Det finns många romantiska platser i Stockholm, men ingen är väl så mättad av den speciella Stockholmsromantiken som Mariaberget. Vårhimmelns ljusgröna djup och oändliga vemod, doften av blommande äppelträn och hägg, mörka bergsbranter över blanka vatten, låga, röda hus - alla tänkbara ingredienser finns med i denna rundmålning. Många konstnärer, både målande och skrivande, har medverkat till att få bilden inetsad i stockholmarnas medvetande och det har nog gått med Mariaberget som många andra liknande platser; det människor ser för sitt inre öga då Mariaberget kommer på tal är både starkare i färgen och fyllt av mera ursprunglig charm än det den aktuella verkligheten kan bjuda.

Borgerlig idyll på Mariaberget. I en av de små täpporna på Bastugatan sitter herrar Kjellander och Stenquist och spelar bräde medan fru Stenquist med dottern på armen tittar på.

Visst är fortfarande utsikten från Mariaberget betagande och visst är täpporna på branten lika pittoreska, även om deras antal minskats starkt genom nybyggen i slutet av 1920-talet, men Eugene Jansson och hans kolleger har gjort sin sak litet för bra. Här skall vi inte försöka konkurrera med konstnärerna och skildra Mariabergets skönhet och behag, vi skall nöja oss med att flyktigt teckna dragen av några av alla dem som under tidernas lopp bott däruppe och som fångats av platsens säregna stämning. Kanske på det sättet också något av det karakteristiska hos Mariaberget kan komma med. De större händelserna här ha varit få, ungefär en vartannat århundrade. 1523 drev den resolute Peder Fredag med sina män bort danskarna från höjden efter ett utfall från Maria Magdalena kyrka och 1759 härjade den förut nämnda branden, varvid den unge C. C. Gjörwell släpade boksäckar från sina vänners bibliotek för att rädda de dyrbaraste banden. Sedan hände just ingenting i yttre avseende förrän 1929 då hela kvartersrader av idyller söder om Bastugatan försvann.

Allan Cederborgs hus, Bastugatan 20. 2004 Allan Cederborgs hus. Nej, för det allra mesta har livet gått lugnt och regelbundet på Mariaberget och innevånarna har ägnat sig åt sitt arbete eller åt behaglig kontemplation i lusthus med färgade glas och vimpel på taket eller i mastkorgsliknande inrättningar uppe i träden, där gamla sjökaptener kunde komma en smula i gungning redan innan det första punsch- eller romglaset tömts. Något av denna stämning finner man i en tavla målad av C. A. Rothsten från Bastugatan 30, där man ser både ägaren, uppbördskommissarien Isak Sandahl, konstnären själv samt hunden Pan samlade kring kaffebordet och samtidigt njutande av Riddarfjärdens vattenspeglingar.

Allan Cederborgs hus. Allan Cederborgs hus.

I det Sandahlska huset bodde ända fram till 1900-talet en dam som var en länk mellan äldre och nyare tider på Mariaberget. Hon hette Frederique Stenquist och hon föddes 1863 i Bastugatan 30 där hon också dog. Hennes far var vicevärd åt husägaren Sandahl, hon kom in i posten där hon arbetade tills hon blev pensionerad, då hon slog sig ner vid fönstret i sitt gamla flickrum, beundrade den väldiga utsikten och målade små porslinsskålar och parfymflaskor som hon skänkte bort till sina vänner. I en bur satt en uråldrig kanariefågel, på sängen låg huskatten Putte, i köket tassade trotjänarinnan Anna Zetterström. Tant Frederique älskade blommor och hon hade själv planterat syrenbuskarna, hasselhäcken och de vita rosorna ute i trädgården, som förr i världen inte var så lätt att hålla vid liv under torra heta somrar, eftersom vattnet måste hämtas nere i Brunnsbacken. Man ordnade annars vattningsfrågan genom att sätta stora, i marken till hälften nergrävda vinfat under stuprännorna.

