Vid namnrevisionen 1885 fick dåvarande "Tullportsgatan och dess förlängning söderut" namnet Östgötagatan . Det bör vara Götgatan som inspirerat namngivningen; väster om denna placerade man Västgötagatan och öster därom Östgötagatan . Anledningen till det tidigare namnet Tullportsgatan var, att gatan ledde ner till den tullport som fanns i det tullstaket, vilket kommit till i samband med införandet av den s k lilla tullen 1622.Porten har lokaliserats till trakten av korsningen Östgötagatan/Bondegatan. När tullporten flyttas längre söderut. Tullportsgatan var den vanligaste namnformen under 1700- och 1800-talen fram till namnreformen 1885.

Glasmästeriet inryms i egna lokaler om cirka 500 kvadratmeter i kvarteret Häckelfjäll i hörnet Svartensgatan / Östgötagatan i omedelbar närhet till Mosebacke torg. Byggnaderna härstammar från början av 1700-talet och är blåmärkta av Stadsmuseet i Stockholm, vilket innebär att de utgör "synnerligen höga kulturhistoriska värden". Företaget har blivit känt för glasmålning, blästringar samt nytillverkning och reparationer av blyinfattningar.

Neumüllers bryggeri. Östgötagatan / Kocksgatan

Östgötagatan 30. Grönwalls Bryggeri (Neumüllers) Utkörare

Neumüllers bryggeri, gården. Östgötagatan / Kocksgatan

Östgötagatan 32 norrut

Östgötagatan 38 söderut. Stödboendet Pelikanen

ÖL OCH TIVOLI

De flesta stockholmsbryggerier låg på Norrmalm, men Södermalm var inte heller blottställt på tillverkare av denna dryck. En banbrytare var löjtnant Fredrik Rosenquist af Åkershult då det gällde att införa tillverkningen av öl efter den i Bayern använda tjockmäskmetoden, varvid man fick fram ett betydligt bättre öl än det gamla sura svenskölet. Rosenquist hade dock många svårigheter att kämpa emot, då han började sin verksamhet under skråtiden och ej tillhörde bryggarämbetet, men 1843 erhöll han av stadens politi-, byggnings- och ämbetskollegium bifall till sin framställan att få brygga tyskt öl till avsalu.

Rosenquist var ursprungligen militär, men tog avsked ur tjänsten och begav sig på våren 1842 på en utrikes resa för att studera tyska öltillverkningsmetoder i syfte att införa dem i vårt land. Det Rosenquistska eller Tyska Bryggeriet öppnades i en mindre bryggerilokal vid Tullportsgatan 42 - nuvarande Östgötagatan 52 - som Maria Helsingius ärvt efter sin avlidne make bryggaråldermannen Henrik Helsingius. Det åt gatan liggande stenhuset står ännu kvar (1950) och används av firman Grumme & Son, tillverkare av det populära "munvattnet" Stomatol.

Men det bayerska ölet var till en början inte alls omtyckt av Stockholms befolkning som fortfarande föredrog det gamla svenskölet. Och dessutom var det dyrare.

Största betydelsen för bayerska ölets seger hade dock säkerligen Rosenquists Tivolianläggning, som blev Stockholms första tivoli. Vi citerar fil. dr S. E. Bring:

"Till bryggeriet hörde en stor trädgård, vanligen kallad Beijers trädgård efter postdirektören Johan von Beijer som på 1600-talet ägde hus och tomter i denna trakt. För att göra det bayerska ölet mera känt och befordra dess avsättning beslöt sig Rosenquist att i trädgården

inrätta en nöjesplats efter mönster av Köpenhamns Tivoli. Rosenquists anläggning är också det första försöket att i huvudstaden omplantera den idé som danskarna så lyckligt förstått att realisera och som sedermera fått flera efterföljare i Stockholm, men aldrig lyckats slå igenom i vårt land.

Efter särskilt tillstånd öppnades det Rosenquistska Tivolit - längre fram kallat Södra Tivolit - den 8 aug. 1847 på eftermiddagen. På nöjesplatsen funnos då att tillgå förlustelser av allehanda slag såsom musik, dans, målskjutning, karuseller, gungor m. m. Nödiga förfriskningar tillhandahöllos och enligt annons försiggick serveringen 'på bäjerskt vis'." (forts nedan)

Östgötagatan 49-51. Stock-
holms stads nattasyl
för husvilla kvinnor.

