Skräcken hade fått låna en gammal bonjour av en kusk. Tvätt-Johanna hade pyntats med vit slöja över den svarta klänningen. Och Skräcken berättade för alla som ville höra på om vilka märkvärdiga finheter hon hade under - Johanna hade lånat av de herrskapskläder hon hade till tvätt.

Det hade varit litet svårt att få ihop lämpliga vittnen, inga av deras vänner hade kläder som passade. Till sist hade Johanna löst även denna fråga med hjälp av tvätten. Klara och en ung dotter till en annan tvätterska i huset hade riggats upp efter samma recept. Klara sprang omkring och sökte tillräckligt stora speglar. Beklagade sig: det var hennes öde att inte få se hur vacker hon blev den enda gången i sitt liv som hon hade en herrskapsklänning på sig.

A, Klara var en dröm, försäkrade Tvätt-Johanna. Krinolinen som svävade som en sky kring henne, glänsande, bubblande blå. En liten fin schal skulle hon få låna att lägga om den bara halsen.

Och tvätterskan Malins dotter helt i vitt! Herre Gud - vem kunde ana att flickorna var så vackra! Men så fort de kom hem fick de vara så snälla och ta av sig stassen igen. De fick inte äta eller dansa i de lånta fjädrarna - för vem skulle kunna ersätta dem om de blev förstörda?

Brudpar och vittnen avtågade och de övriga gjorde allt klart för festen. Solen sken över bakgården som låg väl gömd av skyddande hus och plank. Lyckligtvis var vädret så fint att de kunnat duka ute. Brännvinstunnan stod placerad på ett bord för sig, öltunnorna på bockar. En hel tunna präktiga sillar placerade de mitt på bordet. Kumminost och bräck-korvar togs fram, ister och ordentligt med bröd. Nu skulle det inte sparas på någonting. Cigarrmakerskorna tittade över bordet medan hamnarbetarna placerade bräder på bockar. Musikanten låg på gräsbacken och vilade sig inför stundande mödor. Brudparets barn kilade mellan borden och försökte nappa åt sig mat - men kördes obarmhärtigt bort. Paret dröjde. Prästen hade väl haft många förmaningens ord att komma med. Nu, äntligen! Följda av en karavan av nyfikna som tågat ut för att se på ståten. De trodde väl ändå inte att gamla Tvätt-Johanna skulle ställa sig till förfogande för någon grundligare brudvisning?

Brudpar och vittnen skyndade in och brudgummen fick bråttom att låsa alla objudna gratulanter ute. Så gott om mat och brännvin hade man ändå inte! Några bultade på dörren, andra klättrade upp för att se över planket. IIskna röster svarade att det här var en helt privat tillställning.

De utvalda hälsade festföremålen med glädjerop och musik. Henning stod med i skaran, vinkade åt Skräcken, häpnade över Klaras elegans. Mest tittade han kanske ändå på flickan i vitt, Tvätt-Malins dotter. En liten mörk och späd flicka, nästan gömd bakom den kråmande Klara. Tyckte att han hade sett henne förr någon gång - ändå visste han att det var första gången.

Nu byter ni kläder, flickor, innan vi börjar festen, sa bruden myndigt och moderligt. Den lilla tvättardottern smög hastigt iväg men Klara protesterade.

Nog går väl klänningen att tvätta om något händer, sa hon. Den är tvättad, avgjorde bruden. Klara fick nöja sig med ett sista varv runt gården, struttade runt för svällande segel, lyfte på den tunna schalen och tittade beundrande på bröstens välvning ur dekolletaget, suckade.

Dra ihop kjolen i trappan! skrek bruden ängsligt. Och Klara gjorde en stor gest till avsked och vandrade upp till vindskupan för att bli sig själv igen.

Det var kö framför brännvinskaggen, ett enda litet bleckmått fick utgöra snapsglas för, tjugo personer. Öl dracks ur koppar och skopor. Sillarna greps med händerna ur den stora kaggen på bordet: skallen vreds av, ett finger försvann in i det mörka innanmätet och krokade tag i inälvorna som slets ur. Sedan var det bara att äta tvärt av och spotta ben under bordet.