Bastugatan 30. År 1912

Hela Mariabergets krönika hade tant Frederique i huvudet och hon kunde trolla fram en oändlig rad minnesbilder. I dem skymtade den gamle kyrkvaktaren, som med silverhår och sammetskalott brukade sitta under den hundraåriga apeln och dela ut surkart åt kvarterens busfrön, som vanligen roade sig med att till skräck för sina föräldrar klättra omkring utmed Mariabergets lodräta stup, då de inte lurade grannarnas grisar att äta franska brön doppade i brännvin eller härmade den ilskna tuppen i övre Bethlehem, 1700-talshuset på slänten nedanför Lilla Skinnarviksgränd. Där kom de tre nittioåriga mamsellerna som varje söndag trippade till Maria Magdalena i krinoliner, äkta schalar och bahytter och så församlingens dödgrävare som bodde i Bastugatan 36 och som för att få fina, flata stenar i sin trädgård fraktade dit gravstenar

- Jag sover på blodfläcken och det gör mig ingenting. Grevinnan hade två barn, en son, vilken blev det bekanta Stockholmsoriginalet »Kalle Vänster», samt en flicka som dog ung. Frederique hade blivit lovat ett litet minne av den döda och en stjärnklar kväll kom grevinnan vandrande till familjen Stenquist, tog Frederique vid handen, ledde henne fram till fönstret och pekade på en stjärna:

- Den där stjärnan var alltid min lilla Sigrids stjärna. Den får du. I tant Frederiques minne var en annan granne levande, pastor Bengtsson, mannen som gick över hela stan i prästöverrock och luggsliten hög hatt och sålde sin bok »Evangelina». »Ska herrn köpa verserna om Kristi Evangelina av skånska prästen, pastor Bengtsson. Si, jag är pastor Bengtsson, jag är själv författare, förläggare och försäljare.» Ja, nog minns Frederique hans eviga pratande liksom »Trasfröken», den yngsta av döttrarna hos skomakaremästare Eklund i huset 28 Bastugatan. Hon var en stilig ung dam med hatt med plymer och en så kallad barègeklänning, som gav henne namnet »fröken Barège», vilket många trodde var hennes eget. Det var först då modern en dag föll i vattnet och drunknade vid Ragvaldsbro som hon blev »litet underlig», som det heter, och förföll.

Tant Frederique Stenquist är damen längst till vänster medan de övriga är Thyra och Sigrid Stenquist, alla kända Mariabergsbor.

Det riktiga Mariaberget med täppor och stugor från väster. Den Sandahlska gården närmast.

Huset nummer 30 Bastugatan, där tant Frederique bodde, drog i början av 1900-talet uppmärksamheten till sig och förekom ganska ofta i tidningarna. Skälet var en av hyresgästerna, baptistpredikanten John Hedberg, som hade kommit till Stockholm från Göteborg 1879, och som bland annat verksamt bidrog till tillkomsten av Ebeneserkapellet i hörnet av Blecktornsgränd och Besvärsgatan. Tillsammans med fröken Ida de Flon började han en stor hjälpsamhet bland Söders fattiga och då »brännvinskungen» L. O. Smith skänkte 30 000 kronor att användas till fromma för »drinkares barn» fick Hedberg förtroendet att fördela pengarna. 1905 lämnade han församlingen för att helt ägna sig åt välgörenhet och lyckades genom sin oerhörda energi skapa en helt privat fattigvårdscentral

»Pastor Hedberg sitter i sitt lilla blåtapetserade mottagningsrum likt en fältherre i sitt tält under brinnande batalj. En adjutant bevakar ingången och släpper in de hjälpsökande en och en i sänder. En annan sitter vid ett bord och skriver upp deras namn, under det en tredje och en fjärde stå till hakan i säckar och lådor, sysselsatta med att fylla den ena glupande kassen efter den andra med födoämnen. Ensamt under förra året utdelades icke mindre än 2 611 matransoner och kläder till 1 585 personer. Och underhållet till denna ofantliga verksamhet som hålles i gång av en enda person, inflyter i frivilliga bidrag från alla håll. Genom den lilla dörren ut till förstugan går en jämn ström av karlar med potatissäckar och brödlårar, damer som lämna avgifter eller bidrag, brevbärare och stadsbud med lådor och paket, som, sedan de öppnats, visa sig innehålla allt möjligt, från kaffegrädde till galoscher. Det ligger kamp i luften, det är som rustade man sig till en belägring,„ och så är ju också förhållandet, ty nöden belägrar dörren. Men, nöden är tyst; fastän en stor skara män och kvinnor stå pustande ute i väntrummets tjocka luft höres nästan icke ett ljud därifrån.»

