Hattmakarens borg Reimersholme Egentligen är min beskrivning över Söder nu avslutad. Men eftersom Reimersholme hänger så intimt samman med Södermalm känns det fel att utesluta den. Ön räknas faktiskt som en stadsdel för sig, vilket kanske inte många tänker på. Till höger strax över bron, undangömd men tillgänglig genom en glugg i HSB:s omkransande bostadsmur, ligger Anders Reimers malmgård. Den har sitt ursprung i en anläggning som vid 1700-talets mitt fanns för Långholmsprästens räkning. På 1780-talet är det hattmakaren och rådmannen Anders Reimers som innehar stället. Försedd med god smak och mycket pengar gjorde han sitt bästa för att försköna sitt sommarställe. Dit kunde han dra sig undan stadstillvaron vid Storkyrkobrinken, där han hade sin åretruntbostad. Räkningeholmen, som ön tidigare kallades, döptes efter Anders Reimers om till Reimersholme.

Före 1724, då kronan för en tid övertog ägareskapet, hörde den i våra dagar högst tättbebyggda ön till Hägerstens och längre tillbaka Årsta gårds ägor. Charlottenburg var en annan påkostad privatbostad på Reimersholme. Det låg vid sydvästra stranden med skön utsikt över Mälaren och innehades från senare 1700-talet av ett flertal ägare. Vid 1800-talets mitt kom det i fröhandlare Tjäders ägo.

Erik Wilhelm Tjäders frö- och blomsterhandel vid Munkbron var känd över hela staden. Han hade stort trädgårdsmästeri vid Katrineberg på Liljeholmen. Tjäder gav Charlottenburg en ombyggnad i borgromantisk stil och försåg det med så många rum att huset på 1920-talet kunde rymma flera arbetarbostäder.

Reimersholme, idag en av huvudstadens mest attraktiva bostadsområden omfluten av Mälaren, var i flera decennier från 1800-talets slut belamrad med smutsande industrianläggningar. Före 1913 hörde ön till Brännkyrka, som hade mindre restriktiva bestämmelser för exploatering och därför lockade till sig företag av olika slag. Bebyggelsen kom att få en utformning likartad den samtida Liljeholmens något vildvuxna karaktär. Fabrikshus med sotbolmande skorstenar, kontorshus, skjul, enkla hyreskaserner i ett par tre våningar, uthus och plank gav en rörlig, för att inte säga rörig bild av samhället. Omvandlingen, från tiden då Årsta gård hade kreatur betande på ön eller då hattmakare Reimers njöt av sin vackra trädgård, till öns senare exploatering är betecknande för Stockholms utveckling och glupande markbegär.

Till pionjärerna i Reimersholmes industrihistoria hör svenskamerikanen H O Jones & Co:s fabrik för framställning av fotogen. Den existerade i fem års tid från början av 1860-talet. Bränslet var för Stockholms del en ny produkt på marknaden och skulle senare med fotogenlampornas och fotogenkökens frammarsch få stor betydelse.

En man som likt öns namngivare Reimers dragit uppmärksamheten till sig är brännvinskungen Lars Olsson Smith. Han grundlade ett betydande bränneri i Jones anläggning. I kamp om kunderna med Stockholms utskänkningsbolag lockades folk till förrättningen på Reimersholme med fria båtresor från innerstaden. Den lönande men destruktiva brännvinstillverkningen frammanade hos honom samvetsömma tankar och socialt ansvar. Han öppnade sålunda näringsställen i staden där folk för en billig penning kunde få ett mål mat. Därtill verkade han för kontroll av brännvinskonsumtionen. Sprittillverkningen blev holmens speciella kännetecken också i fortsättningen. AB Vin- & Spritcentralen övertog år 1917 den betydande anläggningen, belägen på bästa plats vid södra stranden av Mälaren. 1978 flyttades tillverkningen och finkeloset till Årstadalsstranden, där lagerhållning i bergrum svarar för trygg förvaring av de ädla varorna.

Efter att en längre tid ha stått obebodda brann i mars 1982 Vin- & Spritcentralens kvarvarande personalbostäder ner i en vida synlig eldsvåda. Att de var "kulturmärkta" tog inte elden någon hänsyn till - inte heller den eller de som tände på. Tömda hus är som magneter för marodörer.

Om Reimersholme hyst några större gestalter på den andliga odlingens fält känner jag inte till. I min bokhylla har jag dock ett par böcker, vars upphovsman på 1930-talet var bosatt och hade sin verksamhet på ön. Författaren heter Ernst Lyberg och var då chef för Vin- & Spritcentralen. Han är knappast känd som författare och min kännedom beror på hans släktskap med min mamma, som likt Lyberg också var uppvuxen på Gotland.

Lyberg verkade under 1920-talet som rådman i Falun. En kort period spelade han med i svensk politik som finansminister i den första Ekmanska liberala ministären. Det var en man med litterära ambitioner, vilka kom till uttryck i några kulturhistoriskt präglade böcker. Bland annat gjorde han en monografi över den kände industri- och bruksägaren Jacob Momma-Reenstierna, som under 1600-talet gjorde vårt land värdefulla tjänster. Mannen bakom Reenstiernska palatset vid Wollmar Yxkullsgatan och kompanjonen till David Leijonancker på Malongen är presenterad i ett tidigare kapitel.

Reimersholmes största industri började med den yllefabrik som fabrikör K J Stenström startade i början av 1860-talet och som drevs med arbetskraft från Långholmsfängelset. I slutet av decenniet ombildades företaget till Stockholms Yllefabriks AB. Fabriksområdet täckte ett stort strandområde av öns nordöstra hörn. Företaget övertogs vid sekelskiftet av Malmö Yllefabriks AB. Tillhörande den krisdrabbade textilbranschen måste fabriken på Reimersholme slå igen år 1934.

På yttersta delen mot sydväst uppförde Södermalms Tvätt- och Badinrättning på 1890-talet ett huskomplex, som senare övertogs av en bresiljefabrik. Väster och norr om denna hade Nya Murbruksfabriken och en maltfabrik sina anläggningar. På udden låg en brygga för färjförbindelse med innerstaden och Gröndal. På 1910-talet fanns tankar på att dra en spårvägslinje från Södermalm till Gröndal via Reimersholme och en bro över Liljeholmsviken. Planerna förverkligades aldrig, utan linjen fick i stället förbindelse med Liljeholmen över bro från Hornstull.

Reimersholme förblev även efter inkorporeringen med Stockholm eftersatt i utvecklingen. Elektricitet kom först 1920, genomförd tack vare en enskild belysningsförening. Kommunalt vatten och avlopp infördes så sent som 1940 med HSB:s första byggen på holmen. Reimersholme, industristadens fula ankunge, har vuxit upp till den vackra svan som dagens sköna bostadsområde utgör, speglande sig i Mälarens vatten.