är att ingen matsal finnes utom för tjänstepersonalen. I den nyss omnämnda förvaltnings- och ekonomibyggnaden finnes ett förträffligt ångkök, liksom där äro byk- och tvättrum, mangel och diskrum samt torkvind som genom en hiss är förenad med tvättstugan.

Men från köket hemtas maten upp till logementen, och hjonen intaga sina måltider vid sängarne, äfven om krafterna tillåta ett stort antal att begifva sig till en gemensam matsal.

Härigenom främjas ingalunda snygghet och frisk luft i logementen, hvarpå man dock för öfrigt tyckes fästa så stor vigt i denna välgörenhetsinrättning. Men om man icke har något gemensamt rum för den lekamliga födans intagande, har man dock ej glömt ett sådant för ernående af andlig spis, och det rummet har man tagit till i stora mått. Fattighusets ganska vackra kyrka håller 80 fot i längd, är 41 fot bred och nästan lika hög. Den har en god orgel från Åkermanska fabriken.

Hela inrättningen är beräknad för omkring 600 fattighjon. Hösten 1889 funnos där 450, men man väntade då ytterligare 100. Den yta fattighuset upptager är ganska stor. Sträckan åt Åsögatan mäter 491 fot, åt Torkel Knutsonsgatan 475 fot och åt Timmermansgatan 470 fot. Ingen af dessa gator är dock ännu färdig i granskapet af fattighuset, hvilket reser sig tämligen ensamt i de ohyfsade "Rackarebergen".