Hedberg blev uppmuntrad av Oscar II i sin verksamhet, men myndigheterna ställde sig skeptiska och fordrade kontroll. Men då svarade »Fattigprästen på Söder» som hans hedersnamn blev: »Jag hjälper med hjärtat, myndigheterna hjälper med lagar och paragrafer.»

Ture Rangström flyttade 1908 till Bastugatan 30, i vars trädgård han här syns.

Till Sandahlska gården kom en dag 1905 en ung man som inte bara såg mycket bra ut utan dessutom var skrudad i bonjour och sombrero, en klädsel som stack av mot den gängse på Mariaberget. Han försvann utomlands under tre år, men återvände och slog sig ner i huset, varifrån man snart dagligen hörde sång och musik. Mannen var nämligen tonsättare och hette Ture Rangström. Att få upp flygeln i våningen var inte det lättaste, till slut blev det ingen annan råd än att slå hål på väggar och golv, vilket säkert inte gjorde de kalla rummen varmare. Under de första åren av Rangströms tid vid Bastugatan var det inte ovanligt att hans elever på vintern stod och sjöng underbara arior klädda i halmtofflor.

Det var för övrigt många elever som sökte sig dit upp för att lära sig sjunga, vilket delvis berodde på läraren Rangströms stora personliga charm. 1914 vandrade en rad av Operans artister uppför backarna och säkert ett sextiotal elever gick varje vecka in och ut i nummer 30, bland andra Conny Molin, Kalle Kinch, Lisa Tirén och Karin Rydgvist-Alfheim. Det var också många vänner som kom och slog sig ner på verandan med den makalösa utsikten, goda namn från konsertprogram och teateraffischer, Oskar Lindberg, Carl Nielsen, Kurt Atterberg, John Forsell, Armas Järnefelt, Natanael Berg för att nu nämna några av dem. Särskilt stor var tillslutningen vid födelsedagsfesterna som började åtta på kvällen och slutade fem på morgonen. Ture Rangström och hans maka, Lisa Hollender, tyckte om att se huset fullt av vänner och bekanta.

Bastugatan26

En stor del av Ture Rangströms mest kända kompositioner kom till på Mariaberget alltifrån »Dityramb», som skrevs 1909 och som har två rader ur Strindbergs »Sångare» som motto. Överhuvud kom Strindberg att betyda mycket för Rangström, symfonien »August Strindberg in memoriam» från 1910, operan »Kronbruden», »Mälarlegender», »Advent» och visan »Villemo, Villemo, hvi gick du» är ju alla Strindbergsinspirerade. Då Rangströms dotter föddes fick hon också heta Villemo.

Men det fanns också andra inspirationskällor, utsikten över Riddarf järden och Ragnar Östbergs stadshus som Rangström såg resa sig på Kungsholmsstranden. Det var därför i sin ordning att det var Rangström som fick komponera musiken till invigningen, dels festpreludiet »Vår stad» och musiken till Sigfrid Siwertz' festspel »Taklagsölet».

Fyra trappor upp i huset Bastugatan 40 bodde från 1892 till sin död 1915 konstnären Eugene Jansson, vars måleri under denna tid var en enda hyllning till Mariaberget och staden på andra sidan vattnet. Liksom Rangström var han en Mariabergsbo som skilde sig från de övriga, redan hans cylinder och den röda rosen i knapphålet var uppseendeväckande i miljön. Och i ateljévåningen var det mycket som han företog sig som föll utanför ramen för det borgerliga livet på berget, antingen han spelade Chopin på pianot eller gjorde voltige för att mjuka upp musklerna, hängande i ett par ringar i taket. Eller han bryggde det kaffe som var berömt i bekantskapskretsen. Hans måleri, de kända nattmotiven i blått med lyktornas diffusa ljusrader runt Riddarfjärden, skilde sig ju också från andra konstnärers.