Östgötagatan 42 från söder
1929. F d Tyska Bryggeriet

Östgötagatan 46_48. Tunnbindare-Olles verkstad

På gården hade Tunnbindar-Olle sin verkstad. Den som någon vinterkväll hade sina vägar neråt den sparsamt upplysta Tullportsgatan kunde tro att elden var lös, när liggarstaven (tunnbrädorna) under ständigt hamrande formades över de stora fyrgrytorna på gården. Tunnbindar-Olle sysselsatte ännu vid slutet av 1890-talet 20-25 gesäller. Han köpte tusentals ekar på rot i Småland och Östergötland och importerade liggarstav från Tyskland och Amerika.

Till 1897 års utställning gjorde han en oval punschliggare, som rymde 10 000 liter. Detta mästerverk, som alltigenom var gjort för hand med de vanliga hjälpmedlen yxor, sågar, knivar och hyvlar, inköptes sedan av Cederlundska punschfirman. När Stora bryggeriet vid Hornsberg startade, beställdes härifrån 50 liggare som skulle levereras samtidigt. Transporten skedde en vintermorgon på 50 slädar. Det var det största slädparti som någonsin gått av stapeln på Söder.

Aftonbladet ägnade Beijers trädgård ett välvilligt omnämnande:

"Det är ganska nätt och omsorgsfullt inrättat och erbjudes allmänheten i en sund och frisk trakt med musik, dans, lekar samt från en upphöjd platå en rätt täck utsikt över den kringliggande trakten. Servering utan spirituosa erhålles även på stället. Man kan ej nog erkänna varje försök att bereda åt folket inrättningar, som befordra samhällsklassernas gemensamma begagnande av anständiga nöjen samt därigenom fördelaktigt inverka till även det större folklivets behag."

Under tre säsonger stod Rosenquists Tivoli i sitt flor. Stora skaror stockholmare drogs till Beijers trädgård för att njuta inte bara av Södermalms lantliga prägel utan även av det nya ölet. De flesta trodde att trädgården och det stora kvarteret i vilket bryggeriet var beläget fått sitt namn icke efter postdirektören Beijer utan på grund av namn- och ljudlikheten med det "bäjerska" ölet, en föreställning, som enligt Strindbergs utsago levde kvar även under hans tid.

För att underlätta tillströmningen av besökare till denna utkant av Södermalm insattes hästomnibussar, vilka avgick från Gustav Adolfs torg. Nya attraktioner tillkom som konstfyrverkerier, ekläreringar, presentutdelningar, en "Josefinafest" på drottningens namnsdag, "karnevaler vid facklor" m. m. På en liten sommarteater uppfördes av en utländsk trupp komiska pantomimer, burleska förvandlingsscener och tablåer. Av utländska dansöser utfördes danser och andra artister visade sina akrobatiska konst- och kraftprov.

Men 1849 på hösten var sagan slut. Då hade en allvarlig konkurrent uppstått vid Norrtullsgatan - märkligt nog på samma plats där sedermera Hamburgerbryggeriet byggdes - kallad Norra Tivoli som låg närmare stadens centrum. Norra Tivolit kunde också bjuda på förnämligare attraktioner och hade tillgång till större markyta så Rosenquists förlustelseställe på Söder måste nedläggas. Men det hade hunnit göra det bayerska ölet populärt och därmed hade grundaren också nått sitt mål.

Östgötagatan, eller som den förut hette, Tullportsgatan, måste ha haft en sällsynt dragningskraft på bryggarna, för i nummer 31 etablerade Fredrik Österman år 1847 en bayersk bryggerirörelse och han var den som omedelbart följde Rosenquists exempel att förse alla sina buteljkorkar med varumärke och namnstämpel. Inom parentes kan kanske nämnas att den första bryggarvagnen syntes på Stockholms gator år 1850.

Ytterligare två bryggerier har legat vid denna kända bryggargata. Bjurholms och Neumüllers, av vilka det sistnämnda fortfarande finns kvar (1950) under namnet S:t Eriks bryggeri.

Anders Bjurholm var den siste som använde de gamla hantverksmetoderna och den siste som inskrevs i det gamla bryggarämbetet som lärling. I juni 1852 inköpte han Magnus Vilhelm Holmbergs bryggeri i Tullportsgatan 55 och drev det under tämligen oförändrade former för att först på 1870-talet förvandla det till ett så kallat "ångbryggeri".

År 1853 inköpte den tyskfödde sockerbruksmästaren F. R. A. Neumüller ett gammalt bryggeri i nuvarande huset Östgötagatan 30, vars anor går tillbaka till 1600-talets slut. Ända sedan 1817 hade det ägts av Gustava Djurberg, änka efter bryggaren Carl Djurberg av den kända bagare- och bryggaresläkten.