Man åt och drack, hade så bråttom att man började innan vittnena hunnit klä om. Så kom tvätterskans dotter nerför trappan och såg sig om efter en plats. Det var en glugg bredvid Henning, han hade hamnat lite i utkanten. Flickan gled över brädan och satte sig. Det var väl ledigt här?

Han nickade. Ska jag ta en sill? frågade han.

Han tog som de andra, med fingrarna, och lade sillen framför henne. Såg en gaffel som gömt sig någonstans på bordet och gav henne den. Hon log tacksamt men undrade om han inte kunde hitta en kniv också. Hon hette Lotten och var arton år. Arbetade på en handskfabrik. Hon var inte en dröm längre men han tyckte att verkligheten också var vacker att se: flickan i den enkla mörka kjolen, den vita blusen. Så bjuder vi upp till dans, pojkar! röt Skräcken. Henning tvekade, han dansade dåligt, hade bara gjort det några gånger. Vi försöker väl, sa Lotten. Och snart stod dammet från gruset som en sky kring de dansande paren och bordet med matrester och halvfulla fat. De dansade den natten. Dansade så länge som den stackars musikanten orkade gnida på sin fiol. Dansade sedan också, då fick de själva sjunga till.

En och annan av gästerna slocknade, sjönk ner på gräsbacken och snarkade. Någon spydde i portvalvet, någon öppnade ännu en gång på brännvinskranen, någon förstärkte törsten med ännu en brännande salt sill. Någon stånkade förtvivlat på avträdet, någon lät sitt vatten bakom vedboden. Bruden stod i vindskupans fönster och såg ner över slagfältet, knäppte upp snörlivet hon lånat, stoppade om barnen. Skräcken putsade på en fläck på bonjouren och Klara satt i knä på två hårdhänta sjåare som nöp henne i skinkorna och klämde henne på brösten allt under det hon skrek av skratt.

Lotten började bli orolig. Hon hade varit med om fester på gården förr och visste att de flesta deltagarna blev fulla och tokiga, att några ville slåss och andra våldta. Hon kunde väl gå upp och försöka låsa in sig - men haspen skulle ge vika för första kraftiga ryck. Egentligen ville hon inte gå in heller, hon och Henning hade haft stillsamt roligt mitt i bullret.

Ska vi gå en bit? vågade Henning fråga. Hon nickade.

De gick den smala Nya gatan in i Vita bergen. Små hus sov mellan bergutsprång och buskar, i öster började himlen glödgas av sol. När de stod tysta kunde de höra skrål och skrik från bröllopsgården. Henning hjälpte Lotten upp på bergskanten, höll kvar hennes hand i sin sedan de kommit upp. Såg i smyg, tänkte på hur vacker hon varit i den vita klänningen. Hon var söt nu också och nu visste han varför han tyckt sig känna igen henne: hon liknade Kerstin från stearinfabriken. Eller åtminstone minnet av Kerstin.

När de kom tillbaka till huset vid Nytorget hade skrålen tystnat. Henning slog upp porten och gav plats för Lotten. Hon tog ett steg framåt - men så stannade de båda. I gruset mellan tunnor och bord, på gräsbacken, överallt låg folk och sov om varandra. Silltunnan hade vält under dansen och laken droppade fortfarande ner i gruset. Någon skämtsam figur hade stoppat en stor sill innanför Klaras uppknäppta blus, den plirade fram som en vassnost råtta. Brännvinstunnans kran stod öppen, tunnan hade varit tom länge.

Solen sken obarmhärtigt grymt över gården och Henning och Lotten stod i portvalvet och såg förödelsen, den fattiga festens storslagna elände. Här var det ingen ide att stanna - det första som skulle höras när någon vaknade var skrik efter mer brännvin. Den som hade ett öre skulle få offra det.

Vi går, viskade Lotten.