Eugene Jansson var romantiker och målande poet, Klas Fåhraeus säger i en essay: »I gränderna på Söder fann hans känsla all den poetiska näring den behövde. I Riddarfjärdens vatten speglade sig hans drömmar.» För senare generationer kanske en del av detta måleri är alltför romantiskt, men man kan ändå inte låta bli att fängslas av det starka greppet på ämnet i »Midnattsstämning vid midsommartid» med skonarens mörka silhuett. För övrigt var det inte bara utsikten från berget som fångade Eugene Jansson, han ställde gärna upp sitt staffli för andra motiv; 1899 målade han till exempel »Besvärsbacken» om vilken Nils G. Wohlin skriver: »Hur många av de trötta vandrare, som strävat uppför Besvärsbacken, ha kunnat se någon skönhet i de enkla 1800-talsfasader som vetta mot gatan med dess fattiga kullerstenar. Men konstnären med sin rikare syn har av detta alldagliga motiv lyckats framskapa något av sublim helgd. Och dock är intet påtagligt nytt tillfört motivet. Intet av skönmålning eller »förgyllning». Samma år målade Eugene Jansson också »Trapporna vid Timmermansgatan» och i augusti »Mångård» med Bastugatans husgavlar och mäktiga popplar. En kanske ännu starkare stämning av längtan bort från samtiden och vardagen finner man i självporträttet »Jag» målat 1901.

Stora Nygatan

Proletärkasern

Hornsgatan

Nocturne

Riddarfjärden

Men Eugene Jansson var ingalunda den enda konstnären i Mariamiljön. 1897 flyttade Georg och Hanna Pauli in i Bellmansgatan 6 och där gjorde han förarbetena till sin »Majstången bindes» i Södra latin, medan hon målade sin berömda »Vännerna», där Ellen Key sitter och läser högt ur - som Carl G. Laurin påstår - »någon snäll anarkists skrifter». Tornrummet i nummer 8 Bellmansgatan byggdes som ateljé åt Gottfrid Kallstenius och längre ner på samma gata bodde Waldemar Nyström och Nils Kreuger.

Ja, till slut blev konstnärsinvasionen så stor att det kom upp ett förslag om att ordna med ett eget konstnärernas hus. Georg Pauli hade en släkting som hade del i ett hus vid Bastugatan och då tyckte de optimistiska konstnärerna, att tomtfrågan redan var ordnad och det planerade konstnärshuset döptes raskt till »Pauliseum». Ett möte ordnades för att diskutera projektet, men där upptäckte man tyvärr att Ingen av initiativtagarna hade några pengar. En av dem ansåg emellertid att detta betydde mindre, det var bara att gå upp till några »matadorer», bland andra excellensen Printzsköld, och be om anslag. Hur det nu kom sig var ingen pigg på att besöka Printzsköld och så förföll planerna på ett »konstnärernas hus». För vilken gång i ordningen är inte lätt att säga.

Hemma hos källarmästare August Hallner och hans fru Tekla i Bellmansgatan 1. År 1910.

En fast punkt i tillvaron fanns det emellertid för de målande och skrivande herrarna och det var restaurang du Sud i Mariahissen. Den öppnades 1886 och leddes i tjugotvå år av källarmästare August Hallner, som hade vissa artistiska talanger - han hade gått på Akademien - vid sidan om de som hörde ihop med yrket. Han var en utmärkt trevlig värd och redan från början blev restaurangen mycket populär, trots att själva hissen, som förut påpekats, inte blev någon succé. Lokalerna pryddes av målningar av dekorationsmålaren Grabow och invigningen skedde samma augustidag som den portugisiske monarken gjorde sin färd från Drottningsholm till Riddarholmen, varvid det stora fyrverkeriet tog sig särskilt bra ut från du Sud.