Friedrich Rudolph Neumüllers bryggeri och hans person tillhörde i slutet på 1800-talet "det man talade om". Han var en färgstark personlighet och en industriidkare av rang som skapade sig en jätteförmögenhet på sitt bryggeri. Vid tjugoett års ålder kom Friedrich 1845 tillsammans med två bröder till Stockholm, hitkallad för att hjälpa firman Åhrberg & Fagerberg i dess sockerfabrik där svårigheter med tillverkningen uppstått. I detta företag som var ett av Stockholms tretton sockerraffinaderier och låg i Hornsgatan 36 stannade Neumüller till hösten 1853, hela tiden som "sockerbruksmästare".

När Neumuller inköpte bryggeriet vid Tullportsgatan - sannolikt med vänners hjälp - låg detta i lägervall. Men han grep sig raskt an med att rycka upp det och efter att ha börjat sin bana med två tomma händer, slutade han sina dagar som miljonär. Redan 1862 hade han för 175 000 kronor av handlanden Carl Erik Warberg inköpt det bortom Skanstull belägna säteriet Skarpnäck jämte därtill hörande egendomar i Brännkyrka socken, samt hemmanet Klisätra i Nacka socken. Skarpnäck gjorde Neumüller till en mönstergård.

Neumüller var en i vida kretsar känd stockholmare och det drevs ganska mycket med hans svårbegripliga svenska, som var starkt uppblandad med plattyska. Kung Karl XV var hans stora idol, han dyrkade kungen och prisade allt vad denne företog sig, vilket uppskattades av monarken som belönade Neumüller med Vasaorden, en sällsynt utmärkelse på den tiden, när det gällde en bryggare.

Det hände också att kungen alldeles objuden hedrade Neumüller med ett besök. Vid ett sådant tillfälle fick han en dag i stora salongen på Skarpnäck, där dagen förut en omflyttning av porträtt ägt.rum, syn på en tom spik och sade: - Vad tusan skall du ha spiken till, Neumüller? - Jo, på thenne schpick schkall Ers majeschtet henke i orichinal, svarade Neumuller på sin rotvälska.

Kungen som förstod undermeningen lovade skrattande att Neumüller skulle få hans porträtt, men löftet blev aldrig infriat då kungen kort tid därefter avled.

Hos Neumüller var anställd den framstående bryggmästaren Johann Hartman, som var gammal god vän till Anders Zorns fader, Leonard Zorn. Han var en tid Anders Zorns förmyndare och skaffade honom rätt att bära faderns namn samt var i övrigt en av Zorns bästa vänner under hans ungdomstid.

Kvarteret Tegen består av en enda fastighet Tegen 2 som är bebyggd med kulturhistoriskt värdefulla hus från 1740-talet. Kring 1700-talets mitt fanns här Stockholms största bryggeri och mellan 1831 och 1933 nyttjades lokalerna av Katarina sjukhus. Bebyggelsen är blåklassad av Stadsmuseet i Stockholm, vilket innebär att husens kulturhistoriska värde motsvarar fordringarna för byggnadsminnen i kulturminneslagen. Enligt AB Stadsholmen, som äger anläggningen, är bebyggelsen ”ett unikt dokument över 1700-talets bryggerimiljö med samtliga stenhus bevarade”.

Bjurholmsgatan norrut. Katarina sjukhus t h

Kvarteret omges av Gotlandsgatan i söder, Brännerigatan i öster, Katarina Bangata i norr och Bjurholmsgatan (tidigare Nya Sandbergsgatan) i väster. Kvarteret har haft många olika storlekar och namn, bland annat Bondesonen mindre och Plogen. På 1930-talet bildades kvarteret Tegen, medan Plogen blev kvarteret öster om Tegen. Namnet tillhör samma lantbrukskategori som Plogen, Täppan, Harven, Lien, Räfsan och Bondetorpet vilka återfinns i närheten.

När Katarina Bangata anlades på 1930-talet försvann en mindre del av fastighetens norra område. Kvarteret ligger på en sandås med riklig tillgång till gott och färskt vatten som gjorde området lämpligt för bryggeriverksamhet. Under 1700-talet fanns flera mindre bryggerier i grannkvarteren, vissa kom att utvecklas och levde vidare in på 1900-talet. En av den var Bjurholms Bryggeri som fanns kvar till 1910 och låg i kvarteret Täppan direkt väster om kvarteret Tegen.

