Ur Stockholms gatunamn,Stahre m fl, 1983

Vita Bergen

Vid namnrevisionen 1885 fastställde man »Hvita Berget» såsom namn på »parken å Hvita bergen». År 1967 ändrades namnet till Vita Bergen.

Namnet Vita Bergen är belagt 1819. Det ligger måhända närmast till hands att räkna med att namnet anspelar på berggrundens färg på något framträdande ställe av det förr kala berget. Jfr Rödabergsgatan i Vasastaden. En annan, mindre sannolik, förklaring som framförts är att namnet skulle bero på att man på berget lagt ut lintyger till blekning.

Bergens äldsta kända namn tycks ha varit Kråkberget. År 1657 omtalas »Mester Bengdt Päderssons bagares wäder quarne tompt ... wppå berget sönnan om Danwijkswägen på högre handen när man åt Danwijken reesar; Huilket berg kallas Kråkeberget.». Det torde vara fråga om den kvarn, som i Holms tomtbok 1674 kallas »Bäncht bagares Quarn» och på Tillaeus' karta 1733 »Träquarnen». År 1668 talas det om »Kråkeberget» men 1727 omnämns berget såsom »det ännu så kallade Gavelii Qwarnbärget»; om Gavelius se Gaveliusgatan. Med Strindbergs Röda rummet (1879) införlivades Vita Bergen med den svenska litteraturhistorien; romanens sextonde kapitel har rubriken I Vita bergen. Området betraktades länge såsom en av stadens fattigaste och eländigaste utkanter, där bebyggelsen främst bestod av skjul. För att lindra nöden där upprättade Elsa Borg och hennes s. k. bibelkvinnor en missionsstation och flera barn- och skyddshem på 1870-talet. När Sofia kyrka stod klar förändrade bergen så småningom karaktär, slummen blev park och kulturreservat.

Stora och Lilla Mejtens Gränd

Det är kryddkrämaren Scipio Mytens som har gett anledning till namnet. År 1667 omtalas »Scipio Mitens Trägårdztompt». Av Holms tomtbok 1674 framgår, att »Kryddekrämarens Scipio Meytens Trägård» låg i nuvarande kvarteret Kritan. År 1730 nämns »Meitens gränd». Därmed avses Stora Mejtens Gränd, medan nuvarande Lilla Mejtens Gränd kallas Vintergränden. Det är kvartersnamnet Vintertullen som gett upphov till detta namn. På 1820-talet kallas gränden »vinter-gränden eller rättare Lilla Mejtens Gränd». Samma källa har också namnet Stora Mejtens Gränd. År 1932 fastställdes Mejtens Plan såsom namn på ett planerat men aldrig utlagt torg i anslutning till gatorna.

Skånegatan 1885

Vid namnrevisionen 1885 blev Skånegatan namn på »den vidgade Nya gatan med dess förlängningar åt öster och vester». Man utnyttjade därvid kategorien »de södra landskapen».

År 1650 resp. 1669 omtalas den del av nuvarande Skånegatan, som gick mellan nuvarande Östgötagatan och Stora Mejtens Gränd, såsom »Nygatun» resp. »Nyegattun som löpper till stadessens Trägårdh». I Holms tomtbok 1674 kallas den »Ny Gatan» och »Öfwerst Nygatan». Ett annat namn på gatan har varit Kvarngatan (Qwaren gattun 1669). I Tomtboken 1674 förekommer även beteckningen »Qwarngatan eller Nygatan».

Den kvarn som gett anledning till namnet Kvarngatan var »M: r Pärs Qwarn» (1669), på Tillaeus' karta 1733 kallad Nytorgs kvarn (Tveksamt. Träquarnen? Se kartan!) . Mäster Pär är identisk med kyrkoherden Petrus Diderici Arenbechius, som 1669 köpte »till frij oc egen grundh sin Qwarnplatz på Södremalm widh nygatun».

Ännu på 1880-talet stannade gatan västerut vid nuvarande Östgötagatan, där den stora Beijerska trädgården låg (kv. Pyramiden). Senare drogs den vidare över Götgatan till Ringvägen men klipptes senare av vid Götgatan.

Mäster Pers Gränd 1968

NB föreslog 1967 att Borgmästargatans fortsättning upp i Vita Bergen skulle få namnet Mäster Pers Gränd. Man återupplivade därigenom ett gammalt Södernamn. På 1600-talet hade två gator fatt namn efter Katarina församlings första kyrkoherde Petrus Diderici Arenbechius (1620-1673), kallad Mäster Peder eller Mäster Per. Det var dels den gata som närmast motsvaras av nuvarande Brännerigatan, dels den gata som motsvaras av nuvarande Renstiernas Gata söder om Bondegatan.

Bergsprängargränd
Bergsprängartrappan 1968

Innan Sofia kyrka byggdes sträckte sig Bergsprängargränd öster ut mot Stora Mejtens Gränd. Anledningen till namnet är ej känd. Det har varit i bruk i varje fall sedan 1820-talet; det förekommer i Stockholms beständige Vägvisare 1820.