Hallner hade för övrigt utmärkta förbindelser med kungahuset. Kung Oscar kom en dag på besök och tittade på utsikten och strax efter lade en förmiddag jakten »Sköldmön» till vid Söder Mälarstrand med drottning Sofia ombord. Även hon besökte restaurangen och det sägs att det var enda gången drottningen satte sin fot på en Stockholmsrestaurang.

du Sud blev som sagt samlingspunkt för olika konstnärskotterier. Bland andra sågs där Arvid Ahnfelt, Edvard Fredrin, Johan Nordling, Emil Svensen, August Strindberg, Vicke Andrén och militärförfattaren och historieskrivaren Otto Sjögren som höll samman kretsen, vilken därför kallades »Ottomanska sällskapet». Herrarna träffades en gång i veckan i det så kallade Gröna rummet, då dagens politiska och litterära frågor diskuterades. Och naturligtvis var även Mälardrottningens skald, Daniel Fallström där. Han tittade inte bara på utsikten utan även på servitrisen »Vackra Hedvig» om vilken han en gång diktade: »Två ögon jag ser som titta fram bakom sammetgardiner, och jag menar, de ögonen äro förmer än källarmästarns alla viner.»

"En borg från stormaktstiden", konstaterade en fransk resehandbok en gång om huset på krönet av Mariaberget. Man förstår misstaget, huset är ännu i denna dag mycket pampigt. Då den här bilden togs 1896, var det emellertid bara fem år gammalt.

Axel Ekblom, teckning

I översta tornrummet på du Sud höll sällskapet »Stjärngossarna» till, fem herrar som ägnade sig åt amatörastrologi, 90-talet var ju sällskapens och kotteriernas gyllene tid. Till stjärnkretsen hörde utom Hallner själv målaren Herman Feychting, Vicke Andrén och John Johnson; de tre sistnämnda kallades »Klöverbladet» och bodde högst originellt i ett litet hus Åsögatan 145, bland konstnärer känd som »Chateau du Sudd». Konstnären Robert Lundberg, som bodde på Badstugatan och var gift med skådespelerskan Lotten Seelig, var också stjärnintresserad.

Men det stannade inte med alla dessa. Till du Sud kom allt emellanåt Viktor Rydberg för att ensam äta sin favoriträtt höns med ris, men ensamma var nog aldrig Anders Zorn eller Albert Engström som också hörde till gästerna. Vid avskedsfesten för norske ministern Otto Blehr sågs för övrigt Verner von Heidenstam, Ellen Key, Carl Larsson och naturligtvis Carl G. Laurin, som var källarmästare Hallners närmaste granne.

1888

Den väldiga tegelborgen på branten av Mariaberget hade byggts 1891 och där flyttade två år senare den nygifte Carl G. Laurin in med sin maka född Petre. Laurin skriver i sina memoarer: »Våningen bestod av fem rum och kök. Utsikten var kanske den vackraste i Stockholm. Nedanför låg Riddarfjärden, och man såg hela Stockholm utom Söder från salong, sängkammare och matsal och ännu mera från balkongen. I en då nyutkommen bok av fransmannen Paul Ginisty hittade jag en bild av den stolta riddarborgen med torn där jag skulle bo. Huset kallades där 'un coin du vieux Stockholm (en vrå av det gamla Stockholm). Det var emellertid två år gammalt och fuktade något.»

Carl G. Laurin bodde till sin död 1940 i huset och våningen disponeras nu av hans son kapten Gösta Laurin. Det Laurinska hemmet blev en samlingspunkt inte bara för en oöverskådlig skara vänner och bekanta, Carl G. Laurin hade ograverad ärvt den borgerliga samhörighetskänslan från den tid Stockholm var en småstad, utan också för stadens hela kulturliv. För att inte tala om de många kullar av unga damer från Anna Sandströms seminarium, som fördjupade sig i konsthistorien, vilken Laurin på ett enastående sätt gjorde tillgänglig för »vanligt folk». Han bröt mycket av den exklusivitet som denna vetenskapsgren länge lidit under.