Katarina sjukhus, gården

Omkring 1720 samlade handelsmannen och bryggaren Olof Ström flera mindre tomter ihop till kvarteret Bondetorpet Mindre. Här etablerade han en bryggeriverksamhet som utökades med tiden och fick sin nuvarande form och volym under 1740-talet.

Ström byggde först i kvarterets södra del, med ett brännhus (nuvarande Bjurholmsgatan 1A), bostadshus (Bjurholmsgatan 1B och C), och ett brygghus (Bjurholmsgatan 9). Sedan utvidgade han verksamheten på tomtens norra del och lät uppföra ett spannmålsmagasin och ett mälthus (Bjurholmsgatan 3) samt en uthuslänga med bland annat stall, vagnshus samt ett fähus (Bjurholmsgatan 5–11). Till flera av byggarbetena anlitade han den från Tyskland inflyttade murmästaren Gottfried Franck (död 1759).

Bryggartäppan

I princip var hela kvarteret bebyggt med sammanhängande längor som bildade en fyrkant kring en långsmal innergård. Infarten var från nuvarande Bjurholmsgatan. Mot öster (nuvarande Brännerigatan) vilade längan på en hög sockel av gråsten och mot dagens Gotlandsgatan fanns en liten trädgård (idag lekplatsen Bryggartäppan). Vid 1740-talet sysselsatte Ström elva drängar, en gosse och åtta pigor. På 1700-talets mitt utvecklade sig Ströms bryggeri till Stockholms största i sitt slag och han blev en av stadens rikaste bryggare, dock inte på grund av bryggeriet utan affärer som han bedrev vid sidan om. Bland annat ägde han flera fastigheter och hade aktier i Svenska Ostindiska Companiet. Han var delägare i 16 skepp, ägde guld och silver och ett stort antal böcker. Han samlade förmögenhet uppgick till över en och en halv miljoner daler kopparmynt.

År 1764 avled Ström, sjuk, ogift och utan barn, men förmögen. Arvet gick bland annat till syskon och syskonbarn, välgörenhet och en av hans medarbetare, betjänten Anders Willman med hustru, som ärvde själva bryggeriet. Då ingick samtliga byggnader, hela bryggeriutrustningen samt tolv hästar, tolv kor, höns och tre svin, dessutom råvaror och färdiga produkter, bland annat 54 fat öl, dricka och starköl. Han lät reparera och modernisera anläggningen och bland annat uppföra ett lusthus i trädgården. Under hans tid tillkom den fortfarande existerande portbyggnaden i nyantik stil med portal och smidesgrind från nuvarande Bjurholmsgatan. Ansvarig arkitekt var murmästare J.W. Dimling. Willmans bryggeri hade ungefär samma omfattning som det Strömska. Till arbetsstyrkan hörde tretton drängar och nio pigor.

År 1775 infördes statligt monopol på brännvinsbränningen med så kallade kronobrännerier, vilket drabbade den privata bryggerinäringen hårt och drev många i konkurs. År 1785 förvärvades Willmans bryggeri av staten för 11 000 riksdaler specie och fick namnet Katarina kronobränneri. På en karta upprättad 1796 av kartografen Jonas Brolin framgår tomtens och byggnadernas disposition. Kronobränneriet på Södermalm var ingen större framgång men drevs till 1827 då det beslutades genom kungligt brev att lokalerna skulle byggas om till ett sjukhus för fattiga.

Sjukhuset invigdes 1831 och fick namnet Provisoriska sjukhuset och från 1878 Katarina sjukhus. Det var Stockholms första epidemisjukhus när det inrättades 1831 och kallades i folkmun Kopphuset (med anspelning på vattkoppor). Från början planerades 100 sängplatser i sjukhuset som snart blev för få varvid man trängde in ytterligare patienter i den gamla anläggningen. I slutet av 1840-talet hade antalet sängar fördubblats till 200 i samma lokaler. 1863 hade man inte mindre än 2 002 patienter och allt större del av det gamla bränneriet togs i anspråk. 1861 framlades ett förslag till ny sjukhusbyggnad efter ritningar av arkitekt Albert Törnqvist. Projektet genomfördes aldrig. Bristen på vårdplatser för sinnessjuka ledde till att hela Katarina sjukhus omvandlades till Katarina sinnessjukhus 1902 med flera tillfälliga filialer. Verksamheten avvecklades 1933 och överfördes 1935 till det då nybyggda Beckomberga sjukhus i stadsdelen Bromma.