Strax väster om den Laurinska tegelborgen ligger fortfarande en liten låg byggnad med trädgårdstäppa som byggdes omkring 1880 av en på den tiden mycket känd stockholmare, redaktör Richard Gustafsson. Han var verkligen infödd i staden, Richard Gustafsson. Han växte upp på Ladugårdslandet och kom tidigt i lära hos Boivie på Drottninggatan, där han formade strutar och skrev en och annan vers på påsarna. Teatern lockade emellertid och efter ett elevår på Kungliga Teatern reste han några år med Åhmans och Roos' sällskap till vilket han skrev sitt första teaterstycke, »På Finlands gamla strand». Så blev han

Även Kaspers redaktion flyttades till Bastugatan där man ofta såg tidningens duktige unge tecknare Carl Larsson. Begynnelsearvodet var två kronor teckningen vid leverans av fem i veckan, men sedan steg honoraret och under Parisåren var Gustafsson Larssons första verkliga mecenat. Det var inte litet Richard Gustafsson hann med under sitt sjuttioåttaåriga liv. Utom sagorna skrev han revyer och ett hundratal teaterpjäser, gav ut de första tjugofemöresböckerna och tillhörde vid två tillfällen andra kammaren. Som stadsfullmäktige motionerade han fram vår första isbrytare och Kungsgatans genombrytning av Brunkebergsåsen. Han var Stockholms Gillets stiftare, tog initiativ till återupplivandet av julmarknaderna på Stortorget och till August Blanches monument på Karlavägen. Vilket allt inte hindrade honom från att varje sommar segla med sin »Kryss» och att redigera sin Kasper.

Den unge Söndags-Nisse-redaktören Hasse Z. frågade en gång Gustafsson:
- Tycker du att Kasper är en kvick tidning?
- Kasper har varit en kvick tidning, nu går den, svarade Gustafsson.

Som förut nämnts raserades i slutet av 1920-talet hela längan av idylliska hus söder om Bastugatan, men Mariabergsfolket höll sig tappert kvar på den norra delen i de av trädgårdar omgivna små husen. I kvarteret där Richard Gustafsson bott rådde ännu något av den stockholmska malmgårdsstämningen, i nästa kvarter efter Bastugatan fann man en oregelbunden men intressant bebyggelse från mitten av 1800-talet, medan kring Lilla Skinnarviksgränd en rad typiska Söderstugor grupperade sig. På sommaren 1935 kunde emellertid tidningarna meddela, att myndigheterna hade planerna klara för en nybebyggelse även av denna del av Mariaberget, någon sorts »Lärkstad» med lamellhus och park. Kort därefter jämnades ett 1700-talshus i nummer 26 Bastugatan med marken.

Trähus vid Lilla Skinnarviksgränd. Till vänster nr2 / Bastugatan 32. Till höger nr 1 / Bastugatan 34. Henrik Reuterdahl, akvarell 1889.

Men då började oppositionen. Hos Anna Lindhagen på Fjällgatan samlades en rad kända personer som i sin tur beslöt att få med sig andra för att skapa en opposition mot rivningen. Och det var lätt att få, Isaac Grünewald som var född i trakten, i Hornsgatan 64, blev full av entusiasm för en aktion mot myndigheterna liksom konstnären Gunnar Hallström, som på hösten höll ett brandtal i Konstnärsklubben. Det blev en häftig tidningsdebatt och tidningarna visade sig vara på »esteternas» sida, sammanslutningen Mariaföreningen bildades och då kampen så småningom började mattas, verkade det som för en gångs skull de estetiska synpunkterna skulle ha avgått med seger. I varje fall har på de femton år som förflutit sedan dess inga ytterligare rivningar förekommit.

En ny målargeneration har nu tagit Stockholms Montmartre i besittning. Einar Jolin har visserligen flyttat, men Gösta Adrian-Nilsson fångar ibland trots sin abstrakta inriktning någon detalj ur omgivningen. I gamla »22-an» har Ulf Peder Olrog komponerat en del av sina riksbekanta visor och i tant Frederiques gamla lägenhet bor målarparet Gösta Wiberg. Och för inte länge sedan fullbordade Hilding Linnqvist en stor bonad som blivit en enda kärleksförklaring till Mariaberget; där finns den vita äppelblommen, fjärdens vatten, stadens tak, Stadshusets röda tegel, de älskande paren och den unge stafflimålaren. Mariabergets kvarter har en fasad mot Riddarfjärden, men också en söderut, mot Hornsgatan. Som ett reservat ligger där mellan Ragvaldsgatan och Blecktornsgränd den gamla gatupuckeln med sin bebyggelse, men det är ett mycket kortsiktigt reservat. Det finns nämligen planer på att ersätta hela

Guldsmedjan fick ganska snart stort anseende och Lundquist räknades till Stockholms förnämsta guldsmeder. Det förnäma Stockholm gjorde sig omaket att låta sina ekipager dras uppför Söders branta backar och det var inte alls ovanligt, att hovets vagnar stannade utanför den för vår tid oansenliga affären. 1857 dog Lundquist och efterträddes av C. A. Björklund och efter dennes död har affären bevarats i familjens ägo och nu står fru Elsa Rundgren - också släkt - för rusthållet. I hundratjugosju år har firman hållit till i samma lokaler men måste inom kort flytta till nummer 24 vid samma gata, då huset skall rivas.

I hörnet av Hornsgatan och Timmermansgatan med adressen 66 Hornsgatan, där nu ett hyreshus från 1906 reser sig, låg tidigare ett par gårdar som spelade en framträdande roll i hela stadens liv. De hyste nämligen Söders Gästgivargård och skjutsstation, varifrån på 1850-talet upp till ett sextiotal hästar om dagen gick ut i skjuts. Inkörsporten var av trä och ledde till en stor öppen gård, där trillor likaväl som finare resvagnar stod uppställda. I ett mindre hus till vänster om porten fanns en trappa upp en vacker sal, den så kallade stora salen, som hade målade dörröverstycken och blå och gula kakelugnar. Inredningen lär senare ha förts till en gård i Kristianstadstrakten, Bäckamo.

Söders gästgivargård låg i Hornsgatan 66 och strax intill fann man denna ganska ståtliga gård, som antagligen också spelat en roll i den omfattande skjutstjänsten, innan järnvägen öppnades.

Den som skulle nedåt landet och inte kunde använda sig av ångbåt hade före järnvägens öppnande bara skjuts att välja och även om man höll sig med egen vagn, vilket ansågs klokast, måste man för en resa anlita de hästar, som fanns på gästgivargårdarna. En del av dessa hästar skulle enligt reglementet stå i sin spilta och vänta på resenärer, men de blev snart upptagna, och då måste man anlita reservhästarna, som skulle hämtas från arbetet ute på åkrarna eller i skogarna. Ett dröjsmål i sådana fall på mellan en och fyra timmar uppges i resehandböckerna från 1840-talet som ganska normalt. De resande får därför det rådet att kosta på sig förutbeställning av hästar genom budskickning.

Så fanns förstås diligensen, men som påpekats kom den aldrig att spela någon större roll i Sverige. Vagnarna var små och turerna glesa och först på 1850-talet tog sig postverket på allvar an driften. Restiden var också efter moderna begrepp mycket lång, 1838 drog till exempel en diligensresa från Stockholm till Göteborg omkring fyra dagar. Man övernattade i Västerås, Vretstorp strax söder om Örebro samt i Lidköping. Ett försök med samtrafik, varvid den första dagsresan gick från Stockholm till Arboga med ångbåt och med endast en övernattning i Lidköping tycks inte ha slagit väl ut, trafiken inställdes nämligen efter en säsong. Under 40- och 50-talen lyckades man inte i högre grad förkorta diligensresorna och det är begripligt att järnvägen, som avverkade sträckan Stockholm-Malmö på omkring ett dygn, kom att revolutionera hela reselivet.